onsdag 31 augusti 2011

Den tredje dagen...

Dag 03 - en bild av dig och några vänner







Jag har åtskilliga fler vänner men att försöka ge sig på att söka upp massor med bilder med den här uppkopplingen? Njaee... Inte vidare roligt får jag säga, men jag hittade några klassiker åtminstone.

tisdag 30 augusti 2011

Den andra dagen...

Dag 02 - meningen bakom din bloggs namn

Jag tror på att man skall kunna få ha ett litet ställe där man får vara sig själv utan att bli ifrågasatt, att ha en blogg är visserligen offentligt men jag har alltid försökt vara noga med att inte göra personliga påhopp genom att aktivt peka ut en viss person (om det inte är en offentlig person för vissa av dessa behöver häcklas) men jag skall vara fri att säga vad jag tycker om jag följer Svea Rikes lagar.

Min blogg gjorde att jag hamnade i blåsväder på mitt tidigare arbete och jag kände mig nästan tvingad till att ta bort ett inlägg som hette Fittstim, en liten butter text som kallt konstaterar att alldeles för mycket höns på en arbetsplats inte blir en bra blandning.

Den åsikten står jag fast vid och namnet trodde jag faktiskt inte kunde chockera längre samt att jag inte pekade ut någon alls och eftersom jag själv även då var av honkön så var jag ju själv inräknad i skaran.

Så jag gjorde en ny blogg istället för Vilse i bokskogen (som helt sonika hette så för att jag just bodde i närheten av bokskogar och att jag kände mig väldigt vilse) som jag kallade Munkavle och här är jag idag. Jag lösenordskyddade bloggen en längre tid och blockerade även vissa arbetskollegor på Facebook för att jag inte var säker på varifrån skvallret kom, jag är kanske inte den mest osynliga blomman i trädgården men vissa av de saker de trodde om mig var tämligen sårande.

Saker och ting blåste över och mina kollegor började även lära sig hur min humor är och att den oftast måste tas med en grävskopa salt och nu tänker jag knappt på incidenten. Namnet stannade kvar och jag tror nog att den får fortsätta heta det eftersom jag väldigt ofta sätter munkavle på mig själv utan hjälp av någon annan.

måndag 29 augusti 2011

Och på den första dagen...



Dag 01 - en bild tagen nyligen på dig och 15 intressanta fakta om dig själv

Pinfärskt foto med min nya pirathatt jag fyndade på rea för ett tag sedan, det är även ett helsicke att lyckas på egen hand med att få en sådan att se lika snygg ut på bild som i verkligheten. Frågan är om detta blir femton intressanta saker som jag har tjatat om tidigare eller om de ens är intressanta...

  1. Jag är extremt lättlurad, åtminstone om du är en nära vän. I min värld så ljuger inte mina närmaste för mig och skämt kan ibland sparka bakut för att istället för att skratta åt ett bra lurendrejeri så kommer jag att börja storgråta.
  2. Har i ett antal år nynnat på Tyskarna från Lunds slagdänga Kniven gaffeln skeden när jag har plockat tillbaka besticken i lådan. Det gick även så långt att jag möblerade om i ordningsföljden för att man verkligen kan lägga från vänster till höger och sjunga på låten.
  3. Jag är smått hysterisk över min personliga hygien, är jag bland folk så MÅSTE jag duscha varje dag för att jag vill lukta gott och för att känna mig fräsch och fin.
  4. En gång i tiden så önskade jag mig en skiva i julklapp och jag fick den också. Tyvärr så var det Spice Girls debutalbum.
  5. Även om Legend of Zelda är min absoluta favoritspelserie så klarade jag inte mitt första spel förrän i vuxen ålder, i runda slängar runt år 2000.
  6. Jag är komplett urusel på att visa mitt intresse för hanar utan att göra bort mig komplett och totalt men det blir ju åtminstone roliga berättelser i efterskott. Ett högvattenmärke var när jag lurpassade i trappuppgången för att handklova fast mitt offer och sedan inte släppa loss honom förrän jag hade fått en puss på kinden samt (självklart) sluddrat fram något käckt med att han var en trevlig herre. Det gick inte så bra för mig MEN han träffade på sin blivande fru samma fest och vi kan ju låtsas att det var min förtjänst. Eller?
  7. Jag brukar nypa min bästaste väns make i rumpan, bara för att jag kan och för att han ser så förnärmad ut. Roligaste tillfället var när jag fick hjärnsmälta och sade "Det var jag!" när hon nöp honom i rumpan och sedan fick jag troligen det dummaste uttrycket någonsin. Vanligtvis brukar ju jag nypa och skylla på henne och så blev det någon fnurra i hjärnan där...
  8. När jag blir onykter så har jag en ovana att parkera mig i knäet på den jag pratar med, enligt vissa har jag även en benig rumpa men det vet jag inte om det stämmer eller ej. Detta är visserligen inget ovanligt beteende men, men.
  9. Jag har en väldigt intressant syn på nakenhet och har inte haft några problem med att lufsa runt i bara underkläder när jag varit hemma hos kompisar. Blanda in fortplantningsritualer i det och jag blir däremot prydare än en nunna. Tomma tunnor skramlar mest?
  10. Precis som många andra är jag fascinerad av det makabra, det är en bra samtalsdödare att ta upp tortyrmuseum om du inte är i rätta vatten. Jag funderar på att börja prata om koncentrationsläger nästa gång.
  11. Jag tycker att man skall kunna skämta om det mesta, skrattar du åt ett riktigt grovt och rasistiskt muslimskämt så har du ingen rätt att snörpa på munnen när jag skrattar åt ett Englaskämt eller åt ett Utöya-skämt. Slår det slint för mig så kommer jag troligen hitta på det ultimata skämtet och sedan mörda någon enbart för att få det att passa med skämtet. Märks ironin här?
  12. Förr eller senare kommer jag att se om min mobiltelefon flyter eller inte, vattnet under broarna är ju där enbart för att locka mig med att jag skall slänga i den.
  13. Jag har suttit och läst igenom ett uppslagsverk från pärm till pärm för att göra ett skolarbete. Tack och lov var det ett bra uppslagsverk, Hexikon.
  14. Jag anser mig vara en bokälskare men jag har under det här året läst så få böcker att jag troligen kan räkna dem på min ena hand, något jag hoppas på att ändra snart för jag älskar ju att läsa.
  15. Hur onykter jag än är så kan jag ändå ge dig en utskällning om du använder termen silversmed på fel sätt, jag kan däremot inte garantera att du kommer att höra alla orden jag sluddrar fram men jag kommer att försöka tills jag däckar.

