tisdag 3 december 2013

Det finns ingen argumentation i min värld

Den där Birro skrev något som fick feministerna att skrika högljutt medan jag nickade instämmande och nästan delade den innan jag insåg att det var svaret till hans krönika som folk delade och jag inser bara än en gång att jag inte känner mig vidare hemma i dagens värld.

Kanske har jag bara haft tur och helt enkelt inte omgett mig med rövhål som har funnit det lustigt att ifrågasätta ett utbrott med "Ha'ru mens, eller?" så jag har aldrig känt ett behov av att läsa in mig på ämnet men desto värre så är det svårt att implementera mitt sätt att se på resten av världen.

Kvinnor och män, män och kvinnor. Japp. Det är skillnader på oss, det ni. Att kvinnor har fått stå ut med mycket förtryck är ingen nyhet men när bloggmatriarken i Svea rike i mitt tycke bara är en ledare som får sina följare att tycka precis som henne bara för att hon inte tycker om något gör mig bara illamående för det är ju enklare att komma ihåg allt puckat folk gör istället för det bra de kanske lyckas åstadkomma.

Så skall jag gå efter hur dagens feminist är om jag lite skämtsamt skall dra alla över en kam utan att gå vidare på fakta så är det en kvinna som beter sig som något som jag skulle vilja kalla mansgris om det hade varit en man. Visst, de kommer i alla former och färger men de som vrålar högst är allt som oftast inte de som har vettigaste saker att säga.

För att ta exempel från bekantas krockar med sagda sortens feminister så har vi att man ABSOLUT inte får säga att man tycker att det är ganska äckligt att se en bild som något har tagit på sin blodiga binda för uppenbarligen är det mycket viktigt att visa upp sådana saker. Kanske var det en sorts ironi som gick mig om intet men det är precis lika äckligt som någons smutsiga kalsonger och inget jag faktiskt vill se överhuvudtaget.

Det skall vara politiskt korrekt åt höger och vänster genom att nyttja termen "hen" men samtidigt så ser man saker av sorten "mansslem" och även om män nog kanske aldrig kommer att förstå hur kvinnor har haft det på samma sätt som vi inte kan förstå morgonstånd så är det tämligen tråkigt när det skall delas upp i läger.

Jag önskar att jag hade alla de där fina orden och fraserna att nyttja men på samma sätt som jag inte har argument för att himlen är blå så, ptja. Det finns fysiska skillnader men i grunden är vi människor och, ja.


Här skulle det vara trevligt med en tjusig slutkläm men det har jag ingen.

tisdag 26 november 2013

Ett steg tillbaka och andas nu

Jag vill inte vara en person som blir arg och skriker eller för den delen höjer rösten av ingen anledning, jag vill inte vara en sådan, jag hatar att vara sådan förutom när det verkligen finns anledningar för det. Jag har skrikit åt en kollega på ett tidigare jobb och då varit så arg att minnet svartnat samtidigt som tårarna har sprutat för att jag hatar konfrontationer samt att jag gråter när jag blir arg.

Jag vill inte bli arg på småsaker, jag vill inte behöva känna att jag vill kontrollera all fakta i vardagliga diskussioner, jag vill inte diskutera varenda gång för ibland vill jag bara berätta en anekdot och inte få den analyserad.

Ändå slår mitt humör om på tre röda sekunder, ett argt litet monster vrålar åt mig att inte en enda djävel skall få sätta sig på mig igen utan jag skall slåss och skrika tills min röst hörs och monstret har förbaskat svårt att skilja på smått och stort.

Jag vill inte vara sådan, jag vill inte bli en av dem.

Ändå reser sig alla taggar till försvar, jag blottar tänderna och pulsen höjs, jag får bita mig i tungan för att inte vråla ut saker som inte har någon nytta och varje gång jag lyckas lugna ned mig för att sakligt förklara att det inte är någon idé att fortsätta diskussionen på grund av skilda åsikter.

Lik förbannat så händer det om och om igen och jag blir så trött på det. Jag smäller i dörren i vredesmod, gasar med en puls som bultar upp i tinningarna och jag försöker att tänka logiskt. Jag försöker att plocka ned vad det är som gör att jag slår bakut så mycket att jag måste sätta på mig ett par extra hovar.


måndag 25 november 2013

Murbruk

När resten av världen får dig att känna dig som en rutten människa och du inte vet varför så är det svårt att rätta till felet. Inga ord finns på insidan att yttra till någon utan det är bara tomt, tyst och fel.

Så jag murar in mig istället.

tisdag 19 november 2013

Mina åsikter går inte att applicera på verkligheten

För i min verklighet så struntar jag faktiskt i om vad du har mellan benen eller vad det är för kön på det du behagar att sätta på men sådant är dumt att tycka numera.

torsdag 14 november 2013

Hmm

Att på en gång koppla något till ett kön. Det skall användas "hen" i tid och otid men det är okej att skriva "äckelmän". Borde det inte vara mer korrekt med "äckelhen" i så fall?

onsdag 6 november 2013

Det är enna tyst här, inte sant?

Jag jobbar inte ihjäl mig, jag lovar. Däremot så engagerar jag mig i vanlig ordning så pass i mitt arbete så att jag kopplar bort allt annat när jag väl kommer hem och kan koppla av. Stickning har det blivit mycket av på senaste tiden eftersom det är ett ypperligt sätt att rensa hjärnan på och när man har ett tämligen socialt arbete och är åt det ensamvargiga hållet så är det ganska skönt att komma hem och bara sitta ensam med mitt handarbete.

Det är både nackdel och fördel att jag blir så pass involverad men denna gång så känns det verkligen som att mitt engagemang uppskattas och belönas. Jag känner att jag gör nytta på mitt jobb, att det jag gör hjälper och underlättar och det är en härlig känsla att ha i maggropen.

Idag kom praktikanten för sin första dag på jobbet och det kommer att fungera bra även om jag får lite tvivel över att jag skall kunna lära ut allt det jag vill kunna förmedla. När jag försökte skaffa praktikplats för min skolgång så var de klassiska svaren "Jag har inte tid" och "Vi har inte plats." de vanligaste även om jag faktiskt fick en bubblare med svaret "Jag är inte pedagogisk." vilket inte är ett svar. Visserligen är det väldigt viktigt att man kan lära ut men samtidigt är det infernaliskt viktigt att låta nästa kull med guldsmeder få nosa på arbetsplatser så att det går att få något att jämföra med klassrummet.

Så nu är jag kapten på arbetsplatsen samt praktikledare och det känns bra, troligen kommer både jag och praktikanten att få lärdomar av detta som vi kommer att ha stor nytta av i framtiden. Fast visst är det svårt och det har ju bara varit en dag hittills, det är svårt att veta precis vad det är som jag skall plocka ut som övningar och det känns definitivt lite läskigt att lärarna kommer att besöka eleven på praktikplatsen. Tänk om jag inte gör allt korrekt?

Fast det kommer att gå bra, jag är grym, jag kan massor och jag är samtidigt medveten om att jag inte kan allt vilket i mitt tycke är en viktig egenskap.

Ändå så känner jag mig sådär... Egoistisk. Jag borde ringa runt till alla vänner och prata och jag borde göra ditten och datten men kroppen stänger av sig när jag kommer hem. Inte blir det bättre av att jag fortfarande inte har vant mig vid konceptet telefonsamtal, förbaskade telefonskräck att vara onödig. I jobbet? Inga problem, har jag lite smått ångest över att ringa någonstans så skakar jag av mig det eftersom det är något jag måste göra. Hemma? Svårare, men det blir nog bättre.

Däremot så har jag vänner och familj i hjärtat hela tiden.

onsdag 16 oktober 2013

Hjärtat hoppar över ett slag

Skinnet stelnar av en kyla som inte finns runt omkring mig utan inuti och det känns så overkligt att se de rörliga bilderna och veta att det där var någon jag kände.

Inga namn skall nämnas för de är onödiga, lungorna känns hoptryckta och det är overkligt. En vän jag kände lite smått men inte så mycket men ändå kallar jag personen för en vän, någon man pratade med på fester och den senaste var ett par år sedan.

Så konstigt. Huden fryser, hjärtat stannar och slår sedan ett långsamt dubbelslag som gör ont och jag står upp för att jag inte vågar känna efter för mycket.

måndag 30 september 2013

Emellanåt är inte livet så djävla häftigt

Överlag så tycker jag om var jag är i livet nu, jag har ett eminent jobb där jag får göra det jag älskar med en chef som är fenomenal, jag har en underbar familj, vänner och allt sådant där.

Ändå så har jag i åtskilliga år (så länge att jag faktiskt inte minns hur många men det är fel att nyttja termen "alltid") haft en återkommande åsikt som jag inte kan skaka av mig utan jag har bara accepterat att det är så det är.

Jag skulle faktiskt inte ha något emot att bara gå och lägga mig för att sedan aldrig någonsin vakna upp, det skulle vara extremt befriande även om jag skulle sakna att leva på samma gång. Jag tror faktiskt att det bara är så mitt huvud fungerar, kanske är det någon kemisk obalans som tabletterna inte rår på men jag har lärt mig att leva med det och det är inte som att jag aktivt söker ett sätt att få det att bli sanning utan det bara är så.

Och ju mer jag ser på hur världen ser ut, desto mer finner jag tanken tilltalande för världen där ute har åtskilliga magiska saker men samhället är något som jag helst skulle klara mig utan och det är så det är. Skall man vara krass så går det bara ut på att äta, sova, jobba, sova och sedan är det dags att bli pensionerad för att bli rövknullad av det skyddsnät som inte längre finns i Sverige och jag skulle ljuga om jag sade att den tanken inte skrämmer mig.

Skalar man av det och bara ser på det utan alla känslor så är livet extremt meningslöst i mina ögon men eftersom jag faktiskt har ett känsloliv så tycker jag om det jag har, jag älskar det jag har samtidigt som allt utanför min lilla skyddsbubbla skrämmer mig så otroligt. Jag är rädd för människor, jag är rädd för saker som förstör, konflikter, samhällen, politik, den psykotiska korrekthet som måste följas, att allt troligen gör dig fet eller ger dig cancer och allt där i mellan.

Men det är så mitt huvud fungerar emellanåt och det är bara att skaka av sig. Andra må tycka att jag stoppar huvudet i sanden men ibland är det mer en fråga om överlevnad.

lördag 31 augusti 2013

Genom kvävbollen

Tänder skrapar mot röd gummi, remmar spända runt huvudet och käken är stel av att vara i samma läge. Saliv rinner från mungipan och jag kan inte göra något åt det samtidigt som jag emellanåt är osäker på om jag vill göra något åt det.

