måndag 31 januari 2011

Kära farbror skägg...

Kan jag inte få rensa upp bland bloggarna där ute? Varför blir det svenska språket så brutalt rövknullat av talspråk och rena felstavningar? Kan jag inte få åka runt med mina drömmars gasbuss och säga åt dem att jag skall ta dem till valfri-sak-som-irriterande-människor-kan-tänkas-tycka-om-jag-vet-inte-vad-eftersom-jag-inte-umgås-med-dem?

Jag kan acceptera vissa saker, som att vissa är bättre på engelska än svenska och på så vis stavar fel på ord som i mina ögon är lika simpla som att skriva bara en enda bokstav och finns det skriv- och lässvårigheter så är det ju bara så. I denna kategori lägger jag INTE in sådana idioter jag hört talas om som skyller allt på att de har dyslexi, jag har tack och lov inte stött på sådana men de finns. Tro mig. Gasbuss, jag säger bara det.

Sedan finns de sådana som är tämligen konsekventa i sitt sätt att skriva talspråk eller bara rätt och slätt erkänner att de inte är så duktiga på stavning, helt accepterat (tycker jag om personen i fråga så accepterar jag även saker och ting lättare, tar du åt dig och är en vän så behöver du absolut inte ta åt dig för jag tycker om dig. Och ja, genom att skriva en sådan här lång parentes så frångår jag mina principer rejält men det är sådant som är charmen med mig? Samt att jag inser att det är ett fel också. Hah!).

MEN! Att nyttja "han" och "hon" istället "honom" och "henne"? RARGH! Varför jag läser den där bloggen? Jag vet inte, för att göra mig mer lycklig över att jag inte är inblandad i den där rövhålsmaffian alternativt så har jag drag av masochism.

När jag pratade med min lärare i engelska förra veckan så sade jag att jag inte ville lära mig något annat språk förrän jag faktiskt kan behärska mitt eget. Jag kan göra mig förstådd samt förstå engelska mer än vad jag trodde och det är det jag var ute efter, jag finner inget nöje att börja uttrycka mig på det mer än det. Svenska är ett vackert språk och de som inte håller med är bara förbannat lata och totalt blinda för alla vackra texter som finns på det. Utan mitt språk förtvinar jag och jag hoppas bara att mitt ordförråd är åtminstone en bråkdel av det jag önskar att det är.

En gång i gymnasiet så utbrast en vän till mig att jag var den enda hon hade hört nyttjat ordet periferi samt termen att gå ut i periferin vilket gjorde mig tämligen förvånad eftersom det är ett vardagsord för mig. Inte vardag som att jag använder det varje dag men på samma sätt som cykel finns i grunden av ordförrådet, kanske borde jag säga mobiltelefon vilket torde vara det ord ynglen lär sig i tidig ålder. Åt fanders med mamma och pappa när man kan säga sms med ljuv barnastämma!

tisdag 25 januari 2011

26 april 2008...

...så skrev jag så här i min bilddagbok. Och nu är det 2011 och jag är på väg hemåt igen. Vilken resa.

Det börjar bli mindre än en månad och jag är löjligt lugn. Vad det beror på vet jag inte riktigt för jag hyser inte så stor tilltro till de gula papperslapparna från vården.

Jag ska flytta trettiofem mil till ett ställe där jag inte känner en enda till en källare och jag känner mig ändå sådär glad på ett sorgmodigt sätt. För nu gör jag verkligen något för min egen skull, inte för någon annans. Hade jag följt de direktiven hade jag säkerligen stannat kvar och då skulle en del av mig dö på insidan. Istället kastar jag mig rätt ut i malströmmen för ett arbete. En arbetsplats som verkade finna mig intressant nog för att kunna vänta ännu en månad, en arbetsplats som tackade nej till nio andra och valde mig.

Det är fanimig helt underbart. Jag ska verkligen få arbeta med det jag är utbildad till! Hur många har sådan tur första gången? Jag som skickade iväg ansökan halvt på skämt även om jag inte skrädde orden för att visa hur rackarns bra jag är.

Och det fungerade. Det fungerade verkligen. Ett mail på ett par ynka rader förklarade att det var MIG de valde.

För jag är så förbannat bra att det inte är sant.

Visst, det är sorgligt att behöva flytta ifrån familjen och alla vänner här uppe men samtidigt så är det ändå fantastiskt att det finns ett antal som faktiskt kommer sakna mig. I samma inbilska ögonblick så är jag tvärsäker på att det kommer finnas åtminstone ett par stycken som kommer sakna mig om det inte skulle fungera där nere för jag är fantastisk.

