måndag 29 november 2010

Blirf

Det känns konstigt, går nog inte att säga mer än så.

söndag 28 november 2010

Brasklappar och avlater

Jag känner mig som en eremit, större delen av helgen har jag tillbringat framför datorn och bara stirrat på saker som har hållit min hjärna på tomgång. Jag har funderat på att krypa ned i badkaret och bara ligga i vattnet ett par timmar men jag har inte ork nog att släpa mig dit. Jag har ingen lust, inte till något.


Och var i hela helvetet är mina städartiklar? Jag hade en gång i tiden (läs: maj) två flaskor Cillit bang och troligen en flaska Vim men vars är de nu?


Det är inget personligt att jag inte hör av mig till någon, jag orkar bara inte. Det enda jag får ur mig är en hink med gnäll och jag vill inte smitta mitt humör vidare till andra.


Jag skall dricka lightcola och titta på videoklipp, det perfekta sättet att tömma huvudet för så fort jag börjar tänka på något så börjar jag grina.

Ljuva värld.

Saker jag hellre skulle vilja göra:
  • Ligga i famnen på Andreas och bara titta på tv.
  • Åka till Yvonne och spela rollspel en hel natt så jag känner mig nördig igen.
  • Sitta i köket med Susanne och tömma en bag-in-box medan vi hör xboxen låta på övervåningen.
  • Sitta hemma hos mamma i soffan och bara titta på tv.
  • Stå ute i pappas garage och titta på när han fifflar under motorhuven på en av alla dessa bilprojekt.
  • Dricka te hos storasyster.


Jag vill inte vara med längre.

Läsvärt

Via länkning så läste jag något intressant som fler borde läsa. Även om jag i många andras ögon inte har varit tjock någonsin så sitter det fortfarande djupt inmejslat i huvudet och bara en liten kommentar räcker ibland.

En av de som sved mest var när jag sommarjobbade på Kvarngården i Kumla, ett äldreboende som var alldeles för överbelamrat med fel sorts "hyresgäster" att personalen inte räckte till (det kan vi ta en annan gång). Jag arbetade hela sommaren men det kom även sådana som bara var där några veckor för att sedan segla vidare. Detta var en av dessa. Jag minns hur hon såg ut för att hon liknande någon jag känt men namnet vet jag inte längre. Kanske var hon bara reserverad men jag fick uppfattningen om henne att hon kände sig lite mer än alla andra, hur man nu kan göra det när man står och torkar avföring på precis samma sätt som resten.

Vid en av luncherna hade jag med mig en låda pasta och en halv burk med Arlas kalla såser, tror det var den med sweet chili. Jag hade visserligen varit lite väl generös med pastamängden men jag hade inga tankar på att äta upp allt. Så tittade den där människan på såsen, gav mig en blick som gjorde att jag kände mig mindre värd än en söndersnuten näsduk och sade: "Ska du äta det där?". Jag minns inte ordagrant med med den lilla meningen så fick hon min mat att bli lika onyttig som om man hade köpt det största målet McDonalds har att erbjuda och sedan friterat både mat och förpackning i den flottigaste oljan någonsin.

Jag förstod inte varför hon ifrågasatte den, såsen hade inte ens tio procent fett och maten växte i munnen tills jag slängde över hälften av det och jag tror inte att jag någonsin åt den såsen efteråt.

Ja, det hade varit lätt för mig att kontra med att säga något men jag blev bara så överrumplad över att någon som jag bara arbetat med några dagar fick för sig att kommentera min mat. Enda kommentarer jag skulle ha sagt till någon jag träffat så få gånger hade varit ifall maten såg så mumsig ut att jag vill veta receptet.

Så nej, det är inte i samma kategori som denna person skriver men det är fortfarande i samma kategori. Varför i hela helvetet skall folk ens lägga sig i vad andra äter för om det enda de vill göra är att racka ned? Jag försöker att begränsa mig till att säga "Ooooh, det där ser jättegott ut! Vad är det?" och liknande och det är väldigt sällan som jag tänker på hur mycket någon annan mular i sig eller inte (jag jämför istället med hur djävla mycket jag har stoppat i mig och blir avundsjuk över att andra har gränser) för det har fanimig inte jag med att göra.

lördag 27 november 2010

Dag 19 – Något jag ångrar

Jag ångrar mycket saker hela tiden men det är sådant som är så smått att det inte skulle resultera i något världsomvälvande om jag skulle sitta och ångra det resten av livet. Visst, det finns mycket som jag skäms över från min barndom men det går att skylla på att man faktiskt var barn och inte riktigt rätt i huvudet då.

Något som är en återkommande sak i alla de fall av ånger jag får är att jag inte säger ifrån, det där perfekta tillfället verkar alltid infinna sig när det inte är någon idé att höja rösten än. Det är inget som jag kan ångra i den bemärkelsen, jag kan inte ångra att jag är feg och troligen alltid kommer att vara det. Visst, det blir väl bättre med årens gång även om det jag kallar framsteg (ta en "diskussion" utan att springa iväg gråtande. Wooh!) troligen inte är det i andras ögon.

Jag kommer däremot aldrig att bli en ångvält som kan tuffa rakt över andra i en diskussion eller bara höja min röst och bli hörd bland alla andra. Tyvärr är jag något av en ninja och jag faller efter ett tag undan när jag märker att jag har alltför många emot mig. Även ett "stort" framsteg i den fronten har jag däremot börjat märka, jag börjar säga ifrån liiite mer än vanligt även om faktum att jag säger något inte gör någon skillnad så säger jag ändå ifrån på mitt lilla timida sätt.

Detta uppkorkande av åsikter brukar leda till HULK SMAAAAASH (i Alv-form det vill säga, mer åt mellanmjölkshållet) med ett antal års mellanrum, hälsosamt så det förslår. Därför kommer det att bli tämligen spännande den dag jag kommer till en ny arbetsplats, känner jag mig rätt så kommer jag gå in mjukt och snällt och sedan faktiskt börja gnälla ifrån. Det kommer att bli intressant, måste bara hitta en ny arbetsplats så är det färdigt för fältstudier. Kan jag få en egen kommentator som pratar på skorrande dialekt också? Alla andra kommer ihåg hans namn medan jag bara kommer ihåg hur han pratade, han var berättarröst i åtskilliga saker på dumburken när jag var liten.

fredag 26 november 2010

Dag 18 – Den bästa födelsedagen

Alla födelsedagar i närheten av mina nära och kära är bra födelsedagar faktiskt men en av de bättre var nog den överraskningsfest som Yvonne samordnade innan jag flyttade ned till värstkusten. Jag och Yvonne hade strosat runt i Örebro centrum och vi skulle på någon fest men vi skulle mellanlanda hemma hos Yvonne för att göra oss i ordning och sedan ta oss vidare. Minns verkligen inte vem som det var "fest" hos däremot...

När vi kommer in i hallen så ser jag en väska med en svamp från senare Mario-spel och utbrister något om vilken fin väska det var, i bakhuvudet funderar jag på att jag bara vet en enda som har en sådan väska och det är Johan. När jag tittar in i vardagsrummet ser jag flera människor jag känner igen, alla i piratkläder och jag börjar bli väldigt förvirrad till Yvonne förklarar att det är min fest och att vi inte skall någonstans utan vara där. De japanofilkläder jag hade tagit på mig innan jag åkte hemifrån (i enda syftet att skrämma Yvonne med, hihi) bytte jag raskt ut till piratkläder. Sedan fick jag fulgroggar med både det ena och det andra i, bland annat glögg och coca cola tror jag. Jag fick massor med fina presenter, så många att jag nästan började att grina när jag stod och öppnade upp dem eftersom jag inte kunde förstå att så många ville ge saker till mig.

Så ja, det är nog den bästa födelsedagen som trillade upp i minnet nu.

Dag 17 – Minnen

Jag har nog många minnen som är favoriter (varav ändring på rubriken) men jag är av åsikten att man inte skall nöta alltför mycket på dem för då glömmer man dem och självklart så glömmer jag bort dem ändå. Min tunna med minnen har mycket som guppar omkring i den och vissa flyter upp till ytan om man knuffar tunnan på rätt sätt.