Dåliga vanor är ju de som är svårast att bryta och denna visar sig vara en svår nöt att knäcka för även om jag vet att så inte är fallet så ser jag mig som ensam. Vissa saker kan jag inte prata med någon om och det är svårt att slappna av och inse motsatsen.

fredag 23 augusti 2013

Bjälken i ögat

Jag ser mig i spegeln och jämför med andra även om jag vet att man inte skall göra det. Jämför, jämför och suckar, jämför och avskyr.

Speglar borde avskaffas. Andras ögon också så de slipper se på eländet.

Jag måste banta min syn snart.

fredag 9 augusti 2013

Steg likt en schackpjäs

Ett steg framåt, två åt sidan. Två steg framåt, ett steg åt sidan. Två steg bakåt, ett steg åt sidan. Ett steg bakåt, två åt sidan.

Jag har en svacka i min syn på mat för stunden, jag äter för att jag även om jag helst inte vill äta alls inte är helt dum i huvudet så att jag arbetar åtta timmar utan föda eftersom detta skulle kunna vara förödande för mig och de arbeten jag utför under dagen alternativt både och.

Så blir det när mina rutiner störs men det löser sig snart igen bara jag får ordning på mina vanor igen, inte springa och träna som en galning utan med måtta för att hålla kroppen i stridbart skick eftersom det gör under för att inte min rygg skall göra ont. Det är inte som att jag sitter och inte äter ett skvatt när jag är själv men jag gör det under mina former och min kontroll. Jag bestämmer vad som finns hemma, det finns bara sådant som jag vet att jag kan hantera, onyttigheter köps bara när det finns ett sug efter det eftersom jag vet att det finns en risk för hetsätning om sinnet är fel.

Allt i min vardag handlar definitivt inte om mat men det handlar om att det är jag som bestämmer om vad som skall ätas för i min värld behöver inte mat alltid vara jättegott utan det skall fylla sin funktion och mätta mig. Det var denna envishet som gjorde att jag började äta havregrynsgröt och bananer (inte tillsammans, det låter ganska läskigt) för att det är väl till större delen ett vedertaget faktum att det är nyttigt, vitaminrikt och allt det där andra.

Samtidigt har jag isglass i frysen för att kunna mumsa på, de klarar jag av att ha kvar i frysen, de är även bra för att det är sådant som även fast de innehåller en hel del socker och annat sådant där ohälsosamt så är det svårt att hetsäta upp ett helt paket med sådana. Jag är inte en av de som får hjärnfrys (jag visar ju uppenbara tecken på en avsaknad av detta organ när det kommer till vissa ämnen) men det blir ganska kallt i halsen efter ett tag.

Det är detta som är så bra med min stickning, det sysselsätter hjärnan fullt och låter mig koppla av och ned, får mig att hitta en lugn zon där jag glömmer bort allt.

Jag står inte och tittar mig i spegeln varje dag där jag synar min kropp och hatar vad jag ser, tvärtom så kan jag se mig i den och tycka att jag faktiskt ser ganska bra ut.

Ändå gnager det i mig, jag är livrädd över att släppa min garde mot de förhatliga kalorierna, att släppa kontrollen över maten och alla de dolda ingredienser andra nyttjar i sin matlagning. Jag vet att det numera anses dåligt med allt annat än grädde eftersom det då är utspätt med annat skit men jag är en av de som anser att matlagningsgrädde har för mycket fett. Jag sörjer att Yoplaits minifraiche med 1% fett inte verkar finnas längre och ja, jag har begränsat min matlagning till "godkända" rätter.

Dels på grund av detta och att jag faktiskt tycker det är ganska träligt (du kan ta närkingen från Nerike men inte närkingskan ur närkingen) att laga mat.

Ja, det där med "sök hjälp" får jag höra med jämna mellanrum och jag är fortfarande envist tjurskallig i denna fråga. Nej, jag har inte tid och jag vill inte. Jag har ingen lust att sitta och gå igenom sådant där för jag misstänker att detta skulle skada mig mer än vad det skulle hjälpa mig och folk må inte tro på mig men jag har faktiskt en gräns till när jag inser att jag inte kan klara det själv. På samma sätt som när jag insåg att "Det här är faktiskt inte så djävla smart..." när såret jag skurit upp på min arm var över en centimeter brett vilket fick mig att linda en handduk runt armen och sedan köra 2,5 mil till akuten har jag som en ganska bra tumregel. Det är inte som att jag inbillar mig att "jag kan sluta när jag vill!" men jag har väl mitt sätt att hantera mina egna monster under sängen.

Hjälp kan man bara ta emot om man faktiskt vill ha den och om man inser att man behöver den. Ja, jag kan hålla på och förklara och förklara tills min tunga domnar för alla andra kommer ändå bara tro att det är undanflykter och ursäkter. Däremot vet många mer än mig att det är lättare att skriva om de dåliga sakerna istället för de bra, det är lättare att klaga än att belysa allt det positiva som har hänt och så är det även med mig.

Det går framåt i min takt, på mina villkor, och det är så jag vill ha det. Det är så jag måste ha det, jag måste fasa in de matvaror jag är dödsförskräckt över på egen hand och jag måste få panik och nästan börja gråta i mataffären med min pojkvän för att jag blir ledsen över mig själv när jag inte kan förmå mig till att gå med på att äta samma mat som han vill äta för att jag vet att just den dagen är en dålig dag för sådan mat men jag är medveten om det och jag arbetar på det.

Som en god vän sade till mig så är det svårt för just de som missbrukar mat eftersom man faktiskt måste äta varje dag för att må bra medan en alkoholist faktiskt kan avstå totalt från alkohol utan att dö (om det inte är grav alkoholism för då har jag för mig att det är skadligt för kroppen att bara sluta tvärt men det var inte det jag pratade om nu).

Så, nej. Jag sitter inte och svälter mig själv när jag är ensam utan jag äter tre mål mat om dagen för annars skulle jag inte fungera och att träna på fastande mage gör jag ALDRIG om igen efter att ha provat det för över fem år sedan.

Det går framåt, jag lovar. På min bokhylla. Ni som känner mig vet vad det innebär.

onsdag 31 juli 2013

Under plåstren varar det ibland

Jag har tagit av dem, petat bort nästan alla sårskorpor förutom några som fortfarande sticker lite för att de fortfarande har lite levande kontakt med huden. Väteperoxiden bubblar knappt när jag häller den över dem och under syns frisk hud.

Läkköttet är gott men ärren bleknar långsamt och de kliar när solen bränner dem, de kan svida och sticka emellanåt men bleknar gör de.


Murarna runt mig vittrar däremot långsamt, jag petar med naglarna i murbruket för att skynda på men kurar i förskräckelse ihop mig. Inte sänka garden, inte än, inte riktigt än.

Likt Murphys lag är det lättare att minnas de dåliga sakerna, de fel andra människor gjort, de fel jag har gjort. Jag målar andras åsikter på de människor som bryr sig och blir rädd för att slappna av helt och hållet.

Har inte kontroll, vill inte ha kontroll, vill kunna lita på alla, gör det men ändå inte, misstror, misstänker, gömmer mig. Knattrande av tangenter kan betyda att någon säger något om mig och jag får obehagsilningar om att jag gör saker fel, att jag borde sona för mer saker, att jag är roten till allt ont.

Gömmer mig längre in i min grotta än vad jag egentligen vill, skärmar av mig, tystnar, smyger, blundar.

Några av stupen har jag kastat mig utför utan att bry mig om skyddsnäten men det är några kvar, några som är taggiga som kräver motstånd och god reaktionsförmåga.


Jag blundar, stänger munnen, det blir bra. Snart.

Snart.

fredag 12 juli 2013

Man har inte roligare än vad man gör sig






Självklart är inte mitt liv en dans på rosor även om det finns åtskilliga som har det värre och jag är bra på att gräva ned mig med.

För någon vecka sedan vaknade jag upp med ett ryck några timmar innan väckarklockan ringde och började med en panikklump räkna igenom om jag ens har råd att ha en bil och så malde tankarna runtruntrunt tills jag somnade om.

Däremot så försöker jag att inte grubbla ned mig för mycket i saker och ting, jag försöker att skaka av mig och tänka framåt och positivt och framtiden ser faktiskt trivsamt ljus ut även om jag emellanåt är lite rädd för att slappna av eftersom det kanske går åt helvete alternativt att jag har fått något om bakfoten.

I onsdags satt jag och tog ett par öl med en kompis vilket jag egentligen inte hade råd med eftersom jag har en bil som måste ha nya däck men jag ignorerade förnuftet och sparade kvittona så att jag kan föra in det i mina räkenskaper och skämmas en skvätt när jag sitter med mitt älskade tårtdiagram.

Jag har fortfarande så svårt för det där med nya bekantskaper, jag är rädd över att göra bort mig, över att folk inte skall tycka om mig och så mycket annat. Troligen skulle jag kunna vara en översocial clown om jag inte hade alla mina spärrar men då skulle jag troligen inte vara lika rolig. Ja, så säger vi, det låter bra.

Ja, det är konstigt att känna sig så tillfreds med saker och ting och jag gissar på att mitt onyktra jag hade ganska rätt i fyllemeddelandet till Oohan med texten "Jag har en man och en katt som tycker om mig, livet är komplett." även om det är ganska mycket mer till ekvationen än så. Så uppenbarligen gjorde jag något mer i tidigare liv än att döda människor vilket alltid är trevligt att veta.

tisdag 9 juli 2013

Det där sista är så förgrymmat trääääligt

Träligt är nog ganska närkingskt men det är ett rackarns bra ord och det beskriver hur arbetet med att få ordning på hemmet är. Det där sista att få plats på, var saker skall stå, var jag skall stuva undan alla de kassar som inte är fulla med böcker längre, att dammsuga för femtioelfte gången för att kunna lägga min fina drakmatta på plats (vilket fick mig att fundera på om det finns någon ställning för att piska mattor här i krokarna. Hm.) och efter det inte hålla det sådär lagom hemtrevligt stökigt men mestadels fint.


Och nu har jag bredband, tror jag. Har inte provat än så jag måste ta och köpa lite sladdar för att få ordning på torpet men det går ju som sagt framåt.




Kan jag skylla på att jag har semester...?


Nej, trodde väl det.

