tisdag 4 november 2014

Det där med självkänsla

I grund och botten så tycker jag ganska bra om den person jag har blivit de senaste åren med lite tillhörande skavanker som alla har.

Ändå kan jag känna det där stynget av dåligt samvete över personer jag lämnat bakom mig för att kunna utvecklas åt rätt håll och känna att jag nog borde ha gjort och tyckt som dem för att vara bra. Att det nog var jag som gjorde allt felaktigt och var skulden till allt, att det enbart var jag som hade fel och brister och att det är fritt fram för alla andra att peka och peta på dem som om de vore perfekta själva.

Emellanåt känner jag att jag kanske borde ta upp kontakten med en del bara för att se om jag fortfarande kan prata och skratta med dem som tidigare.

Sedan tänker jag på en människa jag gick i skolan med, en som jag hade roligt med men som lämnade en känsla av att jag hade suttit och blivit spottad på under hela tiden vi hade umgåtts. En som lyckades med att få allt att låta som förolämpningar, jag vet inte om det var mitt tonårsjag som tolkade det så eller om det var till viss del sanning och till viss del min inbillning. Sedan funderar jag vidare på om jag verkligen behöver ha sådana människor i mitt liv och kommer fram till att nej, det behöver jag fanimig inte.

Det där tvånget jag kan få av att allt troligen är/var/blir mitt fel och att jag då måste ursäkta mig är något jag måste slåss med om och om igen och då mår jag så mycket bättre av att bara strunta i sådana som ger mina fula monster föda så att de får kraft att boxa mig i magtrakten om och om igen.