Det som faller mig i huvudet nu är väl inget favoritminne men det är ett ganska rart minne från när jag var liten och det är ju i rätt säsong nu eftersom den avhandlar julen. Jag älskade julen (gör det förvisso fortfarande även om det kommer saker i vägen) som liten och ett år kom jag fram till att jag skulle skriva ett schema för att få ut så mycket som möjligt av det. Minns jag rätt så tror jag faktiskt att jag började dagen vid sju på morgonen då jag skulle sitta och titta på den fina granen. Sedan hade jag klockslag hela vägen fram till eftermiddag/kväll då jag varvade vinterlovsmorgon på tv med att öppna julstrumpepaketen (vi hade Helly Hansenstrumpor!) och läsa julböcker från Kalle Anka-biblioteket.

Vad kan jag ha varit då? Runt tio? Yngre? Ingen aning, det jag däremot minns är att jag spräckte det ganska rejält eftersom jag var morgontrött redan då.

torsdag 25 november 2010

Pfeuuh

Den där piskologen som jag träffade ett par gånger sade att jag var välkommen att höra av mig för att boka en tid om det behövdes. Det behövde inte vara nu eller snart utan det kunde lika gärna vara ett år senare om det var så, hon sade även något om att hon skulle kunna få bort min känsla av skuld ifall jag valde att flytta härifrån. Känslan av misslyckande som jag får bara av att tänka på det.

Idag var jag så nära som jag någonsin varit att bara säga upp mig, det enda som "räddade" mig var min inre Spock som började tala om det högst ologiska i den handlingen.

I morse gick jag under protest upp tjugo över sex, klockan hade ringt om och om igen sedan halv sex och jag reste mig upp ur sängen två gånger för att gå in i duschen men svor sedan till och lade mig ned igen. Jag var vaken, förvånansvärt vaken för att vara jag, men jag ville verkligen inte gå upp. Sedan var det plikten som släpade upp mig, tog mig i örat och slängde mig in i duschen.

Det som är på insidan går inte att beskriva för det finns inga ord för det, bara ett hål som öppnas upp när jag tystnar och ingen ser på mig.

onsdag 24 november 2010

Dag 16 – Den första kyssen

Jag kommer inte ihåg den och jag har inte den blekaste om vem som var den skyldige eller när den utspelade sig och i vilket sammanhang.

Den första kyssen som jag verkligen minns däremot var i början av 1998. Vi låg på magen på en madrass i ett rum och läste ett Asterixalbum och helt plötsligt så blev det bara en kyss. Det var inte den första mellan mig och den andre men det var den första som menade något, minnet av den är det faktiskt lite Hollywood över.

Faktiskt så stör jag mig på att jag inte kan komma ihåg när den första var, eftersom jag inte var vidare eftertraktad som tonåring så borde jag faktiskt ha kommit ihåg den men jag gissar på att den följdes upp av flera så att hjärnan blev överrumplad och glömde bort det.



Nej, nu skall jag rosta smörgåsar och lägga ost på dem. Namnam.

Dag 15 – Drömmar

Jag gissar på att det är framtidsdrömmar som det syftar på men jag är trött på sådana tankegångar för jag har inte så många framtidsdrömmar längre, de har blivit krossade av mig själv som blev hjälpt av omvärlden.

Sållar jag bort verkligheten så vet jag hur jag skulle vilja ha det:

Ett arbete som är roligt, utmanade och omväxlande. Jag skulle älska att smyga runt i källaren på ett större museum och leta upp var saker ligger, klura på utställningar, fundera på om det är något som man skulle kunna lära ut. En bokhandel skulle må bra av att ha mig som arbetare där, jag skulle se till att böckerna står bra, rätta till det som behövs och stå till tjänst på ett sådant där trevligt sätt som gör folk glada. Jag skulle vilja arbeta med något som mestadels består av att plocka med böcker eller något annat som jag finner intressant/bra men det skulle även involvera information. Kanske skulle jag passa som guide på något ställe? Lära ut små munsbitar av kunskap till de som är intresserade.

Sedan skulle jag komma hem till min verkstad. Drömmen om att kunna leva på det har jag aldrig tänkt på och den dog redan innan den kom i lindor. Jag har inte motivationen för det och jag är för rädd för upphovsrätter och liknande för att jag skall kunna gå ut stort med något. Jag har ingen större bekantskapskrets och de flesta har det tämligen knapert i kassan för att ens kunna tänka på att spendera pengar på sådant. Termen hobby är det däremot inte. Jag skapar saker för att jag måste, jag blir sjuk av frånvaron av mina verktyg, jag vissnar av det. Att skapa sig ett namn och kundkrets betyder att man måste tänka snabbt och billigt och även tillverka i större mängder. Jag vill inte att det skall finnas fem saker av varje smycke, jag vill bygga upp det från grunden utan genvägar för att det känns bättre för mig. Jag vill få riktlinjer av en kund och sedan bygga upp något för att se vad det, tyvärr har jag lite konstnärsfasoner i mitt arbete och arbetar på inspiration. I dagens värld fungerar det inte riktigt så, det måste vara enkelt och snabbt tillverkat för att du skall kunna generera pengar på det. Därför vore ett "riktigt" arbete och en bänk hemma det ultimata. Jag kan skapa för min egen del (vilket det oftast blir, herreminje så mycket saker jag har) och emellanåt göra något för någon annan. Min lista på saker jag gjort och fått betalt för är sorgligt kort om man tänker på hur många år sedan det var jag började.

Att ha bänken hemma skulle vara det ultimata, som en trygg famn utöver den min kärlek ger mig. Guldsmedsyrket är, även om jag önskade det motsatta emellanåt, min passion och kommer sorgligt nog vara det hela tiden.

Nu drömmer jag bara om att hitta den där ultimata utbildningen så att jag kan komma bort härifrån, söka nya saker att göra som kanske ger lite utmaning. Jag har nått gränsen för vad arbetsuppgifterna kräver av mig, jag kan inte lära mig mer förutom vid enstaka tillfällen, istället börjar jag nästan omedvetet slarva för att jag inte orkar bry mig.

Dag 14 – Vad hade jag på mig idag igen

Egentligen borde jag strunta i det där med dagar men eftersom jag HATAR att ändra i en serie så struntar jag i det eftersom det betyder att jag måste ändra de tidigare tretton inläggen.

Idag hade jag på mig något som jag plockat från en av mina högar med kläder som jag har draperade över diverse möbler och saker. Sådana där kläder som inte är smutsiga men är för använda för att man skall försöka att vädra dem och lägga in dem i garderoben igen. Brunt linne, svarta leggings (pantalonger!), den kjol jag hade på min dag som gick i orange samt en grå- och svartrandig tunnstickad tröja med stor urringning så att den hänger sådär snajsigt över axlarna. En brun luvtröja fanns även med eftersom det är kallt numera.

Utöver detta så bar jag även ett litet hoppfullt leende om att saker och ting kanske ordnar sig förr eller senare. Jag kan stå ut med att gå till arbetet varje dag eftersom jag vet att det ger mig chansen att läsa till mig betyg på distans och bara betala för böckerna. Vad jag skall göra med mitt liv efteråt? Vet inte riktigt. Verkligheten kom och slog mig i nacken genom att förklara att bibliotekarier är ett hatat släkte och det är svårt att få ett arbete som en sådan (varför väljer jag bara sådana yrken?) och även om jag skulle tycka om att läsa konstvetenskap så.. Ja, verkligheten.

Att studera på högre nivå vet jag faktiskt inte riktigt om det är min kopp med chokladmjölk. Allt skall stötas, nötas och blötas tills man är utled på det. Är det ett försök att sålla bort agnarna från vetet så att man bara finner de riktigt galna i slutet? Jag tycker om historia men tycker jag om det tillräckligt mycket för att analysera sönder varenda kungs födointag och jämföra det med den dagens samhälle? Jag har länge drömt om att bli arkeolog men vill jag bli det så mycket att jag skulle vilja skriva en mindre bok på tumavtrycks inverkan på ett lerkärls hållbarhet?

