onsdag 27 juli 2011

Biljett för stand by

Åtskilliga samtal med nära och kära och jag är inte mer nära en lösning än vad jag var innan, framtiden är höljd i ett dunkel och jag skulle faktiskt ge en hel del för att inte välja fel den här gången. Att behöva undra på vad man kan gå miste om vad man ens väljer och att kanske i slutet upptäcka att man har valt fel.

Något lite genomtänkt, kanske



Ibland funderar jag på om man kanske skulle vara ambitiös och ha ett tema på det här stället, enbart skriva om en viss sak och allt det där som "bloggtipsen" pratar om, allt för att man skall få besökare och så vidare. En gång i tiden fick jag en kommentar från en läsare som hade sökt på något helt annat, funnit min blogg och sedan börjat läsa den (är du fortfarande kvar?) men i nuläget så presterar väl besöksräknaren en halv person om dagen eller liknande. Vilket är tämligen intressant för jag har hamnat i blåsväder ett par gånger på grund av mina tankar, lustigt.

Det är väl inget jag brinner för så men visst vore det trevligt att kunna få fler läsare för då kanske jag skulle kunna skriva något mer vettigt istället för att sitta och gnöla om triviala saker. Sitter och filar på lite funderingar angående tvspel men jag körde fast så nu ligger det i sparat-listan och glöms troligen bort.

...i alla fall! Helt utan ordning, fenomenala djur!

Kolossbläckfisk

Vattendjur är helt fenomenala och emellanåt nästan obegripliga att förstå sig på hur evolutionen hittade på den slutliga skapelsen och denna raring till mollusk är en nyfunnen kärlek. Jättebläckfisken har alltid gjord mig alldeles lycksalig, på samma vis som när hästälskare ser föl på ett ungefär, och när jag upptäckte att den hade en kompis som var om möjligt ÄNNU häftigare så föll jag direkt. Jättebläckfisken har charmerande sugkoppar som är taggiga runt om medan kolossbläckfisken har krokar. Som ROTERAR! Hur rackarns tufft är inte det på en skala? För något år sedan såg jag en dokumentär om ett exemplar som de undersökte och de mätte även upp att den hade det största ögat i djurriket. Jag satt i två timmars lyckorus och jag var inte sen med att informera alla som ville och inte ville om kolossbläckfiskens genialitet. Visste ni att hjärnan sitter runt matstrupen så att om de tar för stora tuggor så får de hjärnskador!





Kvastfening

Jag minns fortfarande den dagen jag såg nyheterna om att de hade hittat ett livslevande fossil och mina ögon blev troligen stora som tefat. Denna varelse har nog alltid fascinerat mig i smyg genom att man verkligen ser att den är uråldrig, fenorna ser ut som om de skulle kunna fungera på land, ögonen, fjällen... Allt om denna fisk ropar urtid, magi och allt det som man bara kan önska sig. Blotta tanken på att denna magnifika varelse skulle ha kunnat undvika att bli känd (förutom att invånarna runt trakterna där de fiskade upp den redan visste om att den fanns...) gör mig nyfiken på vad som mer finns där nere.


Pingvin

Ända sedan en "trumresa" på ett hippielajv där jag gick nerför en spiraltrapp och vidare in i en grotta som bara blev isigare och isigare tills den bestod av is och mötte på en bunt pingviner så har jag haft ett gott hjärta till dem. Så mycket mer kan jag nog inte säga mer än att jag måste trycka undan en önskan av att bli en galen pingvintant istället för att samla på katter.



Gräsand

När jag gick i skolan i Mjölby så såg jag något hjärtskärande på vägen från tåget. Mitt på gatan låg en gräsand, påkörd och med halva magen utanför kroppen. Bredvid vägen gick hanen och snattrade upprört. Jag vet att man inte skall lägga mänskliga känslor på djur eftersom det är att låta dem gå ner till vår nivå men det såg ut som om partnern väntade på att den andre skulle resa sig upp och komma ikapp. Det som var än mer ledsamt var att anden inte låg på ett ställe där bilens däck brukar vara om man inte med flit kör på något. Nej, änder är rara djur och de pratar glatt och nu skall jag sluta prata om dem eftersom jag troligen kommer att låta tämligen galen då.


