lördag 31 augusti 2013

Genom kvävbollen

Tänder skrapar mot röd gummi, remmar spända runt huvudet och käken är stel av att vara i samma läge. Saliv rinner från mungipan och jag kan inte göra något åt det samtidigt som jag emellanåt är osäker på om jag vill göra något åt det.

Dåliga vanor är ju de som är svårast att bryta och denna visar sig vara en svår nöt att knäcka för även om jag vet att så inte är fallet så ser jag mig som ensam. Vissa saker kan jag inte prata med någon om och det är svårt att slappna av och inse motsatsen.

fredag 23 augusti 2013

Bjälken i ögat

Jag ser mig i spegeln och jämför med andra även om jag vet att man inte skall göra det. Jämför, jämför och suckar, jämför och avskyr.

Speglar borde avskaffas. Andras ögon också så de slipper se på eländet.

Jag måste banta min syn snart.

fredag 9 augusti 2013

Steg likt en schackpjäs

Ett steg framåt, två åt sidan. Två steg framåt, ett steg åt sidan. Två steg bakåt, ett steg åt sidan. Ett steg bakåt, två åt sidan.

Jag har en svacka i min syn på mat för stunden, jag äter för att jag även om jag helst inte vill äta alls inte är helt dum i huvudet så att jag arbetar åtta timmar utan föda eftersom detta skulle kunna vara förödande för mig och de arbeten jag utför under dagen alternativt både och.

Så blir det när mina rutiner störs men det löser sig snart igen bara jag får ordning på mina vanor igen, inte springa och träna som en galning utan med måtta för att hålla kroppen i stridbart skick eftersom det gör under för att inte min rygg skall göra ont. Det är inte som att jag sitter och inte äter ett skvatt när jag är själv men jag gör det under mina former och min kontroll. Jag bestämmer vad som finns hemma, det finns bara sådant som jag vet att jag kan hantera, onyttigheter köps bara när det finns ett sug efter det eftersom jag vet att det finns en risk för hetsätning om sinnet är fel.

Allt i min vardag handlar definitivt inte om mat men det handlar om att det är jag som bestämmer om vad som skall ätas för i min värld behöver inte mat alltid vara jättegott utan det skall fylla sin funktion och mätta mig. Det var denna envishet som gjorde att jag började äta havregrynsgröt och bananer (inte tillsammans, det låter ganska läskigt) för att det är väl till större delen ett vedertaget faktum att det är nyttigt, vitaminrikt och allt det där andra.

Samtidigt har jag isglass i frysen för att kunna mumsa på, de klarar jag av att ha kvar i frysen, de är även bra för att det är sådant som även fast de innehåller en hel del socker och annat sådant där ohälsosamt så är det svårt att hetsäta upp ett helt paket med sådana. Jag är inte en av de som får hjärnfrys (jag visar ju uppenbara tecken på en avsaknad av detta organ när det kommer till vissa ämnen) men det blir ganska kallt i halsen efter ett tag.

Det är detta som är så bra med min stickning, det sysselsätter hjärnan fullt och låter mig koppla av och ned, får mig att hitta en lugn zon där jag glömmer bort allt.

Jag står inte och tittar mig i spegeln varje dag där jag synar min kropp och hatar vad jag ser, tvärtom så kan jag se mig i den och tycka att jag faktiskt ser ganska bra ut.

Ändå gnager det i mig, jag är livrädd över att släppa min garde mot de förhatliga kalorierna, att släppa kontrollen över maten och alla de dolda ingredienser andra nyttjar i sin matlagning. Jag vet att det numera anses dåligt med allt annat än grädde eftersom det då är utspätt med annat skit men jag är en av de som anser att matlagningsgrädde har för mycket fett. Jag sörjer att Yoplaits minifraiche med 1% fett inte verkar finnas längre och ja, jag har begränsat min matlagning till "godkända" rätter.

Dels på grund av detta och att jag faktiskt tycker det är ganska träligt (du kan ta närkingen från Nerike men inte närkingskan ur närkingen) att laga mat.

Ja, det där med "sök hjälp" får jag höra med jämna mellanrum och jag är fortfarande envist tjurskallig i denna fråga. Nej, jag har inte tid och jag vill inte. Jag har ingen lust att sitta och gå igenom sådant där för jag misstänker att detta skulle skada mig mer än vad det skulle hjälpa mig och folk må inte tro på mig men jag har faktiskt en gräns till när jag inser att jag inte kan klara det själv. På samma sätt som när jag insåg att "Det här är faktiskt inte så djävla smart..." när såret jag skurit upp på min arm var över en centimeter brett vilket fick mig att linda en handduk runt armen och sedan köra 2,5 mil till akuten har jag som en ganska bra tumregel. Det är inte som att jag inbillar mig att "jag kan sluta när jag vill!" men jag har väl mitt sätt att hantera mina egna monster under sängen.

Hjälp kan man bara ta emot om man faktiskt vill ha den och om man inser att man behöver den. Ja, jag kan hålla på och förklara och förklara tills min tunga domnar för alla andra kommer ändå bara tro att det är undanflykter och ursäkter. Däremot vet många mer än mig att det är lättare att skriva om de dåliga sakerna istället för de bra, det är lättare att klaga än att belysa allt det positiva som har hänt och så är det även med mig.

Det går framåt i min takt, på mina villkor, och det är så jag vill ha det. Det är så jag måste ha det, jag måste fasa in de matvaror jag är dödsförskräckt över på egen hand och jag måste få panik och nästan börja gråta i mataffären med min pojkvän för att jag blir ledsen över mig själv när jag inte kan förmå mig till att gå med på att äta samma mat som han vill äta för att jag vet att just den dagen är en dålig dag för sådan mat men jag är medveten om det och jag arbetar på det.

Som en god vän sade till mig så är det svårt för just de som missbrukar mat eftersom man faktiskt måste äta varje dag för att må bra medan en alkoholist faktiskt kan avstå totalt från alkohol utan att dö (om det inte är grav alkoholism för då har jag för mig att det är skadligt för kroppen att bara sluta tvärt men det var inte det jag pratade om nu).

Så, nej. Jag sitter inte och svälter mig själv när jag är ensam utan jag äter tre mål mat om dagen för annars skulle jag inte fungera och att träna på fastande mage gör jag ALDRIG om igen efter att ha provat det för över fem år sedan.

Det går framåt, jag lovar. På min bokhylla. Ni som känner mig vet vad det innebär.