onsdag 29 februari 2012

Vackra minnen

Självklart finns det sådana i överflöd, nästan tio år ger en stor del av sådana. Den morgonen när jag fick frågan "Vill du inte ha te?" på ett jedi-liknande sätt eftersom han hade lagt en present i teasken. Ett armband jag fortfarande kan bli lite ledsen över att jag var tvungen att lämna tillbaka för att det var för litet även om vi fixade ett större någon månad senare.

Alla de gånger då jag slappnade av att komma hem, på samma sätt som de experiment där ström förs genom en muskel och den krampar.

Och så slutar det så här. I lögner och lurendrejeri. Det är så förbannat ledsamt att det var tvunget att sluta så när det hade varit så mycket enklare att bara säga "Du, jag har träffat någon annan." för även om det hade lämnat mig förkrossad så hade det åtminstone varit ärligt.

Nu när alla känslor har svalnat för länge sedan och jag fortfarande har olösta knutar att ta hand om innan vi är helt och hållet avklarade med varandra så kan jag inte låta bli att känna mig förbannat dum över att vara sådär... artig. Senaste gången (flera månader sedan får jag väl tillägga) jag hade någon kontakt med honom så slant det ur mig i ett sms. "Allt bra annars?" Varför i hela helvetet skulle jag bry mig om det? Jag borde väl önska död och förintelse över någon som har varit otrogen? Jag var ärlig i den frågan och det svaret jag fick var mer av ett standardsvar vilket var lite förolämpande även om jag inte tänker speciellt mycket på det.

Det är bara ledsamt att ibland känna som om jag har slösat bort nästan tio år av mitt liv på ingenting.

Chill eller Fever?




De gånger jag tittar lite noggrannare på mina tabletter innan jag sväljer ner dem så kommer jag på mig själv med att börja nynna på musiken till Dr Mario och jag måste ju säga att det är mycket mer givande att tänka sig tabletterna falla ned och mosa monstrena på insidan istället för det "riktiga" sättet.

Inte visste jag att antibiotika kunde vara så pass "roligt", skulle vara trevligt om det gör någon nytta också men det kommer ju som sagt att ta tid.

söndag 26 februari 2012

Bara lite spontant gnäll

Är det något som ALLTID får mitt blodtryck att höjas en aning så är det när folk om och om igen tjatar om det magiska språket engelska, i mina ögon är det bara ett språk som alla andra och förklaringen om att det är bättre för att det har mer ord är bara töntigt. Visst, svenska må vara litet jämfört med det men jag anser mig inte vara begränsad för att jag är svensk utan jag tar det som en utmaning att försöka vårda mitt modersmål istället.

Skitsnacket om att det inte finns bra svenska författare gör mig rosenrasande och sådana som tror att det är en statussymbol att skryta om att de inte behöver läsa textraden på tv eller att de bara läser engelska böcker är bara töntigt.

Det är en sak att man inte behöver läsa raden men varför skryta om det? Samt vad är felet på att läsa böcker på sitt modersmål? Det är faktiskt ett språk det med och alla de som väljer engelska framför sitt eget hugger bara svenskan i ryggen genom att blanda in engelska skrivregler i det svenska språket. Självklart finns det dåliga översättningar och kvaliteten på dem kommer ju inte bli bättre om de skall förringas men ibland så är faktiskt översättningen bättre än originalspråket (*host* Harry Potter och *host* Dödsrelikerna! *host*).

Visst, var och en är salig i sin egen lilla sfär men kom inte och försök att gnugga det i ansiktet på andra för i mina ögon är engelska bara ett språk som alla andra. Visst, med mer ord än mitt men det har även alldeles för mycket stora bokstäver och särskrivningar för min smak.

fredag 24 februari 2012

Oregistrerade nummer

Igår ringde ett mobilnummer som jag inte hade inlagt i telefonen och som jag inte kände igen vilket helt enkelt gjorde att jag inte ville svara. Är det något jag VERKLIGEN avskyr så är det att inte se vem som äger ett nummer eftersom det lika gärna kan vara en förklädd telefonförsäljare som jag helst tiger ihjäl.

tisdag 21 februari 2012

Om det är någon som känner sig intresserad...

Jag har en annan blogg som kommer att vara låst, känner sig någon intresserad av att läsa mer personligt så är det fritt fram att skriva en kommentar med mailadress och jag har slagit på kommentarsgranskning så jag tar bort kommentaren istället för att publicera.

