onsdag 30 januari 2013

Försenat värre

Som jag vackert förklarar med rörliga bilder så var den sen och inte ens jag bryr mig.


tisdag 29 januari 2013

Man måste göra bort sig, eller?



För annars så vet man inte när man faktiskt gör rätt. Eller?

Vilket kommer att betyda att jag kommer att dubbellyckas i framtiden! Eller? Snälla?

Annars kan jag ju alltid roa mina vänner med att berätta om min infernaliskt dåliga smak när det kommer till hanar, nästa steg är väl att jag faktiskt kommer att yttra orden: "JAG KAN FÖRÄNDRA HONOM!" för att toppa saligheten med ett glansigt körsbär.

Min historia inom förhållanden är tämligen kort och spretig innan jag fastnade i smetet även om jag på sätt och vis är glad över att jag inte har trasslat runt mer för tänk så många nitar jag hade trillat på då.

Min första pojkvän var faktiskt inte så pjåkig och det slutade på ett charmerande sätt med att vi grälade på en chatt. Ja, en chatt. På ett härligt "Nej, DU ÄR DUM!"-sätt som bara en tonåring kan klara av.

Nummer två var en sådan där extremt dum sak, det finns en anledning till att man inte skall plocka resterna från sina vänner och det resulterade i att jag blev ett charmerande tröstknull dolt i ett förhållande. Så här i efterhand önskar jag nästan att jag sparade de charmerande breven han skrev där han berättade att han varit vaken på nätterna, ståendes vid mitt fönster och tittat ut över utsikten (ni som var och hälsade på mig i Mjölby vet hur roligt det måste ha sett ut) och funderat över hur extremt fel vårt så kallade förhållande var.

Sedan var det dags för mig att trösta mig med någon och stackaren som blev utsatt för det har jag bett om ursäkt åtskilliga gånger efteråt på fyllan och villan. Jisses, det visar hur svag man är när man faller för vänners pikande om ens val av hane. Jag hatar när andra känner sig nödgade att pika mig för vad jag tycker för även om min ryggrad har blivit mindre krökt så kan jag minnas alla de där små skämtsamma kommentarerna som sagts av åtskilliga människor genom åren och hur mycket de sved för att jag kände mig dum som inte levde upp till deras bild av vem jag var.

Efter denna fadäs så var det dags för Honom och jag försvann in i Trallala-land i ett par år för att leva samboliv och "lycka", jag vill inte riktigt veta hur mycket som troligen var falskt från första början och jag borde ha sprungit skrikande åt andra hållet när en liten skojfrisk anekdot från en av Fezterna resulterade i att jag hade en pojkvän som låg och gräääät utanför mitt fönster under ett träd då och då avbrutet av att smäktande titta upp mot mitt fönster med smäääktande blick. Alltså, herregud. Jag minns hur mycket jag himlade med ögonen när jag suckande travade nedför trappen för att släpa upp honom innan han gjorde bort sig ännu mer. Vi kan väl säga som så att det där förhållandet hade ett par sådana där episoder av att han låg och bölade medan jag fick plocka ihop saker och ting. De gånger jag grät var oftast för att jag inte kände att jag dög något till. Mmm, charmerande.

I vår paus (som borde ha varit ett slut och inget mer men man lär så länge man lever) så hade jag det upp till den dagens datum det mest pinsamma förhållande NÅGONSIN. Kombinera någon som är deprimerad och vilsen med en person som inte är nöjd med sitt liv han har för stunden och du har en episk kombo! Ptja, det var väl en del intressanta gymnastiska övningar och emellanåt var det ganska roligt att läsa lusen av honom (jag hatar att känna det som om jag kan mer om livet än de som är äldre än mig även om ålder egentligen inte har så mycket med det att göra) men det är ett pinsamt kapitel i min historia.