Svaret? Jag vet faktiskt inte.

Kan man inte bli lösgodisutbildad istället? Jag plockar den historia jag vill läsa och.. Hmm.. jag får väl bli diktator för den delen, det låter ju nästan som historierevision.. Vad jag vill få fram är att jag tror att jag skulle kunna bli en hyfsad om inte rent ut sagt bra lärare (om inte ongadjävlarna blir värre och värre för var år det vill säga) men är det värt allt det där kämpandet innan?

Vet inte.

Nu kom jag från ämnet, jag hade ett leende som sagt. Och mina halsband. Och jag är lite bitter och mycket grön av avundsjuka på att ingen verkar intressera sig för dem. Ja, ja. Bekräftelsehoror är vi allihopa och så tar vi nästa rubrik.

tisdag 23 november 2010

Nej, faktiskt är det inte tillräckligt

Jag har hittat en "balans" som gör att jag klarar av saker och ting någorlunda. Jag kontrollerar födan likt en manisk viktväktare från svunna tider (de där med en bok om kalorimängd på allt, troligen till och med kallsupar) och när jag åker hem på helgerna kan jag faktiskt slappna av lite utan att få skuld.

Skillnaden från mig för tre år sedan är faktiskt större än vad man kan tro, då ville jag inte äta något, jag åt under protest och jag började lära mig äta havregrynsgröt för att det är både enkelt, billigt och nyttigt och faktiskt så blev det ganska snabbt gott (kanel kan göra underverk). Jag må vara vrång och ja, jag har säkerligen problem som inte är normala men de är inte tillräckliga för att jag vill ödsla tid på dem. Jag äter och får i mig det jag skall ha, det är ett måste för att jag ens skall klara av att arbeta eftersom svält enbart fungerar vid stillasittande framför datorn fem dagar i sträck. Så nej, jag rasar inte i vikt utan håller mig inom en helt acceptabel nivå och minskar så sakteligen inom en acceptabel nivå som inte jag har fastställt utan sådana som faktiskt vet vad de pysslar med.

Det jag däremot har problem med är att ta itu med samvetet om något går utanför min kontroll och det är detta som gör att jag vet att det är ingen idé att ta itu med vården igen. Jag får i mig strax under 1900 kalorier per dag och dessa stannar nästan allt som oftast där de gör nytta. De är tämligen balanserade och jag knaprar frukt mellan de större målen. Att söka hjälp har jag inte tid med, det jag vill ha tid med nu är att komma härifrån. Det är mitt arbete som gör mig håglös, som suger musten ur mig och tar bort all motivation till att ta mig härifrån, jag går aldrig och lägger mig med knorrande mage vad som än kan läsas ur tidigare text.

Det ledsna och håglösa i mig är för att jag inte orkar finnas till för allt längre, jag räcker bara till en sak åt gången så jag gissar väl på att jag har en mindre släng av depression eller vad i hela friden man skall säga. Plus att jag tror att jag på något vis har lyckats med att försumma mig själv i all min ensamhet vilket är ganska bra gjort för det borde inte vara möjligt.

Skriver gör jag som sagt när det känns som värst, däremot tänker jag inte på matrelaterade saker varenda timme. Mellan sju och halv fyra är de mer inne på "lödalödalödalöda, filafilafila, slipaslipaslipa, packapackapacka" samt en och annan mustasch här och var.

De små krypande tentaklerna

De börjar ta över mig, krypa in i hörnen, tränga sig in i hålor för att sedan svälla och fastna. De finns där när jag andas, tar sig in genom näsan och gräver sig genom lungor ut till blodomloppet för att genomsyra hela kroppen och besudla allt de berör.

Muren är nedriven, fjärde barriären borta och lamplyktorna börjar komma närmare. Det enda som kommer ur mig är den svarta sörjan som tentaklerna utsöndrar, samma massa som tar bort gnistan, dödar tanken. Fyren borta i mörkret slocknade och kvar står jag i virvlande snöstorm utan att veta var jag skall ta vägen.

Det vore så enkelt, så enkelt, en liten mening, en underskrift på ett papper och sedan skulle jag kunna fly bort från något som bara förstör. Sedan upptäcker jag svärtan mellan dörrkarmarna, den är så tjock att ljuset äts upp efter några handbredder, verklighetens rapande och klickande hör jag däremot och den knastrar ord jag känner igen.

"autogiro"

"förpliktelser"

"agera vuxen"

"ta itu med situationen"

Jag är trött på att be om hjälp, det är det enda jag verkar göra för jag klarar inget själv. Dammråttorna samlas, högarna växer, pappren staplas. Det möglar, ruttnar, smälter, förtvinar, dör.

måndag 22 november 2010

Dag 13 – Veckans planering

  • Arbeta och dö en smula inombords för varje gång. Ja, jag gnäller och har ett fast arbete. Skjut mig, jag välkomnar det!
  • Hålla koll på vädret och hoppas på att det genom ett trollslag blir plusväder så att jag kan köra hem pappas bil och ge den vinterskor.
  • Troligen bli besviken på att minusgraderna och pms-vädret håller i sig.
  • Ringa och kolla upp ett par saker med facket.
  • Försöka undvika att få ett sådant där utbrott som gör att jag inte minns vad jag skäller om, det skulle inte riktigt passa för stunden.
  • Undersöka lite guldsmeder i Örebro, även ringa en i Hallsberg och bara försöka vara lite trevlig i telefon och se om det finns någon chans.
  • Spela Phoenix Wright.
  • Förhoppningsvis läsa.
  • Bli mer besviken över julen och den obefintliga ledigheten och gråta en skvätt över detta.
  • Längta hem, tjura över vädret.
  • Stanna i lägenheten i helgen och inte gå utanför dörren mer än nödvändigt utan ligga nedbäddad i sängen och bara sova.
  • Titta på mitt så kallade hem och komma fram till att jag borde städa för att sedan skjuta upp det för att göra något vettigt, som att spela Mega man III.
  • Lösa in min skrapbingolott som jag faktiskt vann sextio kronor på och försöka få vinsten i mynt så att jag kan stoppa den i min fina sparbösseborg.
  • Skissa på en julklapp eller två.
  • Rita två mustascher för fredagen, en för mig och en för min medbrottsling. Jag tänkte sikta på valrossmustasch denna gång.
  • Elda ljus.
  • Stanna uppe alldeles för sent.
  • Försöka att packa i ordning ett paket som jag borde ha sänt iväg för länge sedan.
  • Planera samma sak som varenda gång, TA ÖVER VÄRLDEN!
  • Surfa runt på Cthulhurelaterade sidor.
  • Fundera över vad folk skall få i julklapp.

Dag 12 – Vad finns det i min väska?

Jag måste ha en stor väska som jag kan få plats med allt jag behöver men just nu är den ganska mager för att vara min väska men jag har däremot en fenomenal sådan som sväljer allsköns skrot.

I helgen fanns det bland annat detta i dess inre:
  • Plånbok i form av en röd kista med ett svart kors på. Goffeligoffgoff.
  • Almanacka med en bibba tågbiljetter som jag nyligen hade hämtat ut.
  • Bläckpenna.
  • Liten tub med handkräm.
  • En GROV silverkedja.
  • En bok, Hell at the front av Tom Donovan.
  • Ett DSi XL i fodral med Phoenix Wright - ace attourney.
  • Två askar för ds-spel med plats för två i varje, den ena innehållandes Call of duty - World at war och Magical starsign och den andra Viva piñata och Zelda - phantom hourglass.
  • Två påsar V6 tuggummi.
  • En påse Halls halstabletter och ja, jag skyller detta på Spotifys tjatiga reklam. Var ju tvungen att prova och de med citrussmaker är mumsiga.
  • Nycklar, både privat nyckelknippa och arbetsplatsens nycklar och nyckelkort.
  • En karta med allergitabletter, man vet aldrig. Mina huvudvärkstabletter är dessvärre slut.
  • En liten börs med tamponger.
  • Hörlurar.
Ja, det var det.