Krävs väl ett googlekonto om jag inte missminner mig.

måndag 20 februari 2012

En timme senare


Jo, vätskan i muggen är fortfarande så varmt att jag skållar bort det sista av smaklökarna på tungan. Jag känner lukten av havtorn men jag kan inte känna smaken på grund av värmen och då är det ändå en timme sedan jag hällde upp varmvatten och slängde ned en tepåse.

Termosmuggar är något som ligger mig varmt om hjärtat men att finna den perfekta är tämligen svårt, oftast är de bara roliga men som termosmugg faller de tämligen platt och min favorit som jag beställde utomlands ifrån för över ett år sedan ligger oanvänd i en låda.

Även om de håller värmen så har de det där härliga problemet med att tillverkare dels inte gör dem i rätt storlek så att de faller ur hålet som biltillverkaren har skapat för just kaffemuggar (Jag börjar ana en konspiration mot miljön för de enda muggar som verkar passa bra är engångsmuggar.) så är locket bedrövligt. Vifta till lite med muggen och det dräller varm vätska överallt, inget du vill ha i rondelltäta orter.

Tidigare var min favorit en tämligen dyr mugg (kan ha varit Bodum men jag är osäker) som hade lyxen med att man kunde sätta in ett eget motiv i den, dessvärre var inte värmen något vidare i den men stort plus för motiv och locket.

Sedan hittade jag den här raringen på Lagerhaus för 59 kronor och den har blivit min lilla älskling, håller värmen i hundra år och om du gör lite förundersökningar (snäppena på locken är av varierande kvalisort om man säger så) innan du handlar den så är snäpplocket förvånande bra. Jag har inte provat att låta den välta med flit men att fylla den med vätska, skruva till locket ordentligt samt trycka till pipen så rann det inte ut något när jag vände den upp och ned. Större delen av läckage jag har haft, vilket inte är mycket, är från att jag har fyllt den för mycket så att vätskan har sipprat ut genom gängorna.

Nej, det enda negativa jag kan komma på är att den blir något varm så värmekänsliga tassar kan nog bli lite kinkiga. Däremot så gör ju det att man har en ursäkt att pyssla ihop ett fodral att trä över den så jag klagar inte!


...det enda som klagar nu är min tunga som förbannar mig över att jag inte kan vänta tills teet har svalnat.



Nej, det skall inte vara en accent i den bestämda formen av te eftersom jag inte skriver grundformen med accent.

fredag 17 februari 2012

Tio kronor väl spenderade


Gick upp strax efter sju i morse för att pallra mig iväg till läkaren som jag kors i taket fick en tid till även fast receptionen förklarat för mig att man minsann måste ringa henne på telefontiderna hon har även fast läkaren sade att hon oftast inte svarar. Förstår inte.

I alla fall! Anländer till vårdcentralen tio minuter innan utsatt tid och ger mig in och virrar, alla dessa olika vårdcentraler och sjukhus jag varit på genom åren gör att jag aldrig har lärt mig rutinerna och självklart gjorde jag fel även här. Följer skyltar mot distriktläkarmottagning, ser en skylt med läkarens namn men missuppfattar det och väntar i provtagningsväntrummet istället. Upptäcker efter tio minuters väntan, ren uppskattning eftersom det inte fanns en klocka i något av de två väntrummen jag satt i, att jag skulle gå in GENOM dörren till labbet eftersom läkarens väntrum var i slutet av den korridoren. Susar in där, finner ingen klocka och får istället hjälp av en vänlig själ som arbetar där som upplyser mig om att jag skall anmäla mig i kassan vid ingången. Går i rask takt tillbaka medan jag muttrar en ramsa om skyltar och djävulstyg, betalar och knatar tillbaka. Ett väntrum för barnmorskemottagningen uppenbarligen, ALLT handlar om graviditet vilket inte är intressant för fem öre. Läkaren kommer och hon säger inte ens mitt namn så jag vet inte förrän jag stiger in på hennes kontor att jag har kommit rätt och hon gör inte det klassiska med att skaka hand heller vilket gör mig än mer förvirrad.