Efter det? Ptja, vi tar återigen det där med att jag trasslar in mig i saker när jag är emotionellt sned och det blir en riktigt episk kombo igen. Ett blogginlägg med alltför privata detaljer involverande mig och denne person där den så kallade pseudonymen för mig måste ha varit det lamaste i mannaminne gjorde att det tog hus i helvete. Herregud, jag kan verkligen det här med att välja mina offer. Jisses. Visserligen så gjorde äventyret mig starkare och jag fick chansen att ta hand om mig själv i lugn och ro även om det kändes som väldigt mycket tonårsdrama för min smak.

Sådärja! Inte en speciellt imponerande lista för någon som är snart trettioett år gammal men vad sägs om att jag kan få slippa lite nitar nu, kanske? Jag är inte en perfekt kvinna för fem öre och jag kan bli en total katastrof om kemin är fel men överlag så kan jag fanimig säga att jag förtjänar något riktigt bra nu.

Så... Vad sägs, Kupido? Kanske dags att öva upp pilbågsarmen snart? Alltså, ingen brådska för saker tar sin tid men du kan ju sluta med att skjuta ärkenötterna i rumpan snart? Bara ett litet tips i all välmening, hellre att jag väntar än att jag slösar tid på frasmongon.


söndag 27 januari 2013

Den där skuggan

Vissa saker har jag svårt att skaka av mig, jag stänger dörrar i mig själv utan att ens märka det. Samtidigt som jag är godtrogen med en dum ovana att lita på folk så har jag samtidigt otroligt svårt att göra det och jag har utvecklat ett sätt att vara öppen men ändå inte lämna ut det som är längst in på insidan.

lördag 26 januari 2013

Jag får inte plats i min egen kropp

Emellanåt är det som om alla känslor överrumplar mig och tar över, de invaderar min kropp och fyller ut varenda liten vrå i min kropp.

Den vill explodera, vråla rakt ut, lägga som ett skimmer över verkligheten.

Kärlek på ett "två-som-lever-lyckliga-för-resten-av-sina-dagar" är kanske något som jag är svältfödd på men kärlek för familj och vänner är en annan femma.

tisdag 22 januari 2013

Nu är jag banne mig lik en man

För skall man gå efter stereotyper så skall ju en man inte klara av mer än en sak och där har vi mig i ett nötskal.

En sak åt gången och inte så mer än det för annars blir hjärnan överbelastad. Jag spelar spelet men samtidigt så står jag bakom min egen rygg och undrar förvånat vad det är för något jag går efter, intuition eller tänker jag bara inte överhuvudtaget?

Bortkopplad, distansierad, avståndstagande.

Samtidigt är jag överallt, social, öppen och där går härdsmältan igång.


söndag 20 januari 2013

Alla sår läker

Jag hittade en gammal almanacka från 2011 i en av bokhyllans lådor idag när jag var på jakt efter något helt annat och jag stannade upp i mitt sökande. Slog mig ned på sängen med den i mitt knä och började tyst att bläddra i den.

Jag minns den känsla som den där almanackan gav mig förut, den gav mig känslan av att ha ett nystan med rakbladstråd i bröstkorgen, fick ögonen att bränna och luftstrupen att snöras åt.

Bläddrade tyst igenom den och läste alla de anteckningar jag kopierad av från hennes almanacka när jag var där för att få otroheten bekräftad. Begrundade lögnerna och undanflykterna och mindes vad jag hade varit sysselsatt med under tiden.

Sedan stängde jag den och slängde den i papperskorgen.

Det finns inget kvar nu, åtminstone inte vad jag kan känna. Troligen skulle jag klämkäckt hälsa om jag skulle möta på honom någonstans utan att känna mig som den som blev lämnad som förloraren. Ja, jag fick åtskilligt med bagage på grund av den händelsen och några andra som skedde i samband med denna men det är sådant som sker. Jag har blivit mer reserverad och jag har svårt att lita på någon numera men det är så som det är för stunden.

Just nu får jag vara ensam med mina känslor och tankar eftersom något spärrar mig från att prata med någon om dem men det är så det är och det kommer att gå över förr eller senare.


Men visst undrar jag emellanåt vad som hade hänt om jag inte hade lagt alla dessa år på honom och visst undrar jag många andra saker som är bittra och egocentriska tills jag tar mig i kragen. Visst gör jag det.

