torsdag 19 maj 2011

Fluff

Det känns som om jag inte riktigt har vaknat, som om jag inte vet vad som händer runt omkring mig. Saker snurrar runt, runt, runt och jag har sådana där borden och måsten som jag inte har gjort än för att jag nog är lat.

Ja, så är det nog. Jag är nog lat. Och rädd. Rädd för det där mötet i nästa vecka och rädd för att förmedlaren kommer att rynka på näsan åt mitt beslut. Rädd för vad som kan hända om jag inte hittar jobb, om allt skiter, om verkligheten kommer och biter mig i ansiktet och tar med sig en bit av min kind.

Samtidigt blir jag arg. Arg över att det ens skall behöva vara en sak att ifrågasätta och arg över att jag själv ser det som en svaghet, arg över att min före detta chef gladeligen basunerade ut att det var hemlängtan som var orsaken och arg över att jag ens blir arg över det eftersom det betyder att jag egentligen skäms över det.

Det snurrar, en sorts kompott av blandade saker, en sörja av att jag inte borde göra sådant här och att jag inte riktigt vet vad jag vill med mitt liv. Jag vet vad jag är men inte vad jag kommer att arbeta med, två skilda saker. Mina händer längtar efter verktyg precis på samma sätt som lungorna söker luft, jag ser former i det jag tycker om och omvandlar det till något i plåt och tråd.

Sedan ser jag ut genom fönstret och upptäcker att det finns mer där ute. Efter en diskussion med en nära vän som sade att världen är tämligen intressant kunde jag bara kontra med att ja, om jag fick bestämma vilka som var i den.

Almanackan full, med måsten, borden och andetag av lugn, små öar av min verklighet med det enda som jag vill acceptera. Ett membran skyddar mig från gröten jag inte förstår eller inte vill förstå men samtidigt förstår jag den, vet vad den innehåller och vad den är uppbyggd av. Jag vet beståndsdelarna, vet vad som måste göras och vad som förväntas men samtidigt så vill jag inte förstå det eftersom det är så ledsamt.

Fast, gröt blir tämligen acceptabel med tärnat äpple, kanel och sirap även om dietisterna säger annat. Kolhydrater DÖDAR så därför bör vi dieta ihjäl oss till en form som inte passar alla ben, livet ger oss cancer så därför bör vi inte äta det eller åka dit eftersom det kan ge dig prostatacancer att klappa en katt i Egypten. Är du inte man? Det finns säkerligen någon sorts annan cancer som gör att det växer ut en prostata så att det kan bli cancer i den sedan.

Livet är egentligen ingen cancer, det är alla de där andra som gör det till en cancer. De där som lyckas ge de bra sakerna dåligt rykte. Dödsmetallarna som bränner kyrkor, de hycklande religiösa som ger de vanliga troende grådaskiga kläder, de idiotiska bloggande blondinerna som förstör en en hårfärg.

Listan kan bli lång och svamlet ännu längre. Ventilen stänger till, membranet täpper till.

Almanackan säger att det snart är dags för nästa andetag, du måste bara springa genom minfältet först. Utan att passera gå.

lördag 7 maj 2011

En liten statusuppdatering

Röran i hemmet blir sakta men säkert lite mindre rörigare, utrotningen av min garderob resulterade i tre säckar med blandat bös och köket är tio banankartongers innehåll magrare. En del av mig undrar om jag har drömt för jag kan inte riktigt förstå att nästan tre år kunde gå så snabbt och att jag hade så lätt att släppa staden. Människorna kommer jag att sakna däremot.

En vän undrade om jag kan se mig själv leva i Kumla resten av mitt liv och jag vet faktiskt inte, jag vill vara i hemtrakterna men man vet aldrig vad som händer. Det är som om jag lever lite i en dimma, inget känns riktigt verkligt och jag kan inte riktigt förstå att det är JAG som är med i det. Besöket på arbetsförmedlingen gick smärtfritt, bokning av tid för att möta en förmedlare och två veckors frid från att höra att man minsann inte skall säga upp sig från ett jobb hur som helst.

Visst, det kommer ett par stötar av panik när jag inser att det finns en stor chans till att jag aldrig kommer att arbeta som guldsmed igen men jag kan skaka av mig det. Mina kunskaper finns alltid där och de kan aldrig tas ifrån mig om jag inte får en hjärnblödning eller liknande. Antingen så är jag totalt likgiltig alternativt så är jag helt enkelt tillräckligt trygg i mitt yrke och det är lite intressant att tänka att 1998 är så pass länge sedan som det faktiskt är.

Äsch. Orka.

måndag 2 maj 2011

Så mycket att ordna till

Flytten gick relativt smärtfritt, jag fick låta fina Madde kidnappa ett par saker för förvaring och tre stolar fick gå till de sälla jaktmarkerna. Att jag sedan totalt glömde bort cykeln var inte riktigt med i planerna. De enda gånger jag är optimistisk är uppenbarligen vid flyttning och påfyllningen av släpet slår Tetris med hästlängder.

Nu sitter jag i ett berg av saker och undrar var i hela friden jag skall få plats med allt, det krävs utgallring som är på gränsen till folkmord och resten blir troligen ett idogt pusslande.

Och jag måste gå till den förhatliga arbetsförnedringen innan fredag och jag måste få bort så mycket som möjligt innan jag åker till Kalmar så att Andreas inte behöver leka Bodaborg i hemmet. Men det är skönt att vara här igen, de senaste tre åren känns nästan inte verkliga eftersom det inte är något som jag brukar göra och frågan är vad nästa projekt blir.

Ännu en motivering till att få upp all packning är att få upp alla fina tavlor på väggen som jag fick i avskedspresent, massor med muffins och ett collage kamouflerat som en Super Mario Bros-värld.

Själva staden lämnar jag gladeligen bakom mig, den är konstig och jag kommer troligen aldrig att förstå mig på den riktigt. Något jag skall gå in på djupare en annan gång och nej, det är inte bara negativt utan mer skumt.

Men människorna är svårare, att våga erkänna för mig själv att jag faktiskt tror att jag kommer att bli saknad, att inse att jag kan få nya vänner.