För att inte riskera att det blir alldeles för långt för jag kommer bara på allt fler magiska djur allt eftersom jag funderar så nu tänker jag drömma mig bort till trollhajar, sillkungar, humlor och marsvin.

tisdag 26 juli 2011

Den där "Anna"

Jag tror det var någonstans runt 1996-97 som jag satt på en tekniklektion och spikade i spikar i en spånskiveplatta för att sedan kunna linda metalltråd runt dem och slutligen löda fast olika små tekniska delar i dem som det började. Jag skrev upp mina initialer mös igen över att de bildade ett så fint ord som "alv" och sedan fnissade jag lite när det tillsammans med mitt efternamn blev ett förvanskat plural av samma ord. Det betydde att det fanns något speciellt med mitt namn och jag kunde känna mig lite mer som en person istället för en av alla dessa Annor, hela min skoltid var jag Anna R, något jag avskydde.

Kanske har jag förvrängt minnet men jag kommer ihåg det som att mamma hade funderingar på att låta mitt namn vara Vilhelmina och jag tjurade lite för mig själv över att jag inte kunde få ha ett sådant tufft namn istället för att vara en medelmåtta. För en medelmåtta var jag i mina egna ögon och ett mellanmjölksnamn gjorde det inte bättre.

Så öppnade sig internet för mig och jag fick en chans att ge mig själv ett namn, efter ett väldigt misslyckat försök så kom jag fram till att mina initialer var fina och sedan fastnade det. Jag var Alv. Alv the Earthling, Alv Mandragora, Alv Månskensdotter, Alv Tarantella, Alv, Alvis, Alvisen... Men alltid först och främst Alv. Jag blev en person, jag blev någon, jag började lystra mer och mer till Alv och ett antal började kalla mig det istället.

Jag drömde ofta om att byta till det, jag pratade en gång om det på mitt sommarjobb inom äldreomsorgen och fick ett fnysande "Vad skall det vara bra för?!" från en av mina kollegor men det var den kostnad jag trodde att namnbytet skulle kosta som gjorde att jag drog mig tillbaka. Under min senaste tid i skolan så fick jag nog, jag skrev ut en blankett, fyllde i den och lämnade den till skattekontoret och en tid senare fick jag hem ett brev där det stod svart på vitt. Jag var numera Anna Lydia Victoria Alv. Även om jag inte ville förstöra den grundläggande innebörden med mitt namn så ville jag inte heller ta bort det namn som mina föräldrar bestämt åt mig och jag lade till det i slutet, på så vis kan familjen fortfarande kalla mig det utan att det blir konstigare.

Min lärare var till och med snäll nog att se till att mitt "yrkesbevis" stod med rätt namn och även om han hade det svårt med att byta namn så försökte han. Jag presenterar mig numera aldrig som Anna, den där Anna är någon annan och jag lystrar inte till det specifika namnet utan mer till ljudet av rösterna som säger det. Flytten ned till Varberg gav mig även chansen att få vara Alv fullt ut utan att någon skulle kunna gå tillbaka i gamla vanor och ingen skulle kunna ifrågasätta varför jag helt plötsligt gick från att vara en Anna till en Alv.

Alla vill vi göra ett avtryck i andras medvetande, nu kan jag göra det genom att bara vara mig själv.

Att vara Alv.

söndag 24 juli 2011

Ett ludd

Dygnet har blivit vridet, jag tvingar mig i säng vid två och tänker att det bör inte vara några problem att ta mig upp till klockan tio eftersom jag har klarat mig på lite sömn innan. Sedan har vi det där problemet med att jag är exceptionellt urusel på att ta mig upp när jag inte har några förpliktelser och idag slog jag rekord i att vakna tjugo i två utan ens ett minne av att klockan ringt.

Försökte att läsa tills ögonen gick i kors vilket inte gick så bra, boken tog slut eftersom det var en ungdomsbok och sedan så kom jag inte på vad jag ville läsa. I natt försöker jag mig på Imperiets dotter varvat med A Link to the past och hoppas på bättring.

Orken finns inte där även om det är alla de där sakerna som jag måste eller faktiskt VILL göra men igår förgyllde jag min kväll med att se The princess bride (den svenska titeln är så grovt missvisande att jag undviker den) och jag förstår inte varför jag väntat så länge.

"My name is Inigo Montoya. You killed my father, prepare to die. "


Ikväll blir det flicktema, jag har redan stått och sminkat mig och kanal tre hade visst det på känn eftersom tablån visade Bridget Jones dagbok nu klockan nio. Ypperligt säger jag och loggar av.

lördag 23 juli 2011

Brev om uppsägning

Till den det berör,


Lämnar härmed in min uppsägning för rasen människa och undrar ödmjukast om jag skulle kunna få byta till kackerlacka, dagslända, gråsugga eller annan intressant insekt. Människoaporna har inte upphört att kriga eller tävla med sina digitalklockor (numera kallade smartphones) och min medkänsla krymper för var dag som jag läser nyheter så att den numera är minskad till enbart de jag känner.

