söndag 31 oktober 2010

Lägg benen på ryggen

Jag anstränger mig för mycket för att vara någon när jag egentligen redan är det. Jag vill synas och jag vill märkas men ändå inte. Isolation och verklighetsflyktsdrömmar där jag bara hoppar från en sak till en annan, allt för att slippa tänka på var jag är för tillfället. Tiden äts upp av allt och ingenting och jag blir bara mer utmattad och rädd över att andra skall tröttna.

Händerna lyder mig inte när jag försöker göra sådant jag vill göra, det där fina brevet jag fick från England för alldeles för många veckor sedan ligger halvläst på köksbordet och listan på de jag måste/vill säga hej till växer för varje gång.

Varenda gång jag försöker att koncentrera mig på mig själv och mitt eget mående så får jag på en gång dålig samvete över att jag förringar alla andra och så går den härliga cirkeln runt eftersom jag inte vet gränsen på självupptagen/egocentrisk och bara mån om sig själv går.

Jag slänger ut livlinor för att få något att se fram emot, en konsert här, en resa där, vad som helst bara jag kan drömma, så att jag kan fly. Så att jag kan känna gemenskap, höra till. På samma gång äcklas jag av andra människor, vill gömma mig alltmer och aldrig tala med någon annan förutom få väl utvalda för varenda ögonkast jag får av någon jag inte känner tror jag att de dömer mig och jag dömer automatiskt ut dem "för säkerhets skull". För större delen av de som jag inte känner är ju faktiskt idioter. Heh.

På lördagen stod jag och Andreas längst fram på spelningen i Norrköping och mös till piratmetal, "lokala" förmågor, lite klassik hårdrock samt huvudnumret Sabaton. Någonstans under Alestorm hörde jag gälla röster från en överförfriskad bimbo i vit tröja som stod och gapade med hög röst till en kille som såg lite väl självgod ut för att se trevlig ut. Jag har ingen aning om vad de pratade om men jag kunde inte undgå att höra honan säga något om "...och så frågade hon om man var tvungen att ha på sig svart på spelningen!" eller liknande. Gud, nej. Bär inte svart, för hur skulle jag annars kunna sålla ut agnarna från vetet? Det finns nog med idioter i hårdrocksskaran så jag betackar mig för Mr Music-klungan.

Jag kommer aldrig att förstå mig på folk. Ställer man sig med vilje längst fram på en spelning så får man ställa in sig på att det kommer att knös. Är man sedan en dvärg som behöver skydd av sin pojkvän för att inte bli flicksnärtejuice så bör man kanske tänka om sina prioriteringar lite. Särskilt om man ser ut att tycka att det är lika roligt att lyssna på musiken som det är att se statsministern lägga fram årets budget så kanske man inte skulle ta upp rum för andra. Däremot var det ganska roligt att höra en av vakterna säga att det är tryck längst fram och att det inte går att göra så mycket mer åt det. Hihi.

Fast jag skall inte klaga, det är tämligen bra att ha hober till höger om sig när man står längst fram. Dels kunde jag utnyttja pojkvännens krampaktiga tag i skranket som en säkerhet åt att jag inte kunde mosas åt något håll (även om mina revben tycker annat) och dels så behövde jag inte vara orolig för att armbåga en hona i ansiktet för att sedan få skäll från handjuret om att jag har förstört henne.

Nej, klockan är kvart över tolv och jag skall jobba, tvätta och panikstudera i morgon (idag). Borde nog sova.

onsdag 27 oktober 2010

Simpelt sagt

På en arbetsplats så delas saker och ting upp i ansvarsområden, befattningar eller liknande passande ord som fyller arbetstagaren med lite storhetsvansinne. Man kan vara en "vanlig" anställd eller så kan man ha lite extra saker att ta hand om, avdelningschef, ansvarig för vissa saker och ting som rör arbetet unt so weiter.

Har man ett sådant ansvar så skall man även sköta det så att allt flyter på som det skall, görs det inte så skall något göras snabbt för att resten av arbetsplatsen inte blir lidande vare sig fysiskt arbetsmässigt eller psykiskt för den delen heller. Att inte kunna sätta tillit till sin överordnade skapar ett tvivel plus tankegångar att man måste sköta allt själv, berättas ett problem för den som är ansvarig för detta så skall man kunna släppa ämnet och veta att saker och ting sköts.