Måste passa in, måste passa in

Som liten försökte jag att vara sådär som man skulle vara som tjej. Gilla hästar, leka med dockor och ha långt hår. Hoppa hopprep och, ja. Vara tjejig helt enkelt, för att det var så man skulle vara. Åtminstone inbillade jag mig det.

Populär var jag inte men jag ville ju vara det men eftersom jag inte trodde att den jag var skulle vara tillräckligt intressant för det så blev jag en sådan där förbannad underhuggare till andra och lät de populära styra mina val och åsikter.

Jag var inte en rakt ut mobbare utan mer en av de som höll tyst och således var jag inte mycket bättre än en av de som sade orden, jag följde med i strömmen och höll käften, jag nickade åt det som var "rätt" åsikter och jag var överlag en riktigt patetisk ungdjävel.

Hur har detta format mig månntro?

Att jag får dåligt samvete när mina åsikter inte stämmer överens med andras och jag har en liten lust i mig att bara hålla med för att det inte skall bli diskussioner. Jag undviker att lägga mig i diskussioner för att jag inte orkar att ta itu med eventuella stormar efteråt för att jag får dåligt samvete av att ha en egen åsikt. Fegt? Japp, jag jobbar på det men det går ju åt rätt håll för jag vill inte vara en nickedocka längre även om jag fortfarande skyggar för konsekvenserna av att öppna munnen.

lördag 6 juli 2013

Citronte och youtube

Idag låg det en avi på hallgolvet när jag kom hem, brevbäraren hade skrivit" P Nordin?" som avsändare på det och jag undrade vad i hela friden det kunde vara för något och blev glatt överraskad av ett paket från Patsyn med både brev, citronte och en mustaschsjal.

Jag blir alltid lika fascinerad över när folk faktiskt tycker om mig eftersom jag själv oftast bara ser de dåliga sidorna av mig som gör mig riktigt förskräckt över att bli någon jag inte vill vara men troligen är de sakerna hopkopplad med osäkerhet och skyddsmekanismer eller ewoker. Jädra ewoker.

Teet smakade precis som jag hoppats på och jag har nu sörplat i mig det med ett leende på läpparna samtidigt som jag har förstrött mig med att se på videoklipp och jag lyckades även överraska mig själv med att inse att hemmet är mer ordnat än vad jag trodde. Visst, det är lite bös som skall ned i källaren och det där eviga plocket som man finner sig flytta runt på för att komma åt sakerna under och de slutar på ännu ett sådant där ställe som döps till "Jag lägger det här så länge..." tills det återigen är något under högen med prylar som önskas.

Fjodor Dostojevskij-boken, även kallat alla önskade uppgifter Skatteverket vill ha, är utskrivna och är bara en stund ifrån att kunna skickas i hopp om att de skall godta alla saker och faktiskt ge mig tillbaka på skatten. Visst, säkerligen stickprover och annat liknande och även om jag vet med mig att jag faktiskt inte tog i när jag räknade utan var ärlig så får jag ändå lite oroskänslor i maggropen över att jag kanske gjorde fel någonstans i mina uträkningar men det går inte att göra så mycket mer än att skicka och hoppas på det bästa.

Nej, jag lämnar nog det så här faktiskt för nu skall jag hoppa i säng och spela Animal Crossing New Leaf eftersom det är rätt månad för insektsfångande.

BAPP! BAPP!

torsdag 27 juni 2013

Jag har svar på allt!

"bli guldsmed folkuniversitet"

Ja, du. Kalla mig gammalmodig och kalla mig tjurskallig men det verkar faktiskt höra till guldsmedens lynne men folkuniversitet? Bah, humbug. Ni vet vad jag tycker i den här frågan och det finns en anledning till varför jag inte vill gå med i något som heter mästarföreningen eftersom jag faktiskt inte är en mästare. Än, det vill säga.

Faktiskt så mailade jag till en bloggerska och påpekade det felaktiga användandet av termen silversmed och fick ett långt och informativt mail tillbaka även om jag inte håller med om att termen silversmed skulle vara ett nytt påfund men man får väl vara glad för det lilla. De guldsmeder som av ren och skär bekvämlighet kallar sig silversmeder för att de arbetar främst i silver, ni borde skämmas. Rejält. Skäms! SKÄMS!

"få frunatt erkänna otrohet" 

En konstig sak att söka på får jag säga, särskilt om du verkar vara så pass upprörd att du glömmer bort mellanslagstangenten. Ptja, kvinnor svarar ju ganska bra på stryk och straffknullning. Provat med det? De är ju ändå ganska enkla själar som inte förstår sitt eget bästa så ett rejält kok stryk innan du skickar in henne till spisen igen kanske får fram sanningen ur henne. Annars kan man ju alltid skaffa sig ett eget förhållande vid sidan om och använda ursäkten att du faktiskt redan trodde att hon hade någon.

Eller så kan man ju faktiskt prata, jag har hört om sådana tokigheter som kommunikation utan teknik mellan de två som talar, det ni!

onsdag 26 juni 2013

Gnagande tänder

Det finns en del som jag måste låta bli att vara i närheten av för min egen sinnesro, annars går jag sönder för att jag bara försöker att jämföra mig med dem. Tankarna börjar att mala och tugga om att jag borde inte vara så förbannat slapp och jag borde verkligen träna och bli smal och snygg, snygg och smal.

Jämförelser, jämförelser, fördömelser, förjämmerligt.

Min terrorbalans är så bräcklig, varje sak jag intar måste vara vid precis rätt tillfälle för att undvika kaos, rätt tid-rätt folk-rätt-rätt-rätt-FEL.

Det enda mina öron hör är de dåliga sakerna, när läkaren informerade mig om att mitt kolesterolvärde var lite högt så tänkte jag på en gång "Jaha, självklart. Tjock och fel och lat är du också, äter fel och rör inte tillräckligt på dig." istället för att fundera på om det är något som kanske kan vara ärftligt eftersom jag ändå äter bättre än många andra.

Inte är jag den nyttigaste personen på den här sidan landet men överlag så kunde det ha varit så mycket värre även om jag för tillfället har en del problem att ta itu med såsom ett bristfälligt skafferi på grund av flytt och totalt tvärt emot matvanor än pojkvännen.

Däremot skulle jag ljuga om jag inte kände en viss "Vad fan tjänar det till?" om nu värdena var dåliga eftersom det då betyder att jag måste ändra om i kosten vilket jag inte riktigt känner för även om jag vet att jag måste börja göra det för att må bra. Att gå utanför min trygghetszon när det kommer till föda kan emellanåt vara jobbigare än vad jag vill erkänna vilket är tämligen ironiskt eftersom jag faktiskt kan äta "dåliga" saker utan att skämmas.

Vad än andra må tro så har jag inte problem med om hur andra stoppar in i munnen eller inte (skulle kunna lägga in ett skämt om porrfilm här men ids inte riktigt) utan det är bara fokuserat på mig och hur jag ser ut mot andra. Jämfört med hur jag var för fem år sedan så har det skett ett mindre mirakel men jag är inte i mål än och det är bara att gilla läget.

Köpte någon sorts grötblandning med havregryn och korn idag (rackarns! Glömde sirap!) så att jag kan börja äta gröt till frukost igen så det går faktiskt framåt men jag blir bara så trött på att det måste vara så förbannat omständligt.


Så är jag där och tjuvkikar på de där som jag inte borde tjuvkika på och finner mig själv tänka "Varför är jag inte sådär smal för?" istället för att bara titta på att kläderna personen har sitter riktigt snyggt och att hon ser glad ut. Istället känns det som om jag tävlar och så har det varit så länge jag kan minnas, troligen var vi bittra fiender i ett tidigare liv.


onsdag 19 juni 2013

Mitt liv för stunden

Jag har tänkt skriva lite kveruleringar av och till men har inte lyckats med att komma till skott, känns som om jag har åtskilliga saker att berätta igenom men när jag väl sätter mig vid datorn så glömmer jag bort det.

Lägenheten går långsamt men framåt i sitt försök att bli ett hem, jag kryssar för stunden mellan lådor och kassar men det växer fram något mellan dem. Min bokhylla är belamrad så till den milda grad att jag undrar hur jag skall få plats med allt och jag tiggde till mig en liten hylla att stoppa in mina spel i från pappa. Eller, jag frågade lite löst om den varav pappa svarade: "Får du plats med den i bilen?" så jag tar det som att jag räddade den från att gå till Bra och Begagnat.

Mina spelkonsoler är vackert uppradade i mitt vitrinskåp och jag kan meddela läsarna om att det INTE går att bygga ihop ett Detolf från Ikea utan att stoppa in den bakre glasskivan men det var värt ett försök i alla fall. Köket är faktiskt nästan helt på sin plats, det är bara en del omordning i hyllorna som är kvar att göra samt att diska igenom allt porslin som har blivit tämligen sunkigt av två års nedpackning. Garderoberna är det väl lite värre med... Eller, det är ingen brist på den varan men det är lite brist på hjärnkapacitet på hur jag skall möblera i dem.

Så det går framåt, snart har jag semester och jag skall även åka på semester vilket jag verkligen ser fram emot så livet leker och har sig.

I vanlig ordning så sviker orden mig när jag är lycklig men det är ju faktiskt min blogg så.

fredag 14 juni 2013

"Jag hjälpte min syster med att kapa grenar i trädgården."

Ja, vad säger man egentligen när ett barn frågar om ärren på mina armar? Sanningen är visserligen inte så genomkomplicerad men någonstans känner jag att jag inte vill vara den som förstör något annat barns oskuld utan det är upp till föräldrarna. En vän förklarade för sin dotter som det var när dottern frågade mig och sedan var det inte mer med det men då var det ju mamman som sade det, inte jag.

Så när jag satt där i bänken i färd med att reparera ett armband och den frågan kom från flickan som nyfiket stod och tittade på vad vi gjorde så kom jag inte för mig med att säga annat än att jag hade rivit mig på trädgrenar.

Vilket i sig inte är en lögn eftersom jag såg ut som om jag hade varit i slagsmål med en stor katt efter den trädgårdsrensning som jag faktiskt har hjälpt till med. Själv tänker jag knappt på dem längre, de är där och det är så det är. De är en del av mig och att säga att jag ångrar dem kan jag inte riktigt göra eftersom det är en del av min historia.

