fredag 1 augusti 2014

Att finna sitt staket

I går tog jag tåget ned mot Göteborg för att möta upp med familjen på Liseberg för en heldag med övernattning på hotell, något som jag försökte övertala mig själv till att jag FÅR ta eftersom familj är viktigt och det är ju snart slut på semestern och alla andra saker jag behöver tjata in i min tjocka skalle för att inte överösas med en skam.

Jag borde ju rädda alla andra som har ont om pengar, varför tror jag att jag får göra något sådant för? Jag borde nog inte ens säga något alls någonstans om att jag gör saker för det finns ju BARN I AFRIKA som svälter.

Mitt tåg rullade in på stationen vid elva och jag irrade (i vanlig ordning) runt samt åt fel håll två gånger i mitt försök att finna SF-bokhandelns nya lokaler. Ironiskt nog tittade jag upp på en staty och funderade på om det inte var åt det hållet som den låg. Däremot hann jag inte mer än att springa igenom butiken förrän mamma ringde och sade att de var i närheten så jag suktade lite efter en goombaryggsäck som var mer fin än praktisk och sedan stegade jag mot hotellet för att lämna av ryggsäcken samt möta upp resten.

Jag är ganska dålig på storstäder och det kan vara så att det är skillnad på Stockholm och Göteborg eller att jag kunde stänga in mig i min egna värld när jag irrade runt som gjorde det. Besöket i Stockholm med Johan bestod i att jag sade "Va?" flera gånger under dagarna eftersom jag var så slut i huvudet av alla människor samt att försöka vara uppmärksam mot sällskapet vilket självfallet gjorde att jag skämdes eftersom det är något jag dessvärre fortfarande inte har lärt mig av med helt.

Vissa bilder är värda att spara för att kunna fnissa åt i framtiden.


Lisebergsdagen lämnade mig blåslagen men glad och jag satt och gullade mer med brorsdottern än vad mina åsikter gentemot barn egentligen tillåter fast blod är blod och jag träffar ju dem inte så ofta.

När jag kom in genom dörren till hemmets trygga vrå var det däremot som om någon slog undan fötterna på mig, som om jag tillåter alldeles för mycket energi att slösas på de tillfällen jag är social med mer än en människa så att jag sedan bara blir en trasa.

Då kommer det dåliga samvetet.


Jag borde vara social och ta till vara på de få dagar jag har kvar, jag borde umgås med pojkvän, jag borde HITTA PÅ SAKER FÖR DET ÄR DET MAN SKALL GÖRA PÅ SEMESTERN, jag borde och jag borde och jag borde men istället så tillåter jag mig själv att vara urlakad och trött för jag orkar helt enkelt inte med för mycket inplanerat.

Jag, orkar bara inte. Och att erkänna det för mig själv känns som ett djävla stort nederlag men hur mycket jag än vill vara duktig flicka så vill jag inte laka ur mig själv mer än nödvändigt. Jag älskar att umgås med nära och kära men att flänga runt som ett jehu för att hinna med så mycket som möjligt på en och samma gång är mer än vad mitt huvud klarar med nu och jag stressar nästan upp mig över att ha mer än två saker inbokade på en och samma vecka.

Det går att säga att det är tecken på depression och att det är tecken på utbrändhet och ditten och datten men jag misstänker mer att det är mitt förbannade dåliga samvete som stressar upp mig för att semestern snart är slut OCH JAG HAR JU INTE TRÄFFAT ALLA SOM JAG BORDE FÖR SÅDANT SKALL MAN GÖRA OCH JAG VILL JU INTE GÖRA NÅGON BESVIKEN.

Jag kommer på mig själv att tänka det och sedan får jag ta mig i örat och fråga mig själv åtskilliga saker som om jag faktiskt har mått bra under min semester vilket jag har. Särskilt när den erbarmliga värmen äntligen gick över.

Men visst, jag mår inte helt bra. Jag känner en klump i magen av oro ibland som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag vill ibland dra täcket över huvudet och bara strunta i dagen som skall komma. Jag tänker ibland att det vore skönt att bara sova resten av livet.

Fast det är okej att tänka och känna så, det är helt okej. Det är sådant man måste få känna också så länge det inte tar över hela dagen och hela huvudet. Det behöver inte betyda "Herregud-jag-håller-på-att-bli-deprimerad-jag-vill-inte-jag-vill-inte" för även - kors i taket- "vanliga" människor tänker sådant.

Det har jag fortfarande svårt för att intala mig själv med, att erkänna att det är okej att känna så emellanåt eftersom min framförhållande tankeverksamhet på en gång målar upp ett scenario som slutar med att jag blir omyndigförklarad och förtidspensionerad på grund av inre härdsmälta.

Visst, ibland blir det boxningsmatcher med mina andra jag och jag får slänga rallarsving efter rallarsving med alla de bra sakerna som finns för att få dem ned för räkning men jag klarar det. Det är okej att inte vara duktig hela tiden men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte vore livrädd för att falla.

Men jag klarar mig, jag är envis och en duktig flicka. Och då menar jag det på ett bra sätt.