måndag 31 december 2012

Året som gått

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Aldrig gjort och aldrig gjort... Något jag inte har gjort på väldigt länge däremot, DET gjorde jag. Jag slappnade av och tog saker för vad jag trodde att de var.

 2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nyårslöften? Tsk. Sådant håller inte jag på med.

 3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, faktiskt. Konstigt.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov inte. Det är illa nog att vänners närstående avlider. Usch.

5. Vilka länder besökte du?
Kan vi inte ta landskap istället? Halland, Värmland, Skåne, Uppland, Småland, Västergötland samt säkerligen några mer. Mycket trevligare så här!

6. Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Fritid samt ork att göra något på denna fritid.

7. Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
Ingen som kommer att fastna extra länge i minnet faktiskt. Däremot är det saker jag kommer att minnas, som att två guldsmeder hör av sig nästintill samtidigt angående jobb för det är banne mig något att minnas!

8. Vad är det bästa som hänt dig år 2012?
Att jag faktiskt fick en anställning på det ställe jag sökt jobb på varenda gång jag såg det ligga ute på platsbanken.

 9. Största misstaget?
Eftersom jag inte kommer på några så har det bara varit småfadäser, allt händer av en anledning.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
En redig förkylning (eller vad man nu skall kalla dem) var väl det som gjorde att jag var tvungen att vara hemma från jobbet. Sågat mig i fingrarna har jag gjort ett par gånger, ja.

 11. Bästa köpet?
Bensin så jag har kunnat ta mig till och från jobbet, det är djävligt bra köp det!

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Jobbresor.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Oh, ja. Att få en tillsvidareanställning, att inse att främmande människor kan tycka om mig, min familj, böcker. Mycket.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012?
Jag förknippar inte musik med år utan mer med tillfällen som jag inte alltid minns åren på.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Definitivt gladare, att komma över snedknullade stolpskott har sina fördelar.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Sagt ifrån, jag börjar att lära mig.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Nattsuddat. Visserligen tycker jag om det men man blir lite dum i huvudet av det.

18. Hur tillbringade du julen?
Med familjen.

19. Blev du kär i år?
Mjae... Förtjust, blev jag däremot men det gick över.

20. Favoritprogram på tv?
Tittar knappt på tv, blir det av så blir det väl South Park. *rycker på axlarna*

21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Jag hatar inte folk, jag föraktar dem.

22. Bästa boken du läste i år?
Nu skäms jag eftersom jag måste tänka efter om jag ens har läst en bok i år.

23. Största musikaliska upptäckten?
Hmm... Intet nytt under kjolen här, tror jag.

 24. Något du önskade dig och fick?
Guldsmedsjobb. Underbart.

25. Något du önskade dig men inte fick?
Jag har slutat att önska mig saker som jag inte kan styra över själv.

26. Årets bästa film?
Bilbo var myspysig!

27. Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Jag tror att mamma med styvfar kom över tillsammans med syskon för en fika och lite mys.

28. De bästa nya människorna du träffade?
Mina chefer, lätt.

29. Hur skulle du beskriva din stil år 2012?
Mer proper på grund utav allt jobbande.

30. Vad fick dig att må bra?
Arbete, stickning och sömn.

 31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Tilltalande skådisar av hankön, typ?

32. Vem saknade du?
Ingen.

33. Favoritmånad?
*funderar* Juli fick jag chansen att göra en Sverigeturné, det var väldigt trevligt.

 34. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mer ryggrad, helt klart. Fast jag jobbar på det.

lördag 29 december 2012

Tjatigt värre.






Jag skyller allt på dålig uppkoppling.

We detected your video may be shaky...

...would you like us to stabilize it?

BAH! Fungerade det för Blairwitch Project så fungerar det för mig!


Jag är värdelös på att spela spelet

Varenda gång jag kastar mig in i något nytt så tänker jag att jag skall hålla en god min, ett neutralt ansikte, inte göra mig själv tillkänna förrän det är säkert.

Varenda gång så går den tanken åt helvete eftersom jag är jag och det går inte att göra så mycket mer åt saken.

Jag försöker att vara så som jag tror att folk förväntar sig att jag skall vara men uppenbarligen så är jag så lätt att läsa att det är lönlöst.

