måndag 30 juli 2012

Och nu något helt annat





Det här är barndom för mig och uppenbarligen hade jag inga problem med den dekadenta videon som liten. Härligt.

Teknikens under, nu bör länken vara med. 

Bergsklättring

Händerna domnar emellanåt, tappar greppet och får mig att falla nedåt. Stenar trycks in i huden, lämnar gropar men slår inte hål, inte längre.

Det finns avsatser som jag inte vågar närma mig, de må se hållbara ut men jag hör ljudet av vittrande sten i mitt huvud, mullret av block som faller ned och krossar.

Ett litet steg uppåt, tårna finner en avsats, fingrarna greppar tag om en utskjutande bit granit, manar kroppen uppåt, bit för bit.

Snälla, rara hundägare

Jag tog en annan joggingrunda idag och det blev både motion och en tripp längsmed minnenas allé eftersom jag inte har trampat den där vägen på minst femton år. Dammen fanns kvar och det bor ÄNDER i den! Husen såg däremot mycket fräschare ut än vad jag minns dem men jag var mest koncentrerad på att sätta den ena foten framför den andra.

"VOV!"

Även om min rädsla för hundar har minskat markant efter ett par års brottande med stora flufftramsingar som Susanne har så litar jag inte fullt ut på dem. Särskilt inte när hunden inte är kopplad, är av större modell samt rusar ut mot mig när jag är på andra sidan av den jädra vägen och inte ens tittar åt hundens tomt. Jag har ju ingen aning om vad hunden vill när jag kommer joggande i tämligen långsam takt (10 km/t) och hade den velat så hade den kunnat ta en tugga utav min hand eftersom den var mer nära än vad jag tyckte om.

Jag stannade av och gick en bit eftersom jag var rädd att den skulle ta mitt springande som en ursäkt för att jaga mig istället och det verkade väl fungera.

Jag har inget emot en hund som är okopplad om den är uppfostrad till att hålla sig på tomten, om den sedan skäller och studsar på andra sidan staketet är sådant jag får ta även om jag kommer att svära "ouppfostrade hundjävel" mellan tänderna. Jag vet inte att din hund är snäll och bara vill leka när den hoppar mot mig när jag inte ens känner den och jag hade blivit precis lika förskräckt om det hade varit en golden istället för en rottweiler för allt större än en pälsfotboll är något som jag är rädd för. Jag tycker inte om lösa småhundar heller men de har jag åtminstone en chans att kunna sparka till om de skulle få för sig något.

För en sisådär fem år sedan var jag ute och gick i Kumla och såg en hund springa lös på promenadvägen framför mig med ägaren minst fem meter bakom och jag kände den där välbekanta klumpen av rädsla i maggropen. När ägaren såg mig så lyfte hon bara upp handen och hunden lade sig pladusk ned och väntade tills ägaren kom ikapp. Annars? Koppel för i helskotta! Hur svårt skall det vara?!

måndag 23 juli 2012

Dueller som pågår

Det är små monster i mitt huvud som fäktas med varandra, ena sekunden är den ena pressad mot ett vägg och i nästa ögonblick är den andra bara andetag från att falla nedför ett stup.

Svårigheter skall övervinnas och rädslor besegras men emellanåt så känner jag mig bara liten och förskräckt inför allt och tilliten är lika skör som rovfåglarnas miljögiftsskadade ägg.

söndag 15 juli 2012

Ta dig i brasan, Weregeek!

Den första november 2011 så beställde jag alla seriealbumen av nätserien Weregeek som jag snabbt tog till mitt hjärta och det verkade frid och fröjd.  Jag kunde logga in på mitt konto på webshoppen och kunde se statusen på min beställning. Sedan hände något med sidan, mitt konto försvann och veckorna gick, månaderna gick.

Jag skickade mail via hemsidan, webshoppen, genom att svara på det konfirmationsmail jag fått på min beställning och så vidare. Inget svar. Det slutade med att jag fick skicka ett meddelande till hennes Twitter och hon svarade med en mail som jag skulle skicka till och jag fick ett raskt svar där hon bad om ursäkt och att hon skulle skicka ett till paket för det första hade skickats men uppenbarligen inte kommit fram ändå. Hon bad mig att höra av mig när det andra kom fram och jag var nöjd.

Sedan hände inget. Absolut inget. Jag mailade igen för att kolla läget eftersom jag inte hade något kollinummer eller något överhuvudtaget, jag skickade meddelande via twitter men inget svar. Jag har gjort en anmälan på PayPal även om det är försent för att få pengar tillbaka men jag tror inte att något har hänt där heller. I början av förra veckan så skickade jag till och med ett meddelande till hennes privata Facebookkonto eftersom jag började att tröttna på bristen på svar. Kanske har South Park rätt i att allt är Kanadas fel?

