tisdag 12 januari 2016

Vild är vinden

När jag var liten fanns det en teckning under mormors trapp som skrämde mig något otroligt samtidigt som ögonen på mannen min mamma ritat av trollband mig. Hans ögon var intensiva, stirrade rakt igenom mig till en annan rymd, skrämde mig, fick mig att rysa av obehag eftersom jag inte riktigt kunde sätta fingret på om han var man eller kvinna.

Teckningen var ritad av omslaget till Diamond Dogs, en vinylskiva jag beundrade i åtskilliga år innan jag fick mod till mig att faktiskt våga lägga den på skivspelarens bricka. Jag studerade hans ansikte som inte tillät betraktaren att titta på något annat än hans uppenbarelse, funderade över vad det var för varelser som var i bakgrunden, deras ansikten påminde mig om andar men ändå inte.

När jag var i fjortonårsåldern placerade jag nålen på det första spåret, det svaga vinylknastret viskade i högtalarna innan ett omänskligt ylande fyllde rummet, en hypnotisk röst ackompanjerad avdystopisk musik målar upp en värld i kaos och sedan ropar den:

"This ain't rock'n'roll. This is genocide!"

Sedan minns jag inte mer av ögonblicket, jag minns bara att mitt pubertala jag tyckte det var pinsamt att erkänna det för folk i skolan att jag älskade musik som älskats av tidigare generationer men att jag inte ville sluta lyssna på den. Att jag inte ville att någon skulle fnysa över hans magiskt androgyna ansikte och den vilda rösten som trollband mig.

I nionde klass blev vi ombedda att ta med oss musik och sedan presentera det för de andra i klassen och jag valde Diamond Dogs när andra valde Hockeyfrilla och Michael Jackson (Och Queen så klart, min bästa vän har god smak) något som jag tyckte var lite läskigt eftersom jag fortfarande inte var modig nog att stå emot hån för saker jag inte kunde leva utan.

Spola fram ett par år, jag gjorde ett föredrag i skolan där jag lät min älskade Ziggy Stardust-skiva skickas runt i klassen så att de andra kunde få chansen att bli förtrollade. Den kom tillbaka med ett klistermärke på framsidan och minnet gör mig fortfarande arg.

Varje morgon i ett antal veckors tid började jag morgonen med att spela hans musik på mitt rum, jag gick upp tidigare än nödvändigt för att kunna njuta av alla mina favoritlåtar, jag spolade fram till mina favoritdelar av dokumentären Bowie at 50 och tittade på dem i ett nedsläckt vardagsrum med hörlurarna inkopplade till tv:n för att inte störa resten av familjen. Jag satt uppe till sent på natten för att kunna se hans femtioårskonsert när den sändes på sommaren. Jag skrev minutiöst av varenda replik av Labyrinth för att kunna skriva den i bokform.

Varje dag var han med mig, jag svävade runt till annan musik men han fanns alltid där i mitt hjärta även när jag inte visste om det själv.

Han gav mig glädjerus när The next day fyllde min bil med sin magi, han fanns fortfarande, han var odödlig.

Så vaknade jag till en värld som envisas med att bli mörkare för varje dag som går. Där mina hjältars ögon slocknar och de kan inte längre dränka ljudet av människorna som skriker i skärselden.

Teckningen min mamma ritade av på ett stort stycke kartong har för länge sedan slängts men skivan finns hemma hos mig i ett skyddadne fodral av plast och jag älskar den fortfarande.

Han är död. Jag tror inte på det. Jag har inte gråtit förrän nu. Jag har varit bedövad eftersom någon så betydelsefull kan inte dö, de får inte dö. De får bara inte.

Tack för all musik, för all magi och för att du aldrig försvann även fast jag gjorde det emellanåt.