En sådan där utmaning

Nej, det är dags för något att ta tag i tycker jag allt och den här listan hade tämligen många intressanta saker som jag kände att jag ville skriva om så jag tänker göra slag i saken. Kommer även att länka alla inlägg allt eftersom i det här så att man hittar lättare och annars så är det bara att gå till Krafs och tjafs för mer läsning. Jag kan även erkänna att jag har inte riktigt orkat med att korrigera eventuella felskrivningar i listan utan håller mig hellre till att hålla ordning på mitt egna skrivna ord.

Dag 1 - en bild tagen nyligen på dig och 15 intressanta fakta om dig själv
Dag 2 - meningen bakom din bloggs namn
Dag 3 - en bild av dig och några vänner
Dag 4 - en vana som du önskar att du inte har
Dag 5 - en bild av någonstans du varit
Dag 6 - favorit superhjälten och varför
Dag 7 - en bild på någon/något som har störst inverkan på dig
Dag 08 - mål på kort sikt över denna månad och varför
Dag 09 - något du är stolt över de senaste dagarna
Dag 10 - låtar du lyssnar på när du är glad, ledsen eller uttråkad
Dag 11 - en bild av dig och dina vänner
Dag 12 - varför började du blogga
Dag 13 - en bild av ditt rum
Dag 14 - en bild på dig och din familj
Dag 15 - skriv 10 låtar som spelas på din spotifylista
Dag 16 - en annan bild av dig själv
Dag 17 - någon du skulle vilja byta liv med för en dag och varför
Dag 18 - planer, drömmar och mål du har
Dag 19 - smeknamn du har och varför du har dem
Dag 20 - hur skulle ditt liv vara i framtiden
Dag 21 - en bild av något som gör dig glad
Dag 22 - vad gör dig annorlunda än alla andra
Dag 23 - något du längtar mycket efter
Dag 24 - ett brev till dina föräldrar
Dag 25 - en film som är värd att se
Dag 26 - din favorittid på året
Dag 27 - varför gör du en 30 dagars utmaning?
Dag 28 - en bild på dig från förra året och nu, har du förändrats?
Dag 29 - vad har du lärt dig den senaste månaden
Dag 30 - din favoritlåt

söndag 28 augusti 2011

Vänskapsband

En vän skall hålla dig om ryggen, hjälpa dig med råd och stöd om det önskas och helt enkelt finnas där för dig när saker och ting känns svårt men det finns gränser.

En vän är inget samvete men det är ändå någon som skall kunna tala fritt om sina åsikter och det är då jag undrar...


Vad är det för vänner du har?



lördag 27 augusti 2011

Den grå sörjan

Jag vaknar, ligger hopkrupen i sängen skyddad av täcket i en liten kokong och verkligheten har inte nått in riktigt än och det är då jag känner mig som mest fri för det är då jag inte tänker på något överhuvudtaget.

