onsdag 29 september 2010

Försvunnet smycke: 1 Sierska: 0

Både minne och rätt tid på dagen infann sig i morse och jag kom efter en liten stund av idogt uppringande fram. Däremot verkar min och hennes klocka gå lite olika men det är strunt samma.

Det var en konstig upplevelse och jag tror att hon kan sin grej även om jag fortfarande inte har hittat smycket. Första hon sade var att hon såg ett litet hus och även om färgen inte stämde så började hon även att beskriva mitt sovrum jag hade där, låga trämöbler, lådor och massor med tyger som inte är kläder. Visst, det går att bara slarva ihop något hur som helst men jag tror inte på att man kan ljuga ihop så mycket även fast det "bara" är genom en telefon. Det må låta som en klichésak att säga men hon sade att det var ett fönster som man såg träd ifrån och ja, det är ett fönster i det lilla sovrummet jag hade där.

Jag sade då att det lät som mitt sovrum i det hus jag bodde i innan och jag var rädd för att jag hade glömt det där. "Nej, jag ser inget tomt rum." fick jag till svar och jag hoppas innerligt att hon har rätt.

Jag försöker att se krasst på det och inte få alltför mycket hopp och just nu ser det lite mörkt ut eftersom jag har rotat igenom hela soffkistan med varenda pinal och pinuckel i det samt tagit ut varenda tygstycke och klämt på det utan något resultat. Har även gått igenom mitt "nattduksbord" utan någon större framgång så nu funderar jag över vilka små lådor med metallsaker jag kan tänkas ha. Gissar på att jag kommer att rota igenom verktygslådorna igen för säkerhets skull men de två förskräckligt tunga lådor jag har ståendes i garderoben med handdukar och annat jox drar jag mig lite för än så länge.

Så, jag får försöka att komma fram igen i morgon och hoppas på det bästa. Det är lite svårt att rensa tankarna när jag måste sitta med en hörlur i örat för att se när/om jag får en kopplingston, automatisk återuppringning is the shit.

I alla fall. Önska mig lycka till, jag har åtminstone fått tillbaka hoppet.

Och om jag nu, mot förmodan, inte hittar eländet så var det åtminstone ett sätt för mig att äntligen titta igenom hela soffkistan och få bort allt bös jag hade staplat på nattduksbordet. En får tänka positivt.

Så, åter till skolarbetet som jag har förhalat duktigt. I kväll skall det skickas iväg och sedan blir det att rota igenom lite till av allt skit jag har ackumulerat här. Jag hoppas att jag kommer fram i morgon.


...och jag hoppas att hon kan hjälpa mig.

Lika kontaktbar som yoghurt

För yoghurt går inte att prata med, den bor i en plasthink med lufttätt lock. Ja, det går att kontra med att "du sitter ju för fan och dräller på facebook och få kan det väl inte vara så svårt att höra av sig?" Jo, på lunchen tittar jag in men efter jobbet blir det mosa kunskap.

I går satt jag på biblioteket tills det var dags att snubbla iväg till tandläkaren, jag gick igenom hylla efter hylla under bokstaven K för att hitta något som kunde ge klarhet i VARFÖR det var så stor andel tonåringar. Jag skummade igenom avsnitt i böcker som verkade kunna vara passande men icke. En sida anteckningar och sedan var tiden ute och jag var så trött i huvudet att jag inte visste vad jag skulle göra. Istället slog jag mig ned framför Arkiv X säsong sex och slappnade av.

Vilket resulterade i att jag kände ett styng av skam även fast jag ligger bra till, sista instuderingsuppgifterna som jag kunde göra med hjälp av boken gjorde jag i söndags och jag är halvvägs igenom de tre frågor som är till inlämning.

Ändå skäms jag över att jag uppenbarligen inte fattar. Åtskilliga sökord med demografi, befolkning, 1700-tal och liknande och ändå nada. Jag får helt enkelt spekulera i vad jag och Andreas kom fram till i telefon men jag tycker inte om att spekulera. Fakta finns någonstans där i böckerna men jag vet ju inte var jag skall leta.