En fin saga, eller hur? I verkligheten ignoreras den "vanliga" arbetaren och deras arbetsbörda kan i vissa fall bli tyngre medan de med lite mer ansvar eller ställning åker bananskal utan att få sig en åthutning från något håll.

Så, när jag blir stor skall jag bli något mer än en arbetstagare, jag skall ta åt mig ansvar och sedan skall jag göra allt annat än att ta hand om dem för det är så saker och ting fungerar i verkligheten.

tisdag 26 oktober 2010

Åtskilliga månader senare

Jag kom nyligen fram till att det är dryga året sedan jag ansåg att jag ville skrota en bil på ett mer våldsamt sätt och funderar lite på var jag står nu i mitt bilkörande.

Sanningen? Inte bra alls. Jag får grov panik av att behöva köra bil med passagerare och jag är omedvetet säker på att jag kommer att köra på någon och döda både den jag kör på och de som åker med mig. Att försöka manövrera runt i centrala Varberg resulterar i att jag kallsvettas och skakar i kroppen en bra stund efteråt och varenda gång jag parkerar på något mindre än en fotbollsplan så är jag nära att gå ut och titta efter avstånden minst varannan sekund för att se att jag inte kör på något.

Ändå har jag gjort så mycket jag har kunnat eftersom jag vill fortsätta att köra bil. Jag har kört långturer, gett mig in på ställen jag verkligen inte tycker om (återigen, Varbergs centrum. Platsen skapad av bilhatare.) Jag har till och med utmanat mig själv genom att med flit prata i telefon med folk medan jag kör bil bara för att bevisa för mig själv att jag är medveten om resten av trafiken. Telefontalandet sker däremot under ordnade former där jag lägger ifrån mig luren om jag skall göra något krävande såsom omkörningar med ned- och uppväxling, ratta runt i trånga rondeller med alldeles för mycket andra idioter förutom mig själv och så vidare.

Hur mycket jag än försöker så har olyckan satt djupare spår än vad jag vill gå med på. Jag kör helst inte bil, särskilt inte om Andreas är med i bilen eftersom jag då får sådan kopiös prestationsångest att jag kör bil med gråten i halsen, sunt beteende. Eftersom han kör så mycket bil varenda dag medan jag själv numera kör bil max tjugo minuter i veckan så är jag tvärsäker på att han kommer att börja ifrågasätta hur jag kör. Något som han inte har gjort sedan jag övningskörde för honom.

Det är så frustrerande. Tanken har slagit mig åtskilliga gånger om att det är någon som inte vill att jag skall köra bil. Jag har nog inte haft mer otur än någon annan men det kändes ju inte som att det började bra med att ha närkontakt med en cyklist knappt en månad efter avklarat körkortsprov. Jag försöker och försöker, tvingar mig så mycket jag vill och kan även om jag fortfarande undviker en del men ändå känns det inte som att jag gör några framsteg. Ett helt djävla år har gått och jag känner mig som den sämsta bilföraren någonsin, varenda gång jag hör en biltuta när jag sitter bakom en ratt rycker jag till och undrar vad jag nu har gjort för fel. Varenda gång jag råkar vara lite slarvig med att inte titta överallt på allt man skall så skäms jag ögonen ur mig. En lagom dos av förnuft och försiktighet har gått över till ren och skär panik och det är en kamp varenda gång jag skall köra. Det kan gå bra så länge allt är som det skall men kommer det något oväntat börjar små antydningar av hyperventilering att smyga sig på mig.

Visst låter jag som en bra bilförare? Nu tror säkerligen de flesta att jag är totalt fnoskig bakom ratten men jag försöker att undertrycka och agera så klarsynt och rationellt som möjligt. Ändå ligger skräcken precis under ytan men jag gjorde ju så som man skall göra, jag hoppade upp på hästen så fort jag slängdes av. Ändå så motarbetar staden mig, även om jag skulle behöva köra bil lite mer så är det vare sig ekonomiskt eller logiskt försvarbart. Särskilt inte nu när vädret börjar bli kallare för var dag som går, att starta upp en bil för att bara köra den några minuter skulle göra den till en bensinslukare av amerikanska mått. Eller som en uttänjd prostituerad som inte gjort sina bäckenbottensövningar. Nej, jag har inte egna upplevelser som grund för det, jag ville bara slänga mig med något som kanske fick någon att fnissa lite.