Ett sådant där igen

Jag känner mig mest bara nedtryckt i skorna, det enda som skriker i huvudet är "hemhemhemhemhemhemhemhemhemhem" men det är sådant som inte riktigt är i min kontroll helt och hållet. Däremot är jag snart på nivån att jag faktiskt ger blanka fan i vad som händer och jag säger upp mig bara för att slippa att vara här, varför skall jag ens anstränga mig för det här arbetet? Det enda som det har lyckats göra mig på sistone är bitter.

Så vad gör jag istället? Kontrollerar något jag vet hur man kontrollerar, mat. Senaste vändningen är däremot något jag inte tycker om men rent ut sagt så skiter jag fullständigt i det. Kontroll, mat inom ordnade former, sådant jag vet vad det är och inget utöver det för då tippar jag över gränsen.

[Tänk över om du vill fortsätta läsa nu]





Ja, det är väldigt tonårsaktigt att skriva om det på det här viset men jag måste få bort det, måste få bort den där önskan som maler runt på insidan. Impulsen som vill att jag skall gå ned till affären och köpa massor med onyttigt och trycka i mig det, mosa och mosa in i munnen och nästan så fort jag har svalt det så börjar kampen med att få ut det ur kroppen. Ut, ur, bort. Tills ansiktet är rödsprängt, ögonen bultar och det nästan rinner slem från tårkanalerna för att jag har tvingat fram kräkreflexer gång på gång på gång. Jag dricker vatten, väntar en liten stund för att det skall hinna ikapp tuggorna i magsäcken, jag klöser i svalget, petar med tandborstens skaft tills det ömmar i halsen.

Under tiden tittar jag på min spegelbild och undrar varför jag fortsätter, jag tittar ned i toalettstolen och tänker knappt på det slöseri jag gör för det finns inte i min värld då. Det enda som finns är tugga, svälja, tvinga upp och ut. En charmerande ny vana jag har lagt mig till med och jag tycker inte om den, det är inte ett alternativ för att kunna äta, det skall inte utnyttjas. Ändå kliar det i kroppen om jag har ätit tills jag blivit proppmätt, jag tillåter det inte, vill inte känna det, vill inte. Sedan slår det över, blir till något som inte ens är hunger utan bara ren automatik, något som verkar väldigt bra just då.

Jag kan inte "unna" mig något speciellt bara för att. Äta glass bara för att det är gott och för att jag skall bli glad, det fungerar inte så, jag vet att efter den sista skeden kommer det dåliga samvetet och hur mycket jag än övertalar mig så hjälper det inte, jag vet vad som kommer att hända. Ändå går vågens siffror åt rätt håll, ibland uppåt men jag är medveten om varför den har gjort det de gångerna och jag kan inte tillåta mig snedsteg. Ju mer allt annat utanför mig kontroll djävlas desto mer börjar det spöka men jag har hittills hållit mig inom gränserna. Jag kräks som en duktig flicka, äter och rynkar inte på näsan åt fett, sedan går jag in på toaletten och stoppar fingrarna i halsen med slutna läppar så att allt samlas i munnen för att det inte skall låta alltför mycket. Det är en sjuk konst och jag hatar det.


Ändå är det en trygghet, något jag vet hur det fungerar. Särskilt sedan metallödlan har övergivit mig.

söndag 21 november 2010

Dag 11 – Mina syskon

Nu ligger jag lite efter men det är tanken som räknas plus att jag hade vettigare saker för mig i helgen som att pussas med Andreas, spela tvspel och krama min mamma.

Jag har tre syskon, en storasyster och två "små"bröder. Definitionen lillebror har blivit förlegad eftersom även den yngste av dem nu har växt om mig med åtskilliga centimeter.

Storasyster är min idol och allt det som en storasyster skall vara, hon är en av de få som kan skälla på mig utan att jag kommer att vara arg i flera år, det är troligen storasyster-kortet som spelas ut då (åtminstone tolkar min hjärna det som det, förstår inte var all uppfostran kommer ifrån). Hon är pysslig, smart, rolig och bara bäst och om man förolämpar henne i min närvaro så kan jag lova att jag kommer att hysa agg mot denne/denna resten av livet.

Min äldste lillebror och jag har sedan barnsben inte kommit vidare bra överens, det blir väl bättre allteftersom vi båda blir äldre men vi är båda två så långt ifrån varandra som bara går. Hans värld är något som jag tittar fascinerat på likt en naturdokumentär men det finns inget ont i honom och blod är alltid tjockare än vatten. När vi var små så slogs vi nästan jämnt vilket resulterade i att alla mina glasögon blev sneda på väldigt kort tid när jag hade fått nya glas, vi är precis lika envisa och erkände ALDRIG att vi hade fel. Åtskilliga bråk vi har haft som små har varit på "Nähä!" "Joho!"-nivån och ja, det är lite pinsamt sådär. Men han är min store lillebror och han är söt, även om han har varit den som vunnit i bråk sedan han var sju.

Min yngste lillebror har jag omedvetet tagit under mitt beskydd för att han inte skall bli som jag eftersom vi är väldigt lika i lynnet på vissa nivåer. Jag har även utfodrat honom med serier och försöker både omedvetet och medvetet få in honom på bra saker, det värmde mitt hjärta när han hade lagt upp en bild på Cthulhu som han hade ritat i ett block. Det finns hopp!

Blod är tjockare än vatten och det är något som jag gladeligen håller för mina syskon är något värt att försvara.

torsdag 18 november 2010

----------


Är jag så självisk och egocentrerad nu som jag är rädd för att bli? Det känns som om det är massor med folk som går runt och tycker illa om mig bakom ryggen men jag kan inte komma på vad eller vilka det nu skulle vara. (Att jag sedan inte känner "massor med folk" är en annan sak.)

Jag förstår inte varför jag måste försöka urskulda mig och ursäkta mig hela tiden. Varför jag känner ett starkt behov av att förklara varför jag inte hör av mig, varför jag inte är pratsam, varför jag är introvert och så vidare och så vidare. Är någon annan i ett sådant tillstånd så kräver jag ju inga svar utan lyssnar bara om det skulle önskas.

Så varför kvarstår tankarna? Varför skäms jag över att jag försöker ta itu med mig själv istället för att vara alla andra till lags? På kvällarna kommer det som kallduschar och tankarna går huller om buller i sann bakfyllenojaångest utan fyllan.

Samtidigt känner jag mig låst, vill inte säga något, sväljer hellre lite istället för att jag är rädd för att prata för mycket om mig själv, gnälla för mycket, öppna mig för mycket. Locket är pålagt och jag kan inte göra något för att få ut det, ingen att prata med för så fort jag öppnar munnen låter det löjligt och tafatt och verkar helt plötsligt ologiskt. Jag är trött på det här. Trött på allt. Trött på att fastna och låsa in mig samtidigt som jag öppnar upp mig. Att haka upp mig, att bli irriterad utan anledning, att oroa mig över att jag har gjort någon ledsen, att oroa mig för om någon inte tycker om mig, att misströsta för situationen, att bli sårad över att höra nedlåtande kommentarer från sådana som är mig nära. Jag är så förbannat trött på allt men även för trött för att göra något vettigt åt det, jag har satt mig ned framför den annalkande bilen och tittar på dess lyktor som blir större och större medan insidan blir allt tommare samtidigt som den fylls.

Dag 10 – Dagens utstyrsel

Det var meningen att jag skulle ta mig upp tidigare än vanligt denna morgon men som vanligt så sov jag för länge och jag hade att välja mellan att sminka mig eller att äta frukost. Sminket vann eftersom jag hade planerat det och till och med gjort efterforskningar kvällen innan.