Nej, till jobbet.

måndag 27 september 2010

Undermålig litteratur

En och en halv timme senare och jag har presterat cirka en och en halv sida ordbajs om saker som verkligen inte intresserar mig. Däremot skall jag göra så gott jag kan (och hinner) och göra mitt bästa med att åtminstone få ett VG. Fick lite bättre instruktioner för vad som gäller för ett MVG och jag får helt enkelt lägga manken till med att visa att jag förstår vad jag har läst. Att boken är det sämsta jag någonsin varit med om är en annan sak, jag är bara ett par utbrott ifrån att skriva ett argt mail till företaget och ge dem skulden för att den svenska ungdomen är korkad.

Boken säger sig gå in på epokgörande händelser men nämner aldrig termen renässans. Istället det det tidigmodern tid som är ett namn svenskarna har börjat svänga sig med sedan nittiotalet uppenbarligen (google är min vän) och det kanske är ett mer passande namn än renässans men de får gärna ta upp ordet åtminstone. Det finns inte med i registret ens.

Sedan har vi det där med Rom... Alla vet väl grunden till varför Rom heter Rom? Annars brukar Romulus och Remus göra att det ringer en klocka. Inget i boken nämner den klassiska berättelsen om Romulus, Remus och varghonan. INGET.

Jag bläddrade även igenom lite för att se vad som stod om andra världskriget, något som jag sakta men säkert faktiskt börjar bygga mig en kunskapsbank om. Blitzkrieg var Tysklands taktik i början av kriget, så mycket fattar till och med jag. Det var en av anledningarna till att invasionen av Polen gick så idiotiskt snabbt (det och en dos av styv i korken för den polska armén i mina ögon också) men det enda som står i boken EN gång är "blixtanfall". Hallå? Blixtkrig? Viktigt? Inte?

Jag höll även på att spräcka ett blodkärl innan jag hittade en sidoruta om skottet i Sarajevo, annars hade det blivit än mer pinsamt.

Självklart kan man inte bygga upp en bok som är gjord enbart för distansläsande och ja, man är själv skyldig till att undersöka vidare. DÄREMOT så är det ganska svårt att veta vad som faktiskt är riktigt viktigt när så mycket hoppas över. Som en ständerförsamling, jag har inte sökt vidare än på ordet men det är uppenbarligen som det låter en samling från de olika stånden. Det tas upp tre gånger i början av boken till den tidsperiod det berör men ingen förklaring till vad det är. Uppenbarligen är det något man skall kunna? Eller?

Uppdelningen av kapitlen är allt annat än tillfredsställande, den del som klart och tydligt heter "Den tidigmoderna perioden 1500- 1600-talen" har helt plötsligt med en liten text som har överskriften "Stora nordiska kriget 1700-1721". Visst, visst, det är i gränsen av århundradena men ändå, konsekvens? Hallå?

Sedan är det hysteriskt mycket tjat om kvinnor. Kvinnors rätt hit och kvinnors rätt dit, det enda det uppnår är att göra mig kvinnohatisk och undra om det är en rödstrumpehistoriebok jag har. Helt plötsligt hoppar det fram till 1800-talet i en mening och förvirringen är total, egentligen borde jag kunna skriva totalt osammanhängande och ändå få bra betyg.

Nej, i morgon eller på onsdag får det bli biblioteket för att knyta ihop det där nystanet av lösa trådar. Jag är mer än halvvägs på inlämningsuppgiften och det är faktiskt bara måndag men jag vet ju hur bra jag är på arbetsmoral. Tanken är att det skall vara färdigt att mailas i morgon men det verkar luta åt onsdagen om jag inte hittar några magiska hemsidor att söka runt. För hur i hela helvetet kan befolkningen bestå till nästan hälften av tjugoåringar men ändå föds det inte så mycket nya yngel? Jag vet att förklaringen är väldigt logisk men just nu går det runt i huvudet på mig.

Det roliga är att om man skall vara lite tjurskallig så kan jag ju skriva om Romulus och Remus och kalla det en fördjupningsuppgift för inte fanns det med i boken.

Pfft.

lördag 25 september 2010

Saker och ting

Jag tror att det gick bra, riktigt bra åtminstone i mina ögon. Däremot är det lite läskigt att vara så självgod för en gångs skull men det är nog jantelagen som spökar.

torsdag 23 september 2010

Ett dåligt sätt att vakna upp på

Veckan har varit som en konstig dimma, dagarna har tagit slut och även om jag har fått massor gjort så känns det som om jag bara har gått runt och slagit dank.