Därför är det svårt att tänka på att skyla något som jag knappt ser förutom när jag blir påmind av andras blickar. Det är svårt att tänka på att dölja delar för att andra inte skall ta anstöt, något som jag gör av egen fri vilja för min arbetsplats även om jag glömmer bort det emellanåt. Jag glömmer att jag skall bära långärmat och hög urringning, något som det är väldigt ont om i min garderob, den enda gång det faktiskt är legitimt för mig att kvinnligt utbrista att jag inte har något att ha på mig är när det kommer till arbetskläder.

måndag 10 juni 2013

I min lilla borg

Alla kläder förutom sådana där som inte är smutsiga eller rena (den där högen som oftast ligger draperad över en stol för att man har använt dem en gång men inte har hittat tillfälle att använda dem igen men de har gått över stadiet för att vädras och läggas in i garderoben, ungefär) är inplockade i garderober och jag tror att de ligger på bra ställen även om det är mycket möjligt att det kommer möbleras om i dem i framtiden. Böckerna är visserligen inte ordnade men de är åtminstone i bokhyllan (samt ovanpå) men mina filmer och spel är lite överallt för tillfället.

Jag har fyra byråer men är i stort behov utav något som jag kan ställa film och skivor i så för stunden möblerar jag bara runt allt för att kunna plocka upp stöket runt omkring så sakta men säkert så växer det fram ett hem.

Ett hem, ett eget hem som jag står på kontraktet på. Ett hem med två stora rum, ett rymligt kök, en gigantolusisk balkong, en hall och en toalett. Det är lummigt och grönt när jag tittar ut genom fönstren, ett stenkast ifrån porten rinner älven, tio minuters promenad från jobbet.

Släkten påpekade att nästa gång jag flyttar får jag allt ta en lägenhet på bottenvåningen eftersom de inte blir yngre och jag fick ett sting av dåligt samvete som jag alltid får när jag måste be om hjälp så här pass mycket. Jag sprang så mycket i trapporna att svetten rann om mig när flytten var igång bara för att döva mitt dåliga samvete vilket resulterade i att det nästan började snurra i huvudet.

Nu vill jag inte tänka på att flytta igen, nästa gång vill jag banne mig vara rik nog för att kunna hyra in flytthjälp för att inte vara i vägen för det är vid sådana där tillfällen som jag stänger ned och tror mig vara komplett ensam även om så inte är fallet.

Så nu bor jag i en ort på gränsen mellan Nerike och Värmland, där ser man.




tisdag 21 maj 2013

Mmm... Titsi...



---uppdatering---

Titsi är inte bra att få i håret, det blir stelt och stripigt.

Världen vore så mycket bättre utan folk

Tänkt på en sak, gott folk? Jag tror inte att folk som är upptagna med att svälta ihjäl, slåss för sitt liv i krig som regeringarna bestämt skall krigas eller de som blåser bort i orkaner stannar upp och funderar över vilket kön de egentligen tillhör. Jag tror inte att någon stannar upp på den långa vägen till rent vatten för att inse att de vore mycket lyckligare om de sågade av sig en arm nedanför armbågen.

Nej, jag förringar inte något av detta men samhället skapar problem när de grundläggande behoven är mättade och vi vill ha mer att bekymra oss över, Matrix hade rätt i den saken.

Ja, det går att bita mig i min lilla men ack så nypvänliga rumpa med mina egna ord om jag skulle säga att jag inte bryr mig om det där med kön för i så fall så skulle jag väl inte bry mig om att ens ta upp ämnet men lik förbannat gör jag det.

Det jag stör mig på är inte att det finns de som vill ha ett annat ord än han eller hon (herregud, nu skrev jag "han" före "hon"! Jag är STYRD AV PATRIARKATET!!!) utan för att resten av världen helt plötsligt tror att de måste tassa på tå runt praktiskt taget allt. Språkets grammatik slaktas friskt och istället för att ta itu med den negativa luften runt orden så borde de omarbetas tills de är något annat.

För är det inte lite lustigt att det blir kaos i kommentarerna om man råkar andas om det där förgrymmade ordet "hen" när termen "särskola" fortfarande nyttjas och fortfarande får mig att tänka på skällsord? På sätt och vis är då särskola bättre för det kommer förr eller senare sluta vara en symbol för barndomens minnen av Joelbitar som fick mig att sky utvecklingsstörda för även om vuxna tror att barn är dumma i huvudet och inte kan lägga ihop två och två så var det enda jag tänkte om Joel att han var en ouppfostrad unge som ingen av någon konstig anledning inte sade ifrån till.

Den eller det är inte negativa ord, ser vi ned på djur för att vi kallar dem den eller det? Jag gör då inte det för de är levande varelser och kom inte med skitsnack om att det skulle vara nedvärderande att kalla någon för samma pronomen som används för djur för då kanske vi skulle sluta använda liknelser som att påstå att någon är slug som en räv eller liknande.

Nej, nu låser jag in mig med stickningen. Jävla värld.

tisdag 7 maj 2013

Ebb

Jag har en mindre svacka i mitt självförtroende, det flackar upp och ned likt lamporna gör om någon svetsar i garaget. Upp och ned, upp och ned. Fram och tillbaka böljar mitt dåliga samvete över att jag inte är allt det där jag borde vara.

Jag är inte duktig nog, inte smart nog, inte social nog, inte bra nog, inte energisk nog, inte något nog utan bara för lite utav allting. Rösten viskar att ingen saknar mig samtidigt som jag vet att den ljuger men då får jag dåligt samvete över att jag inte är överallt samtidigt, att jag inte hälsar på alla, att jag inte ringer och pratar med alla, att jag inte finns till för alla samtidigt.

Borde göra det, borde göra si och så, bordebordeborde.

Det fungerar inte så, det vet jag. Jag kan inte vara mer än jag men samtidigt får jag dåligt samvete. Dåligt samvete över att mina åsikter går isär med andras, att jag inte brinner för samma saker som någon annan, att jag inte tycker om musik eller serier lika mycket som alla andra, att jag inte är bra nog, att jag är fel, att jag inte duger.

Jag vet ju att rösten ljuger men på något vis är jag rädd för att slappna av fullt ut, att det skall lämna öppna sprickor för den svarta massan att sippra in, att något då skall hända som slår omkull allt och lämnar mig försvarslös.

Emellanåt känns det som om jag är schizofren, som om det finns två utav mig som lever parallellt i en dubbel verklighet som ett tredje exemplar utav mig flackar fram och tillbaka mellan.


Sedan är allt som vanligt igen. Jag borde inte tänka så mycket.

måndag 6 maj 2013

I Drakar och Demoner vore jag inte mycket att nyttja

I Am A: Lawful Neutral Human Druid/Sorcerer (2nd/2nd Level)

Ability Scores:
Strength-12
Dexterity-12
Constitution-13
Intelligence-13
Wisdom-11
Charisma-12

Alignment:
Lawful Neutral A lawful neutral character acts as law, tradition, or a personal code directs him. Order and organization are paramount to him. He may believe in personal order and live by a code or standard, or he may believe in order for all and favor a strong, organized government. Lawful neutral is the best alignment you can be because it means you are reliable and honorable without being a zealot. However, lawful neutral can be a dangerous alignment when it seeks to eliminate all freedom, choice, and diversity in society.

Race:
Humans are the most adaptable of the common races. Short generations and a penchant for migration and conquest have made them physically diverse as well. Humans are often unorthodox in their dress, sporting unusual hairstyles, fanciful clothes, tattoos, and the like.

Primary Class:
Druids gain power not by ruling nature but by being at one with it. They hate the unnatural, including aberrations or undead, and destroy them where possible. Druids receive divine spells from nature, not the gods, and can gain an array of powers as they gain experience, including the ability to take the shapes of animals. The weapons and armor of a druid are restricted by their traditional oaths, not simply training. A druid's Wisdom score should be high, as this determines the maximum spell level that they can cast.

Secondary Class:
Sorcerers are arcane spellcasters who manipulate magic energy with imagination and talent rather than studious discipline. They have no books, no mentors, no theories just raw power that they direct at will. Sorcerers know fewer spells than wizards do and acquire them more slowly, but they can cast individual spells more often and have no need to prepare their incantations ahead of time. Also unlike wizards, sorcerers cannot specialize in a school of magic. Since sorcerers gain their powers without undergoing the years of rigorous study that wizards go through, they have more time to learn fighting skills and are proficient with simple weapons. Charisma is very important for sorcerers; the higher their value in this ability, the higher the spell level they can cast.

Find out What Kind of Dungeons and Dragons Character Would You Be?, courtesy of Easydamus (e-mail)

söndag 5 maj 2013

Hjärnspöken

Min terrorbalans är i olag och jag vill helst av allt bara sluta äta. Mina ögon börjar tas över av min inre fasa och emellanåt känner jag att jag bara vill klä mig i en stor sopsäck.

tisdag 30 april 2013

Förlåt, jag gjorde det igen...

Jag kan bara inte hjälpa det, säger någon "silversmed" när de menar en kurs i att göra smycken i silver så har det samma effekt som om jag skulle dra naglar mot en krittavla samtidigt som jag tuggar på stanniolpapper och skrapar bestick mot en stengodstallrik.


Det är nog något fel på mig.

Videoblagg

måndag 29 april 2013

Det där med folk...

Jag är inte bra på folk men jag är bra på att låtsas vara bra på folk vilken är en helt annan femma. Jag kan ställa om mig till olika "lägen" för att passa in i olika sällskap men jag är väldigt usel på att hålla denna mask eftersom mitt rätta jag visar sin lite suspekta nuna förr eller senare.

Årsringarna som läggs på min kropp (bildligt talat, jag skulle se förbaskat dum ut om jag hade trettioen valkar om midjan. Däremot behöver ni ju inte såga sönder mig för att räkna dem utan jag är en av de kvinnor som man kan fråga om åldern på.) gör underverk för min ryggrad även om jag faller tillbaka i svackor av att jag inte vill göra någon irriterad eller ledsen.

Diskussioner blir allt lättare även om jag fortfarande kan bli personligt förolämpad eller rätt och slätt förbannad så lyckas jag ändå tygla mig istället för att följa en impuls av att storma ut genom närmaste dörr. Finns det inga dörrar så får jag väl klättra ut genom ett fönster och hoppas på att det inte är för långt till marken för det vore ju ganska pinsamt att storma in i en garderob, särskilt om man inte skall sova över för då blir det svårt att smyga ut och ta sig hem.

I alla fall.

Vars var jag?

Jo, det där med diskussioner... Jag har aldrig varit bra på dem, jag har oftast brist på argument för "min sak" och faktiskt så tycker jag att det är ganska tråkigt emellanåt. Visst är det roligt att höra andras åsikter men när det kommer till diskussioner på intenätet så är jag tämligen blasé inför fenomenet. Forum gav jag upp för mer än fem år sedan eftersom de gjorde det allt svårare att tygla min inre mördare och jag tror inte att jag för en diskussion framåt genom att skriva "DÖ! DÖ! NI SKALL ALLA DÖÖÖÖÖ!!!".