Hon tittar skarpt på mitt ansikte och går snabbt och koncist genom det jag ville ha hjälp med och jag behövde inte ens hävda mig. Tio minuter senare är jag färdig och behöver bara vänta tills Kronans droghandel öppnar vilket gör att jag mumsar i mig en semla vid nio på morgonen, inte riktigt säker på om det var så gott fast. Joo.. Det var det, ett bageri som skär locket som en trekant är aldrig fel! Självfallet är det någon tosse som börjar prata med mig även fast han är artig nog och slutar efter ett tag vilket jag är väldigt glad över, istället står han och pratar om olika utgåvor av Bibeln med damen bakom disken.

Det sista jag gjorde innan jag styrde kosan mot apoteket var att köpa en formfranska för en tia för att sedan glatt gå ut och mata änderna, honan på bilden nappade bröd från min hand men jag lyckades inte riktigt få det på bild.

Änder, underbara fåglar! De kvackar och kvittersnattrar och slänger sig efter brödet likt delfiner och gör mig glad i hela kroppen.

Självbevarelsedrift har jag icke!


Jag gjorde det och det var inte så hemskt som jag trodde alternativt så har jag blivit härdad.



...däremot var det ganska fnissigt att det var en bild på Bill Murray mitt i allt annat läskigt.

tisdag 14 februari 2012

Systemet startar om

Det är nog dags att göra det nu. Byta ut det gamla, rensa bort saker och ting, börja om från noll, skrapa ihop resterna av mig och se vad som blir kvar.

måndag 13 februari 2012

Citerat från sjuksköterskan

"Det låter som knölakne."

Jahopp, tänkte jag och googlade det. Tjoho.

Denna form av akne läker för det mesta med ärrbildning och fordrar alltid intensiv behandling som ofta är mycket långdragen.
Jamensåatte... Nej, skräddaren säger NEJ.


Så kan man väl ändå inte göra?

Här har man inte gått till Östansjö bibliotek på i runda slängar sexton år, man knatar dit på den enda dagen i veckan som de har öppet och vad har de gjort?

BYGGT OM!

Nej, var är världen på väg egentligen? Inte kan man ändra om så där infernaliskt, det är ju skrämmande och jag fick ju nästan hjärtattack av att finna den gamla lokalen som en gång i tiden var bibliotek numera vara ett klassrum och det förr i tiden ganska välsorterade biblioteket (för att vara ett litet samhälle det vill säga) vara reducerat till ett par fjösiga bokhyllor i vad som förr i tiden var entrén!



...eller så kan man bara säga att saker och ting har förändrats ganska rejält men jag hittade två böcker som jag lånade varav en som jag har nypt i åtskilliga gånger och bibliotekarien var jättetrevlig samt att han informerade mig att det kommer ett påminnelsemail tre dagar innan lånetiden går ut så att man antingen kan ta sig i kragen för att lämna tillbaka dem eller låna om dem via hemsidan.

Det var faktiskt ganska mysigt även om det inte fanns någon speciell stans att sätta sig och läsa så jag gick bara in, ordnade lånekort, lånade böcker och sedan gick jag igen. Det kunde ha varit värre, det kunde inte ha funnits något alls.

Jakten på bps:en

Sveriges bästa bredband. Jojatackarjag... Det enda som fick mig att gå på den här niten ännu en gång var lockbetet om halva kostnaden i ett halvår men i slutet känns det lite som om jag bara har sålt min själ ännu en gång (om det ens finns någon själ kvar att sälja det vill säga).

Det där halvåret för halva priset är snart slut och den där "Nu DUBBLAR vi HASTIGHETEN!!!" har jag inte sett mycket av eftersom det är väldigt, väldigt sällan som jag ser mätaren på programmet gå över från Kbps till Mbps. De få gånger jag ser det där m:et så känns det lite som att vinna på Lotto, bara lite fattigare och inte så världsomvälvande det vill säga.

Så mitt "turbo" 3G mobila bredband snittar väl på sisådär... 10 Kbps och det älskar även att pendla upp och ned samt fastna på nollor utan någon specifik anledning om varför mer än att det troligen är ondska i en liten plastbit vilket skulle förklara en hel del.

Nyligen hittade jag däremot en magisk plats på mitt lakan där det hoppade upp till över 3 Mbps, det ni!

En sak på plussidan är att sådana där små modem blir infernaliskt varma när de inte hittar någon signal och det värmer gott på kroppsdelarna jag försöker att pallra upp det emot i ett försök att få mer kontakt med omvärlden.

lördag 11 februari 2012

Kanske är det dags att klippa bort vissa saker då

Jag blir bara arg vad jag än läser och allt jag säger blir ändå bara missuppfattat så varför skall jag ens bry mig om att reparera något. Kanske är det så enkelt att jag inte vill reparera, vem vet?

fredag 10 februari 2012

En bra fredag

Vaknade innan klockan tio, först trodde jag att klockan var elva eftersom jag uppenbarligen hade lyckats med att ställa om min klocka med en timme, en sådan där RIKTIG klocka som man hade en gång i tiden. Lite häxkonst att ha en klocka som är inkopplad till elnätet må jag säga.

