tisdag 26 november 2013

Ett steg tillbaka och andas nu

Jag vill inte vara en person som blir arg och skriker eller för den delen höjer rösten av ingen anledning, jag vill inte vara en sådan, jag hatar att vara sådan förutom när det verkligen finns anledningar för det. Jag har skrikit åt en kollega på ett tidigare jobb och då varit så arg att minnet svartnat samtidigt som tårarna har sprutat för att jag hatar konfrontationer samt att jag gråter när jag blir arg.

Jag vill inte bli arg på småsaker, jag vill inte behöva känna att jag vill kontrollera all fakta i vardagliga diskussioner, jag vill inte diskutera varenda gång för ibland vill jag bara berätta en anekdot och inte få den analyserad.

Ändå slår mitt humör om på tre röda sekunder, ett argt litet monster vrålar åt mig att inte en enda djävel skall få sätta sig på mig igen utan jag skall slåss och skrika tills min röst hörs och monstret har förbaskat svårt att skilja på smått och stort.

Jag vill inte vara sådan, jag vill inte bli en av dem.

Ändå reser sig alla taggar till försvar, jag blottar tänderna och pulsen höjs, jag får bita mig i tungan för att inte vråla ut saker som inte har någon nytta och varje gång jag lyckas lugna ned mig för att sakligt förklara att det inte är någon idé att fortsätta diskussionen på grund av skilda åsikter.

Lik förbannat så händer det om och om igen och jag blir så trött på det. Jag smäller i dörren i vredesmod, gasar med en puls som bultar upp i tinningarna och jag försöker att tänka logiskt. Jag försöker att plocka ned vad det är som gör att jag slår bakut så mycket att jag måste sätta på mig ett par extra hovar.


måndag 25 november 2013

Murbruk

När resten av världen får dig att känna dig som en rutten människa och du inte vet varför så är det svårt att rätta till felet. Inga ord finns på insidan att yttra till någon utan det är bara tomt, tyst och fel.

Så jag murar in mig istället.

tisdag 19 november 2013

Mina åsikter går inte att applicera på verkligheten

För i min verklighet så struntar jag faktiskt i om vad du har mellan benen eller vad det är för kön på det du behagar att sätta på men sådant är dumt att tycka numera.

torsdag 14 november 2013

Hmm

Att på en gång koppla något till ett kön. Det skall användas "hen" i tid och otid men det är okej att skriva "äckelmän". Borde det inte vara mer korrekt med "äckelhen" i så fall?

onsdag 6 november 2013

Det är enna tyst här, inte sant?

Jag jobbar inte ihjäl mig, jag lovar. Däremot så engagerar jag mig i vanlig ordning så pass i mitt arbete så att jag kopplar bort allt annat när jag väl kommer hem och kan koppla av. Stickning har det blivit mycket av på senaste tiden eftersom det är ett ypperligt sätt att rensa hjärnan på och när man har ett tämligen socialt arbete och är åt det ensamvargiga hållet så är det ganska skönt att komma hem och bara sitta ensam med mitt handarbete.

Det är både nackdel och fördel att jag blir så pass involverad men denna gång så känns det verkligen som att mitt engagemang uppskattas och belönas. Jag känner att jag gör nytta på mitt jobb, att det jag gör hjälper och underlättar och det är en härlig känsla att ha i maggropen.

Idag kom praktikanten för sin första dag på jobbet och det kommer att fungera bra även om jag får lite tvivel över att jag skall kunna lära ut allt det jag vill kunna förmedla. När jag försökte skaffa praktikplats för min skolgång så var de klassiska svaren "Jag har inte tid" och "Vi har inte plats." de vanligaste även om jag faktiskt fick en bubblare med svaret "Jag är inte pedagogisk." vilket inte är ett svar. Visserligen är det väldigt viktigt att man kan lära ut men samtidigt är det infernaliskt viktigt att låta nästa kull med guldsmeder få nosa på arbetsplatser så att det går att få något att jämföra med klassrummet.

Så nu är jag kapten på arbetsplatsen samt praktikledare och det känns bra, troligen kommer både jag och praktikanten att få lärdomar av detta som vi kommer att ha stor nytta av i framtiden. Fast visst är det svårt och det har ju bara varit en dag hittills, det är svårt att veta precis vad det är som jag skall plocka ut som övningar och det känns definitivt lite läskigt att lärarna kommer att besöka eleven på praktikplatsen. Tänk om jag inte gör allt korrekt?

Fast det kommer att gå bra, jag är grym, jag kan massor och jag är samtidigt medveten om att jag inte kan allt vilket i mitt tycke är en viktig egenskap.

Ändå så känner jag mig sådär... Egoistisk. Jag borde ringa runt till alla vänner och prata och jag borde göra ditten och datten men kroppen stänger av sig när jag kommer hem. Inte blir det bättre av att jag fortfarande inte har vant mig vid konceptet telefonsamtal, förbaskade telefonskräck att vara onödig. I jobbet? Inga problem, har jag lite smått ångest över att ringa någonstans så skakar jag av mig det eftersom det är något jag måste göra. Hemma? Svårare, men det blir nog bättre.

Däremot så har jag vänner och familj i hjärtat hela tiden.