tisdag 16 december 2014

Cropping out the bad

Emellanåt känns det som om jag är med i ett facebookexperiment där experimentet börjar vinna över mig. Elände på elände byggs upp och tynger ned tills klumpen i magen känns stor som en himlakropp, hela världen är smutsig och skev samtidigt som jag känner mig helt handlingsförlamad och lamslagen.

Att då få försäkringar om att världen är ett trevligt ställe är ungefär lika givande som att försöka snorkla i kokande olja (samt överleva) för hur bra min familj och mina vänner är så kan de känslorna inte kväva den mördande ångest som morrar vid varje nyhetslänk.

Så om målet för alla de jag har på facebook hade var att övertala mig om att världen är ett hemskt, hemskt ställe så har de lyckats. Det må finnas fluffiga djur här och där men det kommer säkerligen någon arg extremist och självmordsbombar ihjäl den samtidigt som brunskjortor kör över demokratin.

Hej, Netflix, det blir du och jag ett tag nu!

tisdag 4 november 2014

Det där med självkänsla

I grund och botten så tycker jag ganska bra om den person jag har blivit de senaste åren med lite tillhörande skavanker som alla har.

Ändå kan jag känna det där stynget av dåligt samvete över personer jag lämnat bakom mig för att kunna utvecklas åt rätt håll och känna att jag nog borde ha gjort och tyckt som dem för att vara bra. Att det nog var jag som gjorde allt felaktigt och var skulden till allt, att det enbart var jag som hade fel och brister och att det är fritt fram för alla andra att peka och peta på dem som om de vore perfekta själva.

Emellanåt känner jag att jag kanske borde ta upp kontakten med en del bara för att se om jag fortfarande kan prata och skratta med dem som tidigare.

Sedan tänker jag på en människa jag gick i skolan med, en som jag hade roligt med men som lämnade en känsla av att jag hade suttit och blivit spottad på under hela tiden vi hade umgåtts. En som lyckades med att få allt att låta som förolämpningar, jag vet inte om det var mitt tonårsjag som tolkade det så eller om det var till viss del sanning och till viss del min inbillning. Sedan funderar jag vidare på om jag verkligen behöver ha sådana människor i mitt liv och kommer fram till att nej, det behöver jag fanimig inte.

Det där tvånget jag kan få av att allt troligen är/var/blir mitt fel och att jag då måste ursäkta mig är något jag måste slåss med om och om igen och då mår jag så mycket bättre av att bara strunta i sådana som ger mina fula monster föda så att de får kraft att boxa mig i magtrakten om och om igen.

tisdag 21 oktober 2014

Vi hycklande människor

Hundar fångas upp på gatorna i Thailand och mosas ned i burar för att transporteras i dagar för att sedan slaktas på allt annat än snälla sätt och kändisarna står och ser ledsna ut samtidigt som de lyssnar på skriken från hundarna. Sedan förklarar de med en ärlig blick rakt in i kameran att de inte hade en aning om att detta sker, att det är miljontals med hundar som satt livet till för matborden.

Ja, det är hemskt och ja, hundarnas skrik är allt annat än barnaskratt och ja, sättet som människorna handskas med dem är horribelt.

Men om de hade haft det bra innan? Om de hade fötts upp och fått springa runt på öppna ytor och haft det skoj med andra hundar samt haft människor som tagit hand om dem och behandlat dem som något mer än bara en köttvara så skulle ändå folk ha åsikten att det är värre än att äta nötkött för att det faktiskt är hundar och det är den saken jag stör mig på.

Ja, jag har snabbgooglat på kändisarna för att se om de är vegetarianer eller ej och alla var inte det så jag hoppas att de använder sina rikedomar för bra djurprodukter för annars så sorterar jag det under hyckleri i mitt huvud.

Och nej, jag äter kött och även om jag försöker att hålla mig till svenskt sådant så tror jag inte att de automagiskt har tipp topp tiden innan slaktyxan.

tisdag 9 september 2014

Vetgirighet


Envishet är en mycket bra sak för att lära sig nya saker utöver vetgirigheten då. För stunden håller jag på att göra om en Nintendo DS till en Gameboy Advance och även om den inte är perfekt så är det ändå extremt roligt att spackla och greja med skalet och få göra sin första specialkonsol.


Den platta remsan är det som varit kontakten mellan skärmarna och det som behövs för att den fortfarande skall starta är en liten remsa med LEDljus på. Den svarta lilla pucken är en högtalare som jag lött fast till rätt sladdar. Den fungerade även att starta upp i det här tillståndet så både ljud och skärm fungerar som de ska.

Mikrofonhål, två av knapparna och gångjärnen är igenspacklade för ett snyggare intryck. Lite hål för högtalaren finns det också plats för.




















