onsdag 30 november 2011

"finns det andra sätt att bli guldsmed förutom konstfack"

För i helvete, folk!

Gymnasieutbildning, KY-utbildning (eller vad de numera kallar den och jag accepterar fortfarande inte att folk har rätten att kalla sig guldsmeder efter den töntigt korta utbildningen men så är jag även lite elakt lagd och skulle kunna orera om det i evinnerlighet) finns med inriktning guldsmed.

Du. Blir. INTE. Guldsmed. Av. Att. Gå. Djävla. Konstfack.



Punkt.

Att vara vuxen och sådant därnt...

Även om jag senaste tiden har varit tämligen irriterad över att inte ha rätt till att göra mina egna val och beslut så skulle det emellanåt vara ganska trevligt om man kunde slussa över en del saker till någon annan.

måndag 28 november 2011

Spräckt blodkärl

"finns det andra sätt att bli guldsmed förutom konstfack"

Jag är... mållös. Min hjärna gjorde likt huset i Poltergeist och knycklade ihop sig till ingenting i ren och skär exploderande ilska.

Efter åtskilliga försök att skriva något men jag är fortfarande totalt förlamad över frasen, jag tar hellre att folk hittar till min blogg genom att googla på "mengele ler", "pingviner" eller "corpse paint" men det här får mig nästan att vilja sitta och gråta i duschen likt en våldtagen.

torsdag 24 november 2011

Från Bibeln

Jag konfirmerade mig när jag var ung, lyckades till och med få göra det ett år tidigare för att kunna gå med mina klasskamrater på grund utav att jag var ett år yngre och jag fullföljde det. Inte för presenternas skull som så många andra hade som ursäkt utan för att jag ville lära mig mer om mysteriet kristendom.

Inte blev jag mycket klokare och i slutet ryckte jag på axlarna och tyckte att jag lika gärna kunde genomgå proceduren även om ritualen inte betydde ett skvatt för mig.

En sak som jag däremot tog till mig var något som min konfirmationsprästen både pratade om och såg till att det skrevs in i pärmen på den bibel man fick, den gyllene regeln.

Matt 7:12
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Omedvetet har jag gått efter den regeln större delen av mitt liv men jag börjar undra om det var rätt väg att gå. Varför behandlade jag den där urusle matematikläraren som en mänsklig varelse och pratade ett par ord med honom när alla andra nästintill öppet visade hur mycket de avskydde honom? Varför satt jag där och tröstade någon jag inte hade någon anledning i världen att trösta när mitt hjärta egentligen brast av att jag gjorde det? Varför satt jag och höll om någon som hade ljugit för mig under en lång tid för att han skulle må bättre?

Listan kan bli lång och jag börjar verkligen tvivla på om det är så förbaskat bra egentligen eftersom det inte är så många andra som lever efter den regeln numera.

onsdag 23 november 2011

Lågvatten

Igår var en sådan där dag när hela jag var ett stort fel, där allt jag tyckte och tänkte var fel och det enda som jag bestod av var fel, skuld och skam.

Jag börjar tröttna på sådant.

lördag 12 november 2011

Den goda sortens tystnad

Detta är något som det troligen kommer att vara mycket av här den närmaste tiden för jag skall spendera dagarna med att umgås med bästaste vännen.

torsdag 10 november 2011

Irritation

För många år sedan så var det en våldtäktsman som härjade i trakterna, Karlskoga tror jag att det var, vilket fick polisen att ge rådet till yngre flickor att de inte borde gå ut själva på kvällarna. Visst, tanken är väl egentligen logisk men samtidigt så ger den ut en sådan skev signal till omvärlden.

Går du ut på kvällen, är kvinna och ensam så får du faktiskt skylla dig själv för du är ju faktiskt ett gående sexobjekt då som förtjänar att bli våldtagen. Eller? Jag må dra saker till sin spets lite då men de kunde lika gärna be alla män att gå och skära av sig sitt kön för säkerhets skull när de ändå är i farten.

Ja, det handlar om sunt förnuft men jag blir tokig på att se folk uppmana till det eftersom vem som helst skall kunna gå ute på kvällar och nätter utan att sådant skall ske, i den bästa utav världar förvisso men...

Sådana där ord får mig att önska att jag vore en mycket stark man för då skulle jag fanimig börja våldta män enkom för att få höra orden att de råder männen att hålla sig inne om kvällarna för att de inte skall ses som objekt.


Jag lägger till en bonus här också, läste en insändare om en flicka som tyckte att de borde sänka åldern för tatuering till femton istället för arton. I helvete heller. I alla fall inte med argumenten att "man är vuxen nog att bestämma över sin kropp". Skall man ta till det så undrar jag verkligen om samma person anser att man är vuxen nog att kunna fatta beslut bakom en ratt.