Såren är läkta, skorporna verkar ha fallit av och ärren börjar att blekna tills de bara kommer att vara förhöjningar man känner med fingertopparna. Sådant är livet men det finns mycket liv kvar att leva.

Lite grann om Bilbo

tisdag 15 januari 2013

Känslan av otillräcklighet

Jag får alltid ett extremt dåligt samvete när jag i mitt tycke sätter mig själv i första hand för jag vill ju ta hand om alla andra istället. Jag vill måna om min familj, mina vänner, rädda katter och krama marsvin samtidigt som jag vill få chans till att andas och finnas till.

Den där förgrymmade pliktkänslan är ett aber emellanåt, känslan av att jag skulle vilja åka på någon sorts minisemester och se på museum och dylikt kvävs av att jag avskyr att be om ledigt från mitt arbete för jag är ju faktiskt anställd och då skall man finnas till tjänst gärna trettiosex timmar om dygnet. Ja, det är bara jag som anser så och ingen annan. Fråga mig inte varifrån det kommer för det vet jag inte ens själv. I oktober så var jag som tidigare nämnts (troligen mer pipskrikande lyckotjutningar om jag känner mig rätt) uppe i Stockholm för att se Walking with dinosaurs med familjen vilket gjorde att jag kände det där stinget utav skam, jag skäms fortfarande även jobbet inte gick under på grund utav det.

Även om jag bearbetar den delen utav mig mer och mer för varje dag som går så är det fortfarande något som emellanåt kan kännas rejält handikappande. Jag vill finnas där för ALLA, gärna hela tiden om så går men samtidigt så orkar jag inte med det. Jag vill prata med vänner och hälsa på dem men jag orkar inte tvinga iväg mig när hjärnan stämplar ut så fort jag kommer hem och jag skäms så otroligt över det.

måndag 14 januari 2013

Jag är inte rädd för döden

Jag är mer rädd för att överleva de jag älskar.

Jag vill inte ligga död i min säng så att min pappa behöver hitta mig men jag skulle hellre dö innan mina föräldrar gör det.

Jag är inte rädd för livet för egen del, jag är rädd för tiden för de jag älskar. Jag bryr mig inte om mitt egna liv mer utöver att jag faktiskt kan nyttja det för att spendera det med min familj.

Så, ja. Det hade varit djävligt om jag hade dött utav att jag krockat med långtradaren istället med diket men jag hade hellre dött i en stund där jag hade saknat livet.

Du är som alla andra men ändå inte

Jag slåss hela tiden med den där tanken över att jag måste passa in, jag måste göra folk till lags, jag måste göra alla glada, jag måste rädda alla som jag kan, jag måste finnas där för att tillfredsställa alla andra förutom mig själv. Detta resonemang resulterar bara i att jag skulle gå sönder och jag måste börja prioritera.

Någon har en annan åsikt än mig och tar kanske illa upp för att jag inte håller med, bara att acceptera och försöka att tänka bort att jag gör någon ledsen över detta för jag tänker inte ändra åsikter bara för att göra andra glada.

Det är en långsam process men jag avancerar ändå framåt även om det är med snigeltakt, jag har inte ett dåligt samvete som påverkar mig fysiskt längre och om så är fallet så ebbar det snabbt ut. Varför skall det vara så svårt att acceptera detta? Att man kan ha olika åsikter men det behöver inte vara hela världen? Varför får jag fortfarande dåligt samvete över att inte tycka det samma som andra samtidigt som jag vägrar att hålla med bara för att hålla god min? Jorden går inte under, samtidigt så tror jag att den gör det men ändå inte.

Det är svårt att gå från dörrmatta till egna åsikter, svårt att inse att jag faktiskt får ha en egen röst som inte involverar att jag säger "Ja, precis!" till någon annans åsikt. I vissa situationer klarar jag av det men inte alla, en del skäms jag över det. Skäms så att jag vill sjunka igenom jorden men samtidigt så vill jag inte ändra åsikt för min åsikt är ändå min.