Känner jag mig sådär löjligt stolt över vad jag har lyckats åstadkomma hittills? Oh, ja! Vill jag lära mig mer sådant här? Ooooh, ja!

fredag 1 augusti 2014

Att finna sitt staket

I går tog jag tåget ned mot Göteborg för att möta upp med familjen på Liseberg för en heldag med övernattning på hotell, något som jag försökte övertala mig själv till att jag FÅR ta eftersom familj är viktigt och det är ju snart slut på semestern och alla andra saker jag behöver tjata in i min tjocka skalle för att inte överösas med en skam.

Jag borde ju rädda alla andra som har ont om pengar, varför tror jag att jag får göra något sådant för? Jag borde nog inte ens säga något alls någonstans om att jag gör saker för det finns ju BARN I AFRIKA som svälter.

Mitt tåg rullade in på stationen vid elva och jag irrade (i vanlig ordning) runt samt åt fel håll två gånger i mitt försök att finna SF-bokhandelns nya lokaler. Ironiskt nog tittade jag upp på en staty och funderade på om det inte var åt det hållet som den låg. Däremot hann jag inte mer än att springa igenom butiken förrän mamma ringde och sade att de var i närheten så jag suktade lite efter en goombaryggsäck som var mer fin än praktisk och sedan stegade jag mot hotellet för att lämna av ryggsäcken samt möta upp resten.

Jag är ganska dålig på storstäder och det kan vara så att det är skillnad på Stockholm och Göteborg eller att jag kunde stänga in mig i min egna värld när jag irrade runt som gjorde det. Besöket i Stockholm med Johan bestod i att jag sade "Va?" flera gånger under dagarna eftersom jag var så slut i huvudet av alla människor samt att försöka vara uppmärksam mot sällskapet vilket självfallet gjorde att jag skämdes eftersom det är något jag dessvärre fortfarande inte har lärt mig av med helt.

Vissa bilder är värda att spara för att kunna fnissa åt i framtiden.


Lisebergsdagen lämnade mig blåslagen men glad och jag satt och gullade mer med brorsdottern än vad mina åsikter gentemot barn egentligen tillåter fast blod är blod och jag träffar ju dem inte så ofta.

När jag kom in genom dörren till hemmets trygga vrå var det däremot som om någon slog undan fötterna på mig, som om jag tillåter alldeles för mycket energi att slösas på de tillfällen jag är social med mer än en människa så att jag sedan bara blir en trasa.

Då kommer det dåliga samvetet.


Jag borde vara social och ta till vara på de få dagar jag har kvar, jag borde umgås med pojkvän, jag borde HITTA PÅ SAKER FÖR DET ÄR DET MAN SKALL GÖRA PÅ SEMESTERN, jag borde och jag borde och jag borde men istället så tillåter jag mig själv att vara urlakad och trött för jag orkar helt enkelt inte med för mycket inplanerat.

Jag, orkar bara inte. Och att erkänna det för mig själv känns som ett djävla stort nederlag men hur mycket jag än vill vara duktig flicka så vill jag inte laka ur mig själv mer än nödvändigt. Jag älskar att umgås med nära och kära men att flänga runt som ett jehu för att hinna med så mycket som möjligt på en och samma gång är mer än vad mitt huvud klarar med nu och jag stressar nästan upp mig över att ha mer än två saker inbokade på en och samma vecka.

Det går att säga att det är tecken på depression och att det är tecken på utbrändhet och ditten och datten men jag misstänker mer att det är mitt förbannade dåliga samvete som stressar upp mig för att semestern snart är slut OCH JAG HAR JU INTE TRÄFFAT ALLA SOM JAG BORDE FÖR SÅDANT SKALL MAN GÖRA OCH JAG VILL JU INTE GÖRA NÅGON BESVIKEN.

Jag kommer på mig själv att tänka det och sedan får jag ta mig i örat och fråga mig själv åtskilliga saker som om jag faktiskt har mått bra under min semester vilket jag har. Särskilt när den erbarmliga värmen äntligen gick över.

Men visst, jag mår inte helt bra. Jag känner en klump i magen av oro ibland som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag vill ibland dra täcket över huvudet och bara strunta i dagen som skall komma. Jag tänker ibland att det vore skönt att bara sova resten av livet.

Fast det är okej att tänka och känna så, det är helt okej. Det är sådant man måste få känna också så länge det inte tar över hela dagen och hela huvudet. Det behöver inte betyda "Herregud-jag-håller-på-att-bli-deprimerad-jag-vill-inte-jag-vill-inte" för även - kors i taket- "vanliga" människor tänker sådant.