Frågan är om konstruktören för människoapan missade att lämna ut en viktig uppdatering så att vi inte har kommit förbi beta-versionen? Personliga uppgraderingar verkar enbart vara av kosmetisk art och gör föga för intellektet som verkar degraderas för var dag som går och jag önskar att fly fältet innan jag glömmer hur en konservöppnare fungerar och istället tror att det är ett tillhygge för att mörda andra människor med.

Bifogar även en lista på förslag på appar som kan installeras i programvaran allteftersom enheten åldras. Har även upptäckt vissa buggar i min hjärtenhet och jag tror att det har kommit virus i något av programmen eftersom inte den minsta känslosnörpning ger sig tillkänna vid visning av svältande barn på televisionen medan ett plågat djur gör mig gråtfärdig.

Kan jag avinstallera operativsystemet och lägga mig i väntan på en ominstallation?


Med vänliga hälsningar

Missnöjd kund

onsdag 20 juli 2011

Orden står i skamvrån

Det är massor med ord som ligger i huvudet men de fastnar på vägen ut och munkavlen känns väldigt verklig för stunden.

måndag 18 juli 2011

Det blir liksom inte riktigt komplett

Jag går fortfarande runt i någon sorts dimma som gör att jag inte riktigt har förstått vad som har skett i mitt liv, det finns en hel del saker att styra upp och ett antal vägskäl att välja mellan men det är något som inte riktigt kändes ordnat.

Även om jag har stött och blött med åtskilliga nära vänner så var det en viss persons ord som fattades, uppenbarligen så kan inte ord få samma kraft genom en telefon och jag fick helt enkelt göra en utflykt till Kalmar där min bästaste vän bor. Jag ringde och förvarnade ett par dagar i förskott och fick svaret att det skulle gå alldeles utmärkt förutom lite saker att göra på fredagskvällen. Inga problem tyckte jag, tankade bilen och körde förvånansvärt lagligt nedåt i Sverige.

Väl framme så sade Yvonne att hon hade prioriterat om för att kunna umgås med mig hela helgen men det roliga var att jag inte ens tänkte på det som att det var ett problem att det skulle ha försvunnit ett par timmar för i mina ögon bor vi fortfarande bara en promenad ifrån varandra. Sedan att denna promenad involverar nästan fem timmars bilkörning är ganska konstigt men den mänskliga hjärnan är tämligen magisk och gör att jag glömmer bort det lika snabbt som jag upptäcker det.

Och hon fanns där med det som jag behövde.

onsdag 13 juli 2011

Kampen mot grönskan

I vanlig ordning (det är ju veckodag) så tog jag mig inte upp ur sängen förrän runt tolvsnåret, jag förstår inte riktigt min inre klocka. Visserligen är det väldigt praktiskt eftersom jag då kan minska ned födointaget till en kombinerad frukost/lunch och sedan bara äta något på kvällen. Score!

...samt klämma in en och annan Piggelin här och var.

Idag tänkte jag även att jag skulle försöka att dra mitt strå till stacken och försöka göra något vettigt så att pappa inte känner att han har en lat ongadjävel som går och dräller hemma och efter lite googlande så gav jag mig ut i trädgården. Tre timmar senare så var tre buskar rejält nedbantade och jag hade sågspån högt och lågt på mig, att försöka beskära buskar som troligen har fått steroider och inte blivit ansade på ett tag är tämligen intressant och många av grenarna var säkerligen över fyra meter höga.

Nästa etapp blir att anfalla schersminen på baksidan så att den inte äter upp altanen och efter det blir det klätterhortensian som mer ser ut som en monsterhortensia. Jag är väldigt glad att jag inte har en trädgård, visserligen är det väldigt skönt att bråka runt i den nu eftersom det håller bort tankeverksamheten men fy för att göra det på regelbunden basis. Förvisso underlättar det väl kanske om rensning och beskäring görs regelbundet istället för vart fjärde år, pappa och jag verkar ha samma inställning till trädgårdsarbete.

Ja, på tal om trädgårdar så upptäckte jag ju även i mitt informationssökande om när man egentligen skall klippa ned saker och ting av grön karaktär att jasmin inte heter jasmin utan schersmin. Man lär sig något nytt varje dag.

tisdag 12 juli 2011

Den där Johan Falk...