Konstigt, det där med fri vilja.

fredag 11 januari 2013

Fredag igen

Jag är ju inte den som är den, traditioner är ju inte traditioner om man bryter dem! Däremot var det inte mycket som jag fick upp i huvudet den här gången, jag är nog lite trött.


söndag 6 januari 2013

Det där med kommentarer...

Överlag så tycker jag att blogger är ett helt okej hak att nyttja för någon som är tämligen latmaskig utav sig och inte orkar göra någon sorts fancypancydesign på egen hand men något som jag har problem med är det där med kommentarerna.

Jag har missat åtskilliga gånger att någon har svarat på mina kommentarer i deras bloggar och jag har därför struntat i att svara på de kommentarer som jag har fått om det inte har varit något med en direkt fråga.

Ändå så uppskattar jag faktiskt att folk ids lägga energi och kommentera här men till er latmaskegooglare som googlar bloggnamnet? Kanske dags att lägga ett bokmärke istället? Va? Va? Va?



lördag 5 januari 2013

"johan falk otrogen"

Jag undrar varför detta ämne är så fascinerande för de tre sökningar som gjort att några hittat hit och även om jag inte minns riktigt vad jag skrev i det inlägg som hanterade ämnet Johan Falk så har jag fortfarande samma åsikt om detta ämne.

I mitt tycke finns det fanimig ingen vettig ursäkt för otrohet och så är det med det. An american horror story gjorde mig tillräckligt förbannad för att jag var tvungen att stövla ut i köket och vara arg där istället för att slänga något mot skärmen när de klassiska lama ursäkterna kom ut ur handjurets mun.

"Ja, men du SÅÅÅÅG miiig ju iiiiinte!"

Jaha? Så det är nog för att knulla med någon annan? Jaså, där ser man. Hört talats om något som heter kommunikation månntro? Den fungerar som bäst om man är två som pratar och dessa två skall vara de två som är i förhållandet.

Ibland är det ganska svårt att läsa någon annans tankar, lika svårt som det är att böja skedar genom tvrutan (Hur många förstår denna referens? Räck upp en hand!) och det går inte att förlita sig på att den andra personen fattar allt om de råkar vara självupptagna för stunden.

Och angående Johan Falk? Ptja, Livvakterna var bra och Tredje vågen var förvånansvärt bra med men när det började pumpas ut filmer? Nej, skräddaren säger nej. Svensk film... Är inte Helena Bergström med och gråter i den så är det troligen en förbannad Mikael Persbrandt med i den och vrålar "DJÄVLARS DJÄVLAR!" någonstans i den. För här i Svea Rike finns det bara en näve skådisar, samma med röstskådespelare.



Det där med att sova

Är inte riktigt min starka sida.


onsdag 2 januari 2013

Funderingar

Något som gör mig irriterad är när folk skall mästra mig, när de försöker att böja mig till att följa deras åsikt och göra som jag vill och jag hoppas att jag har blivit stark nog för att kunna klara av det numera.

Jag vill ha en egen åsikt, jag vill kunna yttra den utan att få gensvaret att jag är dum i huvudet. Jag vill kunna styra själv över mitt öde även om jag självfallet inte tror att jag klarar allt själv utan gärna stöter och blöter saker och ting.

En sak som fick mig att bli arg under året som gått var när en person dikterade för mig att jag minsann var deprimerad och att det märktes tydligt, detta sades av någon som jag inte hade träffat på över ett halvår och även om jag är sur över hur jag hanterade min reaktion på det så är lagt kort liggande och jag anser fortfarande den åsikten var fel.

Vid det tillfället mådde jag faktiskt ganska bra, att jag sedan må ha ett negativt sätt att skriva hör fanimig inte hit och senast jag tittade efter så borde det vara jag som känner mig själv bäst. Visst, jag har förnekat och låtsas som det har regnat när jag mådde som sämst för åtskilliga år sedan men då VISSTE jag att jag ljög och jag gjorde det medvetet. Att då bli ifrågasatt för hur jag anser mig själv må är inte något jag tycker om och så är det med det.

Nu måste jag försöka att sova fast först skall jag klippa naglarna, vintrar är inte roliga för eksem.