Det har jag fortfarande svårt för att intala mig själv med, att erkänna att det är okej att känna så emellanåt eftersom min framförhållande tankeverksamhet på en gång målar upp ett scenario som slutar med att jag blir omyndigförklarad och förtidspensionerad på grund av inre härdsmälta.

Visst, ibland blir det boxningsmatcher med mina andra jag och jag får slänga rallarsving efter rallarsving med alla de bra sakerna som finns för att få dem ned för räkning men jag klarar det. Det är okej att inte vara duktig hela tiden men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte vore livrädd för att falla.

Men jag klarar mig, jag är envis och en duktig flicka. Och då menar jag det på ett bra sätt.

tisdag 29 juli 2014

Etiketter och stämplar

Allt har namn, förklaringar, fack och beskrivningar. Emellanåt så känner jag mig nästan lite stressad över att anse mig vara tämligen "normal" bland alla andra. Vissa anser säkerligen att min smärre fixering vid att irritera mig över alla dessa etiketter är ett stort bevis på att även jag har en etikett.

Jag hatar etiketterna, grupperingar, flockbeteenden och indelningar. Vissa saker är bra men samtidigt så är det som att allt som människor gör numera går till överdrift, det hittas på namn på saker och ting som åtminstone jag känner kanske bara skulle hållas inom läkarvetenskapens lyckta dörrar istället för att släppas lös bland namnsuktande människor som vill höra till.

Visst vill vi alla höra till samtidigt som vi inte vill göra det. Vi vill ha vår egna lilla flock med människor att känna oss samhöriga till men någonstans tappade jag behovet av att likna en i gruppen. Jag minns när jag vid sexton års ålder glatt tog på mig enbart röda kläder och döpte mig till blodrockare för den dagen och mitt mod sjönk alltmer när jag kände hur färgen skrek gentemot svartrockarna runt omkring mig. Jag borde ha tagit min skinnrock, jag borde ha tagit en svart tröja och svarta jeans, borde ha passat in. Borde ha varit en svartrockare just då.

Jag har kommit över den delen någorlunda numera, min klädstil kan nog lättast beskrivas med att jag tar på mig vad jag känner för och att jag hyser en avog inställning till byxor på min lediga tid men annars så ser nog kläderna faktiskt bara ut som kläder istället för en specifik stil. Jag beundrar de som orkar med att hålla en mer "extrem" stil eftersom jag är alldeles för praktisk (sitta ned i en korsett en hel dag? Nej, tack. Svettigt.) för det plus att mitt arbete kräver en viss klädkod som inte riktigt passar till sådant jag finner fint.

När massmordet på Utöya skedde så bytte många människor på Facebook profilbild med norska flaggor och liknande för att visa sitt stöd och det är inte ovanligt att se människor ha sina diagnoser på detta sätt vilket är som ett rött skynke för mig. Jag kan inte låta bli att bli upprörd för jag är så trött på det. Jag vet inte om det är något sorts agg mot att jag inte kan förklara saker och ting jag gör på annat sätt än att det är så jag fungerar istället för att andra kan säga att de reagerar si och så beroende på den eller den bokstavskombinationen vilket i mina ögon gör att människorna blir sina sjukdomar istället för att bara låta det vara ett verktyg att hantera det med.

Att det är stigma runt allt som har med det psykologiska måendet är ingen nyhet men jag tror inget blir bättre av att skylta för mycket, inte dölja det utan bara låta det bli en del av vardagen. Det är ju egentligen inte konstigare än att jag tar på mig mina glasögon på morgonen eller att någon annan tar tabletter på grund av sköldkörtelproblem.

Jag är fortfarande inte fri från mitt flockbeteende för samtidigt som jag skulle bli rosenrasande av att någon skulle försöka bunta ihop mig med en stämpel så kan jag även erkänna att det vore ju skönt att ha ett fint litet facit på hur jag reagerar på saker och ting istället för att bara knata på som en "normal" människa.

Jag har inget annat att hålla fast vid än att jag är tämligen normal för annars skulle jag troligen sjunka. I snart fyra år har jag ätit medicin som jag faktiskt inte vågar sluta äta för det kanske är den som håller mig normal, jag har mina svackor och önskningar om att inte vakna upp dagen efter men jag tar det som normalt och tar mig vidare genom att försöka hålla en stadig blick mot det som är vackert, jag har likt många andra inget facit, inget att (i brist på annat ord även om detta låter alldeles för hårt) att skylla på för jag är jag och jag gör saker på det sättet som jag gör.

Jag utvecklas och biter ihop mot det som skrämmer mig, jag lär mig nya sätt att hantera saker och ting, jag försöker att vifta med de tillhyggen jag har mot den bistra verkligheten men på något sätt så inbillar jag mig (troligen bara mig själv, det brukar vara så) att den kamp som jag och de andra för inte är något att prata om för att. Ptja, den är normal.

