torsdag 31 mars 2011

Skräckblandad förtjusning

Jag läste det här och blev lite kallsvettig av tanken. Det är förbannat roligt att det går bra för Sabaton men samtidigt så börjar jag tänka på alla nackdelar för mig som åskådare det har. Ju större ett band blir, desto mindre ser man av dem på scenen om man inte har ork att stå längst fram och knö, även om de spelningar jag har varit på hittills har visat på de "snällaste" åskådarna hittills så finns det inte hur mycket snälla hårdrockare som helst och ju fler fans det blir - desto fler mosare kommer det och desto längre bort från scenen hamnar jag för att jag inte skall få panik.

För visst, det är trevligt att se sina favoriter på "riktigt" men om det är ett mellanläge utan bildskärmar så är det egentligen bara ett par myror som fjantar runt någonstans i avståndet. Huu, jag hoppas de tänker över utformningen på festivalområdet så det finns plats att fly undan om det behövs även om jag känner mig tämligen besviken över att inte kunna stå långt fram. Två gånger har jag ändå stått vid skranket och en gång ett par meter ifrån men desto mer fans betyder även desto fler... sleazerockbrudar och DE är fanimig inga man vill vara i närheten av. De jag har stött på hittills har lite av den där känslan av att man inte vill titta för länge på dem för då kommer de vråla "VA FAAN, MUCKAR DU?!" förr eller senare.

Usch, jag tycker inte om folk.

Hit men inte längre.

Fröken Patricia skickade den här vidare så nu skall jag skriva åtta saker om mig själv och sedan skicka det vidare till åtta personer till.

  • Jag är en obotlig stoppkloss när det kommer till allt sådant som kedjebrev, om det så står om att något har skickats jorden runt fem varv och det kan bli ett till om jag skickar vidare så tänker jag "Fuck it. HAH! DELEEEETEEEE! Mouhahahahahahaha!" Alla vill vi leka gud bakom vår dator.
  • När jag såg reklamen för filmen The box förstod jag inte hur det skulle kunna bli en spelfilm av den handlingen. Det kommer en låda till min dörr och om jag öppnar den (eller hur det nu var) så dör någon okänd människa och jag får pengar. Jaha? Det blir ingen lång film det.
  • Jag är inte rädd för att bli gammal, jag är rädd för att bli tråkig och osynlig. Den dagen jag tycker att ett par blåjeans och en virkad tröja är finkläder så hoppas jag att någon avlivar mig.
  • Jag är asocial även om jag döljer det noga, jag tycker inte om att prata i telefon förutom med ett par väl utvalda personer. Att ha telefonskräck är tämligen intressant eftersom en stor del av kommunikationen utåt på jobbet går via telefon även om många har gått över till mail. Jag är bra på att låtsas.
  • Att jag har sagt upp mig från mitt jobb gör att jag känner mig som ett stort misslyckande vad alla andra än säger och även om jag själv vet att jag hade blivit ett monster förr eller senare av att ha stannat kvar. Det är bara det att smyckesfjantar finns högt och lågt i vårt långa rike, snart som pizzabagare eller liknande, så min chans att få ett jobb som guldsmed i mina hemtrakter är troligen lika med noll om jag inte horar runt rejält. Psykisk hälsa kontra arbete som man är utbildad till? Den här gången vann tack och lov hälsan även om jag svär åt mig själv över att ha varit så "svag".
  • Ignorance is bliss är min paroll, jag vill inte prenumerera på en dagstidning för man blir bara deprimerad. Arla i urtid köpte jag En dingding värld och läste igenom för att den var rolig, även fast jag visste att allt vad buffel och båg så blev jag väldigt förskräckt över att läsa "Jorden går UNDER 199-!!!" (minns inte vilket år riktigt) och jag tillbringade en stor del av nyårsafton med att ha ångest.
  • Jag må rubricera mig själv som en nörd men jag känner tämligen ofta att jag inte är nördig nog. Jag har inte ens klarat av Diablo och även om The legend of Zelda är min absoluta favorit så kan jag räkna de spel jag har klarat i serien på ena handen. A Link to the past klarade jag även bara för att en bekant spelade förbi det förbannade rummet där golvet försvinner samtidigt som man måste panika runt och tända lyktor och då blir det bara Windwaker och Minish cap kvar. Tämligen pinsamt.
  • Jag är en Nintendo-hora men även jag har mina gränser. Jag vill verkligen tycka om Wii men jag har nog inte riktigt förstått tjusningen med handkontrollsviftandet, de spel jag tycker bäst om till den konsolen är faktiskt de som kontrollen nyttjas som en "vanlig" handkontroll (Super Paper Mario är GRYMT!) men i många andra spel känns det bara som en töntig gimmick. Det finns massor med spännande finesser att utforska men spelutvecklarna verkar inte riktigt förstå vad de skall göra med det och istället kommer det tjogtals med skitspel per varje superbt spel. Jag förstod aldrig riktigt storheten bakom Mario Galaxy eftersom jag redan hade provat konceptet i Super Mario Sunshine till Game cube.


Där var det åtta saker, alltid lika trevligt att vara självuttömmande. Hur många är det som läser det här egentligen?

Vilka jag skickar det vidare till? Hah! Där hänvisar jag till min första punkt, jag tycker det är roligt att svara på frågor så länge de är lite mer nytänkande än "Hur ser ditt rum ut? Vad har du i väskan? Vad gjorde du idag?" men jag skickar helst inte vidare något, känner någon sig manad så varsågod. Håller på att fila på en egen lista med trettio olika ämnen men det blir ett senare problem.

onsdag 30 mars 2011

Svårigheter

Arla i urtid började jag skolan i Mjölby, för snart ett decennium sedan så fick jag mitt gesällbrev, om mindre än en månad så slutar jag från mitt jobb som guldsmed för att flytta hem och det kommer troligen att dröja innan jag får arbete som det igen.

Negativ? Nja, det är mer realistiskt men på ett positivt realistiskt sätt. Det jobb jag sökte igen har jag inte hört ett ljud om (ja, jag borde söka fler än ett jobb men nej, jag lever i en låtsasvärld för tillfället. Bingolingo! Finns inte! Lalalalalalah!) och jag borde egentligen sitta och skriva ihop ett personligt brev som Andreas kan lämna vidare.

Ändå känner jag mig så förbannat värdelös. Jag vet vad jag kan och att jag faktiskt är tämligen duktig men samtidigt känner jag mig så mindrevärdig för att jag inte har AMBITIONER och TROR PÅ MIG SJÄLV, sådant som man måste göra numera.

Jag vill göra smycken till andra men varje gång är det en smärre plåga, detta för att det allt som oftast är till närstående personer som jag bryr mig alldeles för mycket om vad de tycker. Varje nytt smycke är ännu ett tillfälle för mig att skämmas lite till över att jag ger bort mitt skit, blir jag nöjd över något så undrar jag om jag har har fått hjärnblödning och så vidare.

Ändå vet jag att det här är en del av mitt liv men jag vill inte leva på det, jag vill ha min verkstad och göra saker när inspirationen kommer och när folk vill betala lite extra för ett speciellt smycke, inte för att göra en förbaskad bricka som är stämplad med "Carpe Diem" för att hängas i ett snöre om halsen. Det kan andra göra, inte jag för jag är för gammal för sådant, för bitter kanske, för snorkig och högdragen.

Men då har vi det där andra dilemmat, vad i hela friden skall jag göra med mitt liv då? Jag är snart arbetslös och får lite smått panik över det faktumet och jag får även panik över att jag hela tiden hör en lugnande röst i huvudet som säger "Det ordnar sig." om och om igen och att jag faktiskt TROR på det. Jag lever i min trallalla-värld där jag inbillar mig att arbete faktiskt finns om det inte finns något problem för dig som person och det är en helt absurd tanke. Jag läste lite snabbt om någon som hade varit arbetslös i tio år och jag undrade på en gång vad de personliga problemen var för några. Herreminje, ibland tror jag att jag har en moderatdemon inom mig som rapar ur sig konstiga åsikter.

Något annat som faktiskt irriterade mig en del när jag läste det för några veckor sedan i Metro var att arbetsgivarna undersöker en på nätet och dömer efter det. Hah, det skulle vara intressant om någon skulle anställa mig då om de skulle läsa den här och vad i hela friden har det med min arbetsprestation att göra?

Så ja, om någon blivande arbetsgivare till mig läser det här så kan jag även meddela att utöver att jag är bitter och gnällig så är jag även idiotiskt trogen mitt arbete, är fenomenalt serviceinriktad och uppenbarligen trevlig utöver att jag har kunskap samt har lätt att lära mig nya saker. Uj, uj, uj. Anställ mig nu, tack.

I går fick jag beröm från två olika håll på jobbet, två glada mail kom med tackar och bockar över att jag var både proffsig, tillmötesgående och bara allmänt bra. Skumt.



Och på tal om något helt annat, sleezerockare måste vara något av det vidrigaste packet som finns. Honorna har säkerligen stått och fixat till sig i timmar och ändå ser de ut som något som Nikki Six (Eller är det med två x? Skit samma, det där äcklet från... Motley Crue. Nej, jag använder inte prickar för de har fanimig inga prickar i sitt språk.) har använt som torktrasa. Okej, jag gillar korsetter, nätstrumpor och svarta kläder men att ha enbart nätstrumpor som "byxor" är inte snyggt, porrigt eller bra. Det såg bara ut som om personen i fråga är för korkad för att ta på sig kläder även om hon var smal och allt sådant där som skall ses som snyggt (nej, jag hatar inte alla smala längre. Liz Hurley är fortfarande något av det porrigaste jag har sett). Eller något.

måndag 28 mars 2011

Fobier

Är det något som jag är riktigt rädd för är det att bli osynlig, att tappa allt det som är jag och bli till en droppe i mellanmjölken.

Min storasyster sade för några år sedan när jag hade en utläggning angående arbetskläder (inte fan tänker jag gå runt i fula arbetskläder när de inte ger något mer brännskydd än ett par vanliga byxor! Då kan jag lika gärna se snygg ut och brinna upp istället. Visst, jag har fått sota med ett par hål här och där på mina kläder men det har det hittills varit värt.) att jag hakar upp mig alldeles för mycket på kläder.

Och ja, det gör jag men det är mitt sätt att klamra mig fast vid att synas, att visa att jag inte är som alla andra, att jag är en glittrande varelse som lyser upp tillvaron. I ett par blåjeans känner jag mig otrygg och jag känner ett stort behov av att klippa sönder dem till något annat eftersom de annars bara ligger oanvända längst in i garderoben, något som ett par av den varan fick upptäcka genom att förvandlas till en sorts... kjol.

Jag vill inte vara som alla andra men jag vill heller inte anstränga mig för att vara som alla andra heller, att vara hysteriskt pretto är förbaskat jobbigt i längden och det var mycket roligare när man gick i skolan. Min klädstil har förvandlats åtskilligt under de senaste åren och ett stråk av militäriska färger har marscherat in för att blanda sig med spets, korta kjolar och rosa. Ibland har det skrämt mig eftersom jag börjat undra om jag kanske har gett efter för mellanmjölken och tycker att sakerna är så där "piffiga" men inte alltför skrikiga tills jag lugnar ner mig eftersom jag fortfarande vill använda mina tröjor från Tshirt hell.

Jag vill inte vara som alla andra, jag vill att andra skall tycka att jag inte är som alla andra MEN jag vill inte gapa om att jag inte är som alla andra, det skall märkas ändå utan att jag försöker hävda mig mer än nödvändigt.

torsdag 24 mars 2011

En sådan där konstig dag

Jag har gått runt och varit glad nu i flera dagar utan någon större anledning, idag bråkade jag med en låsfjäder på jobbet men det bekom mig inte så mycket (allt känns mycket bättre om man får slänga iväg något) och nu håller jag på att släpa ned lite saker i bilen inför kommande hemfärd.

Och när jag dödsföraktande asade ner mina banankartonger med verktyg från de övre hyllorna i garderoberna tänkte jag att jag skulle rota igenom den en gång till utifall ifall. Jag plockade bort gasslangen med sitt munstycke, ringlade försiktigt upp vajern till min hängborrmaskin och känner hjärtat göra ett skutt när jag ser en liten, brunröd ask ligga inuti mitt trofasta verktygsställ.

I det? Mitt diamanthalsband som jag har saknat sedan flytten.

Sierskan hjälpte mig inte hur mycket jag än hoppades men eftersom jag fortfarande tror på sådant så sammankopplar jag omedvetet det hon sade. Trä, mycket tyg, glas. Jaaa... Det VAR ju faktiskt ett träställ i lådan och... hyllorna är ju i trä. Det var även en glasskål i lådan samt att mitt lager av handdukar låg precis bredvid. Men som sagt, det går att finna sanning i allt om man bara anstränger sig men jag tror faktiskt fortfarande på att hon vet vad hon pysslar med.

Så nu skall jag avsluta min lyckliga dag med att vara lite mer lycklig samt troligen få ett lyckligt ryggskott av att släpa ned lådorna till bilen.


Men vad gör det? Jag skall hem till min älskling i morgon samt att det är våffeldag och i morgon skall jag störa mina söta arbetskamrater lite till som av någon outgrundlig anledning faktiskt tycker om mig alternativt låtsas bra.


Hah, jag är nästan i humör för att göra en mindre än tre!

måndag 21 mars 2011

Det var något jag skulle göra...

...vad det var minns jag däremot inte så jag kan ge en kortfattad version av min helg.

Lördag
Vaknade tämligen tidigt och låg och drog mig i cirka en timme innan jag masade mig upp för att göra lite ärenden på byn, införskaffade lite drickjom och skaffade även en present även om det inte blev det jag hade tänkt mig. Dumma Lindex som bara hade mysstrumpor med Hej Katten på. Vid tre-snåret började tröttdemonen hälsa på men jag kämpade tappert emot även om jag inte kunde motstå frestelsen att krypa ned i sängen med mitt ds, samtidigt började jag även få en bultande värk i tinningarna. Vid fem var det dags att göra sig vacker med allt vad det innebär, sminket blev rackarns tjusigt och jag sörplade i mig en stout under tiden, huvudvärken molade lite i smyg men jag hoppades på att den skulle avta.
Sedan kommer det mest imponerande jag gjorde under denna helg, jag hittade hem till damen vars födelsedagsfest jag var bjuden på! Även om det involverade lite nyttjande av upplysning.se samt Eniro så luskade jag mig framåt och det blev även extra lätt när bostadsområdet var välskyltat. Första doften av grillat låg även i luften, svenskar är konstiga emellanåt.
Väl på festen så var det trevligt även om min huvudvärk började bli allt värre vilket gjorde det lite svårt för mig att vara social med alla de människor jag knappt hade träffat även om det var riktigt trevligt. Gjorde det lite svårt att visa entusiasm när det kom långväga besök eftersom jag var mer upptagen av att få mitt huvud att sitta kvar på halsen och detta resulterade i att jag knatade hem vid den extremt sena timmen av halv nio. Tjugo över nio låg jag i sängen efter att ha sminkat av mig allt tjusigt, borstat tänder och knaprat knark och sedan sov jag som en död med vissa avbrott då jag vaknade och insåg att jag fortfarande hade huvudvärk.

Söndag
Vid elva på förmiddagen kämpade äntligen mina kära Bamyl ned värken och jag kunde trivas i det bra sällskapet som kom från Lilla Edet för att shoppa lite med mig och det resulterade i en heldag i Ullared där vi flängde runt i diverse butiker men först och främst GeKås. Jag gissar på att det nog kan ha räknats som en sorts migrän, tror jag. Det fikades, handlades, åts mat och så avrundade vi med att besöka ett världsarv och en kylig dag i mars blir definitivt mycket varmare i rätt sällskap. Tackar och bockar för att ni ville lägga en söndag på mig, kära vänner!

tisdag 15 mars 2011

Fnhk

Jag är inne i en folkilsk period då jag får ta mig i örat för att inte bli förbaskad på varenda liten sak som stör mig, mycket knorrande och morrande över saker som jag inte brukar störa mig nämnvärt på och det är väl bara så det är för stunden. Ett bra sätt att få mig på rätt köl? Att börja fundera på vad andra tycker om min eminenta personlighet och så brukar jag skärpa mig.

Fast det är ju så det är och till viss del skall vara, man tycker inte om allt som alla andra gör och det finns alltid något stör på ett eller annat sätt men då skall man se till för- och nackdelarna.

Men visst har man stött på sådana där charmerande psykiska vampyrer, sådana personer som suger ur all kraft tills man blir vrängd ut och in. Jag kände en sådan när jag gick i gymnasiet, jag tyckte bra om henne och vi tyckte lika om mycket men så var det den där sura smaken jag alltid hade i munnen efter att ha umgåtts med henne. Den som gjorde att jag kände mig mindre värd än vad hon var och att jag aldrig kunde bli lika bra som hon var.

Jag tvingade undan den sura smaken och intalade mig själv att det var min avundsjuk som gjorde det, avundsjukan som gjorde att jag tryckte ned mig själv som straff tills jag faktiskt insåg att hon troligen gjorde det med flit. Även om det inte var medvetet så var det något i allt hon sade som gjorde att jag kände mig mindre för varje gång, att jag lakades ur och krympte.

Kanske var det bara att jag var mottaglig just då och att jag nu skulle totalt ignorera det men jag tvivlar, det var något av det där kvinnliga i tonen. Samma ton som finns i "Oj, har du gått ned i vikt?" som sägs till någon som personen VET har gått upp i vikt.

Jag försöker att undvika psykiska vampyrer och jag är livrädd för att vara en sådan själv, ändå har jag fortfarande många tvång över att jag måste stå i någon annans skugga men det blir bättre och bättre med årens gång. Det är inte många gånger i mitt liv som jag faktiskt ärligt har kunnat säga till mig själv att jag trivs med att vara den jag är men de tillfällena kommer alltmer ju äldre jag blir och jag samlar istället på folk jag som faktiskt vill samla på.


En mysig känsla faktiskt.

måndag 14 mars 2011

Det är väl förvisso inte förvånande...

maldis
... dessutom.. HUR kan man kalla en str 46 för överviktig? Det är 44-46 som är den vanligaste storleken på kvinnor!

BonnieD
Därför att någon med str 46 ÄR överviktig. Bara för att den storleken skulle vara vanligast, vilket jag inte tror, så betyder det inte att den inte är lika med övervikt. Har man den storleken är ligger midjemåttet runt 88 centimeter, och forskning har visat att detta midjemått hos kvinnor innebär en högre hälsorisk.



...Eller så finns det något som heter mångfald och att man kan vara längre vilket gör att man drar större storlekar...?

Tanken som de två flickorna hade är faktiskt trivsam och det är snabb läsning eftersom det är Aftonbladet vi talar om, svenska på handikappnivå där meningarna inte är längre än en död hamsters tankebana. Fast jag håller med en av de som kommenterat om att de kunde ju faktiskt ha tagit på dem snygga kläder också, vissa av de där hösäckarna är inte smickrande för fem öre.



Nej, jag tycker inte om någon av kvällstidningarna men det krävs nog lite uppmuntran och länkande till de få, men trogna läsare jag har att läsa något som har mer substans än... Jag orkar inte hitta på någon rolig liknelse här, sängen nästa.

söndag 13 mars 2011

[...]

Ibland så tror jag på kärleken, på att man träffar rätt och finner det som är meningen.

Det var ett antal år av förvirring men sedan fann jag hem igen. Äntligen.



Så mycket vatten
flöt under bron vi stod på
vi tittade på stjärnorna
såg åtskilliga solar gå ner
Vi lärde känna varandra
utan och innan
men ändå fanns nytt att upptäcka
Vi sov på ett visst sätt
som jag tänker spara i hjärtat
och inte lämna ut till någon annan

Även om våra händer
inte är sammanflätade som innan
håller vi likväl varandras händer
men det syns inte längre
de fladdrar som hägringar i solsken

Mycket vatten har flutit
under de separata broar
vi står på nu
Den andra är bara ett
hjärtslag bort
där kniven svider lik förbannat
Andra människor vandrar bakom oss
klappar oss på axeln
drar med oss in
Ett snabbt ögonkast
skänker vi varandra
innan händerna fångar in oss

Så mycket vatten
Så många tårar
Så många ord
Tiden har gått långsamt
fast den har flugit fram
Verkligheten hälsade på
med sina vassa hörn

För uppenbarligen
är livet ingen saga
nu står vi på varsin bro
bor i varsitt torn
håller varsin främmande hand
och nickar försiktigt
mot varandra

Men vissa nätter
flyter vattnet motströms
jag krokar tag i din arm
kryper närmare
min haka mot din axel
sedan somnar jag
och vill inte vakna upp

För i verkligheten
är féerna onda med vassa tänder
älvorna leder oss vilse
för att sedan skratta
I verkligheten
står vår bro ensam
lyktan har slocknat
stenarna svalnat

Men ändå tror jag
någonstans på sagan
att veken börjar flamma
räcket värmas upp
Tiden löper däremot i kurvor
nuet är skrämmande dött
framtiden närmare än man tror

Och ändå kan en liten del
av mig
inte sluta hoppas

Men, asså, hallå, lixom?

Jag känner mig så konstigt verklighetsfrånvänd, jag bygger upp rutiner och vet inte riktigt varför när de snart kommer att försvinna till onödigheten.

Varje morgon undrar jag omedvetet vad som kommer vara missnöje den här gången, vissa gånger är det verkligen inte roligt att gå dit och andra dagar är det som om inget har hänt. Att vara professionell går emellanåt över till ren och skär mobbing för att sedan slätas över och det är skrämmande att man skall vara så feg för att säga ifrån. Troligen kommer tunghäftan från att förvåningen över att "vuxna" människor tillåter sig att bete sig så.

Under tiden planerar jag det som äntligen skall bli mitt hem igen, det som jag har flydde ifrån så länge utan att veta varför och jag längtar.

fredag 11 mars 2011

Bejakande av min tjejighet

Som vanligt så snoozade jag ett antal gånger på morgonen fast den här morgonen hade jag planer att sätta i verket så jag var tvungen att gå upp i tid.

Hasa mig upp. Duscha. Raka benen. Ta mig ut ur duschen. Smeta in något som säger sig kunna hjälpa mot min hy som återigen har gått i tonår. Smeta över någon sorts grundande sak som säger sig kunna få sminket att sitta bättre. Smeta ut foundation över detta. Fluffa puder i hela ansiktet. Fluffa på bronzer (i mitt fall inte ett dugg brunt, jag gillar inte brunt utan den här är mer... glansig och fin. Herregud, tjejigt tjejigt!). Fylla i ögonbrynen. Kludda dit fyra olika sorters ögonskuggor. Smeta dit en fin och glittrig kajal. Rista dit en eyeliner. Måla ögonfransar. Smeta på läppstift. Puffa upp håret. Spraya håret.

Cheesus...

En halvtimme!

Däremot blev resultatet bra och jag kunde inte låta bli att beundra mig själv lite extra i speglarna.

Sedan kom jag ut i det oförlåtande vårljuset och kände att någon som vet vad de talar om troligen skulle skratta ihjäl sig. Lustigt eftersom jag faktiskt provade färgen i ansiktet i butiken.

Skit också.



Nu blir det ostbricka med pojkvän, mycket trevligare.

torsdag 10 mars 2011

Kära lilla krumelur...

Jag har nog ett smärre (ett par " runt det ordet tror jag...) problem som blev än mer uppenbart nu när jag mosade ner mina kläder i säckar. Mängden.

Så nu blir det fanimig köpstopp, jag har massor med fina klänningar, byxor, tröjor och annat fint så nu får jag fanimig inte fylla på mer. Kläder skall rensas igenom igen och det jag inte vill ha skall lämnas till översyn till Yvonne och sedan blir det Myrornas.

Vissa kanske kan bli andra saker, jag har redan manglat ett par jeans till en kjol med massor med tyg högt och lågt. "Är din kjol trasig?" var det som en chaufför frågade mig i veckan när jag hade på mig den och den må se konstig ut men jag tycker om den. Är det något som jag faktiskt har definierat på senare år så är det nog min stil.

Sedan är det bara allt annat att ta itu med, som att bli stor och liknande. Skickade iväg ansökan nummer två till guldsmeden i Degerfors eftersom den som knyckte jobbet för mig skall börja jobba där jag är. Hah, lite ironiskt på sätt och vis... Troligen är jobbet redan tjingat av någon annan eller så kan det faktiskt vara så att han inte vill ha mig på grund av en eller annan sak. Lite tråkigt på sätt och vis om så skulle vara fallet men kunskapen sitter kvar ändå. Sedan vet jag ju att det finns en dam i Lilla Edet som inte skulle gråta om jag kom och hälsade på med lite vin och inspiration och hennes sambo skulle troligen inte heller klaga om jag släpade med mig mitt husdjur för lite spelande under tiden vi sitter och pysslar.

Sinnesro byts emellanåt ut av ren panik över att jag inte gör det jag borde. Jag borde söka jobb, jag borde göra ditten och jag borde definitivt göra datten men det får ta sin tid. Det löser sig, förhoppningsvis.

måndag 7 mars 2011

Zenit

Så kommer sådana där stunder av lugn, då jag kan slappna av fullt och hållet och känna att min radio är inställd på rätt våglängd och så känns allt bra igen.