Gjorde en stressad och något nedtonad av tidigare sminkning vilket faktiskt blev helt okej med tanke på slarvet och tidsbristen. Tanken var även att jag skulle försöka matcha kläder med tidsepoken vilket inte gick lika bra. 20-talets kläder gick ut på raka skärningar där midjan inte är markerad och där kjolen börjar på höfterna för att raka ut siluetten än mer. Det mesta jag har i min garderob är figursytt eftersom jag inte vill se tjockare ut än nödvändigt och jag fick göra en nödlösning som mest såg ut som mina kläder brukar göra. Jag vill sy mig en riktig klänning istället!

Vad jag hade på mig blev ett par mörkbruna leggings, korta shorts i brunmurrigt tyg, brunt långt linne (i ett försök att likna vid nedhasad midja men det kasar bara upp) och en svart, tunn kofta. Håret satte jag upp med ett par hårnålar och två fina hårspännen i form av gula blommor.

Jag skulle kunna vara lite oortodox och lägga upp ett par bilder men jag är trött på att försöka ta halvmediokra bilder med telefonen. Jag får inte till någon bra vinkel och min vanliga kamera är jag sur på eftersom batteriluckan har spruckit.

onsdag 17 november 2010

Det är ju svårt att stå emot...

...när man blir utmanad av Slams..



Jag har ingen tv och tittar inte på så mycket mer tv än när jag är hemma i Kumla så jag tittar antingen på dvd-boxar eller på intenätet på olika kanaler. Jag fuskar nog och tar det jag tittar på under en relativt regelbunden basis istället.

4 nätshower jag ser:
4 saker jag gjort idag:
  • Betalat av en skuld
  • Diskat
  • Snoozat
  • Skrattat
4 saker jag längtar efter:
  • Något mer
  • Nördar (nördskörbjuggen börjar bli allvarlig)
  • En svensk Cthulhufilmfestival
  • Hem
Den där att utmana folk struntar jag däremot i, det har jag int' ork till.

Da9 09 – "Tro"

Jag tror på mycket. På att människor ÄR roten till allt ont, på spöken, andar, att Nintendo skulle kunna sälja använt toalettpapper och få det till ett vinnande koncept, andeåtervinning (ett roligare ord för reinkarnation) och mycket annat.

Att tro på en religion? Nej. För smart för det. Här kan man kontra med att det finns mycket kloka människor där ute med höga betyg som gör uppfinningar och annat bra på löpande band men jag håller fast vid det. Att det finns ett liv efter döden och allt som hör till är ren och skär logik, de som kommer ihåg fysiklektionerna från skolan hörde säkert minst en gång att energi aldrig försvinner utan bara omvandlas. Någonstans måste energin som bygger upp en personlighet studsa vidare och jag tror inte att den hamnar i ett AA-batteri (även om det finns folk som är tråkiga och ansiktslösa nog för att inte ens kunna uppnå den nivån) och där är min förklaring till det.

Religion är förlegat, det är något som behövdes förr för att kunna strukturera upp samhällena och för att dela upp människor i bra och dåligt. Det är bara ännu en del av alla dessa ursäkter till att bråka med andra och kristendomen var orsaken till att ståndssamhället höll i sig längre än vad det borde. Det går även att kontra med att även jag försöker att fly den bistra verkligheten genom att tro på övernaturliga saker men det är stor skillnad på att tro på mer än vad ögat kan se (återigen, ren och skär vetenskap om man tar det på den nivån. Det mänskliga ögat KAN INTE se allt.) men att följa regler som är dikterade för tvåtusen år sedan? BAH!

Vill jag höra till något så går jag och blir svartrockare igen men det kommer inte att betyda att jag skulle börja ge mig ut och kriga mot raggare eller popsnören. Jag behöver inte ha något att söka tröst i för det är tämligen enkelt att inse att människan är ond och hopplös även om det ibland finns ljusglimtar.

Och om nu det fanns en gud, varför i hela friden skulle detta väsen tycka bättre om mig för att jag går i lakan, ber varje dag eller äter rätt sorts mat? Varför skulle den bry sig om ifall jag slaktar mitt djur genom att skära halsen av det medan det är vid medvetande? För ett par år sedan läste jag en artikel om halal- och kosherslakt och ett av argumenten från de religiösas sida var att det inte känns. Verkligen. Om du skulle välja på att få halsen avskuren med en vass kniv som går tillräckligt djupt för att skära av luftstrupen och större blodådror eller att få en kraftig stöt genom hjärnan som gör att du blir medvetslös och sedan får halsen avskuren. Vad skulle du välja? Vem i hela friden kan säga att det inte gör ont? Har de lekt Herbert West för att se vad offret säger efteråt? PAH!

Så ja, jag tror på mycket men så dum är jag faktiskt inte.

tisdag 16 november 2010

Dag 08 – Ett ögonblick

Det finns många stunder, ögonblick och tillfällen som jag kan minnas av rena tillfällen. Sådana som är så starka i minnet fortfarande att det känns som om någon rycker ut mig ur bilden och kastar in mig i en annan. Jag funderade på vilket av alla dessa ögonblick som jag skulle berätta om och även om det säkerligen har tagits upp tidigare (jag borde egentligen ha trettio dagar av restriktivt och tråkigt skrivande istället, jag har ju redan ordbajsat upp det mesta!) så jag tar det igen.

Jag minns inte riktigt när detta var men jag gissar på någonstans mellan 1999 och 2000, troligen det första. Jag tror att jag gick i tvåan i Mjölby, har ett minne av det klassrummet i alla fall. Bara det var visserligen en upplevelse i sig, jag var en av få som gick vidare till andra klass istället för att gå om men så går det när man slungar ut sextonåringar på att bo själva och sköta sig.

Detta gjorde i alla fall att jag tvingades att stå lite mer på egna ben än tidigare, jag lyckas alltidalltidalltid att hamna i skugga av någon vare sig jag vill eller inte. Det kunde jag inte riktigt göra nu när kamraterna var kvar i klassen under och större delen av min klass var befolkad av de som inte klarade sig vidare till trean. Vilka härliga korkskallar vi alla låter som nu, heh.

Fester var något som inte riktigt hände där nere, eller så fick man höra om dem måndagen efter, men jag tror faktiskt inte att jag missade så mycket. De fester jag längtade efter var de hemmavid, med exilare, med vänner, med likar.

Och det är här mitt ögonblick kommer. En fest i Varberga (kan ha varit Markbacken också) där jag på skämt studsar in i köket med en teatralisk gest och ropar: "Tadaaaaaah!" och möts av idel leenden och "Heej, Alv!". Det minnet gör mig fortfarande varm inombords, dels för att andra personer faktiskt blev glada av att se mig och att de även kallade mig Alv.

Inte för att jag tror att just det ögonblicket hade någon omvälvande betydelse för min utveckling sedan men det var en liten gnutta av bekräftelse åtminstone. På att jag hade ett värde.

Oh, the ANGST!



Jag lekte lite efter denna video:



Och resultatet blev detta! Med försök till smäktande min så som stumfilmsstjärnorna och även om jag är en amatör så tyckte jag att det blev riktigt bra.

måndag 15 november 2010

Dag 07 - Min bästa vän

Eftersom klockan är KVART I TOLV OCH AAAALLT ÄR VÄÄÄÄÄL men likt förbannat måste jag sova så kör jag en latmask här.


Jag har nämligen skrivit om Yvonne tidigare och jag håller fast vid det. Jisses Amalia... Vi har känt varandra i sisådär hundra år! Lika länge som en muuuuuumieeee...

Bilden är från vår "Vin och cigg! Vin och cigg!"-kväll då vi gjorde allt sådant som flickor gör. Dricker sig plakata på rödvin, kedjeröka, ha kuddkrig samt högläsning av erotiska noveller.

Blirf

Idag känns det som om resten av livet, universum och allting inte vet att meningen är 42.

Dag 05 - Hur jag definierar kärlek - EDIT

Eftersom jag är den personen med störst dåligt samvete i hela världen vilket jag börjar bli djävligt trött på så lägger jag till en brasklapp.