Men mitt sätt att haka upp mig på detta är säkert en fin etikett, att jag blir arg och härjar om det och försöker hävda att vi har lika mycket rätt som andra är troligen någon annan stämpel, min envisa åsikt om att det kanske finns för mycket sådana och att jag vägrar tro att allt kan stämplas ned för att tryckas ned i filkabinetten är troligen en tredje.

lördag 5 juli 2014

Om jag skulle ha en aktiv youtube-kanal...

Vilket då skulle involvera en riktig kamera och inte en inbyggd kamera i min bärbara dator utöver själva kanalen så skulle det resultera i mycket konstigheter.

Hade jag haft en kamera i närheten i onsdags hade det resulterat i ett fint klipp av mig med en katt i famnen som jag glatt viftade med och låtsades vara hennes röst. Vi förde samtal om patriarkatet och om hur hemskt förtryckta vi kände oss i den lägenheten vi var och sedan avslutades det med en fin sång till melodin av Som en härlig gudomskälla (Pärleporten är nog lättare att känna igen den som) som visade mina fenomenala kunskaper i snabbdiktning med sådana klockrena rader som "Vi skall krossa patriarkaaaatet, vi skall klippa av alla deras kuuukar."

Mjo. Jag hade nog gjort mig ovän med många tror jag. De videor jag har uppe är det inte många som har tittat på, jag pratar snabbast på svenska så, men de få jag har på engelska så är en om min gameboy advance-modifiering och självfallet kom det ett par kommentarer om att jag såg bra ut. Visserligen aldrig fel att höra sådant men vad nu det hade med min stolthet över att ha klarat av att göra en modifiering på elektronik, det vete fan.



måndag 30 juni 2014

Ordfogden

Jag har börjat skriva inlägg för att sedan stänga ned dem med en svag tanke om att ta itu med dem senare.

Det gör jag inte.

Mitt skrivande har sedan jag började skriva varit av den arten att jag skriver och sedan är det färdigt, en anledning till varför jag aldrig skulle kunna publicera något om jag skulle få motivation eller tillräckligt med talang för det.

Ändå har jag lyckats med att skriva kortare texter som till och med jag känner mig nöjd över varav Kretsprostitution är en. Ändå vågar jag knappt läsa den igen eftersom jag är rädd för att mitt minne skall vara fel.

Det finns en berättelse skriven av Tage Danielsson som handlar om att människor bara har ett visst antal ord att använda under sin livstid och det känns som om det är något sådant som har hänt med mig. Alla ord har inte försvunnit men de vackra har gjort det, de som skrivs med silverpenna och som flyger upp från pappret med hjälp av skira vingar som gnistrar i ljuset.

De ord som jag kunde använda för att omvandla saker som är svåra har gömt sig för mina fingrar, de som hjälpte mig att kräkas upp det svarta sot som verkligheten ackumulerar i lungor och hjärta.

De avslutande meningar som åtminstone försökte att sätta punkt till skriften saknas, jag hör dem viska men jag kan inte höra vad de säger. Osäkerheten i mitt egna språk gör att jag tvivlar på att detta ens är mitt modersmål, kanske har jag inget sådant längre utan det har genomgått en regression till primalskrik utan stämband.

Kanske är jag bara vilsen för stunden och jag tänder ett fyrbåk i hopp om att det hittar mig eftersom mina försök i att finna det har varit fruktlösa.

fredag 27 juni 2014

En sådan där dag...

...när det känns som om andra pratar ett helt annat språk så att jag inte förstår något alls.

En sådan där dag när gardinerna är gröna för att de, ptja. De är gröna.

måndag 23 juni 2014

Jag måste inte tycka om varenda människa i världen

Inte måste jag få alla människor att tycka om mig heller och det dåliga samvetet över om jag råkar trampa någon på tårna börjar äntligen blekna lite granna. Det var väl ändå på tiden.

söndag 25 maj 2014

Min skyddade värld

I mitt huvud är världen ganska okej så länge jag bara går efter att umgås med människor jag tycker om och att aktivt undvika nyheter och eftersom de människor jag tycker om överlag har tämligen stora doser av takt och god ton så har jag allt som oftast väldigt svårt att relatera till allt som resten av världen slåss med.

Som feminism. Söker man på ordet så låter det ju faktiskt bra men de som ropar högst är de som gör att jag blir skogstokig eftersom de mer verkar vara kvinnor som vill visa att de minsann kan vara lika grisiga som män. Att det letar sig fram bra åsikter här och var har jag bara tagit som ren och skär slump.