Jag är så djävla fantastisk att det knappt finns ord för det. En enda Alv finns det här i världen och de som känner mig ska vara glada för det för jag växer inte på träd. Jag är unik och även om det finns störande moment i mig så finns det så mycket bra att de överväger allt.

Jag är högljudd, sjusovare, oartig, tystlåten, hysterisk, skämtsam, konstnärlig, vrålsnygg när jag klär upp mig, smygtjejig, gestikulerande, en nära vän, kroppskontaktig, charmerande, långsint, smart, besserwisser, blyg, envis, utåtriktad, mån om andra, snäll...

...och alldeles, alldeles underbar.

Ni som är mina vänner skall skatta sig lyckliga för jag väljer dem med omsorg vilket visar på vilka bra personer de i sin tur är.

Ni som inte känner mig kan nu börja sukta och bli avundsjuka efter att ni inte känner någon som mig för det betyder antingen att ni är tråkiga eller så bor ni inte i närheten av mig.

Och ni som en gång har träffat på mig men som det kom verklighet, tid och annat i vägen? Var glada över att ni fick chansen till att ta ett andetag i närheten av någon som mig för en sekund och spara minnena.


/end egotripp

Kära dagbok

Idag är jag väldigt glad att jag är jag och ingen annan för det betyder att jag inte är som alla andra.

Gudskelov.

söndag 23 januari 2011

Älskade fluff

En tur i baksätet på bilen för ett par år sedan, minns jag rätt så kollade vi upp Motorp inför ett eventuellt skräcklajv.
Bamse är totalt ointresserad över att se söt ut med mig, samt att jag även missade att få med mig i bilden. Vatten är mycket roligare att titta på.
Piratskepp måste man följa med blicken, jag har en annan bild när öronen står rakt upp på honom.
Tio i två på natten sov Bamse som en stock medan jag och Yvonne satt och pratade i soffan.
Innan låg han även och sov på tröskeln, han kan få alla platser att se så bekväma ut.
Jag minns att jag inte riktigt var på topp den här tiden och att då krama om en varm hund som inte vet hur man skall vara elak var underbart.
Som sagt, underbart.

Bamse är en kung i att sova överallt. Snova snova.
Och se bedårande ut i all sin fluffighet.

En gång i tiden tyckte Bamse om att gå ut, så mycket att han knappt visste var han skulle ta vägen när man började ta på sig skor och vifta med ett koppel.
Något säger mig att Bamse började bli lite trött på allt festande och att jag envisade

lördag 22 januari 2011

Fyröga

Återigen hittade jag en tumbler där flickor med glasögon hyllas som sexsymboler och jag finner mig bli lite irriterad igen. Visst, större delen av honorna på bilderna verkar faktiskt ha synfel men jag förstår inte riktigt saken ändå.

Ja, jag har två par riktigt snygga glasögon som passar ypperligt till min stil och mitt ansikte, de kompletterar mig helt enkelt. DÄREMOT är det fortfarande ett handikapp så egentligen borde man kategorisera in folk som tycker det är porrigt med glasögon i samma skummis/snuskhummer-fack som sådana som tycker om amputerade eller folk i rullstol.

Jag tycker om mina glasögon men det är fortfarande ett handikapp även om mitt synfel inte är hysteriskt uselt så är det tillräckligt för att jag skall ha svårigheter att hitta mina glasögon om de ligger på en mörk yta.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, modet med att sälja glasögon på H&M som en accessoar gör mig rosenrasande. Särskilt när det är TÖNTglasögon. RARGH! Visst, man får väl vara lite glad över att det är tufft att vara en tönt men det får fanimig vara någon måtta någonstans. Att se fjortisar klä ut sig till töntar när de faktiskt inte är töntar är som om jag skulle sminka mig till en neger bara för att det ser snyggt ut. Plus att detta är töntglasögon som inte ens var snygga när de var moderna för, allvarligt talat, Bill Gates är inte sexig vare sig med eller utan sina miljarder.

När jag såg de där glasögonen med plast eller fönsterglas så fick jag ett smärre utbrott där jag högljutt stod och svor för Andreas (han har troligen börjat lära sig jedi-tricket att stänga av öronen vid det här laget) och efter ett tag såg jag att det stod någon fåntratt med just ett par av dessa glasögon på sig. Jag är väldigt stolt över att jag inte ens skämdes över att hon troligen hörde mig för de är och kommer alltid att förbli idioter som bör avlivas.