Sedan rasar allt över och gör ont igen och jag har vaknat ordentligt.

fredag 26 augusti 2011

Bekräftelse


Det är löjligt att jag gång på gång måste söka bekräftelse över att det inte var mitt handlande som var fel, att det inte var jag som tvingade fram det som hände. Avsaknad av ord är visserligen aldrig bra men det skall aldrig gå så här långt och även om jag vet det så behöver jag att fyra röster säger det nästan samtidigt.

Det var inte mitt fel, det var inte jag som utförde de felaktiga handlingarna, det var inte jag som ljög, det var inte jag som projicerade mina handlingar på den andra och gav skuld för något som inte hänt.

Det var inte mitt fel.

Ändå vet jag att det finns en annan sida av historian, med personer som sitter och säger att det visst var jag som var skurken och att det var jag som drev fram allt och det gör mig ledsen. Jag är inte en dålig människa, det är det du som är, det är dina handlingar som var de felaktiga.


torsdag 25 augusti 2011

"Vänner"



En av de saker jag har fått höra om och om igen var att han trodde att jag såg honom som en vän, som någon det var praktiskt att bo hos för att jag skulle kunna vara nära min familj. Det är sårande att någon man tror skulle känna en tror så lågt om mig för om jag nu skulle flytta hem enbart för min familj så hade jag faktiskt frågat pappa.

Visste ni att vänner säger man "Jag älskar dig" till minst en gång om dagen? De sover man nakna med och ihopkurade mot med armen fastlåst under deras eller mot deras rygg med nosen i nacken på dem. De håller man i handen när man är ute och går med dem, kysser dem, ligger nära i soffan och så har man faktiskt sex också. Lägg även till att man pratar varje dag i telefon och säger puss och älskling till dem.

Det låter inte riktigt som vänner i mina öron faktiskt. Inte ens som "friends with benefits", något som jag har provat på för länge sedan och knappt kommit ut med huvudet i behåll från.

Lägg även till att han trodde att jag skulle försöka få omkull en gemensam kompis bara för att hämnas. Mmm, jovisst för sådant gör ju jag. Jag är ju så känd bland mina vänner för min lättfothet och min lätthet för att ragga upp folk och bara hoppa i säng med dem.


Idag går flyttlasset och jag fasar för att jag måste vara där och se till att plocka ihop det sista, jag vill inte se den där människan mer.

Stopp i avloppet

Det är så många som ställer upp för mig nu, som säger snälla och arga ord på rätt ställen, som kramar om mig och hjälper mig att inte falla och jag är innerligt tacksam för det.

Sedan är det där med att man uppenbarligen har ett hjärta och det gör så ont så att det är löjligt, idag gjorde det så ont att jag verkligen trodde att bröstkorgen skulle sprängas och jag hade glömt bort att saker och ting kunde kännas så pass illa.
Visst, det gjorde extremt ont när jag fick allt det här uppdagat men eftersom hoppet uppenbarligen är det sista som dör så lyckades jag väl hålla mig någorlunda normal. Gråten låg i halsen och bubblade upp var och varannan dag och i huvudet brottades jag med alla svåra frågor med hur och OM man ens kan förlåta otrohet. Jag sade ifrån om att jag ville ha tid att tänka men återigen var det den där charmerande saken med kommunikation som satte käppar i hjulet igen. Jag bearbetade det, tänkte och ältade och pratade med vänner och familj om det, jag pratade och tänkte, tänkte och pratade. Jag vågade mig på att lita på honom när han sade att de hade träffats för att prata igenom saker och ting eftersom jag litade på honom när han sade att det inte var något speciellt med henne.
Sedan får jag det kastat i ansiktet morgonen den dagen som det var meningen att vi skulle iväg på familjerådgivning, något som jag är/var skeptisk till men var villig att ge en chans, då får jag höra att han har fått känslor för henne och att han vill ha henne och inte mig.

För några veckor sedan var jag höjd till skyarna även om faktumet redan då var att jag inte gav uppskattning men alla de hinder jag förklarade som fanns var inget hinder. Och för att jag litade på honom så föll han för någon annan, visst är det ironiskt? Vad skulle mina ord ha gjort för skillnad för en vecka sedan om han faller så lätt för någon annan?
Inte ens en och en halv månad fick jag lov att ha i tystnad eftersom min avsaknad av ord tolkades som att jag inte brydde mig när det i själva fallet var att jag fick kväljningar av att tala med honom, varenda gång jag hörde hans röst eller såg honom så var det som om jag fick en örfil med allt som hade hänt och jag fick tunghäfta. Jag vågade inte säga något, jag kunde inte säga något, jag ville inte säga något. Inte än, jag ville tänka i enskildhet utan någon annans röst som stör.
Så ja, det är intressant att bli reducerad från "den jag vill bli gammal med" till någon man inte orkar vänta på eftersom denna har lite problem att smälta saken att den andre har varit otrogen. Intressant.