Gah!


Jag tycker inte om folk.

onsdag 9 november 2011

Nu tar vi en dos med bra!

Pingviner misslyckas aldrig med att göra mig lycklig, jag skulle troligen skratta förtjust åt en skräckfilm med människoätande pingviner också gissar jag på.

Att då se pingviner i tröjor gör att min inre tjutande småflicka piper hysteriskt lyckligt, klappar i händerna och studsar upp och ned. Även om jag inte tycker om utklädda djur så är det här en hjärtevärmande artikel från en annars undermålig "tidning". Rolig sak sagd om den tidningen förresten: "Har kvällstidningarna kommit än?" frågade en äldre herre mig när jag arbetade på Ica. Klockan åtta. På morgonen. Kvällstidning. Japp. Kom de inte ut på kvällarna förr i tiden eller hur var det egentligen? Måste undersökas. I ALLA FALL! PINGVINER!

Bilden är lånad från artikeln på Aftonbladet.

Något annat som är svårt att inte bli glad över? Dinosaurier! Såg en dokumentär om sådana av det konstigare slaget igår på Natural Geographics och såg då en som banne mig ser ut som en drake! Att namnet på den sedan är Dracorex hogwartsia gör det ju än mer fenomenalt. Drakar OCH Harry Potter! Om den sedan är en yngre version av en annan dinosaurie struntar jag i för stunden, nu är det lycka och inte ren fakta det handlar om.

Bilden lånad från artikeln på Wikipedia

Och jag tror att vi avrundar med en stående favorit, marsvin. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det ultimata husdjuret vore ett marsvin som lever i minst tio år. Herrejisstanes, jag skulle älska ihjäl ett sådant marsvin!


tisdag 8 november 2011

Statisk elektricitet

Jag drömde något obehagligt i natt, en dröm som var en dröm i drömmen till viss del och som gjorde att gränserna suddades ut mer än vanligt. Det var något om spöken men jag minns inte riktigt vad, däremot så vaknade jag i drömmen av att ett satt på mina ben i min säng och blängde ilsket på mig utan att röra sig. Det var det enda det gjorde, jag tror att det var en man men jag minns inte mer detaljer än den intensiva blicken, stirrade på mig. Jag försökte att få det att försvinna men jag lyckades inte, till slut väckte jag mig själv med att jag sade "Försvinn!" med sömndrucken röst.

Jag kan inte minnas senaste gången jag faktiskt väckt mig själv med att jag har uttalat ett ord men jag förskräcker mig själv lika mycket varje gång.

Det som var mest obehagligt var att det var MIN säng som jag drömde om, jag låg i samma ställning som jag gjorde i drömmen och jag sade ordet i drömmen samtidigt som jag väckte mig själv.



Hade det inte redan varit morgon så hade jag sovit med lampan tänd resten av natten.


Mitt huvud är luddigt på grund av min oregelbundna sömn, när jag vrider på huvudet så känns det som om hjärnan inte hinner med och det första som jag kommer att tänka på är sådana där "kulor" med ett rörligt öga i som inte följer det yttre skalet. Jag vågade inte ge mig ut i trädgården idag, det känns nästan som om jag skall svimma om jag gör för mycket rörelser.

måndag 7 november 2011

En favorit i repris

Av mina favoriter det vill säga, skriven 7 september 2009



Nitarna må inte synas men de är fortfarande där

I musik kan jag lyssna på mångt och mycket, ena dagen blir det blippig synthpop för att dagen efter kontra med sliskig låtsasopera och sedan avsluta med storbandsjazz. Det är nog lättare att räkna upp det jag inte lyssnar på för det mesta får åtminstone en eller två chanser innan jag ger upp även om det inte är mycket som kanske slutar i en riktig skiva.

Ändå är det något som jag alltid faller tillbaka till, där till och med min husgud David Bowie får stryka lite på foten även om det skär i hjärtat att säga det högt.

Hårdrock.

Denna härliga genre med skrikande gitarrer, rumlande trummor och vrålande herrar där underkläderna ibland kan tyckas sitta åt alldeles för hårt runt deras fortplantningsorgan är där jag hör hemma. Det är enkel musik, trygg och framförallt förbannat djävla bra. Texterna är oftast enkelspåriga med väl strukturerad form för att fastna i minnet och en hårdrockslåt utan gitarrsolo tror jag nog inte att det finns många av.

Det är faktiskt inte mycket musik som får mig att försvinna från världen så som den gör, den tar bort verklighetens surr och lämnar mig med djuriska rytmer som har fått de finniga tonårspojkarna att stampa i takt de senaste decennierna och den verkar aldrig dö. Som liten stod jag och stirrade förundrat på omslaget till Stay Hungry och suktade efter att få köpa den härligt stora vinylskivan men eftersom jag inte hade några finanser så hamnade den aldrig i samlingen på annat sätt än i mp3-form.