Jag har hört folk prata ganska friskt om den där serien och jag har ju faktiskt sett Livvakterna och Den tredje vågen vilka jag faktiskt (förvånansvärt nog) tyckte var bra.

I kväll gick Leo Gaut på tv och jag är... inte imponerad.

Eller, det är väl egentligen lite elakt mot filmen för den var nog bra förutom att de tog upp det där härligt känsliga ämnet otrohet mitt i.

Johan Falk har uppenbarligen lekt rundor med någon kollega (jag vet exakt lika lite som ni om den här serien) och arbetar i Göteborg medan hans fru är på annat håll i landet. Det börjar ju inte bra när han står och tittar in i sitt badrumsskåp och rensar ut hygienartiklar av det mer feminina slaget. Först trodde jag att det kanske var en skilsmässa eller liknande men sedan kom visst frun och hälsade på.

Lite saker händer, folk får stryk, jadijadiklassisksvenskfilm och sedan så erkänner frun att hon har varit otrogen eftersom de har bott så långt ifrån varandra. Johan Falk tar till stora martyransiktet och börjar att vråla och härja om vem det är och lyckas göra att hon får dåligt samvete.

...när han har varit precis lika usel själv.

Ungefär där blev jag tämligen irriterad men tack och lov får hon reda på vad han har pysslat med och skäller ut honom på arbetsplatsen. Rätt åt honom.


Det där med att spela offer när man själv är den nedrige förstår jag inte riktigt men det är väl en sådan sak som folk har sagt i evinnerliga tider. De är troligen rädda för att man skall göra exakt likadant som de.

lördag 9 juli 2011

It's all junk!"

De som håller filmen Labyrinth nära hjärtat vet precis vilken scen jag talar om. Sarah blir konfronterad med alla sina saker av två varelser med berg av prylar på ryggarna och kommer till insikt om att det bara är skräp.

Jag är en av de med saker på ryggen, jag älskar att ha saker, samla dem runt mig, äga massor av fina ting som gör mig glad. Särskilt böcker. Böcker är trygghet, de ger mig lugn även om jag sorgligt nog inte har läst så mycket som jag vill de senaste åren.

Nu kommer jag på mig själv med att bli irriterad över allt skit jag har, alla prydnadssaker, alla prylar, alla tunga lådor med skit som äter plats, som jag inte har någonstans att ställa, för att jag i mina ögon är hemlös. En liten del av mig, om än minimal, vill bara samla allt i en container och glömma det för just nu är de bara till besvär.

Jag håller på att organisera i bokhyllan, något jag inte har gjort på år och dag. När jag flyttade ut den till pappa så stoppade jag bara in alla böcker på måfå utan någon ordning vilket är tvärt emot vad jag vill ha. Sedan fick det vara så, glömd var den sortering efter genre, fack- och skönlitteratur, kosmetiskt ordnade ryggar så att de minskade i storlek allt eftersom man närmade sig mitten på hyllan. Nu ligger det staplar överallt på golvet eftersom kaoset alltid är som värst precis innan ordningen, jag orkar inte bry mig, just nu är de bara saker som tar plats. Jag har staplar med böcker jag skall väga för att se hur mycket det kommer att kosta att skicka dem tvärs över Sverige, jag sållar bort böcker. Jag som ser på böcker som hundvalpar. Jag suckar frustrerat när jag upptäcker ännu en rad bakom första raden med böcker men det är med största sannolikhet för att jag vet att jag snart (förhoppningsvis) får packa ned dem igen.

Jag är så trött på att flytta, trött på att bo i kappsäck med mina ägodelar utspridda i hela släkten, även om jag absolut inte vill det på något sätt så hade det varit ganska skönt att bara bli av med hela rasket. Det skulle vara som att förlora en bit av mig själv men varför bryta trenden när det känns som om det är det enda som har hänt den senaste veckan?

Det var nyligen jag lyckades se botten på den sista banankartongen, jag hade börjat få ordning på var det mesta skulle kunna bo, jag rensade bort TIO banankartonger med köksattiraljer och dubletter, jag hade bara ett par kassar med blandat bös kvar att få in i den lögn jag kallade hem.

Nu är det bara jag och massor med lådor kvar, jag hade planerat att tömma på så mycket av småkrafs jag kunde den här veckan men jag har inte orkat, jag borde tömma ned alla mina kläder i de svarta sopsäckarna de nyligen bodde i, plocka ut mina handdukar och sängkläder, riva ned alla mina skor och jackor, styra upp med flyttlass och utrymme för var allt skall vara under tiden.