Typ.

Jag gissar på att detta kan tolkas som att jag inte intresserar mig för andra människors åsikter vilket inte riktigt stämmer även om jag faktiskt kan erkänna att jag inte intresserar mig för okända människors åsikter överlag. Visserligen är det eminent att människor gör sina röster hörda men jag verkar ha någon sorts idiotradar som automagiskt söker in sig på det största trollet i en tråd vilket gör att jag ser rött vilket i sin tur resulterar i att jag inte kan skriva något dräpande svar tillbaka.

Så jag håller mig undan från sådana saker, forum tar jag enkom till när jag behöver ställa en fråga som kan besvaras med ett rakt svar ("-Will you carbinate?") istället för att fråga om hur folk ställer sig till EMU eller annat trist.

Ja, det är en av mina svagheter men varför slösa tid på saker jag tycker är urbota tråkigt när det finns andra som sköter saker bättre? Särskilt när jag nästan tar på mig ett trolls roll i diskussioner.




Mja, jag har försummat de sista dagarna på min lista. De kommer inom kort!

lördag 13 april 2013

Dag 28 - Förströelser

Listan börjar lida mot sitt slut nu, trettio dagar går snabbare än vad man tror.

Handarbete är en ypperlig sak att fördriva tiden med, det håller händerna sysselsatta samt hjärnan avkopplad eftersom man måste vara någorlunda medveten om vad man pysslar med även om det inte är tillräckligt mycket koncentration för att man inte skall kunna titta på något samtidigt. Bonus är att det faktiskt kan bli fina saker som resultat!

tisdag 9 april 2013

Det där med hormoner...

Jag säger inte att jag inte tror på hormoners inverkan på folk, däremot så tror jag inte på att hormoner inverkar på personers omdöme att inse att de har gjort något förhastat och att dessa hormoner gör att de då har en sorts brasklapp att bete sig som elakingar.

Att hormoner finns där för att djävlas med fysiska smärtor och psykiska humörsvängningar är tämligen logisk MEN detta behöver inte betyda att man inte är medveten om dessa monstruösa hormoners inverkan på ens psyke.

För några dagar sedan fann jag mig själv att fräsa ifrån onödigt mycket på något som inte var något att bli arg över. Några sekunder efter att jag hade hört mig själv bita ifrån i detta samtal sansade jag mig och tittade till i min töntigt användbara app Period Tracker som upplyste mig om att jag bara är några dagar ifrån den där "skojiga" delen av månaden. Detta fick mig att be om ursäkt och sedan byta samtalsämne.

Hormoner kan vara ett djävulskap men man är ändå ansvarig för sina egna handlingar och jag tänker inte vara slav under mina egna eller andras längre. Beter jag mig som en fitta (stor skillnad på fitta och fitta. Det finns könsorganet och så finns det att vara en djävla fitta på samma sätt som det finns könsorganet kuk och kukhuvud) så vill jag vara medveten nog om detta för att kunna hantera det alternativt be om ursäkt eller hålla mig undan från saker som gör mig rosenrasande.

För i slutet handlar det ändå om självkontroll och den gyllene regeln. Vill du bli bemött av någon som säger något vasst och stormar iväg utan förklaring eller någon som fräser ifrån för att några sekunder senare be om ursäkt för utbrottet. Visst, inget av scenariona är vidare bra men det senare är ändå det jag väljer.

Jag rensar ut min verklighet

Är det tecken på att jag är vuxen när jag kan utbrista att jag är glad över att ha tagit bort en människa ur mitt liv? Är det ett tecken på att jag faktiskt inte tänker ta vilken skit som helst eller är det bara ett tecken på feghet från min sida för att jag inte konfronterade om det?

Till syvende och sist så kan jag bara gå efter mina egna erfarenheter och då känns beslutet rätt.

Dag 27 - Ätaren av min vakna tid

Jag tog friheten att ändra det från "min skola/min klass" till "min arbetsplats" eftersom det känns mer relevant för mig även om jag skulle kunna sitta och jiddra om min senaste skolklass fast jag har ju faktiskt en arbetsplats numera så.

Ja, jag jobbar i en guldsmedsverkstad och jag åker till jobbet med ett leende även om det för stunden betyder att jag har cirka 45 minuters bilfärd enkel resa för att ta mig dit. Varför det är på det viset? Först var det provanställningstid och sedan har det varit en del turer runt omkring som gjorde att jag inte riktigt var säker på om jag ville ta steget att flytta innan jag kunde vara någorlunda säker på att ha en plats. Visst, jag tror mig aldrig "sitta säkert" men så säker man kan vara nu för tiden.

Där spenderas större delen av mina dagar och det är ju en förbaskad tur att jag och min chef verkar komma så bra överens, min chef är en knasboll precis som jag och han är även en grym guldsmed vilket betyder att jag har någon jag kan lära mig ifrån vilket aldrig är fel. Jag får åthutningar med jämna mellanrum så att jag får chansen att skärpa mig och bättra mig samt att jag tycker om att få konstruktiv kritik. Att det i början resulterade i att jag började grina var väl inte mina stoltaste ögonblick men det grundar sig i att jag blir så förbannad på mig själv över att jag är urusel och när jag blir arg börjar jag gråta och då blir jag arg för att jag gråter vilket resulterar i att jag börjar gråta mer och... Ja. Som sagt. Det är något som jag har tränat bort vilket är fabulöst och jag känner mig alltmer säker i min arbetsroll.


Livet är gött.

måndag 8 april 2013

Dag 26 - Dagens äventyr

Kära listan, idag har jag:

  • Legat i sängen längre än nödvändigt
  • Kramats
  • Visat upp mina fina födelsedagspresenter
  • Klappat på en katt
  • Kört bil
  • Druckit KaFfE
  • Fått komplimanger
  • Stickat
  • Varit kurir åt min mamma
  • Pratat om politik
  • Ringt ett samtal (kommer att återkomma om det där med telefonskräcken..)
  • Ätit glass
  • Skrattat
  • Njutit av vårvädret
  • Varit glad
  • Pussats
  • Skaffat material för att sy ett eget almanackefodral
  • Bitit av huvudet på en chokladkanin
  • Sjungit med i musiken i bilen, högt
  • Kört förbi den där inhägnaden runt berget utanför Östansjö och återigen känt att jag vill ta mig in där
  • Känt styng av saknad
  • Klappat på en pingvin som heter Bengt
Bland annat. 

Födelsedag

lördag 6 april 2013

Dag 25 - Återigen är blod tjockare än vatten.

Jag missuppfattade listan genom att göra den här uppgiften på fel dag så jag är lite vild och galen och vänder på dem istället. Japp, det är hur jag rullar.

Vi är fyra syskon i skaran, jag är näst äldst och som jag sade tidigare näst kortast. Min storasyster är min stora idol och en del som måste finnas i livet för att det skall kännas bra. Äldste lillebror gick från att vara en jobbig ongadjävel till en vuxen man och det blev ju faktiskt folk av honom också! När vi var små så slogs alternativt skrek vi på varandra men i vuxen ålder så kan vi faktiskt vistas i samma rum, det ni! Yngste lillebror har jag startat en tradition med genom att jag ville åka på Rockstad Falun och för att få sällskap (samt att jag visste att han skulle tycka att det vore kul) så köpte jag biljett till honom med. Detta års biljetter är köpta sedan länge och jag ser glatt fram emot det!

Som sagt, jag skulle kunna dö för min familj.

fredag 5 april 2013

Dag 24 - Skrivklåda

En ganska ovanlig sak att ta upp i listor, åtminstone i de som jag stöter på även om det säkerligen finns många mer som tar upp sådana saker.

Jag vet inte riktigt, det är ganska trevligt att sitta och skriva av sig emellanåt och jag skulle ju ljuga om jag inte erkänner att det är väldigt kul om det är en främling som kommenterar och säger något fint om det jag skriver. Styv i korken som jag är så vet jag att mitt skriftspråk är bättre än gemene man även om det inte är av elitklass samt att jag har faktiskt en hjärna som jag kan nyttja både till kveruleringar och lättsamma saker som förhoppningsvis får någon att fnissa till en gång eller två.

Fast jag håller mig mest till kveruleringar, jag har öst galla över stolpskott som inte kan skilja utbildningar från varandra (NEJ, NEJ. DU BLIR INTE EN GULDSMED AV ATT GÅ KONSTFACK. BLIR JAG EN SÖMMERSKA AV ATT GÅ PÅ SYSLÖJDEN? VA? VA? VA?!) och om saker som faktiskt fick mig att bli inkallad till chefen på mitt förra jobb.

Även om just det inlägget togs bort för att jag inte iddes bry mig så var det fortfarande ett lagligt inlägg som inte hängde ut någon och det står jag fast vid.

Så, jag gillar väl att finnas till. Det är ganska trevligt. Att blogga och härja även om det inte är många som läser får mig att finnas till och får folk att hitta inlägg på de mest konstiga sätt på google vilket alltid är roligt.

Dag 23 - Saker på kroppen

Det där med dagar är lite relativt, man får ta listan med en nypa salt eller något. ALTERNATIVT så är tiden relativ och det är inte alls jag som glömde bort mig! Icke då! Nä!

Jaha... Det där med kläder... Jag har inte så stor koll på klädmärken men visst finns det många fina klädmärken med kläder som är infernaliskt fina men som jag aldrig känner att jag vill lägga pengar på för att jag misstänker att de bara ser bra ut men att sömmarna troligen inte lever upp till prislappen. Japp, man blir lite skadad av sin uppväxt emellanåt.

Jag såg en fin klänning i Sweden Rock Shops katalog men fnös och tänkte att "Det där kan jag fanimig göra själv!" och ja, det kunde jag. Jag köpte ett linne på Gina Tricot för 99 riksdaler samt en meter skotskrutigt tyg (jag trodde i många, många år att det hette skrotskrutigt) för kanske 60-70 kronor och sedan så resulterade det i det här.


Så jag är väl lite bortskämd emellanåt. Jag gjorde mig en fin väska också.



Nästa projekt (efter min stickade tröja och alla andra saker jag gör) är att göra en väska med Link på med hjälp utav garn samt fina väskhandtag av bambu som jag köpte på Röda Korset.