Den gången jag som svartklädd tonåring strosade ut på skogsvägarna runt Östansjö i höstnatten med Manowar i lurarna kommer alltid att vara ett av mina starkaste musikminnen, vinden blåste upp och fyllde mig totalt samtidigt som kulmen på Heart of steel dundrade till i hörlurarna. I några sekunder stannade jag upp och bara njöt för benen lydde mig inte, det enda jag kunde göra var att lyssna och få gåshud över hela kroppen med skinnrocken flaxande runt mina ben.

Det var Hail and kill som följde mig på Örebros gator där jag gladeligen mimade med och gjorde små diskreta slag med händerna och det var den som fick mig att uthärda alla dessa människor som verkade vara myggor som inte borde få finnas.

Och det är hårdrocken som räddar mig igen, låter mig försvinna in i min rymd med trummornas dån och sångarens hesa röst. Får mig att nicka i takt, stampa med foten, sträcka upp armarna i små utbrott av poser som inte går att låta bli.

Det är hårdrocken som räddar mig, om och om igen, fångar upp mig i strängarnas slingor, omvälver mig, gömmer mig.


Tack.

söndag 6 november 2011

Selektiv pedant

Kanske lite svårt att tro men en gång i tiden har jag varit pedantisk fast det verkade vara en period som gick över, troligen kommer jag att bli det igen när jag får ordning på allt för jag tycker faktiskt om att ha det snyggt omkring mig även om jag får erkänna att det kaoset som är på bilden var något som jag lät vara i, harkel, alldeles för lång tid.

I ALLA FALL!

Numera så är jag pedant på små saker, eller kanske lite klädsamt psykotisk mer eftersom jag har ägnat sisådär en timme åt att minska ned mina spellistor, flyttat runt dem så att ordningen är i bokstavsordning samt sorterad i publicerade, privata sådana jag prenumererar på.

Mmm... Ordning... Ljuva ordning... Jag måste nog slå mig på fingrarna för att inte ändra om i de musikfiler jag har på datorn också eftersom det kommer att sluta med att jag sitter och tar bort "_" och massor med andra saker som jag finner onödigt för då måste jag gå igenom spellistan i iTunes och då kommer jag att börja skriva ordning så att alla låtar har namn, artist och albumnamn och sedan...

Jag kanske skulle börja sortera bokhyllan också? Samt vika om kläderna i garderoben så att de ligger i den ordning som börjar försvinna nu när jag har rivit runt bland alla tröjor bland samma färg. Kategorisera saker, pärmar och mappar är balsam för själen emellanåt. Aaaah... Ordning, ljuva ordning, bokplast och skyddspapper...




...vaaaad?

lördag 5 november 2011

Brians

Jag saknar min bästaste vän något krokofantiskt för nu känner jag verkligen att jag behöver komma bort lite. Typ, allså, bara, liksom.

fredag 4 november 2011

Blirf

Jag tror att mina tankar är i en annan dimension faktiskt. Dels så hör jag dem inte helt och hållet och dels så är de totalt verklighetsfrånvända.

Visserligen inget ovanligt men.

Nej. Det går över. Det löser sig. Jag kväver bort allt, då blir det bra.

onsdag 2 november 2011

Göra sig lycklig

Förvånansvärt bra kvalisort även om luvan är åt det mindre och flimsigare hållet så är den grymt gosig och detaljerad och jag känner mig lite mer som mig själv i den. Vinst.

tisdag 1 november 2011

Tack



Den senaste tiden så har jag känt mig så grymt egoistisk och självcentrerad och det känns som om jag har försummat alla runt omkring mig för att sitta och vältra mig i mig själv.

2011 börjar närma sig slutet och större delen av det har försvunnit i ett töcken av kaos och förändringar men ändå så har det funnits människor runt omkring mig som har stöttat mig och försäkrat mig om mitt värde. Det är svårt för mig att ta emot hjälp och jag är taggig, gnällig och djävlig när jag väl gör det.

Ändå har jag inte blivit ensam, marken har bara verkat rasa under mig men egentligen har den blivit starkare och starkare för varje dag som gått, min ryggrad har rätats mer och mer och jag tror att den faktiskt är rakare än vad den någonsin har varit. Motgångar föder styrka och även om jag har svårt att se mig själv som den bättre av två parter så, jo. Jag gör faktiskt det den här gången och det har jag alla runt omkring mig att tacka för.

To all who stood with me, when we stood as one.
Thank you for guiding me, for bringing me home.
And if it seems that I'm obliged to say these words,
I write this in gratitude, the least that you deserve.