I alla fall!

Lufsade runt lite grann, släpade mig in i duschen och tvagade av mig synderna för att kunna släpa med mig återvinning till återvinningsstationen. Åkte vidare till Hallsberg och anföll mitt favoritcafé (Landahls är grejer det!) och fann en sådan där rollspelsbok som jag norpade med mig. Pantade massor med flaskor och på kvällen blev det mumsig pizza. Mmmm... Kött.

Sådant där kan andra ta hand om

Ända sedan jag var så liten att jag faktiskt inte ens var tvåsiffrigt gammal så har jag spottat på tanken att bli mamma, jag tyckte att småungar (även om jag var en själv) bara var jobbiga och djävliga och allt eftersom jag blev äldre så insåg jag mycket annat som förstärkte den åsikten.

Här skulle jag kunna lista upp en kilometerlång lista om varför jag inte förstår storheten i att yngla av sig men det enklaste är faktiskt att bara konstatera att jag inte vill ha barn. Punkt. Vad andra gör med sina gener är inte mitt problem, så länge jag slipper att vara delaktig i eländet mer än nödvändigt och jag må ha fjollat mig med tidigare yngel innan men inte på sådan nivå som andra gör. De är ju bara små människor, vad är grejen? Vill jag bli fascinerad över naturens under kan jag väl titta på när en katt föder istället, mycket sötare och när det kommer till djur så får man faktiskt avliva dem om det är något fel på dem.

För ett tag sedan så var jag så hatiskt inställd till avkomma att jag lätt hade kunnat åka till närmsta sjukhus och vrålat åt första bästa person som sett ut att jobba där om att de skulle skära bort hela förbannade underredet men nu håller jag mig istället till att klappa mig på skötet och viska kärleksfulla ord till min kopparspiral.

Det bästa med att bli vuxen var att min åsikt i detta ämne faktiskt börjar respekteras, tidigare var det de där överseende nickarna och "Mja, mjo... Du kommer nog dit skall du se..." men för några år sedan så tittade en kollega fundersamt på mig och konstaterade att jag nog inte kommer att yngla av mig (nej, inte förolämpande eller nedlåtande sagt överhuvudtaget) och det var så skönt att bli tagen på allvar.

För det är väl lite som med religion, andra får väl hålla på med den bäst fan de vill så länge de inte försöker att pracka på den på andra.

Ironiskt nog så kan jag ganska mycket om ämnet som involverar små monster, förlåt avkomma, och jag skyller det dels på att jag faktiskt har haft småsyskon och att jag hävdar att man skall lära känna sin fiende.

onsdag 8 februari 2012

Stolpskott slash pucko

Jag är i smyg (inte numera däremot) lite tjejig och läser Chic, en mycket billig och ack så flickig tjejtidning. Detta på grund utav att den mest fokuserar på trams samt är billig istället för Daisy beauty som hyllades av folk till höger och vänster om att den skulle vara så bra och ujeuj. Det första jag läser är "GÅ NED I VIKT!" och så vidare. Skit samma att det måhända var en ironisk artikel för i mitt tycke har inte vikt med skönhet att göra.

I alla fall!

I senaste numret av Chic var det med en artikel med det motbjudande namnet "Karriärpepp" varav de intervjuade någon vid namn Julia Frej (ingen aning om vem det är) som svarar detta på frågan "Varför har du valt att vara slashjobbare?"

Jag skulle aldrig klara att jobba nio till fem. Jag har försökt men lyckats vara kvar max tre månader. Jag kan inte sitta och titta på en skärm hela dagen. Det passar nog de flesta kreativa själar att var mångsysslare även om det är stressande så är det mer stressigt att sitta på samma jävla ställe och bli bitter. För mig händer det saker hela tiden, man utmanar sig själv och träffar nytt folk.

Jag har skrivit rätt av från tidningen, det är ett stavfel där. En slashjobbare är uppenbarligen någon som sysslar med flera saker samtidigt, jag brukar kalla det mångsysslare men det är ju jag...