Vad jag vinner på att skriva ut något på nätet? Förhoppningsvis får jag ut det ur systemet, förhoppningsvis läker jag ihop snabbare för att jag inte ältar det på insidan, förhoppningsvis så kommer jag ut på andra sidan och kan se positiva saker där jag nu bara ser slösad tid och ilska. För ja, man ska väl växa upp och se positivt på allt som händer men det är väldigt svårt att inte vilja kasta fula ord runt omkring mig och skrika över faktumet att jag står kvar ensam.


För jag är ju inte ensam, jag har vänner och familj.



Ändå kan jag inte låta bli att önska att du kommer att bli det och att du alltid kommer att ångra vad du har gjort för hur storsinta än folk vill vara så mår åtminstone jag lite bättre av att tänka så.

onsdag 24 augusti 2011

Posttraumatisk aggression

Ja, jag visste väl att det skulle bli så här och ja, det känns väl skönt att bli av med lasset. Just nu är jag bara arg, sårad, ledsen och allt det där som hör till och först och främst kan jag inte låta bli att känna att alla dessa år var bortkastade även om det är något som troligen går över.

Jag har kämpat så med min egna självbild och mitt värde som person och detta drog ned det rejält i smutsen igen. Ja, jag har gjort fel men det berättigar inte till otrohet och till alla dessa ursäkter som gör att jag känner mig som världens minsta människa.

Jag är värd bättre och jag vet mycket väl om det men jag orkar inte med allt detta sorgearbete som kommer nu eftersom jag inte vill lägga ned tiden på det. Han är inte värd det.

Men ja, jag vet att det kommer sol efter regn men just nu orkar jag inte att vänta på det eftersom jag har så mycket annat i huvudet att ordna upp. I huvudet hör jag bara "jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte", hoppas det går över snart.

tisdag 23 augusti 2011

Blirf

Egentligen borde jag inte vara förvånad om man skall gå på "Once a cheater, always a cheater"-talesättet.

Men jag önskar faktiskt mest att han aldrig hade kommit in i mitt liv just nu, det hade varit mycket lättare att hantera då.


söndag 21 augusti 2011

Nakna nördar


Jag brukar emellanåt titta in på vissa länkar jag har till Tumblr och jag blir varje gång påmind om att det stället är etter värre än Facebook på inloggningskrav, en halv dag är nog för att du måste sitta och rulla igenom metervis med uppladdningar som man ibland undrar om det var värt det.

Tumblr är ett gytter av länkningar och helt plötsligt finner man sig sitta med tre olika fönster och titta igenom saker och ting samt att det verkar som om större delen av de som uppehåller sig där länkar från andra som i sin tur har tagit länkar från andra... Och så vidare...

Jag har två nördinriktade tumblers som jag brukar sitta och mystitta på men nu börjar jag bara bli en aning leds över dem eftersom det börjar bli lite väl mycket bekräftelsehoreri efter det nog inte finns något mer bekräftelsesökande än honor och sedan göra dem till nördar så... Ja. Visst, jag har tagit kort utan en tråd på kroppen som faktiskt finns uppe till allmän beskådning men jag vete sjutton om jag skulle vilja sitta och skreva vid en x-box med tuttarna i vädret. Det känns så... snyggast.se på något vis.

För nu är det faktiskt länge sedan som nördar var fula, jag tror inte att de någonsin har varit mycket fulare än någon annan, så varför känner man ett rejält behov av att hävda sig fortfarande? Snygg och hjärna rimmar inte illa men ibland är det svårt och jag har åtskilliga gånger tänkt "Vad i helvete, bruddjävel! Ta av dig Star Trek-tröjan och hoppa i din förbannade Bieber-tröja och bete dig som den normala fjortis du egentligen är!" bara för att någon ser för snygg och "normal" ut för att vara nörd.

Nu låter det som om jag helt enkelt anser att alla nördar är fula, icke då! Det finns abnormt mycket attraktiva varelser där ute som vet vad man skall svara på "Raspberry, there's only ONE who DARES to give me raspberry!" men de har oftast en skönhet som går djupare än skinnet. De är snygga från insidan och utåt istället för att ha ett vackert yttre men tomma ögon. Mycket svårt att förklara och kanske är det jag som hakar upp mig på petitesser men alla har vi våra små egenheter. Andra vill döda särskrivare (visserligen jag också men jag kom inte på något bättre exempel) medan jag tycker om Big Bang Theory med en stor dos hatkärlek.

Men, vi vill väl alla ha uppmärksamhet och det är väl inte så mycket att göra åt det.

fredag 19 augusti 2011

Katter eller demoner, skillnaden är hårfin emellanåt


Jag har alltid haft en svaghet för katter (jag och alla andra miljoner ute i världen och jag hatar även att använda termen "alltid" även om jag nog snart faktiskt är befogad att kunna nyttja den med tanke på min begynnande höga ålder) och jag fastnar oftast för en väldigt speciellt sorts katt.

