måndag 18 februari 2013

Käre framtide pojkvän...

Jag må vara guldsmed men jag uppskattar ändå smycken och jag uppskattar än mer att få sådana om det är väl utvalda saker för jag må härja om lödningar och hur saker och ting har tillverkats men det är något speciellt med att få smycken som någon annan har valt ut.

K M Kotulak's Cabinet of Curiosities gör att jag dreglar floder, bara ett litet tips sådär.

tisdag 12 februari 2013

Vad fick mig att börja läsa serier?

Om jag hade fått en slant för varje gång jag har sagt "Det har jag lärt mig ifrån Kalle Ankas pocket!" så skulle jag troligen kunna sponsra åtskilliga årsprenumerationer av sagda seriebok för jag är en av de som aldrig har förstått mig på Bamse. Vi hade Kalle Ankas Pocket och jag fastnade om och om igen i de extraordinära äventyren som involverade tidsresor och klassisk litteratur, min första kontakt med Sagan om ringen och Star Wars var med största sannolikhet via dessa färgglada pocketar på 264 sidor som både jag och min syster läste tills de gick sönder.

Utöver pocketarna så var utbudet tämligen intressant i utbudet, Yoko Tsuno är en stående favorit av det som kan börja räknas som något mer än syndikatserier. Erik den röde var ett album som även fanns hemma samt åtskilliga sönderlästa exemplar av Asterix, Tintin och några loppisfynd av serier som för mig var tämligen okända. En återkommande sak i de serieäventyr som jag fastnade mest för var de där verkligheten var lite utöver det vanliga, Finn och Fiffis Det hemlighetsfulla slottet är en favorit och Tintinäventyret som börjar med De sju kristallkulorna är underbart.

Under skoltiden i Östansjö slukade jag mig igenom alla serier som fanns, inte för att jag inte tyckte om att läsa utan för att de tilltalade mig. Jag läste varenda album av Valhall som fanns att tillgå eftersom asatrons sagor har legat mig varmt om hjärtat så pass länge att jag snart ärligt kan säga att jag ALLTID har tyckt om dem och när de tog slut gick jag igenom Yakari, Buddy Longway och sedan bläddrade jag mig igenom Muminserierna.

Återigen är ett återgående tema att de serier jag minns bäst är de med ett tema som är lite utöver det "normala", jag minns serieantologin med Creepshowserierna i som något som jag slukade samtidigt som en del av mig nästan tyckte det var lite pinsamt att tycka om något som var så pass "otjejigt" och brutalt.

När jag började i sjuan så fick man uppleva de magiska håltimmarna då man helt plötsligt hade fritid att spendera. För mig som inte bodde i samhället betydde det att jag sökte mig till biblioteket och deras seriehyllor där jag hittade Frank Millers Sin City, Charles Burns Kaballa Bonga, Daniel Ahlgrens Röja spettet, Art Spiegelmans Maus, Joakim Lindegrens Kapten Stofil, Max Andersson, Pirinens Kvarteret Kniven... Listan kan bli lång men det jag läste igenom var det som jag misstänker att biblioteket betecknade som ungdomsserier och ända sedan jag läste Maus har det varit det ypperliga argumentet för att serier inte bara är underhållning med färgglada bilder även om jag gottade mig rejält i de blodiga och smutsiga serier som ofta var med i Galago. Giallo var en liten samling med serier som jag inte ens är säker på vem som var skaparen till dem men de var underbart mörka och vridna, en av de små korta novellerna involverade en flicka som (om jag minns rätt) slog ihjäl sin mamma och mammans älskare med en hammare för att sedan hälla ut spindlar över dem.

Jag är till viss del en bakåtsträvare, även om jag faktiskt kan uppskatta åtskilliga serietecknare som tecknar som klåpare så bör det i grund och botten vara väl gjorda teckningar och jag blir extra glad om jag hittar en samtida svensk serietecknare som inte har fallit för mangafrestelsen. Japanska serier är.. Ja... Jag tycker ju om det bisarra så jag har läst en del konstigheter inom hentaiområdet, ett ämne som inte är bra för lunchdiskussioner.

Det var Sin City och Maus som fick mig att fastna ordentligt, det var de som öppnade upp mina ögon för vad serier verkligen kan erbjuda, något som utökades extra mycket med Watchmen, en bok som jag sträckläser varje gång jag läser om den.

Och nuförtiden? Jag läser det mesta eftersom jag anser mig vara en stor gröngöling när det kommer till serier och det betyder att jag vill slurpa i mig så mycket jag kan när serietörsten anfaller. Jag vill läsa allt men tiden och koncentrationen finns dessvärre inte riktigt där även om jag jobbar på det.


Det finns åtskilliga jag inte har nämnt här, Spawn, Smurfarna, Agent Annorlunda, Alverfolket, Han som föddes två gånger, Clifton... Jag kan rabbla i evigheter.

torsdag 7 februari 2013

Nej, nu har tanten gått och blivit blasé

Det blossar upp arga saker om näthat mot kvinnor, våldtäkter, felaktiga saker, filmer samt fan och hans moster som folk ilsket härjar över fram och tillbaka med fina ord för att trycka till varandra. Det är visserligen underbart att andra fortfarande orkar engagera sig i ämnen som uppenbarligen fortfarande är problem medan jag tar distans eller rycker på axlarna.

