tisdag 25 september 2012

Ömsning

Jag ser tillbaka på den jag var för ett år sedan och känner knappt igen henne, mycket hade självklart tämligen logiska förklaringar men andra saker var egenskaper som jag har haft med mig i åtskilliga år.

Nu känns det som att jag har ömsat skinn, skalat av mig allt det dåliga och jag har gett löften till mig själv som jag vill hålla, som jag måste hålla för att bli en bättre människa.
 
De senaste åren har varit en utvecklingsfas, jag har fått lära mig åtskilliga läxor och nyttigheter och jag insåg att jag har mer värde än vad jag har trott. Jag har slutat stå i skuggan även om det är förbannat lätt att falla tillbaka till det i svaga stunder, jag har gjort min röst hörd och sagt saker som andra bara tänkt i sitt stilla sinne, jag har gjort mig ovän och vän med både den ena och den andra och jag har vrålat, argumenterat, krossat, krossats, vågat och förlorat.

Kliché så det står härliga till, inte sant?

Jag kan däremot erkänna att jag tycker om den jag börjar bli och även om jag har brister så försöker jag att vara medveten om dem samt motarbeta och lära mig. Perfekt blir jag aldrig men jag kan se mig i spegeln och le mot mig själv, känna att min insida inte skramlar runt i ett för stort skinn utan att det passar förvånansvärt bra.

Små saker är för mig stora framsteg, som att yttra "Nu börjar jag bli irriterad." istället för att muttra är som att ta sig uppför Åreskutan med en hoppboll. Att istället för att ha stor panik över att jag troligen har gjort bort mig på en fest se tillbaka på den och inse att jag inte var värre eller bättre än någon annan. Att säga sådana där svåra saker för att få stenarna falla från hjärtat och bli fri. Att tycka att jag gör skillnad på mina arbetsplatser, att faktiskt tro att jag gör skillnad.

Ja, herredjävlar. Framsteg varje dag, till att bli så bra som jag kan bli.


Och ändå så skall det vara så infernaliskt svårt att lyfta telefonluren innan det är försent, att våga hoppa rakt ut för att se vad som händer och chansa.

torsdag 20 september 2012

Det trodde jag aldrig

Jag skulle kunna säga att den och den personen är bättre och si och så och blutten och bletten men det tänker jag inte göra.

För stunden undviker jag joggandet för att låta min kropp slåss mot förkylningen jag har dragit på mig men annars så har jag sprungit regelbundet sedan i våras och jag har införskaffat en varm och gosig jacka i fleece samt en långärmad tröja för att kunna fortsätta nu när den underbara hösten har börjat anfalla.

Jag har inte varit under 10 km/h på länge, länge och nästa mål är att springa uppför en dräpande backe för jag klarar ju tre backar så varför inte fyra?

Jag kan komma hem vid sju på kvällen efter en arbetsdag och ändå vara motiverad och envis nog att hoppa i mina kläder för att ge mig ut eftersom jag vet att det tar ju inte så lång tid och det är så underbart att duscha efteråt.



onsdag 19 september 2012

Idag tog sig en av maskarna in

En ring som jag hade tittat på i fredags och konstaterat att "Fan, vad bra den här storleksökningen blev!" slutade i att chefen frågade "Var den bredare upptill än nertill?" och även om jag är säker på att jag inte filade eller smärglade så mycket så kan jag aldrig veta eftersom jag inte mätte eländet innan.

Samtidigt satt jag även med en annan ring som skulle få en fjäder på insidan för att passa reumatikerfingrar och efter åtskilliga försök till att få bort porerna så svor jag och klippte bort den för att göra en ny och bättre under morgondagen. Visst, hade jag bett om tips och tricks hade jag fått dem men jag trodde att de pusselbitar jag hade var nog.

När klockan var sex så var jag så besviken på mig själv tårarna bara var två blinkningar bort och jag gav mig av hemåt.

Just då så bröt maskarna igenom mitt försvar och jag kände mig så otroligt ensam och eländig och det enda jag ville göra var att försvinna in i någons armar och bara böla en skvätt. Jag hatar när maskarna tar sig in.

...och sådant där går ju fanimig inte för sig! Nu väntar jag på att mitt garn skall komma från Norge (och att det skall räcka) och jag hoppas att det hinner komma innan helgen så att jag kan sätta mig i soffan på lördagkvällen med ett glas vin, någon god choklad och något slabbigt på tv för att hålla ögonen sysselsatta medan stickorna klickar. Jag vill ha min bläckfisk NU men jag vet han skall få heta. George skulle vara roligt bara för att jag tänker på en tecknad film från barndomen men det skall bli något mer tentakligt.

Eller så blir det helt enkelt Howard, inte fy skam det heller!


Imorgon är en ny dag och det kan ju bara bli annat än bättre.

söndag 16 september 2012

En mycket konstig känsla

I mer än femton år så har jag skämts över saker som har gällt mig själv och min kropp, var det inte längden som jag skämdes över så var det mitt utseende eller min vikt eller något annat. Jag skämdes över att jag hade för stora fötter, att jag hade en grisnäsa, att jag hade eksem på händerna, att jag hade barnahullet kvar för länge, för små bröst, för stor mage... Jag kände alltid att jag stod i skuggan av någon annan, jag var alltid sämre än alla andra, aldrig lika bra utan bara fel och tråkig.

Då är det förbaskat konstigt att se sig i spegeln och inse att jag inte vill ändra något, att inse att jag gillar att vara just jag. Mycket skumt.


torsdag 13 september 2012

Runt, runt, runt, runt!

Dagarna bara flyger iväg och jag har svårt att somna på kvällarna eftersom jag är så uppe i varv och inte har lust att sova för att jag har så mycket annat som jag vill göra. Senaste veckan har jag väl somnat vid halv tre på natten efter ett par timmars vridande och vändande (detta även utan intag utav koffein). Visst att jag går upp så sent som jag bara kan men jag har ändå marginal för tvagning, frukostmakeri och liknande men jag får det fortfarande inte att gå ihop på hur jag kan vara så förbannat pigg.

Gårdagen var en mycket god dag, inte nog med att jag fick beröm från båda mina chefer, jag fick även en bakelse från en rar kund.

Annars så stickar jag, massor. Och maniskt. Till Drawn Together.

måndag 3 september 2012

Allt är väl

Jag var så nära att bara vråla rakt ut nu.

KLOCKAN ÄR ETT OCH AAAAALLT ÄR VÄÄÄÄÄL!