Visst, det finns många sockersöta kattrackare som gör att mitt hjärta smälter likt en isturs i Afrika men det är de där speciella personligheterna som gör att det slår en volt. De där griniga, svårlockade kattdamer och -herrarna, de som är väldigt specifika med att de minsann INTE är knäkatter om inte DE bestämmer sig för det. De katterna som gör att det känns som en ynnest när de sätter sig i mitt knä och begär att jag kliar dem under hakan.

En vän hade förut en katt som tyvärr inte gick överens med hennes barn och jag sörjde djupt att jag inte kunde se om han ville bo hos mig för han var så fin. Väldigt speciella ögon som hade det där blängande, surmulna uttrycket, färgen var inte "vanlig" kattögonfärg och de lös nästan när han buttert satt och tittade på mig med ett huvud som blev oregelbundet och än mer charmerande av att han hade ett skrumpet öra. Pälsen var grå med vitt här och var, tassarna var mycket bredare än vad de borde ha varit proportionellt sett till kroppen och han fällde så mycket päls att det var sanslöst.

Ändå var det han som jag fastnade för även om han hade en kattkompis som är det sötaste och med fjortisartade som finns i kattväg eftersom han var misstänksam. Istället satt han på sin kartong och tittade på mig tills han en gång prompt parkerade sig i mitt knä när det passade som sämst och det kändes som om jag hade vunnit på lotto.

Alla har vi våra fåniga svagheter, galna katter är en av mina och Sempra som ligger och rullar på hallmattan på fotot är ännu en av de där galningarna. Hon låter illa, luktar tämligen illa ur både mun och päls och hon fäller och mjällar. Ändå så vill jag bara krama om henne när hon ligger i mitt knä och är så avslappnad så att hon nästan faller ned på golvet och jag får stödja en del av henne för att undvika det. Jag kramar om henne och hon bräker högljutt till svar vilket gör att jag undrar om hon vill att jag skall släppa ned henne eller om jag skall fortsätta att krama henne.

Den bästa frasen för dem är troligen den som oftast slipper ur kattslavars munnar.

"Älskade kattdjävlar."

Hösten närmar sig

Det regnar där ute, trädgården ser mycket grönare ut när det regnar och jag längtar tills sensommaren börjar lämna oss, då dagarna är soliga för att sedan gå över till kalla kvällar och nätter. Snart kan jag plocka ut mina tröjor och gömma mig i dem men samtidigt så har jag någon konstig känsla i bakgrunden.

Den där delen som vill att mina mungipor skall gå nedåt bara för att det är höst och jag vet inte riktigt varför den vill att de skall göra det eftersom hösten är en av mina älsklingstider.

Ändå är det en klump i magen, innanför revbenen där man inte riktigt kommer åt och där inga kramar eller ord når, en skugga. Det är nog att jag har fastnat i ett mellanläge, där inget är vare sig börjat eller slutat och där det inte finns val att välja eftersom det inte finns något att välja mellan.

torsdag 18 augusti 2011

Uppercut




Det fungerar tämligen bra, så bra det kan göra för stunden. Men så kommer allt det riktiga och slår mig så hårt i magen att jag tappar luften. Jag försöker att tänka positivt, jag försöker att tänka på alla bra människor och familj jag har runt omkring mig men jag kan inte undgå att känna mig så förbannat ensam.

Inte var det här jag skulle vara nu, jag skulle ju vara hemma, jag skulle ju sova i vår säng, tillsammans med någon. Inte skulle jag vara i ett barndomsrum med barnblå tapeter efter att ha bott hemifrån i nästan halva mitt liv. Inte skulle jag ha varit inlindad i en trasselsudd av lögner.

Nu är det inget som håller uppe mig längre, jag försöker att väva ihop en ny matta för att ersätta den som rycktes undan från mina fötter och jag försöker att sakligt identifiera de stadier jag går igenom. Jag försöker att sluta tänka "Jag är snart trettio, hem- och arbetslös och jag bor hemma hos min pappa." och tänker istället "Tänk, vilken bra familj jag har som ställer upp för mig, jag kan verkligen skatta mig lycklig."

Större delen av tiden är det acceptabelt, det är bara de där gångerna jag ser någon le när de tänker på den de håller kär och jag inte har min mur uppe. De gångerna när jag inser att jag inte har det längre och att det rycktes bort utan att jag var beredd.


Att kärlek tar slut eller att den kanske aldrig fanns från början är jag inte främmande för men när jag blir överrumplad av en hoper problem jag inte var medveten om så blir det så mycket svårare att hantera det. När insidan är ett tumult av tankar, känslor och död och när den jag litade på inte var den jag trodde är det svårt att vara ensam, svårt att vara stark, vuxen och fabulös. Istället står jag och famlar i mörker även om jag vet att jag har massor med människor runt omkring mig så saknas den viktigaste och det är det som är svårast. Det är det som gör mest ont, gör mig arg och ledsen på samma gång, som får mig att tvivla, vackla och undra vad jag skall göra. Som får mig att undra om det kanske är fel på mig samtidigt som jag blir rosenrasande över att jag tänker så eftersom jag vet att så inte är fallet.