Fast visst behövs det folk som krigar även om det emellanåt känns lite som att det är lite prettokänsla överallt i alla världar som har med sådant där att göra. Man måste vara tillräckligt, man måste vara aktiv och är man inte inte tillräckligt så är man emot. Ja, jag generaliserar rejält men jag går dessvärre efter första intrycket och eftersom jag själv inte har behövt stå ut med folks rövhatteri så vidare mycket så har jag inte så mycket att gå efter.

Att då höra en vän berätta om saker hon får stå ut med och sedan höra en man kommentera med att då får hon väl stanna hemma om hon inte pallar med det gjorde mig rejält förbannad. Vill man sitta själv på en krog så skall man fanimig få göra det. Visst, man kan försöka ta kontakt och se vad som händer men om responsen blir "Nej, jag vill sitta själv." så skall det accepteras och inte kontras med att man är sur. Ja, krogar är ett socialt ställe men om det finns gott om plats och man faktiskt bara vill gå och ta en öl och filosofera för sig själv i lugn och ro så skall man få göra det. För i helvete, världen. Lär er att uppfostra era män.

fredag 16 maj 2014

Emellanåt känner man sig så smart att det är löjligt

Har suttit vid datorn på jobbet vilket har resulterat i att min ändalykt känns plattare än vanligt och jag kan lugnt säga att det där med att bara sitta vid en dator är verkligen inte min kopp med te. Då och då är däremot ganska uppfriskande även om det gör att min hjärna blir helt kollrig av att ställa om sig från dator till kundmottagande men det är sådant man får leva med.

I alla fall! Jag kan inte säga att jag är något datorgeni men anser mig ändå kunna tämligen mycket för att kunna få en dator att inte explodera. Till exempel är jag en av de där som använder säker borttagning och hittills har inte min externa hårddisk mystiskt blivit tom.

Däremot kan jag lugnt erkänna att bildbehandlingsprogram och jag inte är vidare bra kompisar, jag är mer utav en Paint-kvinna även om det är väldigt svårt att rita en fin beholder medels pekplatta på bärbar dator. På grund av min okunskap om hur bildfiler fungerar har jag krafsat huvudet sårigt av att inte förstå varför en bild som ser bra ut på datorn helt plötsligt fick en annan färgton efter att ha laddats upp på internet. I dag provade jag en mycket simpel lösning efter att ha funderat på om det inte borde vara något konstigt i hur bilden sparats från första början, olika lager och annat sådant där som mer finessrika bildbehandlingsprogram har och eftersom jag alltid måste prova saker (tjurskalliga envishet, ditt namn äro undertecknad!) så tog jag en empirisk vinkel på problemet.

Jag valde en bild på måfå, laddade upp den och möttes av den där irriterande färgskillnaden. Öppnade upp filen i Paint, sparade den och laddade upp den och voilá! Ingen färgskiftning!

Vem behöver fancypancyprogram när Paint finns? Belönade jag mig själv med en punschrulle på lunchrasten? Jajemänsan!


Den här är till dig, Mossa. Mer positivitet utlovas även om jag inte kommer att kunna hålla tillbaka på kveruleringar emellanåt. ;P

tisdag 13 maj 2014

Jag måste sluta jämföra mig med alla andra

Det må minska mellan omgångarna av den känslan men den är fortfarande där mer än vad jag vill.

Jag skäms över att inte älska allt det som alla andra älskar och skäms över att erkänna det.

Jag skäms över att jag inte kan allt om alla de sakerna som jag tycker om.

Jag skäms över att jag kan vara så överseende i vissa situationer.

Jag skäms över saker jag gjort som jag inte ens behöver skämmas över.

Jag skäms över att jag inte är smalare.

Jag skäms över att jag inte är social.

Jag skäms över att jag inte gör allt det jag borde göra när jag kommer hem från jobbet.

Jag skäms över att inte göra ett skvatt när jag är ledig.

Jag skäms över att jag inte har all tid i världen till alla jag borde ha tid med.

Jag skäms över att ha en annan åsikt än andras och samtidigt skäms jag över att jag ens kan tänka tanken på att fundera över hur svårt det är att ändra dem.

Jag skäms över allt emellanåt. Jag skäms över att jag inte är bättre på allt, jag skäms över alla mina brister och glömmer bort att alla har sådana och att man faktiskt har rätt att inte vara perfekt.

Jag går och lägger mig igen tror jag.

onsdag 5 mars 2014

Insikter med årens gång

Jag hatar att diskutera, jag hatar det mer och mer för varje år så att det nästan börjar brinna inuti mig.

Jag avskyr forum, enda gången jag vågar mig in i dem är när jag vill fråga något av stilen "Jag minns inte namnet på en bok men den handlade om det här..." eller "En film jag såg som liten som jag bara minns fragment av vilket är dessa, vad heter den?" men när det kommer till diskussioner och argumenteringar så vill jag bara ha en stor yxa att meja ned alla med.