Just, ja... Klädmärken. Nu kom jag av mig... Jag tycker faktiskt om Divided som är ungdomsmärket på H & M samt kläderna på New Yorker.

onsdag 3 april 2013

Dag 22 - Blod är tjockare än vatten

Något skumt hände med generna, den som är yngst är längst och sedan så blir vi kortare allteftersom åldern på oss syskon ökar.

Visserligen är det ganska roligt att säga att jag är näst kortast i syskonskaran!


Älskade syskon och älskade familj.

tisdag 2 april 2013

Dag 21 - Minnenas allé









Sagt i helgen

Hädanefter skall jag SLUTA att äta mat som påminner om fallosar som bananer, gurka och dylikt eftersom det bara kan tolkas som att jag som kvinna tycker om att stoppa saker i min mun och i egenskap av kvinna så får jag SJÄLV VÄLJA att tycka att det är äckligt med oralsex! Hädanefter skall jag bara äta fittformad mat! Japp, fittmat!

måndag 1 april 2013

Dag 20 - Idag har jag...

  •  Sjungit med i Paradoxx med min gudson.
  • Vispat blå grädde
  • Kört bil i över fyra timmar.

söndag 31 mars 2013

Dag 19 - Min nuna på ansiktsboken


Den här var enkel, det tackar vi för!


Ja, det är Patrik i örat!

lördag 30 mars 2013

Dag 18 - Morgonstund har bröd i mund

Det må låta som om jag är en vän av rutiner men det är mer en fråga om lathet än annat så det är ganska lätt att lista en vanlig frukost i mitt liv.

Två smörgåsar med ost eller skinka, gurka eller liknande om det finns.
En termosmugg med kaffe.

Klart!


fredag 29 mars 2013

Dag 17 - Begär

För stunden så suktar jag efter ett eget hem att bona in mig i, ett ställe där jag kan plocka upp alla de bra sakerna jag har samlat på mig under de senaste två åren, ett ställe jag kan komma hem till som andas Alv överallt.

Jag vill packa upp mina pinucklar och pinaler, stoltsera med min bokhylla för första gången sedan 2008, skaffa mig det där vitrinskåpet som jag har drömt om så att jag kan ställa in mina spelkonsoller där, ställa upp min gungstol, plocka fram alla mina teburkar och koppar...

Ja, jag drömmer om ett hem.

torsdag 28 mars 2013

Dag 16 - Ljuva knark!

Får jag bara lista EN sak? Omöjligt! Jag är beroende av många saker!

Handarbete är en rejäl drog för mig, det är ett sätt att tömma huvudet från dagen som varit vilket är guld värt för att motarbeta grubblande och ältande. Stickning är fabulöst roligt och jag är bortskämd med att ha åtskilliga handarbetare i släkten vilket gör att jag har många att rådfråga om jag stöter på svårigheter även om det är så mycket enklare att följa engelska stickbeskrivningar än svenska.

Så jag har stickat två par strumpor och håller på med det tredje paret, två bläckfiskar, två och en halv sjal i spetsstickning, tre par vantar, en mössa och säkerligen mer saker som jag har glömt och det där är vad som tillverkats sedan i höstas.

För stunden håller jag på med en tröja som i teorin snart är färdig även om jag med största sannolikhet kommer att repa upp kroppen eftersom figurformningen blev lite för åtsittande för att jag skall tycka om det.

För inspiration så rekommenderar jag Ravelry, platsen som jag kan surfa runt på i timmar!

onsdag 27 mars 2013

Dag 15 - Hastur! Hastur! Hastur!

Innan Hastur hade jag en bärbar dator från Dell som jag döpte till Dr Doom. Egentligen var det inte något större "fel" på honom förutom sådana där charmerande saker som att skärmen emellanåt totalvägrade att starta efter att ha varit i viloläge och att den började bli infernaliskt trög.

Trögheten motarbetade jag genom att installera om Windows på den men sedan kände jag att det kanske vore bra att skaffa en ny dator INNAN Dr Doom bestämde sig för att kasta in handduken rejält.

Så i höstas så började jag att läsa in mig på bärbara datorer.

Suck.

Är det något jag verkligen avskyr så är det att läsa in mig på eller köpa teknik eftersom jag är så komplett okunnig inom det området och detta betyder att man är en förlorare så fort en säljare sätter klorna i dig.

Efter antalet timmars motvilligt surfande och jämförande av priser samt läsande av recensioner så hade jag (trodde jag i alla fall) bestämt mig för en modell som fanns på Mediamarkt, den butik som verkade ha bäst pris på just den datorn, och jag begav mig dit för att införskaffa den.

Jag kom istället ut med en helt annan dator efter "guidning" av en säljare och när jag kom hem insåg jag att datorn jag hade köpt inte hade någon skivläsare. Det nekande svaret på om den hade någon cdbrännare tolkade jag dumt nog som att den hade en dvdbrännare, MYCKET dumt utav mig. Den hade ingen alls.

Rond två på Mediamarket resulterade i att lämna tillbaka den Acerdator jag hade köpt och sedan så stod jag där och tittade tomögt på alla olika datorer för att sedan bli uppfiskad av en annan säljare men den här gången kändes det som om jag hade lärt mig min läxa och jag ifrågasatte varenda sak som säljaren sade till mig.

Efter en tjugo-trettio minuters dividerande så slutade det med att jag gick mot kassan med en Samsung RV515 och hittills har den betjänat mig väl även om jag troligen inte använder den till allt det som den är kapabel till.

Slutmoralen på detta?

Jag hatar verkligen att köpa teknik.

tisdag 26 mars 2013

En av alla

Idag var jag hos barnmorskan för att ta ett cellprov samt byta ut min kopparspiral, dessvärre lyckades jag bara med en av dessa saker.

Eftersom jag inte har fött barn så är min livmoder inte av den erfarna sorten och jag fann mig bli illamående och svimfärdig av barnmorskans försök att mäta djupet. Jag svamlade om att jag började bli yr och att min hörsel började bli dov och hon plockade snabbt ut de instrument hon hade inuti mig.

Faktiskt så har jag inte så stora problem med att vara naken och visa upp mig på det där sättet för yrkesmänniskor, jag känner mig mer osäker just för att man är halvklädd även om jag har arbetat bort den känslan genom årens lopp. Jag låg på britsen med benen uppe på knästöden medan jag kallsvettande försökte bli mig själv igen, det tog bara några minuter.

Jag må inte ha bytt ut spiralen men jag fick svar på min undran över om det var standardprocedur att fråga om någon som har bestämt sig för att göra abort vill se fostret.

Nej, det verkar inte vara det utan istället var det den individuella människan som tyckte att det verkade vara en bra idé.

De skall vara glada för att det var jag som var patienten, jag säger då det.

Dag 14 - Älskade följetong!

Det där med att titta på tv har jag blivit rejält dålig på och jag föredrar att se mina serier medelst dvdbox vilket betyder att jag är sorgligt efterbliven när det kommer till vad dagens ungdom tittar på och jag har mer en lista med saker jag vill titta på än saker jag faktiskt följer. Skäms på mig!

Det som föll mig i tankarna på en gång var Twin Peaks, en serie som jag förälskade mig i som liten och faktiskt så håller den fortfarande.





Åtskilliga gånger kommer jag på mig själv med att tänka: "Damn good coffee!" och sedan fnissa.


Dag 13 - Senaste förlustelsen

Faktiskt så försöker jag att dra ned på förlustelserna när det kommer till utgifter, listan.


Vad som är på bilden? Mohairgarn, stoppnålar samt saker som underlättar mönsterstickning med flera garner.

lördag 23 mars 2013

Dag 12 - Här, TA MINA PENGAR!

En lite annorlunda sak att fråga faktiskt, åtminstone i den formuleringen.

Vad är det tar mest av mina pengar? Bensinmackarna, inget snack om saken. Vilka VILL jag handla hos? HPLHS, Adlibris, diverse säljare på Ebay, antikvariat... Klädbutiker varierar kraftigt även om Hennes och Mauritz har fått en stor klump av mina pengar tidigare så är det väl lite si och så med det nu, jag köper faktiskt mest prylar och sådana kommer från Ebay och Adlibris först och främst.


Fast jag väntar på mitt medlemspaket från HPLHS, mihihihihiiii!


fredag 22 mars 2013

Dag 11 - En ordinär helg

Nu är det dags att avslöja mitt vilda liv jag har utöver mitt arbete, håll i strumpehållarna så att jag inte chockar er så mycket att de faller av!

Lördagar jobbar jag även om det bara är fyra timmar och efter det så åker jag raka vägen hem för att slinka i något bekvämt, ser till att starta igång datorn, sätter igång en balja kaffe och äter något. Sedan tillbringar jag resten av dagen i sängen med datorn i mitt knä och troligtvis en stickning i tassarna och där stannar jag tills jag slocknar någon gång på småtimmarna vilket brukar kunna bli ganska sent på grund av mitt val av kaffekopp.


Söndagen ligger jag och sover och sover, sedan brukar det hända att jag tar mig en springtur (detta kan även hända på lördagen) så att jag kan duscha och hoppa i kläder som inte kallas sovkläder. Efter detta är chansen mycket stor att jag tillbringar söndagen på samma vis som lördagen om det inte råkar vara något exceptionellt intressant på tv vilket jag tvivlar på och så somnar jag oförskämt sent igen.

Spännande, inte sant?

Det händer även att jag åker iväg och är social på olika håll i landet men detta är vad som har varit standardhelg för mig en lång tid och det är ganska trivsamt. Troligen så blir jag ganska mentalt utmattad av mitt jobb och behöver bara ha lugn och ro i min egen lilla värld.

torsdag 21 mars 2013

Dag 10 - Någon annans synvinkel


Bilden är tagen arla i urtid (närmare sagt nyårsafton 2006) av kära Kultist. Dagarna flyger verkligen.

onsdag 20 mars 2013

Dag 9 - Mitt hemtrevliga kaos

Ja, en gång i tiden var jag ordningsam utav mig.




Det gick över.

tisdag 19 mars 2013

Dag 8 - Saknad

Jag saknar åtskilliga människor, i alla fall att träffa dem så att man kan krama dem och prata sönder öronen på dem men samtidigt så är de med mig i mitt hjärta och då är det inte riktigt saknad. Så... Förlåt för att jag gör dig besviken, listan.



