tisdag 19 april 2016

Smitta

En av anledningarna till varför jag skyr sjukvård när det kommer till den delen man inte kan ta på är för att jag är extremt rädd för den. Jag är rädd att de skall hitta något fel samtidigt som att jag är rädd för att de inte skall hitta något fel.

Är det något jag inte vill bli så är det ett offer för diagnosen, någon som begränsar sig själv och använder papperslappen som en ursäkt för allt som känns jobbigt. Att jag skall börja bete mig som en idiot och sedan ursäkta det med tidigare sagda papperslapp när någon konfronterar mig om det.

Och skulle det inte vara något fel så skulle jag bara få för mig att jag har gjort mig själv sjuk. Att jag har läst för mycket om åkommor och omedvetet tagit på mig dem.

Ja, ingen av de två sakerna är vettiga och jag är väl medveten om det. Jag kommer aldrig sluta vara mig själv om det nu skulle vara något den där utredningen skulle hitta utan jag ser det mer som en bruksanvisning till mig själv.

Ändå kan jag inte låta bli att beskylla mig själv för lathet när jag inte går utanför dörren en ledig dag, att jag är hemsk som inte umgås med vänner när tillfället ges, att jag gör mig själv vek genom att dra gränserna närmare mig.