Det första som dyker upp i hjärnan på mig är "Jaha, är du bara kvalificerad till telefonjobb, eller?" och den andra är att jag blir grovt förolämpad. För vet du vad, jag är väldigt kreativ eftersom jag är utbildad till ett kreativt yrke. Jag stirrade inte på en skärm nio till fem (eller sju till halv fyra för min del) utan jag stirrade på smycken som om och om igen utmanade mina kunskaper. Men vad vet jag, det var ju ett vanligt jobb och jag är kanske inte tillräckligt kreativ.

Vad vet jag, det kan vara en kombination av usel journalistik och en uselt ställd fråga men resultatet blev kort och gott irriterande dåligt för det går inte att dra alla sådana sorters jobb över en kam. Jag må ha varit anställd ("Jag vill också ha eget företag för då kan jag själv bestämma över mina arbetstider!!" - sagt av en idiot som förstod mindre av eget företagande än någon som troligen var endast hälften av hans ålder) men jag fick utmaningar och jag är tämligen säker på att andra har åtskilliga utmaningar också. Att sedan många arbeten resulterar i att man stirrar på en skärm för att vi lever i FRAKKING DATAÅLDERN är en annan sak.

Ett bättre svar hade varit "Jag vill vara min egen chef." för den åsikten hade jag haft lättare att svälja. Nu blir jag istället bara djävligt förbannad av det förringande som görs av reguljära jobb.

Jamen då är jag väl en djävla parasit jag med

Ja, jag är väl lat och arbetslös då. Går hemma hos pappa och skrotar och söker en hoper jobb någon gång i veckan, får a-kassa som jag faktiskt var med och betalade för själv tackar som frågar. Inte ser jag det som en semester inte för det är inte så förbannat intressant att flytta hem till sin pappa för första gången sedan jag var sexton. Jag tänker inte skylla på vad som hände i mitt känsloliv för jag vägrar att vara ett förbannat offer, jag hade bara otur.

Men vi har den där roliga saken med att jag i grund och botten inte har någon utbildning, att jag inte kan ett skvatt om sådana saker som är eftertraktade och det gör det ju säkerligen inte bättre att jag är av honkön.

Vem fan vill inte jobba? Jag vill då det men den där känslan som infann sig under sommarloven på den tiden man gick i skolan? Jo, den gör sitt dessvärre. Lägg sedan till att jag faktiskt väljer bort att söka vissa arbeten som jag vet kommer att skada både kropp och själ men sådant får man ju faktiskt inte säga högt för man skall ju bara arbeta och gilla det, eller hur?

Jag älskade mina arbetsuppgifter som jag hade på arbetet i Varberg, älskade att inse att jag kunde lösa de mest konstigaste sakerna, älskade att få reparationer med texten "Vår ordinarie guldsmed ville inte göra den här kortningen, kan ni det?" och sedan klara det galant. Göra reparationer i sådan rasande fart men ändå få dem bra.

Ja, jag vill jobba men inte till varje pris för att jag faktiskt är rädd om min psykiska hälsa. Jag vill inte flytta över hela landet för ett halvtidsjobb till en ort som är baserad på saker jag inte ens finner intressanta eftersom jag har provat på det förut men som arbetslös får man ju inte ha några krav för man är ju bara inte villig till att arbeta. Det är däremot fritt fram att klaga i en tidning om att "om man bara hade trettiotusen i månaden så skulle man ju kunna renovera huset..."

Jag sitter inte och bara söker guldsmedsjobb men jag har insett mina begränsningar och än så länge söker jag det som jag vet att jag kan klara av. Gissar nu på att jag vid det här laget har gjort folk som har det sämre ställt rosenrasande med min arrogans och de som hör till det övre skiktet av folk nickar troligen och säger "Japp, parasit."

Jag bryr mig faktiskt inte och om ni har ett idiotsäkert (smärtsamt för min del tack men ändå så skonsamt som möjligt för familj och vänner) sätt för mig att inte vakna imorgon så hör av er för så förbaskat intressant är inte livet emellanåt.


Och hur många tar allt på hundra procents allvar nu? Nej, jag är inte självmordsbenägen.

Smått störande

En gång i tiden skulle jag kunna byta namn till Vän av Ordning, det gick över och herreminje vad det gick över.

Numera är jag en rejäl slarver även om jag emellanåt kan ta mig i kragen och få rummet någorlunda beboeligt. Så konstigt att nyttja den termen igen, är så van vid att kalla det "hemmet" eller "lägenheten". Visserligen är det ett hem i högsta grad, men...