Jag HATAR det. Hatar det. Jag hatar att behöva sitta och vränga på varenda djävla ord för att inte något djävla troll skall slå ned på något litet eftersom det verkar ligga prestige i att hacka på andra.

De gånger jag är dum nog att ge mig in i en diskussion så ökar människoföraktet något markant och jag känner inte för att vara en del av dem längre.


söndag 9 februari 2014

Ett tips till dutuben.

Jag minns inte hur jag snubblade in på denna eminenta kvinnas kanal men det tog inte lång tid för mig att titta igenom större delen av hennes videor. Cooking with karma fokuserar mest på efterrätter och godis men hon har även en del matrecept som jag troligen kommer att prova förr eller senare.

Till julen provade jag och min syster på att göra mintkakor, sådana där gudomliga saker som brukar finnas i lösvikt. Vår version hade enligt kära syster lite för mycket pepparmintsolja i medan jag älskade att de smakade som en tjockare version av After Eight.

Denna söndagskväll fick jag ett infall och provade på hennes munkar som bakas i ugn istället för att friteras, jag skyller allt på min Twin Peaksfascination, och mitt slutresultat blev mäkta mumsigt.



Anna lyckas med att göra sina videor korta nog för att jag inte skall bli uttråkad men ändå informativa nog för att de skall vara väldigt enkla att följa, en perfekt kombination!

Sugen på att leka köksvouyerist? Gå till hennes kanal! Klicketiklick!

tisdag 28 januari 2014

Vi har nog alla en diagnos

När jag var femton så var jag som tidigare skrivet besviken över att jag var "normal", jag ville åtminstone vara bisexuell och inte bara vanligt tråkigt heterosexuell för det är ju inte roligt att vara normal.

Senare höll jag mig fast vid att jag var just normal, jag var den duktiga flickan i en bekantskapskrets där vännerna gick under eller höll sig halvt och halvt flytande på delar av förlista skepp. Detta höll sig fast i många år. Duktig flicka, sköter sig själv, kan själv, vill själv, gör själv.

Höll mig i samhället som en normal, jobba-äta-sova-jobba-äta-sova. Duktiga flickan till den så pass duktiga grad att flickan försvann och bara fanns till för just jobba-äta-sova. Krasch, bom, bang. Krasch. Studs mot taggiga stenar, blåslagen och blodig men reste mig glatt upp med ett hysteriskt påklistrat flin medan jag vrålade att allt minsann var tipptopp, jag snubblade bara lite grann.

Hålla uppe duktiga flickan, sköta den duktiga flickan medan väggarna rasade. Duktig, duktig, duktig. Räkningarna betalda men slängda i en stor hög, den ordnade pärmen som var ett signum fanns knappt längre. Borta och glömd men duktig ändå.

Krasch, krasch, pang. Livet krasade men det var ju inte så pass illa som någon annans liv, då är det ju inget fel på mig. Jag "sköter" mig ju. Jag kan inte vara sjuk, jag är för duktig för det, för normal. Går till psykolog med alla taggarna utåt, slår ned på att de inte kan hjälpa mig vid första motgång. KAN SJÄLV. Behöver ingen hjälp, nej mitt skepp sjunker då minsann inte! Icke! Ett brutet ben kan jag förstå, det är något man kan laga, ett trasigt psyke kan fanimig inte jag få för det förstår jag inte, jag är ju normal samtidigt som jag längtar efter att någon skall säga att det ÄR fel på mig, att det finns ett namn, att det är en själslig sjuka som har ett namn och därmed gör den mindre hemsk.

Skammen över att inte kunna ha kortärmat längre för att jag då inte ser normal ut. Skam över att andra skall döma och inte se mig som normal. Den grava ångesten över när värmen gjorde långärmat olidligt. För jag är ju normal. Jag är som alla andra. Jag är en person och inte något annat.

Duktiga flickan sköter sig, duktiga flickan mår minsann tipp topp och klarar ALLT. Jobbar heltid och är duktig, är en duktig del i samhället, sköter sig och är ordentlig. Jag håller då minsann mig inte fast i flytande drivved, inte då.

Krasch, krasch, pang. Insidan brister, sträcker ut båda armar för att få hjälp ännu en gång, ännu en gång längtande efter att någon skall säga att jag inte alls är normal, att min insida får snuva då och då på grund av nedsatt immunförsvar.