De jag föraktar är de där högljudda fåntrattarna, de där som stort och brett skriker ut om att de aldrig "har känt så här tidigare" unt so weiter. Det är DE jag menar. De är de jag tycker är så små för att om de nu måste skrika ut det till resten så vad är skillnaden på dessa och när Tom Cruise hoppade upp och ned i soffan på Oprah (tack youtube)? I mina ögon låter det bara som om de desperat behöver övertyga sig själva om att de faktiskt känner något. Och ja, då kan man kontra med att det är så mycket känslor på insidan att de bara måste stå och vråla men det finns två olika versioner av denna sort (och med detta betyder det inte att mina vänner är förbjudna att säga att de är kära.. Raargh, ni förstår hur jag menar hoppas jag). Jag brukar inte störa mig så mycket på folk i dumburken att jag känner mig tvingad till att bitcha om dem i text men.. Kat von D är och kommer alltid förbli en förbannad fåntratt för DÄR har vi en emotionellt störd människa så det heter duga. Nog sagt. Och för varje gång folk håller på att tjoa på det sättet så krymper jag på insidan och undrar om det är fel på mig, som det är med ALLT annat. Kärlek, personlighet, sex, beteende, klädstil. Nämn det och jag garanterar att jag troligen har känt mig felaktig i detta.

Jag skulle även kunna brasklappa mig in i det evinnerliga för att ingen skall missuppfatta något av vad jag har sagt men jag orkar inte. Jag orkar inte försöka att vara alla till lags och jag orkar inte att få dåligt samvete varenda gång men jag kommer likväl förbannat få det hur som helst.

Jag förstår inte ens varför jag bryr mig, jag är ju dålig så. Och nu borde jag sova.



Jag är inte speciellt romantisk av mig och det finns säkert massa vetenskapliga och logiska förklaringar till det samt massa chanser till att skylla på att mina föräldrar hade ett riktigt misslyckat äktenskap. Däremot tror jag faktiskt på att jag är fullt kapabel till att tänka själv och tänker på så vis inte skylla på sådant. Även om nu folk kan tro att jag gör det genom av att dra upp det men då kontrar jag med att göra president Leary's fuck you-dance, tack så mycket.

Jag har tidigare fått höra att bara för att mina åsikter om kärlek inte är som andras så har jag på så vis inte upplevt äkta kärlek vilket jag totalt dementerar, det tog ett tag för mig att kunna göra det eftersom jag tyvärr har lika stark motståndskraft som en brytböna som tinats från djupfryst tillstånd men ändå. Alla har olika åsikter och på samma vis som jag tycker att sådana som tror på DEN ENDA SANNA KÄRLEKEN och JAG HAR ALDRIG KÄNT SÅ HÄR FÖRUT är tämligen lätta att förakta så har de lika stor rätt att se ned på mig för det sätt jag tycker.

Det roliga är att hittills har jag redan avhandlat de olika ämnena tidigare i min blogg vilket tyder på att jag är en ordbajsare av fenomenala mått, den första har jag väl inte gjort rakt ut men eftersom jag gladeligen bjuder på åsikter och annat högt och lågt så gissar jag på att det är ganska lätt att pussla ihop någon sorts presentation av mig på egen hand.

Nu när jag tänker tillbaka så tror jag faktiskt inte att jag någonsin har trott på sådan där himlastormande kärlek, förälskelse är en helt annan sak men jag satt aldrig och drömde om att bli omkullsvept av någon bara så där. Jag är misstänksam och ger inte bort mig själv alltför lätt, jag må ha fått ett antal crushes (jag kunde inte hitta något bättre ord att översätta till, förälskelse är snäppet bättre och över den sorts crush jag syftar på här) men eftersom jag anser att varje kärlek är olika och att jag på sätt och vis ger bort en del av mig själv vid varje gång så har det resulterat i att pojkvänner och annat pack kan räknas på en hand ungefär.

Kärlek är något som jag helt plötsligt bara vaknar upp i och undrar vad som hände, det kryper sig på så naturligt att jag nästan inte märker att något har hänt även fast omvärlden ser att jag studsar runt och kvittrar mer än vanligt. Helt plötsligt är den bara där.

Jag försökte att spalta upp någon sorts checklista men kom fram till att jag faktiskt inte kan definiera kärlek på annat sätt än småsaker som är viktiga. Som att åka tåg i över en timme med en pizzakartong bredvid sig för att man har pratat så varmt om just den pizzerian så att man vill att den andre skall få smaka. Att köpa med två paket med lyxig glass och hyra två dvd-nyheter för att den andra är sjuk. Sådana små saker. Andra må ha krav på dyra presenter och julklappar, stora buketter med långstjälkade rosor varje högtidsdag/jubileumsdag, att man skall sitta ihop vid höften så fort man är ute bland folk och så vidare. Det är minst lika viktigt att kunna ligga i sängen och spela varsitt nintendo ds tillsammans eller att pussa den andre i nacken när denne diskar.

Sedan är det ju själva känslorna men de går inte att förklara.

söndag 14 november 2010

Dag 06 - Min dag

Herrejistanes, nu kommer jag att låta patetisk.

Väcks av att älskling ringer vid cirka tolvsnåret, ber honom att ringa upp så att jag kan fortsätta sova och han ringer sedan vid ett. Vi pratar en stund och sedan sitter jag och dräller vid datorn och äter "frukost", min nya drog är The Spoony Experiment. Alla måste titta! Ehmnee... Sedan hoppade jag in i duschen vid... tre? Gick sedan ut och letade efter min tumvante som jag misstänkte hade trillat ut från Patricias bil och jag hade sådan tur att den låg där alldeles ensammen i parkeringshuset. Gick och handlade syndig och slasig mat för att sedan klampa hemåt för att tvätta vantarna som nu hänger på tork.

Åt den fabulösa "maten" som var i form av två sådana där färdiga hamburgare som man tjongar in i mikron, gissar på att de är från Tyschkland, åt några brago och drack cola zero och tittade på mer Spoony.

Och ja, det är väl det jag har gjort idag, klockan är nu kvart över åtta så jag tänkte ta och ringa Andreas och prata ett par minuter innan min röst går sönder, jädra förkylning, och sedan fortsätta med Spoony tills det är dags att slänga sig i sängen. Känner jag mig rätt så kommer jag somna för sent, som vanligt.

Jag kunde ha gjort massor med saker men jag har fastnat i det där träsket så, nej. Då gör jag det som är avkopplande och tidsödande istället.

fredag 12 november 2010

Dag 04 – Vad jag åt idag

Mat och jag är inte ett vinnande koncept men äter gör jag ändå eftersom man måste.

Frukost
Pepparkaksfil (namnamnamnam!)
Te

Lunch
Två Billys panpizza
Kaffe

Kvällsmat/middag
Kex och keso.


Ja, jag vet. Det är inte världens matriktigaste dag idag och egentligen så spräckte lunchen mina kalorier idag. Skulle kunna dividera en hel del om detta ämne men mat är ett återkommande ämne i bloggen så det orkar jag faktiskt inte göra. Nu är det fredag! Spoony och cola!

torsdag 11 november 2010

Dag 03 – Mina föräldrar

För några månader sedan kom det upp en diskussion om att gräla med sina föräldrar när man var tonåring är ett steg i utvecklingen, betyder detta att jag är underutvecklad så är jag gladeligen det för vem vill vara som alla andra?

Föräldrar och familj är det viktigaste för mig, blod är tjockare än vatten och min släkt är liten och på så vis lite mer sammansvetsad än andra. Det känns som om jag har skrivit ganska ingående om familjen förut, deja vu!

Mamma var inte en sådan där mamma som alla andra hade men jag var inte avundsjuk på andras föräldrar för det. Min uppfostran sköttes till större delen av min storasyster eftersom mamma var delägare i en tygaffär när vi var små och vi blev ganska ofta ensamma hemma. Det bästa var när mamma och pappa skulle åka och dansa på helgerna, vi fick äta glass och titta på tv (TWIN PEAKS!) och bara ta hand om oss själva. Andra må fasa över ett sådant beteende men jag är glad över det, eller så hade jag bara tur med att storasyster inte var en brottsling. När jag blev femton så fick hon något sorts anfall över att det var dags att oroa sig över, var kanske lite för sent att börja leka mamma då men det var ganska underhållande.