Hade det funnits ett telefonnummer att kontakta så hade jag gjort det men nu kan jag inte göra annat än att försöka att maila och maila och maila.

Det kanske finns anledningar men just nu känner jag bara för att bojkotta serien helt och hållet.

Fast den är ju bra.

Dumma kanadensare.

Några förslag?

måndag 9 juli 2012

Fin

I slutet så är allt bara smutsigt, nedlortat och i behov av rengöring. Hudavlagringarna randar badkaret, talget solkar örngottet, svettets salt lämnar vita fläckar på tröjorna.

I sådana ögonblick är det svårt att tro att något faktiskt kan bli rent, kan betyda något, kan vara något bra. Då finns bara smutsen, fläckarna, dropparna, skräpet, lorten.

Hjärnan försöker att kompensera, försöker att få allt att blekna, även om minnen kan vara starka så kan man även välja att låta minnen blekna.

Emellanåt är det svårt. Svårt att tro på något vackert, något rent och något som kan få fläckar men som faktiskt går att tvätta rent.

Då tappar jag tron på allt, på omvärlden, på tvåbeningarna, på digitaluren, på allt. Då vill jag inte vara en tvåbening för även om det finns mycket vackert så överväger allt det fula, det taggiga, det lumpna, det lortiga, det nedsolkade.

Någon ler vackert och det enda jag kan se är de ruttna tänderna, andedräkten som luktar död och ögonen som döljer lögner.

lördag 7 juli 2012

One last time

Jag har hört en låt med Agnes åtskilliga gånger och jag har snabbt utvecklat en önskan att slå sönder högtalarna när jag hör den.
Texten förklarar i korta (och mina ordalag skall väl tilläggas) om "Buhu, buhu. Jag hamnade i säng med någon annan. Förlåt, förlåt och jag skall bättra mig om du geeer mig eeeen chaaans."
Okej, känslor kan svalna och vissa anser att kött och känsla inte alltid behöver vara sammanfogade. Man kan inte bestämma över sina känslor men jag förstår inte sångens innebörd ändå. Jag hade inte förstått den innan mina egna upplevelser heller.
Jag fick frågan om vad jag skulle göra om min tvillingsjäl skulle göra något sådan och det är något som jag inte kan svara på förrän jag har träffat den. I teorin skulle jag troligen hämnas. Rejält. Skulle jag träffa en tvillingsjäl så skulle väl inte denne göra detta emot mig för detta skulle betyda att det inte är en tvillingsjäl på riktigt. Ja, ja... I den verkliga världen är inte allt svart och vitt och vissa situationer kan man inte sätta sig in i förrän man själv är i dem.
Ändå kan jag inte få bort känslan av att slå sönder något av att höra sången och jag hoppas verkligen att jag aldrig gör något sådant själv.

onsdag 4 juli 2012

Fokus

Blicken är koncentrerad och fäst på föremålet som fingrarna håller i ett fast grepp, filen gnager bort metallen och det faller glittrande spån ned i skinnfällen. Rummet är tyst förutom det rytmiska ljudet av stål som gnager mot guld, handleden följer efter ringens form med filen.

Tystnad, filen åker med ett slammer ned i lådan och en smärgelsticka tas upp. Rytmiska och metodiska rörelser och ljud, smärgelduken viskar mot metallen och ett finkornigt damm seglar ned. Frånvarande nynnar jag, sjunger med i sångerna jag har i minnet från bilfärden. Muttrar över motgångar, känner ett litet stick av stolthet när det går rätt, suckar avslappnat när jag låter smycket glida ned i papperspåsen.

Lång väg kvar att gå, jag ignorerar nästan medvetet glada kommentarer från de nya ägarna för säkerhets skull. Stigen är krokig med tvära svängar, uppförsbackar som aldrig verkar gå nedför, plana sträckor och hålor.

En slump, det var en slump. Ett infall som blev så rätt och bytte ut luften i mina lungor, fick mitt hjärta att brinna och aldrig sluta glöda.

Blod har gjutits, hud och hår har bränts, tårar har fallit och sömn har störts men det är värt det. Det kommer alltid att vara värt det, bilderna kommer aldrig att sluta snurra när tankarna väver teckningar som jag inte kan få ned på papper innan jag har gjort dem i metall. Gasens väsande, rödglödgad metall som kvittrar mot järnet, knäppet av ett sågblad som bryts, knarret av en stickel som gräver för djupt.

Alltid i hjärtat, tängerna lägger sig till rätta i mina händer, fingrarna minns och rosten lossnar.