Och annars är saker som de har varit ett tag. Skolarbetet är lite mindre krävande just nu på grund av att själva kursen i sig är färdig förutom slutprovet som är måndag 8 november och jag har tagit mig lite välförtjänt paus (eller skolk?) i två dagar. Nästa steg blir Engelska B och sedan, om jag inte har missförstått något, så har jag kompetens för att kunna söka bibliotekarieutbildningen i Borås. En del av mig vill bara börja prata vitt och brett om detta bara för att men det skulle inte hjälpa mig. Visst, det går att läsa här men det kan jag bjuda på. Jag är hjärtinnerligt trött på att ha ett arbete där man aldrig blir riktigt uppskattad. Det enda som får mig att gå upp varje morgon under protest och efter fyrtio minuters tryckande på snooze är arbetskamraterna samt min inbyggda plikt om att man skall göra som man skall och inte tänka på något annat.

Nej, dags för lite choklad och Nostalgia Critic.

onsdag 20 oktober 2010

Vad jag än gör så känner jag mig otillräcklig

Jag borde sitta med arbetet i dag men jag intalade mig nyligen att jag ligger väldigt bra till och att det räcker med att sitta hela morgondagen istället. Det är inte förhalning utan bara ett försök att intala mig i att jag faktiskt HAR gjort bra ifrån mig. Bara det att skriva ut alla inlämningsuppgifterna så att jag kan titta på dem gör att jag blir förvånad, förhoppningsvis gav den fjärde inlämningen ett betyg på tre bokstäver också.

Det har varit så mycket att göra nu så att jag knappt vet vad jag gör emellanåt, egentid har blivit försummad för att kunna finnas där för de som behöver och resten av dygnet har jag använt för att försäkra min egen framtid i stället. Ändå har jag dåligt samvete över alla jag borde ringa och besöka men jag orkar verkligen inte och det enda jag tänker då är att jag är en djävla latmask.

Besvikelsen har gått över och resignationen har startat, förhoppningsvis kommer det något bättre än det får jag tänka. Jag skall skriva ut ett antal cv:n och göra ett opersonligt personligt brev (heh, det var en rolig term) som kan passa för vilken guldsmedsverkstad som helst. Lustigt nog så började låten med Brandstad Citysläckers att skråla i huvudet precis när jag skrev den där meningen.

Jag har gjort ännu ett halsband till mig själv, istället för att försöka köpa mig lycklig försöker jag att skapa mig lycklig men det fungerar inte riktigt. Det enda jag tänker då är att det inte är bra nog, inte snyggt nog, inte noggrant nog, utan bara fel nog.

Nästa distanskurs skall jag läsa på halvtid för jag tror nog att Engelska B blir etter värre och jag behöver ha lite sinnesfrid. Nej, en kopp te och sitta i soffan och läsa lite kanske?

tisdag 19 oktober 2010

Skolarbete gör att jag inte vill studera längre

Jag har nu på bara ett fåtal dagar börjat känna mig allt mer dum i huvudet och jag kommer fram till en mycket enkel sak. Jag är för korkad för att studera och uppenbarligen alldeles för envis för att ställa mig i en fålla och göra som beskrivningen säger. Ett ämne som jag tycker är intressant har nu börjat stå mig upp i halsen för att jag tycker att det är ganska uppenbart även utan att jag drar mina egna slutsatser. Kanske är det bara för att jag inte har haft chans att faktiskt gå på riktiga lektioner som gör att jag känner mig som om någon som försöker att lackera om en bil utan att slipa bort rosten. Jag känner mig som en idiot med mindre än en hjärncell och jag är inte smart på det sättet som systemet tycker att jag skall vara.

Så, vad skall jag bli när jag blir stor?

Äsch då.

Tjänsten är tillsatt, jag som hade hoppats lite för mycket och besvikelsen slog mig ganska rejält i magen.

måndag 18 oktober 2010

Fzzzt!

Prestationsångesten har fått huvudet att slå slint och efter över fyra timmars plöjande av böcker och knattrande på datorn har jag fått fram dryga tre sidor med fakta. Är det nog? Har jag missat något? Har jag en frågeställning?


Urge to kill... rising.


Och vet ni vad? Jag skall ha en fin tröja på mig på jobbet i morgon! Bara för att! Jag har däremot inte bestämt mig för om jag skall ha "I like my women like I like my coffee - ground up and in the freezer" eller "You can't have manslaughter without laughter". Visserligen har jag ju "Rape is no laughing matter - unless you're raping a clown." Eller! Ooh! "I just killed a clown." Ja, jag gör det på pin kiv.

