tisdag 29 juli 2014

Etiketter och stämplar

Allt har namn, förklaringar, fack och beskrivningar. Emellanåt så känner jag mig nästan lite stressad över att anse mig vara tämligen "normal" bland alla andra. Vissa anser säkerligen att min smärre fixering vid att irritera mig över alla dessa etiketter är ett stort bevis på att även jag har en etikett.

Jag hatar etiketterna, grupperingar, flockbeteenden och indelningar. Vissa saker är bra men samtidigt så är det som att allt som människor gör numera går till överdrift, det hittas på namn på saker och ting som åtminstone jag känner kanske bara skulle hållas inom läkarvetenskapens lyckta dörrar istället för att släppas lös bland namnsuktande människor som vill höra till.

Visst vill vi alla höra till samtidigt som vi inte vill göra det. Vi vill ha vår egna lilla flock med människor att känna oss samhöriga till men någonstans tappade jag behovet av att likna en i gruppen. Jag minns när jag vid sexton års ålder glatt tog på mig enbart röda kläder och döpte mig till blodrockare för den dagen och mitt mod sjönk alltmer när jag kände hur färgen skrek gentemot svartrockarna runt omkring mig. Jag borde ha tagit min skinnrock, jag borde ha tagit en svart tröja och svarta jeans, borde ha passat in. Borde ha varit en svartrockare just då.

Jag har kommit över den delen någorlunda numera, min klädstil kan nog lättast beskrivas med att jag tar på mig vad jag känner för och att jag hyser en avog inställning till byxor på min lediga tid men annars så ser nog kläderna faktiskt bara ut som kläder istället för en specifik stil. Jag beundrar de som orkar med att hålla en mer "extrem" stil eftersom jag är alldeles för praktisk (sitta ned i en korsett en hel dag? Nej, tack. Svettigt.) för det plus att mitt arbete kräver en viss klädkod som inte riktigt passar till sådant jag finner fint.

När massmordet på Utöya skedde så bytte många människor på Facebook profilbild med norska flaggor och liknande för att visa sitt stöd och det är inte ovanligt att se människor ha sina diagnoser på detta sätt vilket är som ett rött skynke för mig. Jag kan inte låta bli att bli upprörd för jag är så trött på det. Jag vet inte om det är något sorts agg mot att jag inte kan förklara saker och ting jag gör på annat sätt än att det är så jag fungerar istället för att andra kan säga att de reagerar si och så beroende på den eller den bokstavskombinationen vilket i mina ögon gör att människorna blir sina sjukdomar istället för att bara låta det vara ett verktyg att hantera det med.

Att det är stigma runt allt som har med det psykologiska måendet är ingen nyhet men jag tror inget blir bättre av att skylta för mycket, inte dölja det utan bara låta det bli en del av vardagen. Det är ju egentligen inte konstigare än att jag tar på mig mina glasögon på morgonen eller att någon annan tar tabletter på grund av sköldkörtelproblem.

Jag är fortfarande inte fri från mitt flockbeteende för samtidigt som jag skulle bli rosenrasande av att någon skulle försöka bunta ihop mig med en stämpel så kan jag även erkänna att det vore ju skönt att ha ett fint litet facit på hur jag reagerar på saker och ting istället för att bara knata på som en "normal" människa.

Jag har inget annat att hålla fast vid än att jag är tämligen normal för annars skulle jag troligen sjunka. I snart fyra år har jag ätit medicin som jag faktiskt inte vågar sluta äta för det kanske är den som håller mig normal, jag har mina svackor och önskningar om att inte vakna upp dagen efter men jag tar det som normalt och tar mig vidare genom att försöka hålla en stadig blick mot det som är vackert, jag har likt många andra inget facit, inget att (i brist på annat ord även om detta låter alldeles för hårt) att skylla på för jag är jag och jag gör saker på det sättet som jag gör.

Jag utvecklas och biter ihop mot det som skrämmer mig, jag lär mig nya sätt att hantera saker och ting, jag försöker att vifta med de tillhyggen jag har mot den bistra verkligheten men på något sätt så inbillar jag mig (troligen bara mig själv, det brukar vara så) att den kamp som jag och de andra för inte är något att prata om för att. Ptja, den är normal.

Men mitt sätt att haka upp mig på detta är säkert en fin etikett, att jag blir arg och härjar om det och försöker hävda att vi har lika mycket rätt som andra är troligen någon annan stämpel, min envisa åsikt om att det kanske finns för mycket sådana och att jag vägrar tro att allt kan stämplas ned för att tryckas ned i filkabinetten är troligen en tredje.

lördag 5 juli 2014

Om jag skulle ha en aktiv youtube-kanal...

Vilket då skulle involvera en riktig kamera och inte en inbyggd kamera i min bärbara dator utöver själva kanalen så skulle det resultera i mycket konstigheter.

Hade jag haft en kamera i närheten i onsdags hade det resulterat i ett fint klipp av mig med en katt i famnen som jag glatt viftade med och låtsades vara hennes röst. Vi förde samtal om patriarkatet och om hur hemskt förtryckta vi kände oss i den lägenheten vi var och sedan avslutades det med en fin sång till melodin av Som en härlig gudomskälla (Pärleporten är nog lättare att känna igen den som) som visade mina fenomenala kunskaper i snabbdiktning med sådana klockrena rader som "Vi skall krossa patriarkaaaatet, vi skall klippa av alla deras kuuukar."

Mjo. Jag hade nog gjort mig ovän med många tror jag. De videor jag har uppe är det inte många som har tittat på, jag pratar snabbast på svenska så, men de få jag har på engelska så är en om min gameboy advance-modifiering och självfallet kom det ett par kommentarer om att jag såg bra ut. Visserligen aldrig fel att höra sådant men vad nu det hade med min stolthet över att ha klarat av att göra en modifiering på elektronik, det vete fan.