Jag kanske skulle börja sälja smink under namnet Minstrel inom en snar framtid? Vem vet, jag kanske kan göra mig en mindre hacka. För de som inte vet vad termen minstrel innebär? I början av nittonhundratalet så var det en amerikan som gjorde sig känd genom att sminka sig svart och sjunga, härligt politiskt inkorrekt eller hur?

Men det är lustigt egentligen, Big Bang Theory börjar visas och helt plötsligt blir det geek-boom. Jag har dessvärre inte sett mer än en handfull avsnitt eftersom jag inte äger television eller bredband (mobilt räknas inte, förgrymmade Tre) men jag vet inte riktigt om jag tycker om det helt och fullt... Ja, jag vet, jag är en egoistisk tant som känner att folk börjar trippa in på mina gränser men det är precis samma sak som när jag som tjurig tonåring förfasades (det gör jag visserligen fortfarande) när bimbomaffian trampade in på Chock och köpte alternativa kläder för skojs skull. Innan internethandeln var det så mycket enklare (och minst sagt billigare) att vara alternativ, nu sitter man istället och dreglar över allt fint på nätet och tjurar över att tonåringarna uppenbarligen är stenrika och har råd med att köpa det.

Visserligen skulle jag väl kunna ha råd men det är oftast djävulusiskt dyrt och inte tillräckligt bra kvalitet för att jag vill lägga pengar på det. När man kan se att sömmarna är sneda på en liten bild på hemsidan så är det inget bra tecken, jag syr hellre mina kläder själv i så fall, vilket inte blir ofta och... Ja... Jag ser ut som jag gör istället.

Nästa vecka blir det nördvecka! En ny tröja med nördiga saker på varje dag!

tisdag 18 januari 2011

Lite insikter

Jag kom nyligen på en ganska stor anledning till varför jag inte trivs här, jag känner mig som ett offer av att bo här. De senaste åren känns det inte som om jag har gjort något mer än be folk om hjälp för hela min tillvaro och jag är hjärtinnerligt trött på det nu. Trött på att känna mig ensam och att jag inte riktigt kan skaka av mig den där känslan av att inte passa in riktigt. Som en pusselbit som nästan passar förutom att hålet på pusselbiten bredvid har lite för mycket luft runt piggen som borde passa i den.

Känslan av att någon pratar bakom ryggen börjar även infinna sig alltmer, på att alla har tröttnat på mig och att ingen vågar säga rakt ut vad de tycker för att jag inte skall falla.

Jag är även trött på att inte vara en person längre, jag är en automat här nere, en robot som arbetar och sover men inte så mycket mer. Veckorna hemma gjorde att jag började lokalisera lite mer av det som är jag på mer sätt än bara i kläder.

Att faktiskt ha sagt upp sig känns skrämmande och hemskt ovuxet av mig, man skall ju arbeta och man skall vara glad över att ha ett arbete och så var det med det. Basta.

Så mellan mitt frenetiska utnyttjande av enter-tangenten mellan raderna så börjar ett behagligt lugn breda ut sig.

söndag 16 januari 2011

Jag är utanför kroppen igen

Bilfärden tog sisådär hundra år eftersom det regnade större delen av vägen (hellre det än snöstorm däremot, har dubbfria däck) och uppenbarligen är jag den enda som är rädd för vattenplaning samt har dåliga vindrutetorkare så att jag inte hade världens bästa sikt. Fast till alla andra bilmejares försvar så var det förvånansvärt lite arga blinkningar och omkörningar för att vara Svea Rike.

Lyckades till och med hitta en parkeringsplats utan att hyra in min pensionär och fick även med mig allt bös upp i en runda. För att mötas av post, post är alltid underhållande och jag trodde ju att jag hade fixat det viktigaste så som Försäkringskassans papper, paketet med min tröja i rätt storlek trodde jag inte skulle gå snabbare än förra gången så det skulle ju inte vara några problem. Eller så kom det ett paket dagen innan jul, som skulle ha hämtats för tio dagar sedan innan det går i retur. Tjoflöjt, smart av mig. Verkligen. Har ingen aning om hur jag skall göra med det nu, jag som ville ha min tröja. Så, lägg till några fina (läs: fula) svordomar och ett bra välkommen tillbaka från min hjärna. Paketet från SMB gjorde jag ju faktiskt mitt bästa för att få ut men det verkade som om det paketet troligen gick tillbaka för tidigt jämfört med vad de sade. Skit.

Skit kan man sammanfatta det mesta med.

onsdag 5 januari 2011

Tvåtusentio

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Hmm... Jag började väl säga ifrån och säga vad jag tycker och tänker på en lite "grövre" nivå (med mina mått mätt, förvisso) vilket gjorde mig till en äkta grinch.