När jag började jobbet i Varberg så tänkte jag att "Nu, jädrar! Nu skall jag börja om på ny kula! Nu skall jag starta om fräscht och nytt och allt skall bli häftigt och bra!" Jag hade grov panik över när sommaren blev varmare och varmare vilket gjorde att jag inte klarade av att gå i långärmat så mycket längre, jag var livrädd över att dömas över ärr istället för vem jag var.

Ändå överlevde jag det. Några frågade och jag svarade ärligt, var nästan lite oroad över om de ville ha det ärliga svaret eller ett undflyende svar.

Det dumma är bara att ju mer jag trivs med människor, desto mer slappnar jag av och glömmer bort mig, jag tänker inte på vad som är rätt och riktigt eftersom jag anser mig vara tämligen normal och glömmer bort att vissa saker kan man inte diskutera vid lunchbordet (flickor och pojkar, INTE diskutera tentakelporr och hentai!)

Jag glömmer bort att inte alla förstår hur jag menar, att inte allt jag säger är allvar. Jag glömmer bort.

Men på något sätt och viss så klarar jag av spelet även om jag frågar om och om igen vad det är för regler, jag gör allting fel men ändå gör jag något rätt.


onsdag 26 december 2012

tisdag 25 december 2012

De där satans ewokerna...

Något jag aldrig, aldrig, ALDRIG kommer att förstå är förkärleken för ewokerna som folk verkar ha. Överlag är åsikten att de är söta och allt sådant där annat gulligt men jag kan inte frångå att de faktiskt FÖRSÖKER ATT ÄTA UPP HJÄLTARNA innan de helt plötsligt blir menlösa allierade som gör lika mycket nytta som en apa utrustad med en slickepinne mot en Tigertank.

De där döda glosögonen som stirrar på dig i kombination med de stora tänderna som troligen är perfekta att sänka ned i mjällt människokött ger mig nästan mardrömmar.


Titta bara, titta! MARDRÖMSBRÄNSLE! Ja, det där må vara en bild från en annan film än just Star Wars-sagan men det är ändock en läskig ewok för kostymerna må se bättre ut i Star Wars men inte fan gör det dem mer sympatiska.

Battle of Endor är en film jag minns från min barndom och jag tror att jag såg den åtskilliga gånger men det jag minns mest är ett kadaver fastkedjat på en vägg, resten har jag förträngt för att undvika framtida psykoser.

Jag tycker om Star Wars (även om jag är liiite mer Star Trek-flicka) men i mitt tycke så är både Salacious B. Crumb, rancorn och sångaren på cantinan ser gulligare ut än de där fluffiga kräken.

För mins, go' vänner! Det är de söta sakerna som kommer att äta upp dina ögonglober, de vet hur de skall göra för att vinna ditt förtroende.

Kanske är detta en av anledningarna till varför jag är svag för nakenkatter, de är hysteriskt fula vilket gör dem gulliga plus att då vet jag att de antingen är genuint onda eller så är det bara en klassisk "skenet bedrar".

De där ewokerna...


De liknar ju faktiskt lämlar!



Lämlar finns inte!



Betyder detta att ewoker är FÖRKLÄDDA LÄMLAR!?

SOM KOMMER ATT STARTA LÄMMELTÅG?!

söndag 23 december 2012

När blev alla så vuxna?

Jag tittar på bilder av människor som är jämngamla med mig och en stor portion utav dem ser så... Gamla ut. Nej, inte på det sättet. Jag har inga problem med att bli äldre men de ser så slitna ut och de passar inte in i den bild jag har utav mig själv vilket får mig att undra om jag kanske ser lika risig ut som de gör?

Sedan är det den där saken med avkomma.

Det är så många som har barn utav dem och jag är så totalt främmande inför den tanken. Det finns många som inte har men samtidigt är det en stor del som har det också och jag har inte riktigt kommit till ro med faktumet att mitt "bäst före"-datum börjar att gå ut.

Borde jag få panik över det? Borde jag börja ljuga och säga att jag självfallet vill låta min kropp bli en inkubator för ett yngel som jag inte ens vet om jag kommer att slå eller inte? Vill jag verkligen det? Visst, jag har kanske inte upplevt äkta kärlek än men äkta kärlek är för mig inte någon som jag vill skaffa barn med, jag vet knappt vad kärlek skall betyda eller inte. Jag minns inte längre.