Jag borde ha gjort så mycket nu men jag orkar inte, jag orkar inte ens försöka med en undanflykt till varför jag inte orkar. Kanske hade jag fått höra något om jobbet jag sökte om jag hade visat mer intresse, kanske har jag missat något bara för att jag inte har varit tillräckligt aktiv, jag borde ha gjort ditten och jag borde ha gjort datten men istället så gjorde jag ingenting.


måndag 15 augusti 2011

"Hej, vad heter du?"

Tänk, så enkelt det var att få nya bekantskaper när man var liten! Under en simlektion i lågstadiet så plaskade jag glatt fram till två okända flickor i vattnet och började prata med dem.

Sedan blir man "stor" och helt plötsligt känner man sig tvungen att hälla i sig alkohol för att kunna göra samma sak, man måste ha en anledning att gå fram till någon som ser intressant ut för man vill ju inte verka dum.

Löjligt så det förslår och jag är exakt likadan, jag vet knappt hur man tar kontakt med andra människor utan åker oftast snålskjuts på andras bekantskaper och tjuvkopplar in mig i deras bekantskapskretser och avslutar käckt med att bombardera min stackars vän med tjugo frågor om vad kompisarna tyckte om mig.

Så, man blir vuxen men beter sig ändå extremt barnsligt eller så är det bara jag.

Träffar jag på någon annans vänner så får jag prestationsångest, särskilt om jag vet att min eminenta person har tagits upp i diskussioner där jag inte har varit närvarande för det är extremt svårt att leva upp till en myt. Jag vill vara så bra som vännen troligen har beskrivit mig som för att de inte skall skämmas för mig och självklart vill jag bli omtyckt, precis som alla andra här i världen.

Är det helt nya människor så är jag istället hysteriskt rädd för att något skall missuppfattas och jag ber nästan om ursäkt över saker och ting som kan räknas som heta ämnen bara utifall att jag KANSKE har råkat förolämpa någon. Det blir en ganska intressant blandning av min vanliga personlighet där jag gladeligen kan bläurpa upp både en och annan groda för att i slutet av samtalet be om ursäkt ifall något har missuppfattas och sedan har jag dåligt samvete över både det PLUS att jag undrar över om de hatar mig eller faktiskt tyckte jag var trevligt.

Ljuva plåga, denna uppmärksamhetshora som bor i mig! Och hur blir då jag när jag försöker att vara i mitt esse? Troligen en salig röra av hysterisk nervositet som gör att jag pratar om möjligt ännu snabbare än vanligt, omedvetna försök att prata om saker som skall göra mig intressant (tror jag åtminstone, eller så är jag kanske bara intressant. Vem vet.), ursäktande för att jag finns till och att jag tycker något blandat med det som faktiskt är jag.

Det roliga är att jag på senare år faktiskt har kommit till insikt i att min egna person faktiskt är tämligen fabulös och jag hoppas bara att mitt urusla självförtroende skall komma ikapp snart så att jag slipper göra bort mig ännu mer.

...fast då kanske jag ses som självupptagen och då kommer ju inte folk att tycka om mig och oj, oj, oj...





Kära nån, det är svårt att vara en Alv emellanåt.

tisdag 9 augusti 2011

Låt oss göra saker tillsammans!

När jag var liten så hade sällskapsspel en stor roll i sysselsättningen. MaxiYatzy spelade s med tärningar som var så enorma att det var omöjligt för barnahänder att kasta med en hand (jag har fortfarande problem med det) och tändstickor var inte bara en eldkälla utan även en symbol för ett insparat tärningskast. Geni var alltid roligt att spela, åtminstone att bygga upp spelplanen av pusselbitarna för frågorna kunde jag inte och Barn-Geni var alldeles för enkelt.

När jag fyllde tolv (om jag inte minns helt fel) så fick jag Drakborgen i present och min första spelrunda axlade jag Sigeir Skarpyxes muskulösa kroppshydda för att försöka tackla borgens monster och fällor. Det gick inte något vidare, jag tror inte att någon av oss nådde fram till skattkammaren och jag dog av giftgas i ett rum. Jag minns även hur jag och storasyster kunde lägga upp det spelet på bordet i stora rummet (ett sådant där åttio/nittiotaligt rum, ni vet) och sedan spelade vi hela dagen alternativt helgen. Vi lusläste regler, förundrades över faktumet att "T10" faktiskt betydde en tärning med tio sidor, dog, glömde bort att flytta solen, dog igen men låtsades inte om det utan fick tillbaka en del av kroppspoängen...