Dags för sängen!

söndag 17 oktober 2010

Bara arbete och ingen logik gör Alv till en ilsk elev

Är det något jag hatar så är det att resultat skall tvingas fram, vilket jag tycker att dessa uppställningar på fördjupningsarbeten klassas som. Nu skall man tänka själv och får inte skriva enbart fakta utan man måste ha en fråga som ingen annan ställt tidigare vilket är nästintill omöjligt.

Gårdagens skolk som jag verkligen behövde, aldrig har det varit så skönt att ligga i soffan en hel dag med Arkiv X som sällskap, ångrades bittert när jag i satt och grinade i ren panik i dag över att jag hade missuppfattat uppgiften till viss del.

Det jag verkligen ville skriva om blev helt plötsligt omöjligt eller att det blev sådana vinklar som jag inte är intresserad av alternativt att det blev för stort och mer började likna en doktorsavhandling. För kom igen, låter inte ord som "hypotetiskt-deduktiva" och "hermeneutiska" lite väl grandiosa när det är gymnasiet vi talar om? Herreminje, det hade varit en sak om det hade varit en B-kurs men det är Historia A!

Så min plan jag hade spolades snabbt ut i toaletten, hur skall jag kunna hitta en bra frågeställning på hur utrotningen skedde i lägren utan att låta som en total nazist? Nej, just det. Frågor som "Var verkligen Zyklon B det ultimata att gasa med?" och "Kunde man bränna upp liken på ett bättre sätt?" gör nog inte att jag faller i god jord hos betygsättaren. Jag är tyvärr skolad i den gamla skolan då man vackert skrev av det fröken skrev på tavlan och sedan rapade man upp det på skolproven. Att tvingas att tänka och göra saker utanför ramarna när det kommer till skolarbete är som att dra upp en haj på torra land och säga till den att den minsann skall börja gå och bli vegetarian.

Sedan ställer jag lite för höga krav och visst, det kan vara en bra sak inför kommande studier men de måste även tas på rätt sätt. Sätter jag ribban högt och ändå bara levererar något som är mvg i gymnasienivå så kanske jag blir för slapp när det kommer till universitet? Varför måste det vara så förbannat mycket ramar och elände? Varför allt detta ordbajsande?

Utdrag ur tipsen för fördjupningsarbete, fritt tolkat av någon som inte suttit i ett klassrum och haft "vanliga" lektioner sedan artonhundrafrösihjäl (som vi nu vet har historiska grunder, eller hur?):
"Redovisning
Här redovisar du din undersökning, dvs. hur du har gått till väga för att besvara dina frågor och uppnå ditt syfte.
Denna del av ditt arbete är den omfångsrikaste och är huvudsakligen deskriptiv, dvs. beskriver ditt tillvägagångssätt."
Omfångsrikaste är inte ens ett ord. Plus jag skall ju redan beskriva hur jag går till väga i inledningen och jag skall berätta om mina resultat i slutsatsen. "Gått till väga"? Skall jag skriva "Jag googlade fram fakta här och sedan så bläddrade jag även i en bok." eller har vi nya sätt att gå till väga för att skaffa kunskap som jag inte vet? Äta skor? Klubba sälar på sta'n? Ja, nu psykbrytar jag lite mer än vanligt men helt plötsligt vaknar en väldigt liten rebell i mig som verkligen vill skriva som en dagbok. Det jag har tänkt är att jag skall samla all fakta i detta avsnitt och sedan så ordbajsar jag i nästa. Jag hoppas bara att läraren håller med mig om det, har mailat henne.

Smarta jag hade även misslyckats med att bifoga mina uppgifter i onsdags vilket resulterade i att jag skickade dem i fredags natt, tolv timmar över dödslinjen. Bravo. Även fast jag faktiskt insåg mitt misstag om att jag hade glömt bifoga filen så jag gick in på skickat, öppnade meddelandet, bifogade filen på riktigt och tryckte på sänd. Det jag missade var att det då går till avsändaren, det vill säga mig. Bravo.