Det känns som om jag har fastnat även om jag inte anser det men tänk om någon annan tycker så? Tänk om jag kanske måste anpassa mig för att passa in i någon annans hjärta? Tänk om inte jag är nog? Tänk om jag MÅSTE vara en potentiell avelsko för att ens vara något för att jag själv inte är intressant nog?

Jag kan se mig som en lektant som skrämmer andras ungar eller får dem att kikna av skratt men jag vete fasen om jag vill vara en del utav det själv och det får mig att känna mig som en sämre kvinna. Borde jag inte höra den biologiska klockan? Borde jag inte höra den vråla "TICK TACK TICK TACK" så fort jag pratar med någon utav det motsatta könet? Tänk om jag vaknar upp en dag och inser att jag ville yngla av mig men att det då är för sent, borde jag ta itu med det nu?

Men jag vill ju inte. Inte nu i alla fall, inte senare heller kanske. Vem vet, jag har hört att man måste vara två för den sortens tango. Jag försöker att känna dåligt samvete över att jag har dödat ett begynnande liv men jag kan inte, jag har inte ens vett att skämmas över det för jag tror fortfarande att det var det bästa som jag valde.

Jag föraktar de som använder sin fertilitet som ett sätt att behålla sin partner och jag blir irriterad på tankesättet "Men, han är ju FAR till barnet. VARFÖR BRYR HAN SIG INTE?!" Hallå, han knullade dig och råkade missa att dra ut den i tid, vad fan förväntar du dig om du nu inte skyddade dig? Ja, feminister må orera vitt och brett om att det inte skall vara kvinnans last att hålla ordning på sådana saker men till syvende och sist så är det vi som har livmodern och det kan vi fanimig inte skylla på någon annan.

 Ett minnesvärt ögonblick på mitt förra jobb var när en kollega tittade på mig och sade något om min framtida barnlöshet utan att verka spydig på något vis. Jag är inte rädd för att jag skulle bli en utav de där mammorna som svarar på hur avkomman har det om någon frågar hur det är, jag är mer rädd över att andra skall se mig som en patetisk förlorare enkom för att jag är barnlös.

Jag minns en konversation om filmen Children of men för antalet år sedan.
"Det var en sådan hemsk film! Människan har blivit steril och det sista barnet har dött!"
"Jaha? Och?"

Ja, jag kanske slutar upp med att ha ett helt fotbollslag av ungar i sluttampen (en läskig tanke även om det skulle betyda att jag skulle ha elva sinnen att förvrida!) men om jag inte kommer att ha det så kommer det inte att göra mig till en mindre människa. En extremt förnedrande sak som sades på min tidigare arbetsplats var just den saken att jag inte kunde förstå för jag hade inte några barn. Jaha? Gör det mig till en mindre människa då? Så mina åsikter gentemot sådana ämnen har ingen tyngd alls bara för att jag inte är förälder?

Trevligt.

Jag är inte religiös eller spirituell utav mig och även om jag försöker att bevisa motsatsen så kan jag nog få ungar att gilla mig men jag tror inte att jag måste göra sådant för att visa att jag har ett givande förhållande.

Men det är väl med denna fråga som så många andra, sköt dig själv och skit i andra. Jag struntar i om du är ultramuslim eller rabiatjude så länge du inte försöker att frälsa mig, detta gäller även barnreligionen. Gör vad fasen ni vill men behandla andra som du själv vill bli behandlad, vänd på steken och tänk dig att någon säger "Ja, ja... Du blir steril också skall du se." så inser du hur dumt det är att säga att någon kommer att ändra sig för att de blir befruktade.

Ja, jag är trött på det mesta nu. Jag har en förkylning, okej?

lördag 22 december 2012

fredag 21 december 2012

Varför skulle jag vilja spränga marsvin?

Sex sökningar på "exploderande marsvin" och så hamnar de här istället och jag gissar på att de blir ypperligt besvikna. En del av mig vill nästan söka på frasen själv för att se vad i hela friden det var som de rullade förbi innan de bestämde sig för att klicka hit. Visserligen behöver det ju inte vara människor, jag kanske skall be er att skriva konstiga hopekokord för att bekräfta att ni är människor?