Men jag orkar inte.

Jag borde skicka ett mail till min arbetsförnedrare och förklara varför jag har varit en sådan dålig arbetslös, jag skall till och med förklara relativt grundligt vilket troligen kommer att låta som en snyfthistoria som de säkert har hört förut.

Men jag orkar inte. Istället har jag börjat med det digra arbetet att läsa ifatt en nätserie jag inte har rört sedan 2008, visserligen är jag glad över att den fortfarande är igång men det är åtskilliga strippar jag ligger efter.

torsdag 7 juli 2011

Kväva liv

Ungefärligt citerat från en diskussion angående köttätande som jag dumt nog lade mig i på ansiktsboken efter att ha fått det klassiska "Kött är mord!" slängt efter mig varav jag svarade:

"Abort är mord också men det är fortfarande djävligt praktiskt emellanåt."

Roligt nog så dog diskussionen ganska snabbt efter det, jag undrar varför. Antingen är det bara för att jag har börjat läsa tidningen senaste tiden eller så har det där med abort hoppat upp till ytan igen, det är alltid några moraltanter som måste härja om det och senaste omgången var väl det att fostren fortfarande lever efter att de har plockats ut.

Det enda jag kan tänka om det är att då är det väl bara att spruta in något i dem så att vare sig de eller personalen behöver lida. Några kvinnliga Sverigedemokrater (vilket bevisar en gång för alla att kvinnor är dumma i huvudet de med) hade skrivit en spalt i någon tidning om att det bara skiljer en vecka mellan att rädda och att döda.

Och? Skall det vara tre veckors gränsland där man får göra vare sig det ena eller andra då? Återigen togs det även upp det där med att kvinnor banne mig har en plikt att skydda sig och att abort inte skall vara en preventivmetod. Herredjävlar, de som har gjort en abort vet nog mycket väl om att det är väldigt opraktiskt, tidskrävande och för vissa även psykologiskt påfrestande och tar nog till andra metoder.

En annan sak som jag har hört folk andats om är även det där med att det är en myt om att försatsen kan göra dig gravid bara för att de skall slå ifrån sig skulden vilket en gynekolog jag berättade det för skrattade och sade att det gick banne mig visst det. Sådana som har blivit våldtagna och lever i förnekelse om att det blev något utav det, skall de beskyllas för att de inte sade "Ursäkta, kan du använda kondom?" till våldtäktsmannen? Det finns ju även sådana (även om jag fortfarande inte kan förstå hur man kan missa något sådant) som inte ens märker att de är gravida förrän barnet skall ut, är det också deras fel?

Nu är jag visserligen inte någon feminist men hade det inte varit roligt att se hur frågan hade sett ut om det hade varit män som hade fått bära på den bördan? Det finns en text skriven av Tage Danielsson som tar upp det där med ombytta roller, väldigt rolig men tyvärr kommer jag inte ihåg vad den heter.

För några dagar sedan så hörde jag på radion att världens befolkning har gått upp till ett visst antal miljarder och snart kommer att bli två miljarder till och frågan är då om det kanske inte är ganska bra med aborter. Fast, plus i kanten för att det faktiskt var kvinnliga sverigedemokrater istället för manliga för är det något som gör mig än mer ilsk så är det när någon som inte ens vet hur det fungerar skall ta sig ton.

Det går säkert att kalla någon som har gjort en abort att vara självisk men frågan är om det inte skall kastas runt, den som behåller ett barn även fast allt runt omkring säger tvärt emot är vad jag kallar självisk istället. Någon som är i ett sprucket förhållande och tror att ett barn skall lappa ihop förhållandet är mer självisk och tänker uppenbarligen inte på hur barnet kommer att få det i framtiden. Är inte de mer själviska?

Min var ganska enkel att välja och jag har fortfarande inga samvetskval över den och det är inget jag kommer att smussla med även om jag inte basunerar det högt och lågt (istället skriver jag det i en blogg, hur var det nu... Din framtida arbetsgivare kan läsa din blogg? Hej, arbetsgivare!) men jag vet med mig att jag inte kommer att bli en bra förälder och jag hade i så fall varit en ensamstående mamma med en unge på två och ett halvt års ålder vid det här laget. Wooh.

Jag har sedan tidiga år kommit fram till att det där med avel inte är för mig och äntligen så börjar faktiskt folk att respektera min åsikt, det bästa var när en arbetskamrat tittade på mig och faktiskt sade att hon inte trodde att jag skulle få barn. Tidigare får man alltid den där minen och ett överlägset nickande tillsammans med: "Jo, jo.. Du kommer snart dit du med." som om jag vore ett litet barn som inte vet mitt eget bästa. Varför skall jag skaffa barn när jag vet att jag med största sannolikhet kommer att slå det?