Får svara på fråga efter fråga, får säga om jag tycker det stämmer massor, lite eller inte alls. Skäms mer och mer över att jag tar deras tid, vill hellre att de bara pluggar in en sladd i huvudet på mig så att de kan diagnostisera mig likt en modern bil. De säger ett namn som jag får allergi över, som gör att jag blir äcklad över mig själv samtidigt som jag inte förstår varför det skulle kunna benämnas för mig, jag är ju normal, jag är den jag är och så är det med det. De får det att låta som en förkylning när jag hellre hade velat att de skulle säga att det är som en allergi som det går att medicinera emot men som kanske alltid är där i bakgrunden och att den ibland bubblar upp.


Jag fick aldrig något svar, jag tror inte att jag vill ha något heller, jag vill inte stoppas i ett fack för det skulle vi alla kunna göras bara man hittade tillräckligt många etiketter. Kanske är min exploderande oförstående över att andra vill "gömma" sig bakom etiketterna en diagnos eftersom jag inte är tillräckligt empatisk. Kanske är allt det som är jag bara olika klisterlappar av företeelser och inget mer.

måndag 13 januari 2014

Jag vill ju inte göra någon besviken...






Jag vill ju inte göra de som sökt på "munkavel" ledsna över att de inte hittar vad de söker.

Skarvar

Det finns människor som lockar fram det sämsta i mig, drar upp de värsta dragen från undersidorna av min själs mindre smickrande stenar.

Det finns människor från yngre dagar som jag trodde att jag tyckte om och som jag kallade vänner men som lämnade mig med en besk smak i  munnen, som om jag inte dög riktigt. Det finns människor som förvandlar mig till en människa jag inte vill vara, en som har väskan full med dolkar och munnen full av så mycket gift att det sipprar ut genom mungiporna. Det finns människor som gör att jag ser mig i spegeln och hatar vad jag ser vilket samtidigt gör att jag ser inåt i mig och hatar den jag är.

Vissa kombinationer är bara inte bra, vem det sedan beror på är inget att spekulera i utan det kan helt enkelt vara personkemi.

Sedan finns det människor som det skär sig med, som lämnar dig arg och bitter men som det sedan visar sig vara värt att kämpa tillbaka uppför berget för. Det finns de som gör att du faktiskt känner dig som en jämlike även om åsikterna kan vara vitt skilda åt, de som man åker berg- och dalbana med och som man käbblar med, surar åt, skrattar med, tramsar med och lever med.

Det finns sådana människor som man undrar om man egentligen känner när man börjar beta ned till beståndsdelar och inser att man kanske inte riktigt har koll på allt vad de tycker men som man samtidigt ändå på något sätt vet om det som är viktigt.


Jag försöker att samla på de människor som lyfter mig och gör mig till en bättre människa även om jag faller nedåt och studsar mot de slemmiga stenarna i mitt inre emellanåt.

Jag hoppas att jag kan göra någon nytta tillbaka till dessa människor också, förhoppningsvis ser de inte allt det där svarta och äckliga som sipprar ut mellan skarvarna i kullerstenen på insidan av mig.

onsdag 1 januari 2014

Ännu ett år bakom mig.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Åkte på semester med någon jag har ett förhållande med, det är ganska stort i min värld i alla fall. Jag har även styrt skeppet på mitt jobb i sju veckor på egen hand när chefen var bortrest för studier vilket var både utmanande och lärorikt samt att jag under den tiden även fick vara handledare för en praktikant. *krafsar mig i huvudet* Jag har nog gjort mer saker men jag kommer inte på något mer för stunden.

 2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag gör inte nyårslöften utan bestämmer mig för saker under årets gång och håller de saker som verkar vettiga och struntar i andra saker som inte fungerade lika bra. Nyårslöften är måhända bra för andra men inte riktigt för mig.

 3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jag tror faktiskt det, utan att jag ens visste om det.

4. Dog någon som stod dig nära?
Hon stod mig inte personligen nära men hon var i en nära gemenskap och det räknas.

5. Vilka länder besökte du?
För en gångs skull kan jag faktiskt skriva ett land här, Tjeckien!

6. Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
Jag är fortfarande inte helt på plats på min insida även om min inre frid har börjat infinna sig någorlunda, snart så.

7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Jag är dålig på datum och jag är fortfarande för bitter för att inbilla mig att man alltid kommer att minnas allt för resten av livet men ja, det finns datum jag kommer att minnas.

8. Vad är det bästa som hänt dig år 2013?
Att min tillvaro började räta upp sig till rätt köl igen, med allt av vad det innebär.

9. Största misstaget?
Att inte inse att man måste hålla koll på vad för skatt som dras om man jobbar på fler arbetsplatser, något jag blev uppmärksammad på men som jag inte hörsammade eftersom jag trodde att det stämde. Det slutade i restskatt även om jag lyckades dra av från nittontusen till femtonhundra kronor. Visserligen var det från året innan men då visste jag ju inte om det. Ja, och så blev det en fortkörningsbot. Igen. Djävligt onödigt.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Varit tämligen frisk faktiskt av vad jag kan komma på.