Om någon mot förmodan läser detta och har hamnat här på grund utav en sökning på "exploderande marsvin" så måste ni skriva "Min svävare är full utav ålar" i kommentarerna för annars kommer jag att tro att ni är robotar och sådana är inte bra för de kommer att ta över världen och det skulle bli rackarns jobbigt eftersom jag tycker om att vara av kött och blod.

söndag 16 december 2012

Jag kunde lika gärna ha varit död

Tanken på det skrämmer mig inte så mycket som den kunde ha gjort för om jag nu hade dött så hade jag ändå känt att jag hade dött som mig. Jag hade varit mig själv ut i varenda fiber i min kropp och det är ändå huvudsaken.

Jag har haft körkort i åtskilliga år nu, jag är inte sämre än någon annan bilförare men jag har haft tämligen mycket olyckor på en kort tid vilket har medfört ett par knäckar på självförtroendet. Ändock vet jag att jag inte är sämre än någon annan men på något vis så kommer svarta tankar in om att "ja, jag är ju tjej. Nu kommer alla andra skaka på huvudet och tycka att det var ju inte konstigt att en TJEJ körde av vägen."

Jag var inte den enda, det måste jag intala mig själv om. Det var fler som hade kanat av vägen och jag körde inte så fort som andra gjorde.

Jag vet inte vad det var som gjorde att bilen började svaja, högre hastighet, en sidovind eller kanske båda kombinerade? Något fick ändå bilen att börja vingla på vägen och jag försökte så gott jag kunde att häva sladden. Jag påstår inte att jag är ett äss när det kommer till att häva sladd men jag vet vad man bör göra, sedan om man verkligen gör det när paniken kommer är en annan femma.

Bilen vinglade, jag försökte att hålla den på vägen, bilen började vingla än mer och till slut så började kosan styras mot en mötande lastbil. Då tog paniken över och jag slog över ratten fullt åt motsatt håll eftersom det mesta är bättre än en frontalkrock med en lastbil.

Jag missade lastbilen, mest för att min överlevnadsinstinkt tog över. Bilen ålade över vägen, tiden saktade ned och det enda som fanns i mitt huvud var att försöka att häva sladden, att hålla bilen på rak sträcka eller vad som helst som inte resulterade i frontalkrock.

Min värld minskades ned till bilkupén, allt snurrar runt, världen slås på ända och sedan är världen still igen. Jag andas ut. Jag lever. Jag sitter fast i bilbältet och jag ser inte så mycket mer än snö. Andas ut igen. Känner efter. Knäpper upp bältet och minns halkans (nu heter det väl risk-etta) utbildning. Tar spjärn och placerar fötterna på fönstret på förardörren. Ser ned på allt som ligger huller om buller i bilen, allt som ligger utspritt mot glaset som nu bara ser snö. CDR-skivor med min kluddiga handstil, ett äpple, ett fönsterskydd, ett par av mina finskor, en tändare, min väska med övernattnings/bröllopspackning, en liten procent av min tillvaro.

Får upp dörren till passagerarsidan, möts av medmänniskor som oroligt plumsar ut mot min bil i snön för att se hur jag mår. Jag ser över min situation, övermannar duktig-flicka-syndromet och tackar ja till att bli skjutsad in till Skara. Jag ringer mina föräldrar och polisen under bilfärden, vill säga till att jag mår bra men att bilen ligger på sidan, skäms över att jag ÄN EN GÅNG gör något sådant här. Jag brottar ned min "KAN SJÄLV!"-demon och erkänner mig besegrad, tar tacksamt emot hjälp och skäms inte.

Jag kunde ha varit död. Jag kunde lika gärna ha kanat rakt in i grillen på långtradaren som kom utomlands ifrån, jag kunde ha varit förlamad, jag kunde ha legat på sjukhus, jag kunde ha legat på intensivavdelningen efter en operation.

Istället så lever jag. Min skyddsängel beställer troligtvis en trippel whisky från baren för att lugna sina nerver. Jag lever.

Hade jag dött idag så hade jag dött med en känsla av fullkomlighet. Jag har en familj och vänner som jag älskar, jag har ett jobb som jag älskar, jag är en person som jag faktiskt älskar att vara, jag har allt att förlora och ändå hade jag varit tillfreds med att dö. Visst, jag föredrar att leva (särskilt eftersom jag troligen hade avlidit i horribla smärtor) men jag har ändå uppnått så mycket.