Ja, jag har smärre panik över arbetet. Ja, jag försöker att intala mig att det bara är gymnasienivå och jag vet ju att jag nog kan göra mvg-kvalitet på det men så blir jag så osäker. Kommer det verkligen att räcka med det jag skall ta? Min plan är att ta upp den charmerande hjärntvättningen av barnen i Nazityskland och hur den fungerade men är det verkligen mvg-nivå? Borde jag inte ta fler frågor? Räcker två? Räcker det att ta upp Hitlerjugend och inskränkningen av skolämnena samt den allmänna censuren? Har jag tolkat uppställningen rätt? Är jag dum i huvudet eller bör jag bara gå och lägga mig? Varför trodde jag att jag skulle klara av att skolka hela lördagen när jag hade tänkt att det var lugnt?

Så veckans plan är att i morgon skall jag göra färdigt redovisningsdelen efter ett besök på biblioteket och de kommande dagarna skall jag ordbajsa och finslipa. Jag hoppas att min plan håller för jag är ju nästan färdig med Hitlerjugend, eller är jag inte det?

Gah!

torsdag 14 oktober 2010

Otack är mödans lön

Åh, så jag skulle vilja ställa mig och vråla rakt ut här nu.

måndag 11 oktober 2010

Beställning


Blergh

Klockan är fem i halv sju och jag borde kanske börja tänka på att göra mig i ordning så att jag har lite extra tid och inte kommer prick klockan sju. Det har inte fungerat hittills om jag inte har haft en anledning så jag ids nog inte idag heller. Något jag däremot brukar kunna göra är att börja sminka mig fem över halv sju och börja använda färger jag inte använt på länge och då gärna riktigt mörka som självklart börjar djävlas och dra ut på tiden.

Mja, mjo. Jag skall inte klaga heter det väl och det brukar ju lösa sig så fort man väl är där men innan är det trögt. Det skulle vara ganska trivsamt att veta vad jag vill bli när jag bli stor och sedan verkligen våga hoppa utan att börja tänka på ekonomi och allt annat.

Såg en sådan rolig kommentar på en av mina bloggsynder som jag skrivit om tidigare och jag förbannade återigen den där uppfostran jag har som håller mig från att skriva min teori. Som min bästaste vän påpekade om varför jag ens bryr mig om idioter och jag undrar också det emellanåt. Det är nog mest över att jag inte förstår att de själva förstår att de är idioter och att någon faktiskt borde upplysa dem om det.

Men icke, jag är ju snäll som sagt. För snäll för att förklara hur klantig, oorganiserad, respektlös och självcentrerad personen faktiskt är. Visserligen är det väl för att jag har valt sida men jag vill inte se näsblod, matglömska och zombietrötthet igen bara för att någon anser att det finns viktigare saker i livet än att sköta sig.

Nej, jag måste väl ta och borsta tänderna och sedan stirra döden i vitögat på min cykel.

torsdag 7 oktober 2010

Härliga insikt

Jag är en nörd, hur mycket jag än försöker att tro att jag inte är det för att jag inte är nördig nog så är jag en nörd i själ och hjärta.

Även om det jag anser vara fullt normalt och inte tillräckligt nördigt så är det likväl nördigt. Jag piper av lycka av att se en cthulhufigur, klappar överlyckligt på en samlingsbok med Sherlock Holmes, samlar åt mig onödiga fakta bara för att det är kul, tycker fortfarande det är roligt att säga "put your phasers on stun" emellanåt när jag handlar med handscanner, jag klädde ut mig till Link på en maskerad, jag har troligen mer gameboys än vilken unge som helst hade som liten, jag har gjort halsband av tärningar och jag har även konstruerat den längsta meningen på länge.

Och med den positiva tanken om mig själv tänkte jag trilla i säng. I morgon åker jag hem till älskade Andreas, min precis lika nördiga pojkvän.

onsdag 6 oktober 2010

Eftermiddagsfluff




Fem sidor senare och jag hyser ett smärre agg mot ord jag har upprepat gång på gång för att de inte går att skifta dem mot andra synonymer och i ren dödsförakt och med lite för hög självkänsla bifogade jag filen med arbetet i hopp om gott betyg.

Två timmar försvann löjligt fort på eftermiddagen och jag undrar om jag egentligen fick något sagt och om lyssnandet verkligen var lyssnande, åtminstone kändes det som så. Bekräftelsehora som man är så är det tämligen trivsamt att få höra snälla adjektiv som handlar om mig och även om rådet att jag skall tro mer på min egen förmåga så är jag skeptisk till det.