Kära mor är den som tar hand om den själsliga delen av mig, ringer jag ledsen och gråter ögonen ur mig så tröstar hon mig och säger precis rätt saker för att jag skall må bättre. Hon har även en liten förmåga att ibland ändra åsikt bara för att stötta mig vilket är lite sött. "Han är ju så rar och trevlig." "Usch, jag tyckte ALDRIG om honom!" När jag var liten hade hon många danskurser (främst bugg) med min faster, de var bästisar när det begav sig, och jag har många minnen av att jag hör henne humma fram grundstegen medan jag själv satt och drällde någonstans i lokalen. Hon har även sytt så länge jag kan minnas, mormor var likadan, och hennes syrum var ett magiskt ställe med roliga saker att pilla med. Detta har även gjort att jag har en viss talang för det och min Huskvarna som jag fått av henne är en av mina käraste ägodelar. Mycket handarbete överhuvudtaget, stickning, virkning, brodyr, sömnad... Folkdräkter även, det är roligt det!

Pappa är precis som det skall vara min superhjälte. Han må vara fåordig och vi har kanske inte de mest djupa samtalen emellanåt men han är den som är praktisk. Kan han inte laga något så är saken trasig, punkt slut. Han har varit arbetslös som mest någon vecka och har större delen av sitt liv arbetat på en vagnverkstad, det var länge sedan den hette SJ nu... Pappas arbetsplats var även den extremt spännande, att titta på verktygen, plocka runt bland brickor och jättestora skruvar och spikar i lagret och att stå i en oljegrop under en GIGANTISK tågvagn var underbart som liten. När jag var där för ett par år sedan blev jag väldigt förvånad över hur litet det är numera.

Bilar är en sak som automagiskt får mig att tänka på pappa, åtskilliga gånger har man släpats runt på bilutställningar som liten och lite av det har faktiskt fastnat och jag kan uppskatta vissa bilar numera. Han kan lite av allt och är en hantverkare han med. Farmors kors var det pappa som gjorde, med en ros som slingrade upp och ut på en av tvärarmarna. Han har även gjort fiskespön åt mig som liten bestående av plaströr (som jag tror man skall ha elkablar i) som han knöt fast bomullstråd med en krok i. Sedan stod jag och fiskade grenar vid mormors jordkällare.

Troligen är det min långa tid på andra orter som har gjort mig så familjekär och som även gör att jag kan se genom fingrarna alternativt inte märka de små olater mina föräldrar utan jag älskar dem besinningslöst, trots allt som ligger i bagaget.

onsdag 10 november 2010

Dag 02 - Min första kärlek

Jag har ett minne av att jag en gång skrev i min dagbok vid cirka elva års ålder att jag var kär och att det var en häst. Sådana saker räknar jag inte utan den som jag räknar som min första kärlek är min första pojkvän, namnet är inte relevant så det struntar jag i.

Jag har aldrig varit en sådan som har haft åtskilliga pojkvänner och förälskelser utan jag tror på kvalitet istället för kvantitet, samt att det ändå aldrig fanns något utbud att välja mellan. Lägg sedan till ett riktigt uselt självförtroende och resultatet är inte så svårt att gissa. Jag träffade honom via den webchatt som var mitt riktiga hem och jag och min bästaste vän övertalade honom till att komma och hälsa på oss sådär spontant som man oftast inte är. Han bodde då i Katrineholm vilket inte är mer än en halvtimmes tågresa från Hallsberg och samma kväll (en fredag förvisso, som innan hade tillbringats i en skolas datasal som jag inte ens gick på. En gång i tiden var jag riktigt rebellisk) stod jag och Yvonne och studsade upp och ned av nervositet på Hallsbergs tågperrong. Jag tror att det snöade lite också, i alla fall var det mörkt.

Tåget rullade in och han klev av tåget och vi kramades och hälsade och allt sådant där som man gör. Jag har i evinnerlig tid börjat prata extra mycket så fort jag blir nervös eller om jag inte riktigt vet vad jag skall göra vilket troligen resulterade i att jag spexade runt och flamsade hysteriskt mycket. Vi åkte alla tre hem till Yvonnes hem och sedan tillbringade vi helgen med att dricka te, prata massor, fnissa, ta konstiga bilder (med en VANLIG kamera! Ack, det är ett tag sedan nu.) och helgen gick.

Någonstans så började jag upptäcka att det där pirret jag kände i magen var något mer än nervositet men eftersom jag var helt övertygad om att ingen någonsin skulle vilja ha mig när det fanns Yvonne att välja på så gled jag undan och kände mig ledsen. På våren (första besöket var på höst/tidig vinter 1997) så satt vi och pratade på mIRC och jag kommer fortfarande ihåg vad han skrev och hur totalt överlycklig jag kände mig. Han var allt det som jag inte hade beskrivit av vad jag ville ha på den tiden, jag önskade mig en lång svartrockare och fick en kort trance-nisse. Så det kan gå.

Ett drygt år gick och mina känslor började falna och gå över till irritation över att han betedde sig dumt på fester när han var full och andra sådana där fåniga saker man stör sig på som tonåring och det tog slut. Det gick väl tämligen smärtfritt även om det var en del "Du är dum!" "Nähä! DU är DUMMARE!"-fasoner samma sommar. Långt hade vi gått från att sitta och titta på soluppgången lyssnades på S.P.O.C.K. till att gräla om altanmålning på chatten.

Det är länge sedan nu och det mesta har falnat ut till svaga minnen men den första kärleken är ändå den första kärleken, den är för länge sedan överspelad och utdaterad men är ändå något som jag minns med värme. En liten gnista av självkänsla vaknade inom mig av den eftersom jag nu kunde inse att jag hade (och även har) ett värde som kan uppskattas av någon annan tillräckligt mycket för att de faktiskt kunde älska mig.

Tråkigt nog så är det inte många som är trygga nog i sitt förhållande för att faktiskt kunna prata om något sådant utan att det skall vakna svartsjuka från den andra parten. All kärlek är olika som man upplever och fåntrattslollan Kat von D har faktiskt till viss del rätt i att "Jag har ALDRIG känt så här förut!!!", för det stämmer. Varje kärlek är olika och går inte att jämföra, även om jag i början när jag träffade Andreas var extremt svartsjuk på flickvännen han hade innan så är jag nu nästan lite nyfiken över om det kanske var hans första kärlek. Men, men. Det är sådana saker jag aldrig kommer att få veta så det är ingen idé att spekulera i samt att det var ju faktiskt mig de här trettio olika inläggen skulle handla om (för det handlar ju aldrig om mig annars här på bloggen...).

I alla fall, det var min första kärlek och nu skall jag äta kvällsmat.

tisdag 9 november 2010

Dag 01 - Presentera dig själv

Mitt första infall är att jag är sugen på att antingen använda en kliché eller ett citat för att försöka beskriva sig själv tycker jag alltid är väldigt svårt eftersom jag alltid känner mig självcentrerad och lite väl självgod. Däremot är det ju alltid roligt att utmana sig lite så, okej då.

En väldigt stor del av mig är att jag vill sticka ut, jag vill inte tycka som alla andra och jag vill inte vara som alla andra. I mina tidiga tonår var jag ju dessvärre som alla andra och var en tråkig liten grå mus långt ned i rangordningen även om jag höll mig precis mellan gränserna av vad jag egentligen inte vill kännas vid. Jag har aldrig varit speciellt mobbad och jag har aldrig varit en direkt mobbare men jag har varit och nosat på båda saker och varit en sådan där velig person som försöker att följa strömmen för att det är så man skall göra. Inget jag är stolt över och jag kommer troligen att skämmas över det resten av livet.