Jag hade kunnat dö idag.



Eller igår. Nu är klockan mycket.


torsdag 13 december 2012

Lite spontant sådär.

Jag gjorde något väldigt spontant och lite tossigt sådär i helgen, jag gick på en fest med vilt främmande människor enkom för att en person jag växlat några mail med undrade om jag ville haka på.

"Ja, för fanken! Varför inte?" tänkte min inre röst och jag åkte dit med tankarna på att jag antingen skulle hittas i stycken i en container någonstans alternativt faktiskt ha kul.

Ptja, jag lever än så det är ju inte så svårt att gissa sig till slutresultatet. Jag lallade runt och var mig själv vilket faktiskt verkade gå riktigt bra.

"Haha! Du summerade just din personlighet! Skrapbingo och kinderägg!"

Jag tycker om att utmana mig själv emellanåt, det gör livet lite roligare.


Annars? Att det tär att arbeta på två olika ställen är inte förvånande och som vanligt så kör min hjärna på sättet "Det är okej, det är okej och NU TOG DET SLUT!" och jag har nyligen nått min gräns och kört slut på mig men jag repar mig.


Det är mest bara pinsamt att det skall behöva gå så långt eftersom jag skäms grovt över mig själv, skyller på duktig flicka-syndromet. Förbannade duktiga flicka. Fan dig!

onsdag 12 december 2012

söndag 9 december 2012

måndag 3 december 2012

Djävla Blogger...

Jag länkade och länkade igen så nu gör jag ett till inlägg enkom för videon. För säkerhets skull. BAH!

Jagvillintejagvillintejagvillinte

Vintern kom med en käftsmäll vilket gjorde att jag inte har vågat eller kunnat springa på en vecka nu. Först var det snöslask och sedan halt och nu är det tokigt kallt så jag måste tillverka mig en balaklava.

Då kommer nojan. Jag kommer att bli tjock. Det kommer att smyyyga sig på och så blir jag vidrig igen. Fettet sätter sig i huvudet och infiltrerar allt. Varenda gång jag äter skäms en del av mig och det känns som att varenda tugga sätter sig på valkarna som jag nyligen har bantat bort i min hjärna.

Jag är inte mycket av en tröstätare men tänk om jag är det latent? Tänk om jag börjar att tröstäta för att jag emellanåt är lite småledsen över triviala ting? Tänk om. Tänk om. Vill inte. Vill inte. Får inte.

Jag har tröströkt en hel del den senaste månaden. Dumt, jag vet. Jag köpte ett nytt paket igår och det dåliga samvetet högg i mig samtidigt som giftpinnen inte smakade gott vilket är ett säkert tecken på att jag inte behöver dem längre.

Jag ser mig i spegeln och ser för första gången någonsin sanningen. Ja, jag är inte pinnsmal och det kommer jag aldrig bli men jag tycker ändå att det är ganska okej och jag är en bra människa.

Så jag har inte tid med att börja att slåss med maten igen. Jag vill inte maniskt äta upp en halv limpa för att sedan kräkas upp den tills jag spräcker blodkärl i ansiktet och ögonen. Jag har ingen  lust, jag har inte tid och först och främst vill jag inte.

Ändå manar rösten svagt, svagt i bakhuvudet.

"Sitter inte byxorna åt mer idag? Är du inte lite extra fet idag? Känner du dig inte lite mer ful idag?"

söndag 2 december 2012

Here I go go go

ner på sta'n och klubbar sälar



Självfallet...

...så var det meningen att det skulle vara en video i tidigare inlägg, gå dit och få en dos utav mig direkt genom din skärm. Erkänn, du vill! Joho! Det vill du visst det!

Skall vi köra länkbingo?


Okej, BINGO!


Ja, jag är lite trött.

lördag 1 december 2012

Första december inleds med den sista *uppdaterad*



Uppenbarligen försvann länken, IGEN.

Jag är ledsen men jag kan inte underhålla Sveriges befolkning med en legokalender. Invändningar? Ta upp det med din lokala partiledamot.

Eller något.

Å de då va.