11. Bästa köpet?
Jag är visserligen bra på att skämma bort mig själv med både det ena och det andra men jag har faktiskt minskat ned ganska rejält på onödighetshandling även om det blir lite böcker, garn och spel här och där. Fast jag köpte mig en fenomenal kaffebryggare som inte bara är röd och svart, den gör gott kaffe också!

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Förmodligen fasta utgifter.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Emellanåt känner jag mig väldigt defekt eftersom jag har svårt att slappna av rejält och låta mig bli riktigt glad för någonstans i bakhuvudet påminner mig mitt undermedvetna mig om att jag aldrig kan vara riktigt säker. Det börjar bli ganska träligt med den inställningen men det går väl över. Fast visst blir jag glad av mycket, överlag är jag tämligen gladlynt av mig och jag blir glad av att göra ett bra jobb samt få uppskattning av det, jag är glad över mina nära och kära och allt de gör och så en hel del annat.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013?
Alltd och alltid... Återigen får jag svara liknande med vad jag gjorde förra året då jag skrev att jag emellanåt minns händelser när jag hör sånger men jag kommer kanske inte minnas exakta året. Kanske minns jag just året 2013 av att höra Azathoth från Dreams in the witch house men det är inte säkert.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ständig kurva uppåt!

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Jag vete fasiken, jag kan inte riktigt komma på något den här gången.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Blivit arg över småsaker, mitt temperament har inte riktigt funnit balans än och emellanåt har jag svårt att skilja mellan stora och små saker och blir istället bara rakt ut förbannad.

18. Hur tillbringade du julen?
Med familjen, som jag vill ha det.

19. Blev du kär i år?
En knivig sak att svara på och jag är så ovan vid känslor numera att jag har svårt att bena ut dem och det började mer som en överrumplande överraskning (för mig, det vill säga.) och sedan tumlade det över till kärlek ganska snabbt.

20. Favoritprogram på tv?
Jag har ingen tv.

21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Kan jag inte påstå faktiskt.

22. Bästa boken du läste i år?
Jag är fortfarande i ett bottenmärke i min läsning men Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg var svår att lägga ifrån sig. Jag fick däremot en underbart vacker lampa i julklapp som skall riggas upp med förlängningssladd och glödlampa för mer nattlig läsning.

23. Största musikaliska upptäckten?
Dreams in the witch house - rockoperan. Tveklöst.

24. Något du önskade dig och fick?
Oh, ja! Jag fick samlingskistan av strategiguiderna för Zelda-spel och jag fick en fin lampa. Bland annat, jag fick massor av fint!

25. Något du önskade dig men inte fick?
Jag önskade mig inte så mycket så jag kan inte komma på något jag inte fick som jag inte önskade mig. Fast jag önskar mig inte utan... suktar mer.

26. Årets bästa film?
Jag tittar sällan på film men något som var trevligt att se på bio var definitivt andra filmen med Thor.

27. Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Jag minns faktiskt inte exakt vad jag gjorde den söndagen, jag tror inte att jag hade släkten över då för det hade jag nog veckan efteråt så jag misstänker att jag kan ha varit hos Johan och myst.

28. De bästa nya människorna du träffade?
Träffar inte så mycket nya människor för personlig räkning men damen som praktiserade hos mig visade sig vara en eminent varelse som man kunde prata och skratta med.

29. Hur skulle du beskriva din stil år 2013?
Slätstruken, tyvärr.

30. Vad fick dig att må bra?
Skriva och läsa brev, stickning, varma drycker, somna intrasslad i Johans farm, se änderna på vägen till jobbet, att äntligen ha ett eget hem igen, kurrande katt som ligger i ansiktet på mig, flanellsängkläder och mycket annat.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Det finns en del som jag finner både tilltalande och bra som skådespelare men jag kommer inte riktigt på namnen nu.

32. Vem saknade du?
Det där med saknad har jag vant av mig från, jag saknar människor men jag gör det bara i små sekunder och sedan skakar jag av det för att ensam är stark även om så inte är fallet. Det har även en del med min inre vulcanlogik att göra vilket är ett sak för sig.

33. Favoritmånad?
Baserat på händelser eller väder? När hösten slog ut i fulla färger här (oktober eller början av november kan det ha varit) och det var så vackert att hjärtat gjorde fysiskt ont och juli för att jag faktiskt var på riktig semester och fick upptäcka en ny stad tillsammans med någon.

34. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
En del av mina nära har haft rejält kämpigt under 2013 och hade alla de sluppit undan sådant så hade det inte varit dumt.