Nej, det är nog dags att revidera om livsmålen till något vettigare och kanske se till att återinföra ättestupan eftersom det nog kommer att bli full rulle i PRO om ett par decennier.

/end rant

onsdag 6 juli 2011

Att vara en bra människa

Jag tycker inte om att använda termen människa egentligen, människa är för mig synonymt med allt det dåliga här i världen och jag föredrar att kalla de jag tycker för varelser. Däremot sitter vanan i och det vanligaste är att kalla det för människa så jag gör det.


För att undvika personliga påhopp även om jag har tagit bort alla som har med personen jag har i åtanke från min bekantskapskrets så kan jag inte ta upp ett exempel utan jag tar bara överlag.

Att vara en bra människa rakt igenom betyder inte att man bara är bra inom ett område, då är man det överlag och det går inte att säga mer än det. Är någon den perfekta klippan på sin arbetsplats men ett rövhål som inte gör ett skvatt hemma så är du inte en bra människa. Sätter du familjen i första hand och struntar högaktningsfullt i dina arbetsuppgifter så är du inte en bra människa, så enkelt är det.

Sorgligt men sant så tillbringar de som arbetar större delen av sin vakna tid på sin arbetsplats och även om man skall hålla isär arbete och privatliv så kan du inte dölja din person eftersom allt går hand i hand. De val du gör på ditt arbete speglar fortfarande dina personliga åsikter, väljer du att inte göra dina uppgifter så visar det helt enkelt att du är lat om du inte har någon bakomliggande orsak att göra så. Är du otrevlig i telefon mot dina kunder så är du troligen en otrevlig person (alternativt har du fel sorts arbete, det går ju faktiskt att hata folk men jag tror nog att ni förstår hur jag menar) och det går inte att skylla på sitt arbete.

Det går att argumentera mot det här med att jag är alldeles för indoktrinerad in i att man skall arbeta och göra sin plikt mot samhället men det är inte riktigt så jag menar. Jag fick höra av min chef att det kändes tryggt att se mig sitta och arbeta för då visste denne att arbetet skulle bli gjort. Detta har inte med att göra att jag älskar mitt yrke och att jag har yrkesstolthet så att det räcker för tre guldsmeder (plus att jag är djävligt duktig) utan för att jag är en bra person. Ja, visst är det osvenskt utav mig?

Jag tillbringade större delen av min vakna tid på mitt arbete och om jag hade varit någon annan där hade jag levt i en lögn i en väldigt stor procentuell del av mitt liv. Synd att mina ord inte riktigt räcker till för att förklara ordentligt hur jag menar.

tisdag 5 juli 2011

Hallå, Hollywood! Var är mina pengar?

17 juni 23:36
"Nu blir det till att sova för min del, mottagningen pendlar mellan ingen alls till att vara en plupp. Prövar att ringa i morgon. Du kan ju skicka godnatt sedan. Älskar dig massor, snov gott. Puss och gos."

Det fick jag när jag trodde att han var i en sommarstuga på östkusten, ovanför Stockholm, för att fiska med sin arbetskamrat. Nej, det skickades från Örebro och det finns massor med täckning där för jag har varit där och kunde med lätthet ta emot ett samtal. Dagen efter åkte han till Söderköping.

18 juni 10:17
"Helt kass mottagning, får försöka ringa efter fisket... Ha det så bäst idag, älsklingen... Pussar och gosar."

Jag gissar på att det skickades innan resan mot Smultronstället.

18 juni 22.36
"Godnatt, älsklingen... Nu blir det till att sova, du kan ju skicka och säga godnatt... Finast och bästast är du... Puss och gos"

Jag ringde inte så mycket under helgen eftersom han sade att mottagningen skulle vara dålig plus att jag inte ville störa när han gjorde något roligt med en kompis. Jag skickade istället ett par sms här och var men satt mest hemma i soffan och drällde framför dumburken.

