lördag 9 maj 2015

Jävla Fröken Duktig

Jag har tampats med Fröken Duktig så länge jag kan minnas. Hon piskar mig med saltade läderremmar så att varje svidande rapp verkligen går igenom huden och upp till hjärnan.

Den viner ned och snärtar till över ryggraden.

*klatsch!* Varför har du inte gått till gymmet den här veckan för?!

*klatsch!* Varför går du inte och lägger dig i tid?!

*KLATSCH!!* Varför känner du dig stressad fast du släpper allt du har för händerna när du kommer hem?!

*KLATSCH!!!* Varför vrider du dig inte blå och ringer runt till alla dina vänner för? Du vill ju prata med dem! Ring då! Ring för FAN!

Rappen går så snabbt ibland att jag tror att hon har mer än två armar, att hon har niosvansade katter i dem. Jag försöker att räta på ryggen och ignorera henne, värjer mig inte mot slagen utan låter dem landa samtidigt som jag tvingar ned reflexen att rycka till när den skär in i huden.

Jag vill vråla åt henne att jag gör det jag förmår, att jag vill andas istället för att hyperventilera, att jag självklart finner det skamfyllt att jag inte verkar klara av alla borden som alla andra tycker om och att jag kan känna gråten i halsen över att jag ibland inte klarar av det jag vill göra.

Men så fungerar jag uppenbarligen. År av försök att försöka slå knutar på mig själv som till slut exploderar i tårar och att jag springer rakt in i ett träd för att jag inte hinner att väja. Jag har motat ned en demon men när jag försöker att trycka på locket så biter en annan mig i sidan och jag hinner inte riktigt alltid att hinna tillbaka till den första burken för att spänna säkerhetsspärren på den.

Fast det går, jag stannar faktiskt upp innan och även om jag skäms så försöker jag att ta hand om mig istället för att försöka tillfredsställa alla andra. Jag försöker att mota bort tankarna om att alla andra tror att jag hatar dem för att jag värderar min egentid lite mer än vad andra kanske gör.

*KLATSCH!!*

Det känns som om det är mindre salt på lädret nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar