onsdag 23 februari 2011

Onsdag

I måndags hade vi möte angående hur vi bemöter våra "kunder", att vi skall vara serviceinriktade och trevliga samt ge information. Detta var något jag hade väldigt svårt att ta till mig eftersom jag anser att jag är väldigt trevlig i telefon och mail, jag är ödmjuk utan att ta på mig all skuld men ger även svar på de frågor som ställs. Att då få höra att det är problem med otrevlighet gör att jag börjar undra om jag bara inbillar mig.

Sedan blir det dagar som denna, dagens skörd innehöll en lapp där det stod "tack för att du alltid är så trevlig och tillmötesgående!" och jag fick även positiv respons både i telefon och mail vilket gjorde att jag bara ville krama om hela världen. Positiva ord är något vi är snålfödda på och det är oftast lättare att gå efter parollen "Inget ljud är bra kritik alternativt så har de klagat hos chefen..." så jag kände verkligen att jag var på topp.

Tills jag upptäcker att jag har förlagt något, tjoho.

Senaste veckorna har jag varit slapphänt samt blind, det är inte små saker jag tappar utan det är stora saker som helt plötsligt går upp i rök. Men, allt är väl.

Jag får bara tillbringa morgondagen på alla fyra.

måndag 21 februari 2011

Urskakad läsk



Luften går ur mig på kvällarna och jag blir en hjärndöd zombie som hakar upp sig på en sak åt gången och inte så mycket mer. Några veckor efter "hem"komsten från sjukskrivningen så pärlade jag maniskt, pärladepärladepärlade. Jag har pärlat upp åtskilliga tusen pärlor och producerat en låda med fina pixelfigurer som jag planerar att sätta upp på skåpen i vårt kommande gemensamma hem för att det skall kännas som något speciellt.

Jag är trött på att inte vara speciell, eller mer att ens engagera mig över att bry mig om det skall jag nog säga. Jag vill känna massor med spännande folk även om jag knappt har ork att umgås eller prata med de extraordinära människor jag redan känner. Jag varierar från att stövla mig fram och bara vara glad över att jag är jag till att sedan skämmas över varenda ord jag någonsin har yttrat. Jag drar mig för att vara bland folk men när jag väl är där så går det galant även om jag inte har någon att skugga mig i. Att skugga sig, något jag hatar att jag gör men lik förbannat så faller jag lätt tillbaka i det även om det blir lättare med åren.

Hah, vem vet? Vid trettio års ålder kanske jag har rett ut det problemet?

Problemen och de uteblivande åtgärderna känns som om de sakta men säkert hopar sig och jag orkar inte bry mig, jag har mitt slutdatum och en del av mig vill bara finnas till fram tills dess utan att göra något större väsen av mig. Den andra delen vill vråla och röja runt eftersom det egentligen inte gör någon skillnad.

Allt känns fel och ändå känns det rätt. Jag tittar på bilder som känns så avlägsna även om det knappt är fyra år sedan, de tomma ögonen är mina och bilderna är skrämmande men ändå sanna för vad det var då.

Åh, ett annat hah förresten... Det där med dbt-behandling, en sak som är som ett förbaskat heltidsjobb som man knappt vågar känna att man vill ta itu med när man redan har ett jobb? Jag fick en kallelse till en informationsträff för ett tag sedan som jag ringde och avbokade eftersom jag faktiskt skall flytta. Vet förvisso inte om det var något som bekräftade en plats till själva behandlingen även om jag blev lite "glad" över att bli tagen på "allvar". Ja, mycket citationstecken här men jag kan inte ta mig själv på allvar eftersom jag är dum i huvudet att alltid tänka i formen barnen i Afrika. Vilket helt enkelt är jante-lagen i lite omarbetad och om möjligt än mer nedvärderande tappning.

Nej, till sängen var det ja.

lördag 19 februari 2011

För att undvika rantande

Emellanåt så tittar jag in på sådana där... populära bloggar och förfasas över att de får så stor publik som de får. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, att göra sig mer dum än nödvändigt bara för att bli känd borde vara förbjudet. Och vad fick mig att gå in på det här? Kissie. Ja, jag kan väl acceptera faktumet att folk (eller, nej. Ohyra. Japp) har olika nöjen men varför är det alltid den där sortens mähän som visar hur någon med pengar beter sig? Pinsamma brats som ser ut som något som jag inte ens finner ord för (och så tycker annan ohyra att de är snygga? Jisses... Fast, visst. Smal är ju lika med snygg, dumt av mig.) som gör valfritt inneställe i Stockholm.

Det får mig bara att vilja bli rik så jag kan starta en blogg. Visst, jag skulle spendera mina pengar och inte bo i ett råtthål bara för att men jag skulle ha så mycket roligare blogg. Jag skulle släpa med mig Yvonne till DragonCon så vi kan titta på massor med roligt folk, jag skulle ha ett stort bibliotek och visa bilder på mina senaste införskaffade böcker, ett rum skulle bli dedikerat till brädspel och rollspel samt att det skulle finnas övernattningsrum så jag skulle kunna importera mina vänner till mig för de mest geniala helgerna i mannaminne. Mina bilder skulle vara konstiga festbilder på landet där man känner sig hemma och tar med sig sin egen alkohol men där man inte heller måste dricka sådan. Jag skulle ha foton på vad jag hade gjort senast i min smedja och jag skulle blogga om hur jag har suttit en hel helg och pärlat som en galning.

Ja, jag skulle vara mycket mera läsvärd. Kan någon ge mig pengar så att jag kan börja med det? Eller, kanske kan jag söka statliga anslag?

"Kära statsminister,

skulle det vara möjligt för regeringen att lägga undan en del av budgeten som ändå inte används till det som den behövs till för att visa att det faktiskt finns smarta svenskar som bloggar och som blir kända? Detta är ett ypperligt tillfälle eftersom det är inne att vara en nörd. Med rätt reklamkampanj är jag säker på att jag kan få de flesta lättpåverkade barnen att börja läsa serietidningar och göra vettiga saker med sitt liv såsom ge sig på att klara av Megaman 2.

Låt oss stämma träff för att sluta vårt avtal, detta är ett viktigt steg för att återta intelligensen i landet!

Med vänliga hälsningar

Alv"

torsdag 17 februari 2011

Prestationsångest

Det finns åtskilliga anledningar till varför jag har dragit ut på det som jag lovat, dels har jag haft ont om inspiration, varit lat och faktiskt varit glömskt.

Men det som är det svåraste att motarbeta är pressen jag lägger på mig själv. Jag vill att det skall vara perfekt, ett smycke som bara skriker att det skall tillhöra dig och vara något som du aldrig vill ta av dig. Jag vill att det skall vara det smycket som gör att du vill skryta om att det är ditt och att det inte finns någon like till det.

Då kommer tvivlet. Kommer jag kunna frambringa något sådant? Kommer det bli bra nog? Fint nog? Kommer det vara värt all väntan?

lördag 12 februari 2011

Tecken på friskhet

Jag tittade på bilder och tänkte inte "Åååh, så där vill jag se uuuut." utan tänkte mer bara "Bleh, ser mest ut som enbart självsvält och någon som inte ens vet hur man rör på sig utan bara äter minimalt för att hålla sin version av heroin chic." Det jag måste se till är att hålla upp balansen till att alla former skall vara accepterade och att det faktiskt finns sådana som ser ut så och inte kan eller vill göra något åt det.

Men samtidigt kan jag inte annat än bli trött på mig själv över att jag ens orkar bry mig, att jag blir förbannad på tanken över att det kanske finns folk som tänker: "Ja, hon skulle ju vara snygg om hon gick ner tio kilo till." Bara för att någon har ett ideal de tycker om så behöver det inte betyda att de endast tycker om den sorten utan att det bara är en mall.

onsdag 9 februari 2011

En tunn, tunn, linje.


Jag har hela livet gått runt och tyckt att jag har varit fel. Jag har varit för lång, för ful, för tjock, för tyst, för mycket, för lite och bara komplett fel. Det dumma är att man aldrig lär sig att faktiskt bara tänka efter själv och fundera på det, istället är man så dum att man ser sig i spegeln och undrar vad andra kommer att tycka om en i det eller det plagget. Man fiskar efter blickar som en and jagar brödbitar från pensionärerna på bänken och det kommer aldrig att ändra sig.

Jag ser mig i spegeln och tycker för dagen om det jag ser, jag ser mig själv, jag ser min personlighet lysa ut genom mina kläder, min humor skina ut från mitt leende och jag känner att jag passar i den kostym som är jag. Sedan går jag ut bland folk och det kan ibland starta tvivlet, jag börjar tänka på vad andra tycker och tänker om mig, sådana som jag inte känner och troligen aldrig någonsin kommer att lära känna. Jag ser avundsjukt på andra och försöker tänka mig in hur jag skulle se ut i deras kroppskostymer, om jag skulle kunna pressa ned mig i den eller om sömmarna skulle spricka. Hör jag någon prata om utseende och de säger något negativt så börjar jag genast tänka "Tror de att jag är sådan? Tror de att jag är för tjock? Tycker de att jag inte kan ha det eller det plagget? Är det mig de menar när de pratar om mat?" även om tillfällena börjar minska stadigt.

Ja, jag kommer aldrig att kunna tävla med de snyggaste människorna som finns här i världen (Liz Hurley i Djävulen och jag. Oj, oj, oj...) men det behöver ju inte betyda något egentligen. Jag har de mest geniala vänner och familj som bara går att ha för ingen är en normal tråkmåns, alla har konstiga egenheter och specialfuffens för sig som gör att jag tycker om dem. Min familj står bakom mig och stöttar mig och har aldrig någonsin lämna mig även om jag har varit livrädd för det och sist men inte minst har jag en pojkvän som har funnits där hur länge som helst. Vad gör det då att jag måste köpa största storleken på Hennes och Mauritz för det är ju bara mått? Jag vet ju att måtten säger olika i varenda, jädra affär. Jaha, hela världen vägrar att dyrka marken jag går på, vad i hela friden gör det när jag är på Yvonnes fest en gång om året och känner att jag hör hemma?

Ja, det är irriterande att behöva rota bland de stora storlekarna i butikerna när media tjatar om att vi blir fetare och fetare men jag är ju inte i någon riskzon och det är faktiskt tämligen vråltufft att ha 42 i storlek på en del kläder eftersom vi vet vad det talet innebär.

Jag önskar bara att sådana här dagar skulle kunna finnas hela tiden och att inte tvivlet är där och naggar i kanterna, det där som vägrar låta mig att bara rycka på axlarna. Men idag är en bra dag, jag må inte ha femtioelva miljoner vänner på facebook och jag kommer aldrig att få det vilket må sätta käppar i hjulet i framtidsdrömmar men vad gör det när jag har en bästaste vän, en supermamma, en idolstorasyster, en fadershjälte, min livs kärlek och en hel omkrets av bra folk?

Nej, just det.


Jag skall bara fatta det hela tiden.

måndag 7 februari 2011

Stillestånd

Det är alltid värst precis innan, när jag stirrar på pappret som är fullt av klotter och undrar hur jag skall kunna göra en form av det. Jag ser vad jag vill ha men jag försöker desperat omforma det till en ritning, till ett tillvägagångssätt. Huvudet arbetar på tomgång, bilden blir nästan suddig för att jag tittar så intensivt på den, linjerna flyter samman och blir en sörja precis som ett ord förlorar sin mening ju mer man läser det.

Om jag gör i tråd, kan jag lägga plåt ovanpå? Kan jag forma plåten? Vad har jag att tillgå? Jag måste tvinga mig att passa in arbetet i en form, att anpassa det efter vad jag har tillgängligt.

Stirrar, linjer, stirrar, sudd, stirrar, mönster, stirrar.

Sedan börjar något glimta fram, en lösning? En liten gnutta av hopp visar sig försiktigt och försvinner nästan innan jag hinner gripa tag i den. Försiktigt trevar jag mig fram i mina egna tankekorridorer och försöker att finna en lösning, vågar knappt titta på något annat för att jag är rädd att tappa mitt grundkoncept och omedvetet kopiera någon annan. Ser former, ringlande, virvlande former. Det börjar bli något, en kontur, en mall.

Jag ser mig själv böja plåten med en tång i mitt huvud, försöker att se alla de risker som planen kan ha, funderar på om det kommer att bli lättare om jag glödgar ofta eller om jag skall rita ut formen på en gång. Vilken tjocklek skall jag ha? Hur mycket skall jag ha? Hur skall jag lägga ut det på plåten utan att behöva beställa för mycket? En komma två... För tungt, blir hysteriskt dyrt snabbt. Noll komma åtta, alldeles för tunt för detta syfte...

Nu är det som ett foster i sinnet, den vrider sig försiktigt, drar näring ifrån min fantasi och rör sig försiktigt i fostervattnet och jag vågar knappt röra mig av rädsla för att skada det. Studerar formerna noggrant i mitt huvud, tillvägagångssättet går så snabbt att rada igenom att jag inte hinner med mer än omedvetet. Kunskapen sitter i ryggraden, i mina nerver, i hela mitt sinne. Jag vill greppa verktygen nu, rita upp på fri hand och försöka forma fram det monster jag ser på insidan, forma upp det, ge det liv. Nu, nu, nu!

Försöker att tvinga mig till att dra pennan mot pappret, locka fram bilden till ett annat ställe utöver inuti. Jag trugar, viskar mjukt, lockar, sjunger, tvingar. Det finns inte där, inte hela vägen för det vill inte ut, inte än. Teckningen innan hånar mig nästan med sin klarhet, den finns både i huvudet och på pappret, jag ser sågen bita genom plåten, lågan värma metallen tills den darrar i rött, jag ser linjerna i en helhet.

Men denna skrattar åt mig från bakhuvudet, som ett ord på tungan som inte riktigt vill ut. Hade det varit till mig så hade jag improviserat, fuskat, lappat och lagat för att få resultatet men nu vill jag ha det perfekt. Jag vill veta att varje bit kommer att sitta där jag vill för annars kommer det att svida i mina ögon varje gång jag ser det tills jag vrålande kommer att slita av det och försöka att utplåna det. Jag vill få det perfekt, få det att bli värdigt henne så att hon blir stolt över att jag har gjort det till henne.


Men det ligger och skrattar i bakhuvudet, bidar sin tid och låter mig inte komma in.

söndag 6 februari 2011

Religion




Den bästa religionen är den som inte syns, som inte formar om människan eller grupperar den till en speciell grupp utan bara finns där som ett stöd för personen. Jag tror nog att Jonas Gardell verkar vara en av de vettigaste religiösa hittills eftersom han formar den till det som han vill att den skall vara.

Religion är egentligen inte konstigare än att höra samman med hårdrockare, syntare eller annan genre om man skall vara så. Det som stör mig är när den får någon att forma om sig till något annat för att passa religionen och inte tvärtom. Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen, det är ingen förbaskad gud där uppe som kommer att älska dig för att du skär halsen av djuren på ett visst sätt, rynkar på näsan åt griskött, låter bli att arbeta på en lördag eller fördömer alla homosexuella.

Jag fattar verkligen inte, jag saknar ord, jag vill egentligen bara skrika okvädingsord rakt ut för jag förstår inte varför en religion skall göra att någon kovänder.

Skulle jag få en släng av att vilja bli religiös skulle det troligen inte märkas på mig eftersom jag helst hade velat ha den för mig själv, jag vill inte gå runt och vara självgod och hänga valfri symbol om halsen/skruda mig i rätt sorts tygstycken/stå med ändan i vädret och be med hundratals andra i en svettig byggnad. Jag skulle ta den hemma för mig själv, så som det skall vara, inte gå runt och skryta för andra för att visa hur förbaskat helig jag är.

Religiösa byggnader är i mina ögon bara ett tecken på vackra byggnader och jag hyser mer respekt för arkitekterna och åldern på dem än något annat.

En arbetskamrat sade för ett par år sedan att jag måste haft otur med vilka kristna jag har stött på och det är kanske sant. De frireligiösa som jag har mött har varit just det som man tror om frireligiösa, att de är lite dumma i huvudet alternativt spritt språngande galna. Ingen av dem har fått min respekt att öka för religion på något vis och den senaste personen, pingstvän tror jag det var, gjorde istället att jag började hysa extra mycket förakt för dem. Det var en aura av självgodhet runt honom som gjorde att jag ville kräkas, varenda gång jag träffade på honom så började jag omedvetet svära extra mycket bara på pin kiv och vad han än sade så blev jag nästintill förbannad eftersom det alltid var sådana där översittarfraser som gjorde mig rosenrasande.

Ja, jag konfirmerade mig (har jag säkerligen tjatat om förut) och jag fick en utskällning av det för ett antal år sedan från en som kallade sig kristen. Varför jag valde att konfirmera mig? Inte var det av grupptrycket, presenterna eller den så kallade traditionen som många yrkar på att det skall vara (tradition och religion är inte samma sak i mina ögon) utan det var för att jag tänkte att jag kunde lära mig något vettigt och sedan fundera på om det var något att sälla sig till. Efter åtskilliga "lektioner" så var jag inte mycket mer klokare och kände att eftersom jag inte brydde mig så speciellt kunde jag lika gärna fortsätta vidare för att bli av med det. Visserligen en hädelse i sig men det var min präst som gjorde att jag ville stanna kvar, han var allt annat än vad jag trodde att en präst skulle vara och han är en av orsakerna till att jag fortfarande tänker varmt om Viby kyrka. En sak som jag däremot har haft lite roligt åt emellanåt är den där termen av kristna ungdomsledare, de som är klämkäcka och "hippa" även fast de är kristna. Lite som sådana där amerikanska popsnören som försöker få tonåringarna tycka att det är coolt att gå runt med avhållsamhetsringar. De har en viss... Vit känsla över sig, som en vit kille som försöker rappa. Det kan låta helt okej men det är ändå ganska... fel.

onsdag 2 februari 2011

Så var det dags för kverulering igen!

Igår så läste jag en av de mest idiotiska artiklarna någonsin, en sådan som började få mig att undra om det är första april istället för första februari. En reklam av Boxer med Robert (den där störande animerade gubben med haka och glasögon) har anmälts för att den, det här är roligt, könsdiskriminerande.

Jaha, så det blir ramaskri för att en låtsasfigur fläker ut sig men det är helt okej med tidningar som Slitz och Café? Det är så förbannat idiotiskt att jag inte riktigt vet var jag skall börja och jag tror inte ens att jag kan formulera något mer djupgående än att folk är helt dumma i hela djävla huvudet och borde tamigfan avlivas för sitt eget bästa innan jag startar ett nytt förbannat utrotningsläger och tar itu med det själv. Fast då kanske jag skulle bli anmäld för diskriminering för att jag inte inkluderar djur? Man vet aldrig.

När skall folk fatta att det faktiskt ÄR skillnad på man och kvinna? Det är ett antal ganska uppenbara fysiska skillnader och vi kan inte vara jämlika rakt över. Eftersom jag inte orkar leta upp fakta ordentligt så går jag på vad jag har "hört" från olika folk jag känner, exempelvis har vi det där med att män och kvinnor faktiskt är olika i styrka. Det kan jag köpa, det är skillnad på hone och hane i djurvärlden där honan kan vara mindre och mer oansenlig (ja, ja.. Det finns spindlar där hanen är pytteliten och äts upp efter parning och det finns djuphavsmarulkar där hanen lever sitt liv som en liten fastvuxen parasit på honan...) och varför skulle det inte vara skillnad på oss? Jag har inte hysteriskt stor koll på apor eftersom jag finner dem tämligen läskiga men det jag har sett av Monkey buisness så verkar åtminstone alfahannen vara mycket större och starkare än de andra. Honorna verkar inte vara speciellt mycket mindre men jag tvivlar på att de kan bli så pass stora. DÄREMOT så har vi ju de där skillnaderna som kan variera från person till person, precis som kort eller lång. Det finns kvinnor som är idiotiskt starka och män som är fjolligare än en peruk i Babsans garderob.

Det är rent skitsnack att inte kvinnor kan ta "manliga" jobb som exempelvis brandman men de kanske får ge sig mer fan på det. Jag hörde från en person en gång i tiden att de hade sänkt intagningsprovet för att det inte var några honor som hade blivit godkända vilket jag verkligen hoppas inte är sant. Visserligen lever vi i någon sorts låtsas/semi politiskt korrekt värld så det skulle inte förvåna mig. För fan, kvotera in kvinnfolket för det är ju bra att ha honor på jobbet! Klarar hon inte av att lyfta en fullvuxen människa? Tuff skit, då får väl han/hon/den/det brinna inne då.

Gah, jag är så trött på kön. Trött på idiotiska feminister och allt annat idiotiskt pack som envisas med att ta upp rum på planeten. Jag hittade inte den ursprungliga artikeln jag läste eftersom jag inte tycker om Metros sökfunktion men jag hittade ett annat mycket "pålitligt" medium där det finns en liknande version.