Legend of Alv

måndag 18 mars 2013

Dag 7 - I det svarta hålet som kallas väska

Nu gick den tillbaka till en gammal klassiker som brukar finnas med på sådana här saker. Ptjaaa... I min väska för stunden så finns det två almanackor, en tub med handkräm, en necessär med blandade sminkattiraljer jag inte har öppnat på veckor så jag vet inte riktigt varför jag fortfarande har kvar den i väskan, en påse med urverk från klockor för att jag skall kunna nyttja urtavlor och kugghjul till skojiga saker, färgade diamanter, en plånbok, tuggummi, ett rosa usbminne, ett kinderägg...


Det gamla vanliga det vill säga.

söndag 17 mars 2013

Dag 6 - Mina kläders tillhåll

Det här verkar vara en blandning av text och bild, ganska smart kombination eftersom jag är en ordkräkare av rang.

Däremot är inte min planering av garderob av den smartare sorten och jag missbrukar både golv och krokarna som jag hängt över toalettdörren samt den dörr som är i bild.






Den övre "hyllan" i den portabla garderoben till höger i bilden är fullproppad med tröjor som jag inte kan använda på jobbet. Ack, det är svårt att vara proper emellanåt!


lördag 16 mars 2013

Dag 5 - Läsvärda saker

Tänka sig, listan, detta kan jag svara mycket enkelt på! Jag har en lista med saker jag läser som är till höger på min blogg, det du!

fredag 15 mars 2013

Dag 4- För ett år sedan

Den här var lätt, vilket är tur eftersom jag fått schemalägga några för helgen. Tack, listan!


Denna bild är från slutet av februari 2012, tiden flyger verkligen fram och när jag ser hur bra min lugg kan se ut emellanåt så blir jag sugen på att låta den växa hejvilt.


...sedan inser jag hur den ser ut på morgonen när jag skall göra mig i ordning för jobbet och skakar bort den tanken.

torsdag 14 mars 2013

Dag 3 - Omkretsen

Jag har alltid gått efter åsikten att jag föredrar kvalitet framför kvantitet vilket gör att jag är ganska socialt handikappad även om det är svårt att tro det. Visst, jag kan pladdra och flamsa runt samt vara eminent på att kallprata men det beror helt på situationen. Jobbar jag så MÅSTE jag vara trevlig, då är det min arbetsroll jag faller in i och även om jag har ganska stor telefonskräck för stunden så har jag inga problem att svara i telefonen på jobbet för att det hör till mina uppgifter.

Det enda jag har svårt för är att svara i chefens mobiltelefon men det hör mer till att jag inte vill peta på andras telefoner eftersom jag anser det oartigt.

Vänner och bekantskapskrets har jag och jag skulle troligen kunna utöka den mer om jag inte kände att det lakade ur mig så mycket men det har med min dåliga kontroll över att balansera arbetsliv och privatliv för min energi räcker inte till för hur mycket som helst.

Dessvärre så har jag nog isolerat mig mer det senaste året och är det något som tynger mig så riktar jag det inåt istället för att prata med någon annan om det så jag har åtskilliga murar att riva ned igen.

Kanske inte riktigt vad som önskades med punkten, jag gissar på att det skulle listas folk här men tji fick ni!

onsdag 13 mars 2013

Dag 2 - Vad jag kallar mitt hem för stunden

Att kalla det för en stad är kanske lite väl att ta i av listan, tycker jag allt... Östansjö är mer utav ett samhälle även om det faktiskt har funnits i över hundra år nu (ja, jag har boken) och det är en blandning av "föbannat idyllisk" natur, motorväg och traktorer.

Jag växte till och med upp utanför Östansjö vilket har gjort under för min syn på vad som är nära eller inte, här tas det inte några bussar i onödan inte!

Däremot trodde jag inte att jag skulle hamna här igen, särskilt inte på det här sättet, men det är ändå hemma och kommer alltid att vara det. Jag vet var många av landsvägarna går även om jag är duktig på att gå vilse, det finns ett piratskepp i en lekpark och Dovra sjöar är bara en bit ifrån med cykel. Att springa runt här är en fröjd eftersom jag då slipper att vända tillbaka utan istället kan ta en bra runda samt att det finns åtskilliga andra att växla mellan. 

När jag var liten fanns det kiosk, Ica, bankkontor och postkontor men allt eftersom åren gick så bleknade de bort även om det tillkom en pizzeria och en hästsportsaffär. Det finns en boklada som har öppet på sommaren som jag aldrig har lyckats titta in i samt att pizzerian faktiskt har förvånansvärt god pizza och det finns ju faktiskt Donken runt hörnet. Biblioteket är dessvärre en sorglig syn jämfört med barndomen och det som var bibliotek på min tid är numera en skolsal medan böckerna står och trängs i vad som en gång var en entré.

Kiosken har faktiskt lite intressanta saker i sitt utbud som lokala produkter vilket faktiskt är kul och får jag välja så lägger jag nog hellre mina pengar på en kiosk än ett Statoil om jag måste köpa mjölk till överpris jämfört med andra ställen.

Det är ett hem, ett nostalgiskt hem och inte ett hem jag kommer leva i för alltid men likväl så är det ett hem och ett förbaskat trivsamt hem också. 

tisdag 12 mars 2013

Dag 1 - Vem är egentligen den där Alv?

Listan börjar inte lätt inte och hur skall man tackla en sådan fråga utan att sväva ut alldeles för mycket egentligen?

Under de senaste fem åren har jag faktiskt börjat landa ordentligt i vem jag är vilket är tämligen trevligt att inse, jag har åtskilliga skavanker och olater precis som alla andra eftersom perfektion är rejält tråkigt. Ingen är perfekt men till syvende och sist så är det viktigast att alla de positiva egenskaperna överväger de negativa man kan tänkas ha i olika former.

I svaga ögonblick så undrar jag verkligen om den synen jag har på mig själv verkligen överensstämmer med verkligheten men överlag anser jag mig vara en ganska bra person.

Min humor är rå och inte för allas smaker även om jag är bra på att ta seden dit jag kommer, lite som en social kameleont. Jag är allmänbildad och kan ibland tas för att jag är smart vilket jag bara luras om eftersom jag kan lite grann om mycket och det kommer man långt med. Jag pratar massor, gestikulerar och tramsar vilket gör att sådana som har lätt att bli generade troligen inte uppskattar mitt sällskap.

Jag har tidigare i mitt liv varit på gränsen till självutplånande för att jag velat göra alla andra glada men har de senaste åren börjat slå mig fri från det vilket gör att jag måste lära mig att balansera med vad som är ren och skär egoism eller inte men det går i alla fall framåt. Jag vill ta hand om alla andra (främst vänner och familj) men försöker numera att faktiskt gå efter vad jag själv vill också, något som emellanåt kan kortsluta när jag går tillbaka i gamla banor.

Jag anser mig inte riktigt vara en nörd även om jag har åtskilliga intressen som kvalar in för det facket, mest för att jag inbillar mig att jag inte är tillräckligt bra på något. Även om jag älskar Nintendo 8 bitar så har jag inte klarat många av mina barndoms spel vilket gör att jag kan känna mig lite generad i nördkretsar. Legend of Zelda och Paper Mario-serien är mina stora favoriter och jag har (om jag inte har missat något uppenbart) samlat på mig alla de Zelda-spel som kommit ut på NIntendos bärbara konsoler. Just de bärbara sakerna från Nintendo är en stor last och jag lider grovt av Pokémonsyndromet.

Min bokhylla är en oändlig historia som aldrig slutar att föröka sig, det där med övergivna hundvalpar... Den har fantasy, fakta om folktro, historia, hantverk och en hel serie med tantsnusk bland annat. Jag har en väldigt... speciell relation till mina böcker och jag hyser fortfarande agg gentemot en person jag lånade ut en bok till för över tio år sedan. Hundöron är det dödstraff på, jag skojar inte. DÖDSSTRAFF.

Jag är en guldsmed (ni som har missat det är nog mer blinda än vad jag någonsin kan uppbåda att vara) och är mån om att rätt skall vara rätt. Jag kallar inte en pizzabagare för konditor och så är det med det.

Hantverk vurmar jag för, särskilt sådant som hör till sömnad och liknande handarbete. Åtskilliga broderpaket ligger och väntar på att jag skall få sug på att börja, garner ligger högt och lågt och jag läser på om olika tekniker och liknande när inspirationen faller på.

Jag är en sjusovare.

Jag är tjurskallig och tycker inte om när saker blir jättepopulära helt plötsligt (manga,host,manga) för det brukar sluta i att jag tröttnar på ämnet. Samma sak sker om någon som jag verkligen inte tycker om tycker om samma ämne som mig, det forna Egypten tappade dessvärre sin strålglans efter det även om det har en speciell plats i mitt hjärta.

Jag charmerar nog folk lättare än vad jag tror bara för att jag inte gör det med flit, jag lallar runt och försöker bara att vara mig själv med allt vad det innebär även om jag inte anser mig vara förmer än någon annan och de personer jag har sagt till att de aldrig kommer att träffa en sådan som mig är sådana som varit för tråkiga för mig. Jag gillar mina människor sprakande, färgglada, tramsiga och i alla sorter.


Jag är mer och jag är mindre, precis som alla andra. Vissa går jag bra överens med och vissa avskyr mig, man kan inte falla alla i smaken.


måndag 11 mars 2013

Månaderna på knogarna

Ja, det där sättet när man höll ihop sina händer och sedan nyttjade det som ett sätt att komma ihåg hur många dagar månaderna hade. Knoge betydde 31 dagar och mellan knogarna var 30 dagar eller något sådant om jag inte missminner mig.

I alla fall!

Det är dags igen! Jag hittade en sida med enbart listor så nu är det dags för en trettiodagarssak igen även om det kommer bli att minnas tillbaka på vissa av punkterna men det går ju det med. I vanlig ordning så kommer jag att länka till alla i detta inlägg och länka runt så att man kan klicka fram och tillbaka likt en galning och läsa tills ögonen blöder och det kommer att komma upp ett nytt inlägg varje kväll 22:00. Dåså, då är det dags!

1 - Berätta om dig själv
2 - Staden där jag bor
3 - Mina vänner
4 - En bild på mig för 1 år sedan
5 - Bloggarna jag läser
6 - Bild på din garderob
7 - I din väska finns...?
8 - En bild på någon jag saknar
9 - En bild på mitt rum som det ser ut just nu
10 - Ett kort någon annan tagit på mig
11 - Detta gör jag på helgerna
12 - Här handlar jag helst
13 - Bild på det jag köpte senast
14 - En tv-serie jag älskar
15 - Min dator
16 - Detta är jag beroende av
17 - Något du vill ha just nu
18 - Detta åt jag till frukost
19 - Min profilbild på Facebook
20 - 3 saker jag gjort idag
21 - En bild som påminner mig om gamla tider
22 - Mina syskon
23 - Mitt favoritklädesmärke
24 - Det jag tycker är det bästa med att blogga
25 - En bild på mig och mina syskon
26 - Min dag
27 - Min arbetsplats
28 - Bästa tidsfördrivet
29 - En bild på min handstil
30 - Den här veckan


söndag 10 mars 2013

Det var allt ett tag sedan...