Som den inbitna självhatare jag är så kommer det där med att trivas med sig själv på kant med hela min världssyn där både jantelag och egna förvridna åsikter blandas runt till en röra som mest liknar en groda misshandlad av en mixer. Jag är inne i en väldigt uppåtgående spiral för stunden men jag väljer att ta det med rejäla skopor salt eftersom man aldrig vet när bubblan spricker. På mitt besök i den stora metropolen Degerfors blev jag ombedd att säga tre negativa saker om mig själv och jag kom på mig själv att tänka "negativa saker? Men, jag är ju exceptionell!" och DET är lika konstigt som att se en herre utöva yoga i en rondell.

Men, var går gränsen för inbilskt ego och sant positivt tänkande om ens egna prestationer? Ovan som jag är så får jag lätt för mig att bara jag tycker att en simpel liten sak som jag faktiskt har gjort bra är bra undrar jag lite smått om jag inte är lite för egocentrerad. Skräcken vore att mitt positiva tänkande om mig själv är på samma nivå som den fulaste husvagnsamerikan du kan tänka dig säger "Jag är sexig." Eller kanske skall man bara gratulera denne herre över att han uppenbarligen inte har några problem med vad andra tycker? Tåls att funderas på.

Mitt beställningsarbete till min faster är nu äntligen färdigt, stenen har jag haft hand om i alldeles för många år men nu är det äntligen klart och det är upp till henne att bestämma vad hon vill betala för det. Ändå kan jag inte låta bli att titta på det och komma fram till att "den där är lite sned, den där borde jag ha gjort bättre och är inte designen en smula enkel och tråkig?" Huvudsaken är väl egentligen att min faster blir nöjd vilket skulle resultera i att hon bär det ofta vilket i sin tur genererar potentiella köpare.

Nu är det dags att sörpla i mig mitt vaniljte innan det är dags för sängen, i morgon är en ny dag att sitta i telefonkö på.

Visste du att...

Året utan sommar eller "artonhundra-frös-ihjäl" kallas den extremt kalla sommar som inträffade i mitten av 1816norra halvklotet. Den plötsliga och oväntade klimatförändringen orsakades av ett explosivt utbrott från vulkanen Tambora i dåvarande Nederländska Indien (nuvarande Indonesien), vilket pågick mellan den 5 och 15 april 1815. De väldiga mängderna partiklar från utbrottet gjorde att solljuset hindrades från att nå jordytan, varpå denna avkyldes, vilket orsakade missväxt, epidemier, hungersnöd och översvämningar i Europa och Nordamerika.



Så jag önskar onödig information som inte har någon nytta för min vardag mer än att göra mig glad. Troligen kommer jag att komma ihåg det där bättre än något om det amerikanska frihetskriget. Wikipedia är min kompis.

måndag 4 oktober 2010

Ibland är jag så fånig

Jag finner mig själv undvika att öppna mailen, logga in på facebook eller bilddagboken för att jag inte har ork att titta in på alla bilder, svara på kommentarer och mail för det ger mig bara dåligt samvete. För det är ju så läskigt att ha vänner och bekanta som faktiskt tar sig tid att skriva en rad, eller hur? Heh.

Facebook blir snabbt väldigt, väldigt rörigt när listan med vänner stiger över en viss nivå. Jag har ett meddelande som nu är säkerligen ett halvår sedan jag fick men jag har fortfarande inte öppnat det och nu känns det bara pinsamt att det ligger där oläst. Jag vill ju läsa det men jag vill även svara på det och jag vet att jag inte kommer att hinna att svara på det när jag läser det på lunchen och sedan går den onda cirkeln igång. Härligt. Hoppas att det inte var något viktigt. Hoppas att hon inte blir arg. Hoppas att jag någonsin i mitt liv kan sluta att få så förbaskat dåligt samvete över att jag är lika förvirrad som vem som helst.

Nya bekantskaper skrämmer mig egentligen mer än vad jag vill erkänna. Korkad som jag är så går jag till stor del efter magkänsla och märker jag att det är någon som verkar passa min kemi bra så släpper jag alla spärrarna och är mig själv. Detta hindrar mig däremot inte från att få en rejäl dos panik efteråt då jag maniskt sitter och undrar om jag har sagt något dumt, gjort bort mig, kommenterat något som kan tas illa upp, sagt något politiskt inkorrekt och kanske gjort att någon hatar mig istället. Lustigt nog har jag aldrig varit mobbad utan mer bara i det där slemmiga mellanlandet där man bara är hemsk och ändå så är jag i grund och botten ganska säker på att alla andra pratar illa om mig bakom min rygg.