Är det något som jag har koll på så är det viktiga saker, efter paniskt letande efter mina slutbetyg så visade det sig att de låg där jag trodde att de skulle ligga och det var bara jag som hade varit slarvig. Små saker är en annan femma, sådana där små bra att ha grejer som jag inte riktigt vet var jag skall lägga brukar till slut hamna i någon tom yta i min bokhylla.

Ja, jag vet att "tom yta" i samma mening som bokhylla är mycket konstigt men jag har inte hittat böcker som är tillräckligt små för att kunna utnyttja det utrymmet och på så vis blir det perfekta platser att lägga smått och gott på. Det som stör mig är att jag nu är ett usbminne kort, det enda av den sorten får jag även tillägga och det var enkom inhandlat för en billig penning för att utforska möjligheter med en modern tv och dess påstådda förmåga att spela upp filmer från sådana små magiska pinnar. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken på att det kan rymmas så otroligt mycket minne på en sådan PYTTELITEN BOSTADSYTA och det är en del av mig som vill vråla "Svartkonst! Bränn! Bränn!" när jag ser dem ha tvåsiffrigt antal med GB.


...på min tid fick man minsann vara glad över om man fick plats med ett par bilder på en diskett... mummel...

I ALLA FALL!

Svartkonstpinnen är borta och det stör mig eftersom jag kan komma i sådana där "måste hitta det NU!"-anfall som oftast infinner sig:

  • Fem minuter innan jag måste åka någonstans
  • Mitt i natten när jag borde sova
  • När jag har besök och besökare brukar inte riktigt underhållas av någon som muttrande vänder upp och ned på sitt hem
  • När jag borde göra annat som faktiskt kan räknas som viktigt

I alla fall, den är spårlöst borta och jag hoppas att jag hittar den men jag är faktiskt mer ledsen över att ett örhänge som jag senaste hade på Fezten har försvunnit. Jag vet precis var jag lade det eftersom jag hade en rutin på var jag lade smycken jag plockat av mig men någonstans i den där villervallan av otrogen pojkvän så rafsade jag bara ned det som låg på hyllan i en specifik tygkasse. Sagda kasse är genomrotad åtskilliga gånger men jag har bara ett örhänge numera.

Det är även mycket svårt att bara ta itu och gå igenom allt systematiskt eftersom jag rotar runt, river runt och mosar omkring med all i brist på bra förvaring men jag får väl vara glad för det lilla att svartkonstpinnen troligen ligger i rummet istället för någon av flyttkartongerna. Skulle jag få en slant för varje gång jag har asat runt med de där stackars små wellpappkreaturen i en desperat jakt på något specifikt som visade sig ligga i den första lådan även om jag inte upptäcker det förrän jag har gått igenom alla så vore jag ganska rik.


Jag borde skaffa mig en slav för de pengarna, måste bara komma på vem jag skall kräva på pengar.

torsdag 2 februari 2012

Jag gick miste om något

Allt går igenom olika stadium, precis på samma sätt som man tvättar ett lass med smutskläder eller startar bilen, hur mycket vi än försöker att tänka utanför lådan så finns det ändå mönster som följs omedvetet eller medvetet.

Den här gången blev det inte så, precis när varan hamnade på rullbandet så brakade kaoset löst och maskinerna exploderade i kugghjul och muttrar.

Så nu slutar det troligen med att jag kommer isolera mig från båda.

onsdag 1 februari 2012

Skal

Orden låser sig och jag får inte fram några, undviker nästan samtalen, vet inte vad jag skall säga, kan inte säga det jag vill säga, undviker, dansar runt hålen likt någon som vet var minorna i marken är nedgrävda. Orkar inte ta itu med det, orkar inte och vågar inte eftersom jag är rädd för att falla tillbaka i gamla vanor där saker bara ignoreras och aldrig tas upp alternativt blir mitt fel.

Så jag isolerar mig, gömmer mig, sysselsätter mig med annat, drömmer mig bort, sover mig bort, super mig bort emellanåt. Kylan fryser världen och mitt skinn, dövar mina tankar och känslor tills det är frost på huden och i håret. Ingenmansland med taggtråd och spränghål, skyttegravar och senapsgas.

Så jag gömmer mig under täcket och ignorerar en del av världen. Orden sviker mig än en gång.