Dammar av min gamla kärlek

När jag var liten fanns det en bild som mamma hade ritat som var instoppad under trappen i mormors hus, den föreställde en konstig varelse som inte gick att bestämma könet på. Den hade en intensiv blick som verkade stirra rakt igenom mig och jag var länge rädd för denna bild.

Senare så fann jag vad det var för skivomslag som mamma hade ritat av, Diamond Dogs med David Bowie, och jag satt och tittade fascinerat på vinylskivan. Tittade på detaljerna, vred och vände på den men lyssnade inte på den.

Jag minns inte vad det var som fick mig att börja lyssna på honom för nu har han varit med i över hälften av mitt liv med sin röst och varierade utbud av sånger och stilar.

Sedan bleknade hans röst, den falnade bort även om den inte försvann helt och hållet och jag saknade det. Saknade att känna att jag var TVUNGEN att starta varje dag med ett antal sånger för att det annars inte kändes rätt.

Nu skall jag hitta tillbaka till honom, det har dröjt alldeles för länge.

tisdag 5 mars 2013

Och nu något helt annat



Du kan "välja" att få ätstörningar

Detta är ett gammalt inlägg som har legat som opublicerat i ett antal veckor, jag har lagt till en del på slutet men det består till stor del av mitt i natten-tankar.


Timmen är sen, troligen är mitt skinn tunnare än vanligt men efter ett slumpmässigt klickande av länkar som började om Sir Terry Pratchett så slutade jag på en text angående en person som verkar vara av åsikten att anorexi är ett val. Texten är på engelska och av mycket god kvalisort vilket gör att min trötta hjärna inte riktigt kan ta till sig hela vilket gör att jag inte vill länka till den utifall jag må ha missuppfattat något.

Istället går jag efter det första intrycket jag fick, det intryck som brukar vara det som en lynchmobb går efter, det som får oss att blossa upp till eldar av ilska som inte kan ta till sig något mer än det som gjorde dem/mig arga.

Det är modigt att ens våga påstå att det är ett val att välja bort mat för vissa saker går inte att tänka sig in i om man inte har stirrat ut över stupet själv. Exempel på detta finns att tillgå i den relativt färska debatten om näthatet mot kvinnor, har du inte upplevt den själv så är det svårt att sätta sig in i det.

Jag har avhandlat detta ämne åtskilliga gånger tidigare och eftersom det inte är fler än ett tiotal personer som läser mitt tangentknackande så får jag be om ursäkt för jag kan alltid hoppas på att det kanske råkar vara någon som söker och finner detta inlägg och får ut något av det.

Vi har alla våra kors att bära på ett eller annat sätt, ett av mina var att jag är längre än den genomsnittliga kvinnan även om jag inte är vidare lång jämfört med andra långa kvinnor. Ändå räckte min längdkurva till för att sätta mig i obalans redan som ung, ett tag var en annan flicka i klassen längre än mig (även om det bara handlade om någon centimeter samt att hon knappt blev längre än den längd hon hade då) för jag tänkte att om jag åtminstone var längst så var det i alla fall något.

Sedan ebbade det målet ut även om jag på sätt och vis försökte att gömma mig bakom att vara längst, varför kan ju snillena spekulera om men för egen del så var det enkelt. Det var åtminstone något jag kunde vara "bäst" på.


Jag ville vara liten, jag ville vara söt, jag ville vara en sådan som andra skulle kunna lyfta upp i sin famn och ta hand om. Istället så fanns jag där, lång och tafatt, tjurskallig och envist självständig.

Vad fick mig att snubbla in på den usla vägen då? Troligen en hel kompott av orsaker och slump som bara går att passa in på just mig och min dåvarande situation. Att tro att man skulle välja något sådant där är ett förbaskat hån och jag har ändå inte haft speciellt stora problem eftersom jag är en duktig flicka som visste hur man skulle kräkas i munnen för att sedan spotta ut det i toaletten för minimalt med ljud. Fungerar du i samhället så är det svårt att inse att det skulle vara ett problem, det är väldigt enkelt att gömma sig bakom tanken över att man inte är värdig vårdens hjälp bara för att man vet att man gör fel.

Så det var jag och mina närstående som fick stå ut med mig då, det var de som tog stryk när jag försökte att så ljudlöst som möjligt kräkas ur mat efter familjemiddagar, det var de som fick se det (i mitt tycke) påklistrade leendet. Jag undrar hur många fler det finns som har fastnat i samma träsk som jag gjorde.

Att vara två personer, en som logiskt förklarar för dig att "äta bör man, annars dör man" samtidigt som någon annan vrålar "TJOCK! FET! ÄCKLIG! MOTBJUDANDE! Alla ser ned på dig när du kommer med en tallrik fylld med annat än sallad när du går igenom en matsal!" Det har resulterat i att helt normala portioner av mat slutat i skam. Det har slagit slint åtskilliga gånger i mitt huvud där jag har ätit upp i mitt tycke enorma mängder mat med enda målet att få ut det ur kroppen igen. Inte för att det är gott utan mer för att jag kunde.

Som piskologer och annat pack stöter och blöter så är det något som går att kontrollera, allt annat må vara kaos, skrik och panik men du kan kontrollera åtminstone en sak med dig själv. Den där idiotiska stoltheten som infann sig när jag insåg att jag inte hade ätit något annat än frukost på en hel dag var något jag inte kunde blunda för eftersom det kändes som en vinst.

Nej, jag valde det inte. Inte på något sätt alls. Det smög sig på mig, infiltrerade min hjärna och mina tankar, förgiftade min syn och min kropp, lindade in mig i svarta tankar och mörker. Jag såg mig i spegeln och såg bara bristerna, allt det äckliga, allt det som jag är som inte passar in i det som anses som attraktivt. Jag blev arg, ledsen, äcklad, uppgiven.

Jag fick åtskilliga gånger pikar om att jag inte hade något bekymra mig över från sådana som ansåg sig vara tyngre än mig men så fungerar jag dessvärre inte, det som jag äcklades/äcklas över är min egen kropp. Det enda jag såg hos andra var i så fall deras bra sidor som jag själv kände att jag inte hade, jag kände mig ful i själen och ful i kroppen vilket gjorde att jag inte hade något som kunde räknas som förmildrande omständigheter. Det var jag och mina egna tankar, inget mer. Jag och min inre röst som överröstade andras röster, mina öron som hörde fel och misstolkade saker och ting, bara jag.

Jag fick höra om att det hade muttrats om detta på tidigare arbetsplatsen om att andra minsann inte ville visa hänsyn och inte tala om vissa saker på jobbet och även om jag är en tjurskallig och vrång person så försöker jag ändå att visa hänsyn till andras fördel även om jag emellanåt är det klumpigaste som finns i möblerade rum när det kommer till samtalsämnen. Så vad är skillnaden med att visa hänsyn och inte prata om alkohol i ett sällskap med någon som har haft alkoholproblem egentligen? Måste man sitta och diskutera mat, fett och "riktiga" dieter från "sjukhus" runt matbordet?

Mina bekymmer var av mycket lindrig karaktär (i mitt tycke) och även om det alltid finns någon som har haft det värre så var det ganska knöligt att ta sig ur träsket med bara sig själv som hjälp. Självfallet så sökte jag stöd och tröst hos familj och vänner men i grund och botten var det jag själv som fick börja slåss med min egna självbild. Jag får alltid dåligt samvete över att jag i mitt tycke gör en sådan stor grej av den delen av mitt liv men jag tror nog att det finns flera som är som jag där ute.

De mänskliga behoven

Alla har vi gjort det eller åtminstone tänkt tanken på att göra det på ett eller annat sätt, man skaffar något som ett substitut för att man saknar något i sitt liv.


Jag föll för frestelsen för över fem år sedan när jag skaffade mina älskade marsvin Troll och Orcher för att jag kände mig så urbota ensam och eländig och jag ville ha något som fanns i lägenheten när jag kom hem. Jag älskade de små fluffisarna och jag kan fortfarande bli gråtfärdig över minnet när Troll dog i min famn. Däremot var de inte "mina" när han gick bort, jag insåg att jag inte ens kunde ta hand om mig själv och att då lägga till två liv i ekvationen blev inte hållbart för fem öre. Skammen över att jag misskötte dem överskuggade mitt leende när jag hörde deras "Ouip! Ouip! Ouip!" från vardagsrummet som svar på mitt välkomstrop när jag kom hem. De fick istället flytta hem till mitt ex som gladeligen tog emot dem och, trodde jag, tog hand om dem bättre än vad jag gjorde.

Även om det är mycket enkelt att skylla ifrån sig på andra så är jag ändå säker på att det är en sorts misskötsel som var orsaken till Trolls alldeles för tidiga flytt från jordelivet, troligen var det att han blev sjuk av att stå i drag och att detta inte uppmärksammades i tid bevisar bara att han inte tog upp dem för den dagliga gosningsdosen.

Sedan dess har jag om och om igen längtat efter nya små fluffisar att förälska mig i men vulcanen i mig säger stopp och belägg i god tid, djur är inte för alla och jag är en av dem som inte skall ha sådana. Fördelarna drunknar i det som jag ser som nackdelar och jag tror inte att det är sådant som skulle ändra sig under tiden.

Och även om jag i vissa situationer är infernaliskt ensam så är denna känsla inget som ett djur skulle kunna rädda mig ifrån eftersom det i grund och botten ligger i mig och inte i att jag är ensam och inte känner någon. Ett djur hade bara varit ett försök att blunda för faktumet att jag har extremt stora murar som byggts upp under den senaste tiden och sådant tar tid att slå ned hur stor slägga man än har.


måndag 18 februari 2013

Käre framtide pojkvän...

Jag må vara guldsmed men jag uppskattar ändå smycken och jag uppskattar än mer att få sådana om det är väl utvalda saker för jag må härja om lödningar och hur saker och ting har tillverkats men det är något speciellt med att få smycken som någon annan har valt ut.

K M Kotulak's Cabinet of Curiosities gör att jag dreglar floder, bara ett litet tips sådär.