Varför? Jag orkar fanimig inte. Jag vet vad jag tycker och jag vet att andra kanske inte håller med mig men om jag skulle försöka att ge mig in i diskussioner så slutar det bara med att jag tröttnar och bara säger något skämtsamt för att ta udden av det. Visst, superbra att andra engagerar sig och som de så fint vill gnugga i ansiktet på mig så är det bättre att det ligger på sofflocket som jag tenderar att göra men jag ORKAR inte.

Istället för att skriva snajdiga ord för att trycka till dem om varför jag tycker de har fel så slutar det bara med att jag blir irriterad och vill skrika okvädingsord för att de är så komplett inkompetenta som tycker som att de gör och det slösar bara min energi på att gå runt och vara arg. Visst, jag skulle kunna tänka att om jag faktiskt engagerar mig för något och härjar tillräckligt mycket för min åsikt så kanske jag vinner över folk till min sida men jag bryr mig faktiskt inte.

Ja, det är massor med orättvisor och det är uppenbarligen män som beter sig som infernaliska rövhål världen över så jag är väl helt enkelt lyckligt lottad som inte har träffat på sådana människor eftersom jag aldrig någonsin har fått orden "Har du mens, eller?" som brukar vara en standard som andra har upplevt.

Så antingen är jag lyckligt lottad alternativt så har jag använts som dörrmatta större delen av mitt liv (inte av män faktiskt, det ni!) så att jag inte tänker på det. Jo, vänta nu! Jag har ett svagt minne av att jag stolt proklamerade att jag inte hade speciellt mycket humörsvängningar när det är menstruationsdags vilket gav herr rövhål (visserligen var han ju inte det just då, eller jag visste i alla fall inte om det) en väldigt ansträngd min i ansiktet under samtalets gång. Så, uppenbarligen hade jag sådana.

Så, ja. Jag har åsikter, ganska många och högljudda sådana som jag är bra på att ta upp vid fel tillfällen (tala INTE om Darwins lära om att de starka överlever som en förklaring till varför tester på foster är bra. Särskilt inte vid lunchbordet på arbetsplatsen.) men jag har inget nöje att få över andra till min sida längre.

Folk är idioter och de borde stuvas i sin egen sås och ja, jag är kanske en del av anledningen till att de fortfarande styr och ställer i vissa delar av samhället men jag orkar inte sitta och orera om det. Jag har ingen lust att gå runt och hitta saker att bli förolämpad över på grund av mitt kön, min sexualitet, mina skor unt so weiter. Jag ids bara inte.

Ni som orkar? Hatten av för er, gott folk.

Den här damen orkar inte stå på barrikaden och härja med idioterna, jag spränger dem hellre.


Ja, det finns säkerligen de som tolkar detta som att jag inte brinner längre. Som att jag inte har något jag kämpar för. Jo, det gör jag. Jag brinner för andra saker som jag finner viktigt men den är riktad till annat. 

tisdag 5 februari 2013

"Pojkvänströjan"

Det är en speciell sorts storlek jag tänker på nu, den där ultimata är-för-stor-men-sitter-ändå-inte-som-en-säck-tröjan. Den som är som att gå runt i en kram hela dagen för att man känner att man är bara lite grann liten och omhändertagen. Troligen är det jag som även om jag inte har några större problem med att vara av den längd jag är ändå har en liten dröm om att emellanåt få känna mig liten och gullig.

I alla fall hittade jag ett sådant plagg, visserligen en skjorta men ändå. Lite för lång i ärmarna, lite för stor men den ser ändå bra ut både med och utan skärp och den kostade som en kopp kaffe.

Själv är bäste piga!


Det är även ren och skär tillfällighet att det råkade komma två inlägg efter varandra som hanterar just det här ämnet, inte mitt fel att det var tokrea på skjortor.

lördag 2 februari 2013

Så praktiskt det vore...

Andra ser målet i att skaffa avkomma, att föra sina gener vidare till nästa generation, att bara bli en amma för framtiden. Jag minns hur någon svarade på hur barnet mådde när jag frågade hur föräldern hade det och ryser lite granna.

Intet ont i att vilja göra sådant och jag är nästan litet avundsjuk på dessa människor, så praktiskt att veta vad de skall göra med sina liv! Själv hoppas jag på att inte bli bortsållad för att jag kanske inte vill avla på mina gener, dum som jag är så hoppas jag på att någon skall älska mig nog för att bortse från den saken men frågan är om det kanske inte är dags att ljuga lite istället för att vara ärlig.

Kanske är det dumt att tro att någon faktiskt skulle vilja stanna för min skull och inte för den potentiella chansen att skapa barn, jag vet inte riktigt längre. Visserligen går det ingen nöd på mig för stunden men emellanåt kan jag få anfall av bitterhet över att jag faktiskt fortfarande är ensam.

Tack och lov går de över ganska snabbt.