Fast mitt ansikte ser fortfarande ut som jag vet inte vad och jag upptäckte just konstiga märken i tänderna, betyder detta att fluortanten har hunnit i kapp mig för att jag inte har borstat tänderna med "riktig" tandkräm sedan i tisdags kväll? Så jag hoppas att monsterbölderna har en förklaring i att kroppen rensar ut allt bös för just nu känner jag mig inte speciellt vacker på utsidan.



Insidan är däremot lika charmerande som vanligt.

Medvetna bakslag

Att ställa sig på vågen och veta att den kommer att peka uppåt (eller, den skulle göra det om det inte var en digital) känns alltid som ett bakslag en måndagsmorgon.

Även det där faktumet med att veta att jag kommer att behöva fortsätta så här hela djävla livet, jag kommer alltid att gå och oroa mig över min vikt och vilka plagg jag inte kommer att passa i och jag hatar det. Jag hatar att jag bryr mig och jag hatar att det händer så förbannat, djävla snabbt.

Visst, jag skulle ha kunnat gått ut och gå den här helgen men när jag känner en klump ångest av att bara gå ut för att handla mat så är det inte riktigt vad jag känner för. Det må vara medvetet och omedvetet men jag känner klumpen där om jag går ut själv här, jag svävar bort och blir suddig i kanterna som om jag är utanför kroppen och åtskilliga gånger får jag den där känslan av att jag undrar var i hela friden jag är.

Härligt.

Det skall bli så underbart att komma hem. Visst, jag kommer att vara lika lat där men det kommer åtminstone att vara hemma. Även om hemma kommer att vara väldigt fattigt ett tag och jag är dum och tror att jag kommer att få jobb relativt snabbt. Heh, kanske dags att vakna upp till verkligheten kanske?

söndag 6 mars 2011

Wellpapp

Jag har börjat plocka ned bit för bit av det så kallade hemmet, kan inte minnas senaste gången jag levde med så lite böcker som jag gör för tillfället, fem böcker har jag i lägenheten. Alla filmer är hemkörda också, till det riktiga hemmet som egentligen aldrig slutade vara det.

Rastlösheten gnager i mig, jag har inget att göra, inget att göra, massor att göra men vill inget göra. Stirrar på datorskärmen och ser hur timmarna tickar framåt, hur helgen går till vardag och ännu en vecka maler på.

På fredag åker jag upp med större delen av mina kläder i stora sopsäckar, tvättmaskinerna snurrar runt i källaren med det jag har haft liggande på golvet. Tankarna snurrar i ömsom panik och ömsom lättnad över beslutet, det som jag vet är rätt men ändå så kommer skräcken emellanåt.

Jag önskar bara att jag kunde ha bitit ifrån i fredags.

lördag 5 mars 2011

Deltidszombie

Vaknade av egen maskin halv nio i morse och somnade inte om utan gjorde så där som det är så skönt att göra på en helgmorgon, ligga kvar i sängen och vifta på tårna.

Sedan släpade jag mig efter många om och men in i duschen och efter det tänkte jag bara krypa ned och gömma mig under täcket eftersom det är lite kyligt. ...och jag somnar. Vaknade efter ett antal timmar och märker att klockan är halv sex och jag svär åt mig själv.

Nu är klockan tio över elva och jag gäspar igen?

fredag 4 mars 2011

Dags för att vara lite tacksam

Det har inte riktigt uppdagat för mig riktigt att min tid i Halland börjar närma sig sitt slut, tre månader kändes som en evinnerlig tid men nu börjar det kännas tämligen futtigt. Detta är en tid som jag kommer att se tillbaka på med värme, på alla intressanta människor som jag har träffat på och lärt känna samt den personliga utveckling jag har tagit itu med.

Som den gråsugga jag är har jag fått för mig att jag trivs bäst i någon annans skugga men jag vet ju att jag skiner tämligen bra på egen hand. Ändå blir jag osäker och rädd över att jag inte skall vara nog men när det väl gäller så är det som om jag hoppar i någon sorts dräkt och följer med.

Jag kommer aldrig att vara en social människa, jag vill inte vara det heller. Ju fler jag träffar desto fler är det som jag är rädd för vad de egentligen tyckte om mig och jag föredrar en mindre flock där det finns tid att komma över one-night-stand-känslan. Min bästa väns bröllop gör mig fortfarande osäker om jag funderar vidare på det och jag börjar undra vad hennes andra vänner och bekanta egentligen tycker om mig, något som jag borde ha vuxit ifrån vid det här laget.