torsdag 27 juni 2013

Jag har svar på allt!

"bli guldsmed folkuniversitet"

Ja, du. Kalla mig gammalmodig och kalla mig tjurskallig men det verkar faktiskt höra till guldsmedens lynne men folkuniversitet? Bah, humbug. Ni vet vad jag tycker i den här frågan och det finns en anledning till varför jag inte vill gå med i något som heter mästarföreningen eftersom jag faktiskt inte är en mästare. Än, det vill säga.

Faktiskt så mailade jag till en bloggerska och påpekade det felaktiga användandet av termen silversmed och fick ett långt och informativt mail tillbaka även om jag inte håller med om att termen silversmed skulle vara ett nytt påfund men man får väl vara glad för det lilla. De guldsmeder som av ren och skär bekvämlighet kallar sig silversmeder för att de arbetar främst i silver, ni borde skämmas. Rejält. Skäms! SKÄMS!

"få frunatt erkänna otrohet" 

En konstig sak att söka på får jag säga, särskilt om du verkar vara så pass upprörd att du glömmer bort mellanslagstangenten. Ptja, kvinnor svarar ju ganska bra på stryk och straffknullning. Provat med det? De är ju ändå ganska enkla själar som inte förstår sitt eget bästa så ett rejält kok stryk innan du skickar in henne till spisen igen kanske får fram sanningen ur henne. Annars kan man ju alltid skaffa sig ett eget förhållande vid sidan om och använda ursäkten att du faktiskt redan trodde att hon hade någon.

Eller så kan man ju faktiskt prata, jag har hört om sådana tokigheter som kommunikation utan teknik mellan de två som talar, det ni!

onsdag 26 juni 2013

Gnagande tänder

Det finns en del som jag måste låta bli att vara i närheten av för min egen sinnesro, annars går jag sönder för att jag bara försöker att jämföra mig med dem. Tankarna börjar att mala och tugga om att jag borde inte vara så förbannat slapp och jag borde verkligen träna och bli smal och snygg, snygg och smal.

Jämförelser, jämförelser, fördömelser, förjämmerligt.

Min terrorbalans är så bräcklig, varje sak jag intar måste vara vid precis rätt tillfälle för att undvika kaos, rätt tid-rätt folk-rätt-rätt-rätt-FEL.

Det enda mina öron hör är de dåliga sakerna, när läkaren informerade mig om att mitt kolesterolvärde var lite högt så tänkte jag på en gång "Jaha, självklart. Tjock och fel och lat är du också, äter fel och rör inte tillräckligt på dig." istället för att fundera på om det är något som kanske kan vara ärftligt eftersom jag ändå äter bättre än många andra.

Inte är jag den nyttigaste personen på den här sidan landet men överlag så kunde det ha varit så mycket värre även om jag för tillfället har en del problem att ta itu med såsom ett bristfälligt skafferi på grund av flytt och totalt tvärt emot matvanor än pojkvännen.

Däremot skulle jag ljuga om jag inte kände en viss "Vad fan tjänar det till?" om nu värdena var dåliga eftersom det då betyder att jag måste ändra om i kosten vilket jag inte riktigt känner för även om jag vet att jag måste börja göra det för att må bra. Att gå utanför min trygghetszon när det kommer till föda kan emellanåt vara jobbigare än vad jag vill erkänna vilket är tämligen ironiskt eftersom jag faktiskt kan äta "dåliga" saker utan att skämmas.

Vad än andra må tro så har jag inte problem med om hur andra stoppar in i munnen eller inte (skulle kunna lägga in ett skämt om porrfilm här men ids inte riktigt) utan det är bara fokuserat på mig och hur jag ser ut mot andra. Jämfört med hur jag var för fem år sedan så har det skett ett mindre mirakel men jag är inte i mål än och det är bara att gilla läget.

Köpte någon sorts grötblandning med havregryn och korn idag (rackarns! Glömde sirap!) så att jag kan börja äta gröt till frukost igen så det går faktiskt framåt men jag blir bara så trött på att det måste vara så förbannat omständligt.


Så är jag där och tjuvkikar på de där som jag inte borde tjuvkika på och finner mig själv tänka "Varför är jag inte sådär smal för?" istället för att bara titta på att kläderna personen har sitter riktigt snyggt och att hon ser glad ut. Istället känns det som om jag tävlar och så har det varit så länge jag kan minnas, troligen var vi bittra fiender i ett tidigare liv.


onsdag 19 juni 2013

Mitt liv för stunden

Jag har tänkt skriva lite kveruleringar av och till men har inte lyckats med att komma till skott, känns som om jag har åtskilliga saker att berätta igenom men när jag väl sätter mig vid datorn så glömmer jag bort det.