När vi spelade Monopol med pappa så verkade det vara någon sorts lag att han alltid lyckades komma över Norrmalmstorg och Centrum, det flin han fick när man råkade hamna på dem var allt annat än snällt och min förtjusning över de billigaste gatorna gjorde oftast ingen nytta.

En av de första gånger jag spelade stickpoker så vann jag, fråga mig inte hur, och sedan dess har den versionen av poker varit den enda legala i mina ögon även om jag aldrig har förstått när man skall säga vad/om man har något på handen eller hur poängen räknas. Hemma hos farmor spelade vi någon sorts bingo som involverade två kortlekar och hysteriskt mycket tioöringar, vi spelade även tvåmansvist och andra kortspel.

Numera verkar utbudet av brädspel vara tämligen begränsat:

  • Partyspel (Alias, Pictionary, Så det kan låta, Kampen mellan kvinna och man...)
  • Frågesporter (Trivial Pursuit, Nationalencyklopedispelet..)
  • Barnspel (Alla de där man spelade som barn som fortfarande är hysteriskt roliga att spela)
  • Nördspel
Med termen nördspel menar jag sådana som tar åtskilliga timmar OCH provspelomgångar att lära sig, MINST tre personer att spela dem plus att de kostar infernaliskt mycket. Jag älskar nördspel, jag äger ett (Arkham Horror), men det förutsätter även att jag känner minst två till som bor i min närhet som vet vem Lovecraft är också. Ett stort plus är även att man har någon i närheten som faktiskt vet hur man spelar det för att lära sig ett helt nytt spel med engelska spelregler är inte det enklaste.

Efter att ha spelat Monopol, Den försvunna diamanten, Spökslottet och Vampyr så har mitt sug efter så kallade vanliga spel ökat och jag skall nog börja införskaffa mig ett par sådana intressanta så att man helt enkelt kan plocka fram ett sällskapsspel, ögna igenom reglerna på några minuter och sedan spela det en halvtimme för att sedan se vem som har vunnit.


Svåra och långa spel i all ära men ibland vill man faktiskt bara spela lite Svälta räv eller Fia med knuff.

söndag 7 augusti 2011

Jag är trött på att vara trött

Ännu en natt när jag har somnat på morgonen, ännu en förmiddag förstörd av mitt infernaliska tryckande på bara tio minuter till-knappen, ännu en kväll som kommer att bli alldeles för lång och som kommer gå över till natt och sedan till morgon. Igen.

Jag sover och sover, gömmer mig under täcket och ignorerar rutiner och måsten, håller mig borta från allt jag måste göra och borde göra, uppehåller mig med saker som gör mig glad och springer skrikande från resten. Drömmer mig bort i låtsasvärldar där jag blir upphämtad av riddaren på den vita hästen och där jag kan jaga älvor med en bok, någonstans där det inte finns sådana där svåra saker och val som måste göras, någon annanstans men inte här.

Jag tror att något kom och ruskade om mig i axlarna nyss, något som förklarade precis var jag är för stunden och som visade en lista på allt jag måste göra.


Och känslan av att vara liten och ensam blev total.

lördag 6 augusti 2011

Har du ingen skam i kroppen?!

När jag gick i skolan i Mjölby så tränade jag regelbundet och märkte snart att jag inte riktigt var som alla andra i omklädningsrummet. När jag kom ut från duschen med handduken svept om huvudet var blickarna jag fick av samma sort som om jag hade svassat in på Ica iförd enbart en lampskärm på ena foten.

Mycket skumt, ett omklädningsrum är ju ändå just ett... omklädningsrum. Åtskilliga var de flickor och kvinnor som skylde sig själva genom att ta på sig bysthållaren utanpå handduken för att sedan dra ut den efteråt och det var ett infernaliskt hukande och hoppande för att komma i trosorna. Jag stod istället och borstade håret med bara underkläder och fick återigen de där konstiga blickarna.

Även om sagda omklädningsrum var åt det mindre hållet och att dörren gick rakt ut i en korridor som folk nyttjade friskt så förstår jag inte vad det skulle vara för hemskt om nu någon skulle råka se ett bröst när dörren öppnades. Var kom all blygsel ifrån?

För några år sedan läste jag en insändare från en sådan där klassisk "Vän av ordning" som förfasade sig över att en kvinna hade legat NAKEN på sin handduk i bastun! Oj, oj, oj... Så hemskt. Visst, jag hade väl inte uppskattat att kvinnan i fråga kanske hade legat och skrevat mot mig så att jag hade fått se hela hennes kön men jag gissar på att hon troligen låg på rygg med uppdragna ben, en klassik ställning som jag också brukar inta om jag bastar och om det finns plats.