22 juni 22.09
"Nu blir det till att sova för min del, du kan ju skicka och säga godnatt sedan. Älskar dig massor... Dröm sött... Pussar och gosar"


Det meddelandet fick jag när jag trodde att han skulle på utbildning i Stockholm och han sade att han troligen bara kommer att stupa i sängen så att han skickar nog bara ett sms. Han åkte från Kumla på kvällen, jag pussade honom hej då och han åkte istället till Örebro. Jag tror även att jag har ett svagt minne av att han ringde mig på kvällen och sade att han köpte en latte på McDonalds för att han var så trött. Troligen en bra ursäkt för att inte ringa mig på kvällen. Och roligt nog så fanns det ingen mugg efter den påstådda latten även om han mycket väl vet att jag samlar på klistermärkena på dem och han är då ingen ordningsam person som slänger skräpet på en gång. Den tidiga timmen beror nog mer på att det var då han smet in på toaletten och skickade det till mig.

Och jag har inte ens tänkt noggrannare på det förrän nu eftersom jag aldrig trodde att man ljög så mycket för någon som står nära, är det inte lite konstigt att det är okej att skicka iväg någon på utbildning i Stockholm mitt i veckan eftersom det kommer att betyda att han inte skulle kunna ta ned sig i tid till jobbet dagen efter?

Fyra nätter sedan jag slutade jobbet och flyttade hem sov han över där och jag minns inte ens alla ursäkter som han nyttjade för de gångerna. När jag var nere i Kalmar med min bästa vän sov han borta. Det är ju väldig tur att jag är en nattuggla när jag är sysslolös (annars också förvisso) så att jag oftast brukar låta honom ringa och säga godnatt istället för att jag skall ringa och väcka honom. Måste ha passat ypperligt vid alla dessa tillfällen eftersom jag då inte kan störa i något. Det är väl ett under att jag inte fick någon gliring om att jag inte har velat tala i telefon men de gånger jag har snoppat av har varit när jag har haft sällskap av VÄNNER eller FAMILJ och inte har velat vara oartig genom att prata i telefon för länge.

Visst är det lite som en konstig såpa?

"Not there, not there, not there!"

Aldrig har jag dragit mig så för att sätta mig i bilen och åka dit, Kumla har alltid varit som en fyr mitt i allt mörker när jag längtade bort från Varberg och nu är det som en sorts symbol för allt som gör ont. Klumpen i magen växer och ögonen börjar tåras, måste ta itu med allt och jag måste få bort allt som är mitt. Måste ordna, måste få ordning, måste rensa, måste leva, måste andas, måste.

Jag försöker blunda så hårt jag kan för att se om det bara är en ond dröm men istället sitter jag i ett av mina gamla rum med datorn i knät och undrar hur jag skall formulera mitt snyftbrev till Arbetsförmedlingen så att jag inte skall få för mycket skäll över att jag har varit en dålig arbetslös.

Ser bilder på människor som gör roliga saker tillsammans, skrattar och ler tillsammans och känner mig med ens så obeskrivligt tom och övergiven. Jag vet att saker och ting kommer att lösa sig och att såren läker förr eller senare men kommer de att läka så som jag vill att de skall göra? Allt det jag har önskat att vi skulle kunna göra nu när jag flyttat hem, att man kanske för en gångs skull kunde åka någonstans på en sorts semester och kanske försöka komma iväg till Liseberg igen.

Nu blir jag äcklad av tanken på att äta glass, jag vill aldrig någonsin sätta min fot på kinarestaurangen i Linköping och jag kommer förmodligen inte vilja ta i mina fiskespön på flera år framöver.

Ingen idé att fly längre, dags att ta itu med verkligheten.

måndag 4 juli 2011

Ljuva psykofarmaka

Även om jag är förkrossad över allt så fungerar jag och jag är innerligt tacksam över det. Jag kan ta mig upp ur sängen även om det blir alldeles för sent som vanligt (nej, jag kan inte skylla min lathet och trivsel med sängar på något annat än mig) och jag får i mig ätbara saker och allt annat sådant där.

Den enda skillnaden är väl att jag känner mig lite frånvarande, jag får inte riktigt grepp om allt än men jag står och andas och jag kan åtminstone tänka. Jag kan tänka bort allt det onda och försöka att få ordning på allt som jag måste göra. Även om det där med att söka jobb är något jag skydde redan innan och även om jag har en extra spark i baken att ta itu med nu när jag inte har något eget hem.

Men, jag fungerar. Jag kan tänka relativt rationellt (Älskade Ms Spock, du är emellanåt min favoritpersonlighet) och jag kan tänka framåt även om det går tämligen trögt och att jag mer än gärna hellre spelar Gameboy.

Mitt hjärta hoppas på en lösning men jag kan vara ordentlig nog att inte gå efter känslor utan jag sätter upp en lös "plan" på vad jag tycker om det. Har anmält lite intresse för några lägenheter i Kumla och jag skall knåpa ihop lite ansökningar till arbeten.