Är min bekantskapskrets i liten skala så är det lättare att hantera men när antalet personer börjar att öka så ökar även min noja. Detta hindrar mig däremot inte från att lära känna nytt folk och även om jag är folkilsk i grund och botten så har jag uppenbarligen lätt att prata med folk OM de är av rätt sort. Mitt dåliga beteende går förhoppningsvis att träna bort allteftersom åren går men när de där återfallen väller över mig är det tämligen jobbigt att veta att jag istället för en eller två personer har ett tiotal att oroa mig över vad de tycker och tänker om mig.

Däremot kan jag inte bli mer än fascinerad över att jag kan vara en person på egen hand, att jag inte behöver ha en starkare personlighet att gömma mig bakom, att jag faktiskt kan tala på egen hand. Att andra faktiskt vill umgås med mig utan min galjonsfigur.

Läskigt.



Visserligen behöver jag emellanåt social träning men jag tror att jag hellre tar hand om den på min fritid. Världen är en lustig plats.

söndag 3 oktober 2010

Hurra för mig!

Jag fick mvg på min inlämningsuppgift och det firar jag med att göra vegetarisk lasagne och börja med nästa veckas studerande. Mitt försprång dog rejält för jag har inte öppnat boken förrän nu medan jag förra söndagen var färdig med att instuderingsfrågor på söndag kväll. Jag skyller allt på den ekonomiska historian jag var tvungen att traggla mig igenom, aldrig har min hjärna varit så fluffig som då.

Nu börjar det däremot bli lite "lättare" saker att hantera och fjärde veckans "lektion" blir jag fanimig förbannad på om jag inte får mvg på eftersom det är om världskrigen. Mänsklig ondska och idioti i sitt esse, yum yum. Jag skulle vilja göra fördjupningen om kemisk stridsföring men det är det där lilla horkruxet med att det inte finns så mycket litteratur inom ämnet. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av att läsa om senapsgas och andra otäckheter.

Jag har säkerligen redan tjatat om den här boken innan men Stridens skönhet och sorg av Peter Englund är helt underbar. Jag tror faktiskt att vem som helst, vare sig man är en våldsdreglare eller harlequinläsare, kan finna nöje i denna bok. Läs den! Läs den!



Och nu; åter till lasagnen och boken.

lördag 2 oktober 2010

Svenskar är så djävla idiotiska emellanåt

Det är väl ändå en förbannad tur att vi har invandrare att skylla på så fort det är något. Jag skall nog börja skylla på dem när min post blir försenad för det är säkerligen deras fel.

Nu är visserligen flashback-forumen inte det bästa genomsnittet av den "svenska" befolkningen men bara för att ta som exempel är det verkligen underhållande att se hur tonen går från "djävla apor, de förtjänar det när de kommer från ett krigshärjat land och vi tar hand om dem och hur är det som de tackar?"-attityden i det charmerande rånet mot Guldfynd i Varberg. Så fort någon började säga ett svenskt namn så böljade diskussionen över till hur korkade de var som försökte råna just den butiken och det säger ju en hel del.

En invandrare skall alltså ta vilken skit som helst bara för att de är just invandrare? Då kan de köra det som ursäkt medan en svensk måste skylla på en taskig barndom, dåliga förhållanden med sina pojk/flickvänner alternativt att de blev våldtagna av den lokala Ronald McDonald-clownen. Smidigt, jag vill också bli invandrare.

Jag tycker det är löjligt. Rent ut sagt löjligt. Pack som pack, vare sig de är svenskar, invandrare eller utomjordingar, tycker någon att det är en bra idé att skrämma upp andra människor för lite pengar så är de precis lika lite värda vare sig de har buskiga ögonbryn eller fräknar.

Jag är inte främlingsfientlig i den benämningen om att jag är fientlig mot folk från andra länder utan jag är främlingsfientlig i den betydelsen ordet faktiskt har. Är du en främling så är jag fientlig, vare sig du kommer från grannhuset eller Uzbekistan. Jag har viktigare saker att tycka illa om än om någon är en uppstudsig blatte från Fittja eller en jobbig brat-snorunge från Stureplan, ni är precis lika äckliga ändå.