Därför yrkar jag på att jag blev en person vid femton-sexton års ålder då min bästaste vän introducerade mig för en värld av svarta skinnrockar, svarta kläder och svart hårfärg. På den tiden då internetbutiker och rika små snorvalpar som hade råd med de där kängorna man själv bara drömde om fanns inte utan det var lätt att vara alternativ. På den tiden var även Myrornas och Uff två billiga butiker där de faktiskt resonerade att folk inte vill betala hur mycket som helst för något som i grund och botten är andrahandsvaror. Det var innan vintage, tack och lov.

Så slutade man grundskolan och gav sig in i gymnasievärlden, eftersom jag fortfarande var tämligen mellanmjölk så tvivlade jag på mig själv och vad jag kunde prestera och valde praktiskt. Natur var det min storasyster och idol hade gått (för att sedan gå över till räddningstjänst, min syster ÄR awesome) men eftersom jag fasade inför att räkna matematik som hade mer bokstäver än siffror så tog jag det andra valet, samhäll. Det var lättare för mig att skriva de program jag inte ville gå, barn och fritid och omvårdnad, brr. Men som sagt så tog förnuftet över och jag tänkte praktiskt på vad som kunde vara bra att ha i bagaget inför framtida utbildningar, när jag var liten ville mina kompisar bli delfinskötare medan jag ville bli brevbärare men för att inte sticka ut så ville jag också bli delfinskötare. Även om jag tycker delfiner bara är fåntrattar med fenor och om de nu är dumma nog att göra tricks för människor så tycker jag inte synd om dem för att de fastnar i nät.

I alla fall, det tog inte lång tid för mig att inse att samhällsprogammet inte var min kopp med te. Nådastöten, vad jag minns, var när läraren sade att "i nästa vecka skall vi göra paneler där vi skall representera de olika partierna och deras åsikter och diskutera samhällsfrågor" och jag kände att jag fick "feber". I samma veva som detta hade jag även upptäckt det stora internet och det förlovade landet i form av Exilen, en webchat på passagen. Jag hör adressen till den i mitt huvud även om jag inte kan den helt korrekt, därför skriver jag inte ut den. Bara av att tänka på den så kan jag bara tänka på alla de bra saker med den, vad den gjorde för mig och min personlighet. Jag hade en gång i tiden ett väldigt långt och bra blogginlägg angående det men dessvärre kan jag inte hitta det så det får var.

Eftersom man hade många klasskamrater som följt med hela vägen från första klass upp till gymnasiet så var det svårt att ändra sig, de hade redan bestämt sig för vem man är och då var det kört. Ett liv i den elektroniska världen där jag helt plötsligt upptäckte att jag hade ett värde grundade för skolk, slarv med mat och mycket annat. Skolan där jag var en av tre med skinnrockar (även om det var extremt tillfredsställande att folk drog sig åt sidorna när jag kom promenerande i korridorerna) passade mig inte och det slutade med att jag hamnade på det individuella programmet. För att citera en jag gick i högstadiet: "Va?! Går du på mupp?! Du som är så smart!" Ja, jo. För att jag kan rabbla upp alla världens hav efter att ha tittat på dem ett par minuter för att sedan glömma dem lika fort gör mig smart. Jomenvisst.

Ett konstigt infall fick mig att säga att jag ville bli silversmed (ja, även jag har använt den felaktiga termen och jag skäms fortfarande) och helt plötsligt fann jag mig åka på intagningsprov både i Falköping och Mjölby. Den senare blev valet eftersom att jag tyckte provet var bättre med mer relevanta saker plus att jag inte förstod vad en av lärarna i Falköping sade. Det lät lite som om han pratade med munnen full av grus på ett ungefär.

Denna utbildning resulterade i en flytt och ett gesällbrev och även om jag må ångra mig emellanåt och undra varför jag inte kunde ha hemliga drömmar för ett yrke som faktiskt ger bättre betalt och har en bättre arbetsmarknad så ångrar jag mig inte. Ser man på de gamla tjuriga guldsmederna så känner jag mig som hemma bland dem. De är tjuriga, långsinta och extremt petiga vilket passar mig som hand i handske.

Det kanske inte låter som en speciellt positiv beskrivning av mig så jag får brodera ut den en gnutta. Guldsmedsyrket fick mig att faktiskt brinna för något, att känna att jag KAN något, att jag kan tillverka saker med mina händer. Många i familj och släkten har det för sig och det finns smeder, hovslagare och sömmerskor både här och där. På den vägen vill jag vara, jag är en hantverkare och jag är stolt över att göra sådant som andra knappt skulle kunna göra ens om man band fast deras armar vid mina händer så de egentligen bara följde efter mina rörelser. Jag tycker om att känna mig lite speciell även om jag samtidigt är extremt frustrerad över att det finns hysteriskt många dussintrollare som "inkräktar" på mitt territorium. Använd silversmed på fel sätt och du har underhållning i timmar framöver.

På sätt och vis är guldsmeden i mig en väldigt stor del av mig men det finns mycket mer, däremot håller jag mig till den delen nu. Jag kan däremot tillägga att jag även omhuldar det svenska språket så den kopierade listan med ämnen kommer jag att översätta varje dag. Någon måtta får det vara på slarvet!

Varför inte?

Jag hänvisar till det här och tycker det verkar tämligen underhållande, kräkas ut saker om mig själv är jag ju ändå duktig på från första början så.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

måndag 8 november 2010

Emballage

Kanske är det bara för att jag har sovit alldeles för länge på alldeles fel tid på dygnet i samband med förkylning och att jag börjar bli hungrig men sådana här tillfällen gör mig så leds på allting. Sådana tillfällen som gör att allt känns fel, tråkigt och meningslöst och att det inte finns absolut något överhuvudtaget som kan väga upp.

Kanske är det någon sorts begynnande existensiell kris, vem vet? Det är bara det att jag är så trött på att känna mig utanför och ensam samtidigt som jag får springande panik av att vara social med folk jag inte har känt sedan barnsben en längre stund. Det går inte riktigt ihop, det och att jag är folkilsk så jag vet inte riktigt vad jag är ute efter. Var på fest i lördags och jag kan fortfarande inte riktigt skaka av mig känslan av att jag kanske har förolämpat något utan att veta om det, kanske borde jag be om ursäkt i förskott?

Hela min vardag känns som man kan sammanfatta med "meh" och jag börjar undra om det verkligen inte är mer än detta? Jag har inga drömmar vilket gör att jag mår lite dåligt av att inte ha några drömmar och jag är livrädd över att hamna i något sorts träsk och bli ett slem utan ansikte. Samtidigt vet jag inte vad jag traktar efter, troligen att inte varenda roliga sak skall kännas som en verklighetsflykt kanske. Det skulle vara skönt att kunna göra något roligt utan att ha en tanke om att det är den sista gången jag gör något som ens kan definiera vad jag är för en person, jag vet inte.

Jag kanske skulle äta lite smörgåsar och se om det blir bättre. Kanske sova lite till för imorgon blir det dags att släpa sig till arbetet.

Hostihacki

Slutprovet är nu avklarat och att skriva prov under grov förkylning är väl inte att rekommendera, huvudet var faktiskt tämligen klart men det var nog för att jag hade endast en sak att koncentrera mig på. Däremot skall jag bädda ned mig i sängen och slockna som ett ljus så att jag kan komma till jobbet "pigg" och "alert" i morgon. Och mot invändningar som kan komma upp så kan jag påpeka att jag hade fått vänta två veckor till för att kunna göra provet om jag inte hade tagit det nu och eftersom jag blir extremt uttråkad av att studera utan några riktlinjer så hade jag troligen presterat sämre två veckor fram i tiden.

Plus att jag har andra saker jag skall studera nu, ansökning redan gjord och jag tror att den här kursen kommer att bli lättare. Inte lättare kanske, men inte lika utmattande som denna har varit. Jag har verkligen försummat allt som har funnits förutom jag känns det som, även om det är tämligen trivsamt att kunna vara lite egocentrisk för en gångs skull.

Till sängen!