Nyckerna går i vågor och vem vet, snart kanske det anses som sexuellt att visa anklarna igen, men jag förstår inte varför det är så mycket skam inblandat med kroppar. Jag har i större delen av mitt vuxna liv levt med ett mindre hat inför min egna kropp och det är bara nyligen som jag har försökt inse att folk är olika och att det inte är mer med det. Jag kan inte se ut som en spinkig fotomodell eftersom det inte ligger i min kroppsbyggnad och med handen på hjärtat så kan jag faktiskt säga att jag inte riktigt vill se ut som en sådan heller.

En kropp är bara en kropp och jag förstår inte varför det skall vara så hysteriskt hemskt att råka visa lite av den utan kläder men istället så har ungdomarna (jisses, nu lät jag gammal) på sig underkläder UNDER badkläderna och även om det florerar mycket visande av hud med minimala kläder så är skammen i omklädningsrummen densamma.

Det är ironiskt, reklamen blir alltmer naken men det blir folkstorm och äcklade miner om en mor skulle amma sitt barn offentligt.

onsdag 3 augusti 2011

Människor...

Troligen har jag blivit lite väl blasé och finner det inte så "Oooj, PANIK!" som Aftonbladet tycker. Ja, det kunde väl ha hanterats mycket smidigare men efter att ha åkt åtskilliga mil med tåg så tycker jag faktiskt bara att det var bra att konduktören fick lite horn. Det finns hysteriskt mycket pack som tjuvåker och som aldrig åker fast så, när jag åkte till Kalmar förra året så åkte det en omgång med drägg som jag kan satsa pengar på att de inte hade biljett. De var även så störande att jag kände det där behovet av att kasta saker på dem.

Sj är inte mina vänner men konduktörerna är allt som oftast trevliga och jag tycker om tåg. Att lämna sin lillasyster även om det bara var för ett toalettbesök utan tågbiljett är rejält, djävla klantigt och om jag inte minns fel så fick jag hålla i min biljett vid den åldern. Plus att tåget har endast rullat cirka en kvart sedan startdestinationen och de flesta som har åkt tåg vet att konduktören kommer i början av resan om det inte är något speciellt.

Jag tänker inte tycka synd om en klantig storasyster för det åker rejält mycket slödder på sträckan mellan Örebro och Kumla.

Är jag förvånad över att någon tar upp ämnet "rasism" på en gång? Nix. Oj, jag skulle kunna dividera vidare i det här hur länge som helst men eftersom folk skulle missuppfatta mitt ogillande av människor för rasism så håller jag mig. I min värld har inte människor några färger eller liknande, de är precis lika illa var de än kommer ifrån.

tisdag 2 augusti 2011

Apostlahästar

Sommarnatten smeker som sammet mot min bara hud, luften är som en blandning mellan varmt och kallt och har den där härliga smaken och doften av natt. Insekterna sjunger i mörkret medan vinden får asplöven att rassla, mina fotsteg knastrar mot vägen och min skugga hinner ifatt mig vid varje gatlykta.

En katt slinker in i buskarna vid diket, den ignorerar mina lockanden och hästen tittar trött på mig innan den vänder sig för att vandra in i skuggorna.

Det är inte mörkt, det är inte ljust, det är det där härliga skimret. Det som gör att konturerna blir suddigare för att lämna så mycket åt fantasin som bara går, de färgerna som gör träden lika gärna kan vara entiskor som försöker hitta sina makar eller som gör att husen får vingar.

Ljuden är annorlunda också, var det ett rådjur i skogen eller var det ett troll som lade sig till rätta på mossan? Stannade löven till av andakt för enhörningen som susade förbi i närheten eller var det bara att vinden lade sig?

Mörkerrädslan stängs ute av allt lugn jag känner, av att jag känner igen allt även om det kanske har blivit ombyggt eller vildvuxet, mitt hjärta vet var stegen skall styras och allt det svåra håller sig borta, håller andan.
Det är jag och min skugga, tryggt skyddad av alla goda tankar som stänger ute monster.

måndag 1 augusti 2011

Vid lägerelden

Det var ingen överraskning men ändå kom mörkret som en chock när elden slocknade och mörkret svepte in mig i sin sammet, dämpade ljuden samtidigt som det förstärkte viskningarna. Mina händer krafsade i eldstaden på samma sätt som de hade gjort så många gånger förut men det enda det gav var små stänk av glöd när svalnande klumpar av aska brände upp min hud.

Egentligen visste jag att dessa små stråk av ljus egentligen var värre än natten, de förstörde mina ögon och skadade min hörsel, det knastrande jag hörde i bakgrunden var inte längre lägerelden utan deras smygande steg.

Jag inbillade mig att det var lite mindre mörkt i den cirkel som nyligen hade badat i ljus, jag såg skillnad i skuggor bara jag ansträngde mig tillräckligt noga, jag försökte att blunda för ögonen som närmade sig. De svävade i mörkret, svepte närmare.