Lägenheten går långsamt men framåt i sitt försök att bli ett hem, jag kryssar för stunden mellan lådor och kassar men det växer fram något mellan dem. Min bokhylla är belamrad så till den milda grad att jag undrar hur jag skall få plats med allt och jag tiggde till mig en liten hylla att stoppa in mina spel i från pappa. Eller, jag frågade lite löst om den varav pappa svarade: "Får du plats med den i bilen?" så jag tar det som att jag räddade den från att gå till Bra och Begagnat.

Mina spelkonsoler är vackert uppradade i mitt vitrinskåp och jag kan meddela läsarna om att det INTE går att bygga ihop ett Detolf från Ikea utan att stoppa in den bakre glasskivan men det var värt ett försök i alla fall. Köket är faktiskt nästan helt på sin plats, det är bara en del omordning i hyllorna som är kvar att göra samt att diska igenom allt porslin som har blivit tämligen sunkigt av två års nedpackning. Garderoberna är det väl lite värre med... Eller, det är ingen brist på den varan men det är lite brist på hjärnkapacitet på hur jag skall möblera i dem.

Så det går framåt, snart har jag semester och jag skall även åka på semester vilket jag verkligen ser fram emot så livet leker och har sig.

I vanlig ordning så sviker orden mig när jag är lycklig men det är ju faktiskt min blogg så.

fredag 14 juni 2013

"Jag hjälpte min syster med att kapa grenar i trädgården."

Ja, vad säger man egentligen när ett barn frågar om ärren på mina armar? Sanningen är visserligen inte så genomkomplicerad men någonstans känner jag att jag inte vill vara den som förstör något annat barns oskuld utan det är upp till föräldrarna. En vän förklarade för sin dotter som det var när dottern frågade mig och sedan var det inte mer med det men då var det ju mamman som sade det, inte jag.

Så när jag satt där i bänken i färd med att reparera ett armband och den frågan kom från flickan som nyfiket stod och tittade på vad vi gjorde så kom jag inte för mig med att säga annat än att jag hade rivit mig på trädgrenar.

Vilket i sig inte är en lögn eftersom jag såg ut som om jag hade varit i slagsmål med en stor katt efter den trädgårdsrensning som jag faktiskt har hjälpt till med. Själv tänker jag knappt på dem längre, de är där och det är så det är. De är en del av mig och att säga att jag ångrar dem kan jag inte riktigt göra eftersom det är en del av min historia.

Därför är det svårt att tänka på att skyla något som jag knappt ser förutom när jag blir påmind av andras blickar. Det är svårt att tänka på att dölja delar för att andra inte skall ta anstöt, något som jag gör av egen fri vilja för min arbetsplats även om jag glömmer bort det emellanåt. Jag glömmer att jag skall bära långärmat och hög urringning, något som det är väldigt ont om i min garderob, den enda gång det faktiskt är legitimt för mig att kvinnligt utbrista att jag inte har något att ha på mig är när det kommer till arbetskläder.

måndag 10 juni 2013

I min lilla borg

Alla kläder förutom sådana där som inte är smutsiga eller rena (den där högen som oftast ligger draperad över en stol för att man har använt dem en gång men inte har hittat tillfälle att använda dem igen men de har gått över stadiet för att vädras och läggas in i garderoben, ungefär) är inplockade i garderober och jag tror att de ligger på bra ställen även om det är mycket möjligt att det kommer möbleras om i dem i framtiden. Böckerna är visserligen inte ordnade men de är åtminstone i bokhyllan (samt ovanpå) men mina filmer och spel är lite överallt för tillfället.

Jag har fyra byråer men är i stort behov utav något som jag kan ställa film och skivor i så för stunden möblerar jag bara runt allt för att kunna plocka upp stöket runt omkring så sakta men säkert så växer det fram ett hem.

Ett hem, ett eget hem som jag står på kontraktet på. Ett hem med två stora rum, ett rymligt kök, en gigantolusisk balkong, en hall och en toalett. Det är lummigt och grönt när jag tittar ut genom fönstren, ett stenkast ifrån porten rinner älven, tio minuters promenad från jobbet.

Släkten påpekade att nästa gång jag flyttar får jag allt ta en lägenhet på bottenvåningen eftersom de inte blir yngre och jag fick ett sting av dåligt samvete som jag alltid får när jag måste be om hjälp så här pass mycket. Jag sprang så mycket i trapporna att svetten rann om mig när flytten var igång bara för att döva mitt dåliga samvete vilket resulterade i att det nästan började snurra i huvudet.

Nu vill jag inte tänka på att flytta igen, nästa gång vill jag banne mig vara rik nog för att kunna hyra in flytthjälp för att inte vara i vägen för det är vid sådana där tillfällen som jag stänger ned och tror mig vara komplett ensam även om så inte är fallet.

Så nu bor jag i en ort på gränsen mellan Nerike och Värmland, där ser man.