lördag 9 maj 2015

Jävla Fröken Duktig

Jag har tampats med Fröken Duktig så länge jag kan minnas. Hon piskar mig med saltade läderremmar så att varje svidande rapp verkligen går igenom huden och upp till hjärnan.

Den viner ned och snärtar till över ryggraden.

*klatsch!* Varför har du inte gått till gymmet den här veckan för?!

*klatsch!* Varför går du inte och lägger dig i tid?!

*KLATSCH!!* Varför känner du dig stressad fast du släpper allt du har för händerna när du kommer hem?!

*KLATSCH!!!* Varför vrider du dig inte blå och ringer runt till alla dina vänner för? Du vill ju prata med dem! Ring då! Ring för FAN!

Rappen går så snabbt ibland att jag tror att hon har mer än två armar, att hon har niosvansade katter i dem. Jag försöker att räta på ryggen och ignorera henne, värjer mig inte mot slagen utan låter dem landa samtidigt som jag tvingar ned reflexen att rycka till när den skär in i huden.

Jag vill vråla åt henne att jag gör det jag förmår, att jag vill andas istället för att hyperventilera, att jag självklart finner det skamfyllt att jag inte verkar klara av alla borden som alla andra tycker om och att jag kan känna gråten i halsen över att jag ibland inte klarar av det jag vill göra.

Men så fungerar jag uppenbarligen. År av försök att försöka slå knutar på mig själv som till slut exploderar i tårar och att jag springer rakt in i ett träd för att jag inte hinner att väja. Jag har motat ned en demon men när jag försöker att trycka på locket så biter en annan mig i sidan och jag hinner inte riktigt alltid att hinna tillbaka till den första burken för att spänna säkerhetsspärren på den.

Fast det går, jag stannar faktiskt upp innan och även om jag skäms så försöker jag att ta hand om mig istället för att försöka tillfredsställa alla andra. Jag försöker att mota bort tankarna om att alla andra tror att jag hatar dem för att jag värderar min egentid lite mer än vad andra kanske gör.

*KLATSCH!!*

Det känns som om det är mindre salt på lädret nu.

måndag 23 mars 2015

Konstaterande

"Jag älskar dig" är något som inte borde skrivas i text på ett ställe utöver brännbara medier såsom papper, kort, brev eller dylikt för annars ligger det bara där och bränner hål i ögonen på människor senare.

fredag 27 februari 2015

Tand för tunga

För många år sedan så önskade jag att jag kunde få tillgång till en manick som skulle ge mig chansen att gå runt och säga till alla vad jag egentligen tycker och tänker om dem. Jag fantiserade hur jag skulle försöka se till att trycka till dem så mycket så att jag förhoppningsvis skulle få dem att börja gråta och sedan skulle jag kunna vrida tillbaka tiden så att de inte minns något men jag skulle istället göra det.

Numera har jag nog ingen större lust till just att ha något som vrider tillbaka tiden men det skulle inte vara dumt att kunna få styrka nog till att faktiskt kunna säga till om vad jag tycker och tänker även om jag börjar bli bättre på det med årens gång.

tisdag 17 februari 2015

Att hinna med allt

Jag är stresstålig samtidigt som jag inte är det vilket egentligen inte borde gå att klämma ihop i en och samma kropp. När det kommer till arbetsrelaterad stress så kan jag oftast finna ett inre centrum av lugn där jag ignorerar alla tankar på "det-kommer-att-gå-åt-helvete-djävlar-djävlar-djävlar" och lyckats allt som oftast att ro i hamn det jag har tänkt mig.

Sedan kommer vi till den delen som är mig, där är det mindre gott ställt. Då stressar jag över att jag vill ta min egentid och inte prata med någon alls eftersom mitt arbete tar mycket av den sociala energin även om det är kul. Att då komma hem runt halv sju och hinna med "allt" gör mig otroligt stressad och sedan slutar det i dåligt samvete. Jag känner mig något infernaliskt egocentrerad när jag ser till att ta mig i kragen och faktiskt gå till gymmet två gånger i veckan så ofta jag kan och att jag tar tid till att bara sitta still med min stickning för att ladda upp batterierna för morgondagen.

Då kommer det dåliga samvetet över att jag borde ju faktiskt prata i telefon med någon av alla mina vänner, jag borde göra ditten och jag borde göra datten, jag borde titta på det där programmet/serien/filmen som någon tipsat om länge och jag borde testa det där spelet och jag borde göra det där och det där och det där.

DÅ kommer stressen. Då stänger jag av allt och kortsluter och jag skäms över att andra kanske tror att jag är konstig att jag tycker det är svårt med bra saker och att prata i telefon med bra människor borde ju inte vara svårt eftersom det är, ptja, bra människor.

Jag blir stressad av att jag kommer hem vid halv sju och då borde gå och lägga mig ganska tidigt för att inte vara alltför trött dagen efter och jag blir stressad över att hinna med att vara mig själv på de få timmarna och så går det i snurr. Tack och lov så boxar jag bort det bit för bit och försöker att balansera ut det så gott det går även om det är lite svårt emellanåt.

En sak som har visat sig göra underverk för mitt humör är att strunta i facebook, detta infernaliska ställe där ALLA visar sig ha en åsikt och de enda som håller käften är de som faktiskt har en vettig åsikt medan resten skriker om kränkningar och -fieringar åt höger och vänster. Nu har jag istället läst ut en bok för första gången på över ett år, jag sitter med den vid frukosten och jag sätter alarm på telefonen för att kunna läsa på min lunch och det känns så mycket bättre att skratta åt min favoritförfattares ord än att sitta och bli förbannad över folks öppensinnade inskränkthet.

Facebook har gjort att alla tror att de har en åsikt som måste höras och som måste ges sista ordet medan jag bara vill slå till dem med en stor pinne som det står "Håll tyst, du är dum i huvudet på." för om problemen löses på det där stället så är det då inte det jag ser, troligen har jag ett filter som rensar bort det eller så finns det kanske inte så mycket av den varan i den delen av internet.

Det där med att balansera? Jag jobbar på det.