Tröstlösheten är däremot som ett stort svart hål inuti även om den inte suger in allt hela tiden så finns den alltid där i bakgrunden, den har samma känsla av något som alltid har varit med även fast det är så nyligen den kom. Som en skugga, något som tornar upp sig bakom men ändå inte tar över allt helt och hållet. Kanske är det tabletterna som räddar mig från den värsta avgrunden, kanske är det därför jag är lite avtrubbad och inte orkar gråta hela tiden. Jag är ledsen men jag är mer ledsen på ett lågmält sätt, som om jag har gått och burit sorg så länge att jag har lärt mig att vara glad vissa stunder.

Detta kommer att bli en jobbigt vecka, jag skall börja röja igenom de där förhatliga förråden och rensa ut saker jag inte har tittat åt på flera år, jag skall dela upp alla våra saker och finna någon sorts lösning på var allt skall vara tills jag har någonstans att bo.

Det löser väl sig, även om jag är osäker på att det kommer att lösa sig än på många år så kommer jag nog att kunna leva.

På ett eller annat sätt.

söndag 3 juli 2011

Som en bioduk

Jag är tom på insidan, uppriven, söndersliten och bara... tom. Troligen är jag fortfarande i chocktillstånd eller så är det helt enkelt så att det blev överbelastat i känslocentralen så att det bara blev tomheten kvar. Sitter ute hos pappa med mitt nya bredband som jag har skaffat, imorgon skall jag på allvar börja söka arbete, få ett liv, få en egen lägenhet och se vad som händer.

Det enda han säger är förlåt om och om igen varvat med att det bönas om att jag skall ge honom en ny chans och jag undrar hur i hela friden jag skall klara av det när jag inte ens kan tänka på sådant nu. Jag har berättat för alla jag har kunnat om vad som har hänt för att jag vill att alla skall veta vilket stort svin han har varit och då är ju frågan varför jag då skulle ge en andra chans.

Det är inget jag kommer att kunna bestämma nu, det ligger i framtiden. Nu måste jag bara få ordning på allt, få ordning, sortera, ta mina saker, tömma den där infekterade varbölden som skulle bli "vårt" hem. Det ställe där jag har suttit åtskilliga kvällar och fått höra hans röst genom telefonen "Jag måste jobba över ett tag idag med."

Hur skall man kunna börja lita på någon efter ett sådant här stort svek? Hur mycket han än lovar att förändra sig och inskränka sig så är det ändå jag som kommer att få minska ned mig mest, det är jag som kommer att förminskas till en maktmissbrukande galning som alltid måste veta var han är, som alltid måste ha bevis och som alltid kommer att ha ett korn av tvivel i maggropen.

Men jag kan inte ta sådana beslut nu, jag måste landa, måste få ett centrum, måste andas, måste tillåta mig att vara arg, att vara ledsen och att bara vara.

Och om jag nu skulle ge den där andra chansen, hur skulle alla andra runt omkring mig se på mig då? Skulle inte det göra mig till en mindre människa också? Skulle mina vänner kunna se mig i ögonen utan att fnysa då? Skulle jag ens kunna ta med mig honom till någon sorts tillställning överhuvudtaget?

Vulcanen börjar kategorisera och ordna, fundera över hur allt det praktiska skall lösas och hur jag skall ta mig vidare. Hjärtat ligger och blöder på en bakgata men ändå slår det svagt och varje hjärtslag gör att det skimrar svagt.

lördag 2 juli 2011

Error

Det sitter någon i soffan bredvid mig, någon jag trodde att jag kände. Någon jag trodde att jag skulle leva resten av livet med och nu vet jag inte vem personen är.

I bilen på väg till ett par nära vänner för att leka hela helgen ringer min telefon med ett okänt nummer och jag svarar. En kvinna på andra sidan linjen beklagar att hon ringer och börjar sedan att berätta. Berättandet slutar inte och jag känner hur jag blir kall, jag frågar praktiska och kliniska frågor men jag får svar som gör att jag vill skrika rakt ut.

Hela våren har jag blivit lurad och innan det så har jag inte fått bli insläppt, jag har blivit undanhållen vardag och jag har blivit så grundlurad att jag skäms.

Marken gungar och jag vill bara lägga mig ned och sluta att andas för jag trodde inte att ett hjärta kunde göra så ont. Jag trodde inte att någon ville mig så här ont. Jag trodde inte att HAN ville mig så ont.

Jag trodde verkligen inte.