Morgnarna går trögare och trögare, jag vill inte gå upp, jag vill bara sova och sova och sova, jag vill slänga in telefonen i väggen och bara dra täcket över huvudet igen. Efter dryga två år har jag fortfarande inte lärt mig att komma i tid och den onda boven i dramat (härligt att kunna skylla på något) är flextiden.

Efter åtskilliga snoozningar på klockan så fick jag en chock precis som om någon slängde en hink med iskallt vatten på mig. Alla små föraningar om jobbiga saker som jag har knuffat undan åt sidan för att jag inte vill förstöra alla framtidsdrömmar med elände anföll mig i samlad trupp och jag blev så förskräckt att jag ville kippa efter andan som en fisk på torra land. Alla de där klassiska sakerna jag oroar mig över kom i flock och dansade runt min hjärna i en elak pilutta dig-dans.

Troligen är det nervositeten som börjar spöka. Plus att nästa veckas "lektion" är mer tungrott, ju längre fram i historien man kommer, desto mer likt ett såpa-avsnitt blir det.

Det är inte att jag känner att jag inte räcker till, det är mer tiden.

Dumt nog så började jag tänka på att jag inte har ringt sierskan för att se om hon kan hjälpa mig med mitt halsband. Det har inte riktigt varit läge att sätta sig i telefonkö på morgonen om man säger så. Någonstans har jag resignerat om det, jag önskar att jag verkligen kan hitta det men ändå är det lite som att jag redan vet att det är borta. Var det skulle hamnat vet jag inte och jag önskar verkligen att hon kan hjälpa mig. Allt det bråte jag har högt och lågt må ackumulera små hålor överallt men inte svarta hål för då måste jag verkligen städa.

onsdag 22 september 2010

Plastostkrokar

Jag sitter och känner att det kliar i fingrarna över att jag vill köpa saker, köpa köpa köpa. Beställa böcker, fina saker, mer böcker, spel, viktiga saker, nyttiga saker, bra att ha-saker, smink, kläder, verktyg, böcker, bra saker, lyckliga saker, praktiska saker. ALLT.

Däremot håller jag mig, jag har lagt en förbeställning på ett antal skivor som kommer ut på lördag (vilket betyder att jag inte får dem förrän på tisdag, meh) och jag sitter och tittar drömmande på fint smink och fina kläder.

Men jag behöver det inte. Jag vill inte köpa det även om jag vill ha det för det är bara ännu en sak som måste packas ned tills jag kommer till ett ställe jag faktiskt vill landa på. Jag är trött på det här, trött på att irra och virra där den enda fasta punkten är vänner och familj. Jag vill hitta ankaret på insidan och slänga ned det i själens inre så att jag fastnar i det som faktiskt är jag. Landa, hitta allt, andas ut.

Jag tittade drömmande på den där boken om Lovecraft-filmer som jag har nypt i alldeles för länge nu, jag håller andaktsfullt i min Sherlock Holmes-bok och den viskar om att den kommer att ta med mig på platser jag inte har varit på förut. Jag vill läsa mer Lovecraft igen, lyssna på radioteatrarna och bara försvinna in i en annan verklighet där det som krafsar under sängen faktiskt kan vara ett vidunder från Yuggoth och inte en sork. Jag rymmer in i Arkiv X och vägrar att somna för att jag vill se ett avsnitt till, jag känner mig tråkig och vanlig fast jag inte är det.

Det kommer att bli fem slitsamma veckor nu men det kommer att vara värt det.


Bara ett avsnitt innan jag går och lägger mig, eller kanske två.

tisdag 21 september 2010

Lite som fågelskådning

Jag har ett antal bloggar som jag följer med någon sorts konstig fascination. Lite som när man har funnit den mest motbjudande bilden på en vanställande sjukdom som någon stackare i Indien har och man verkligen inte kan sluta att glo på. Bloggarna är på samma sätt. Jag läser dem, irriterar mig och undrar varför i hela friden något sådant kan vara en annan persons mål och fascineras över hur konstiga liv andra har. Sådana som i mina ögon verkar hysteriskt tråkiga och meningslösa fyllda av än mer meningslösa människor runt dem.

På tal om bloggar så läser jag ju faktiskt en hel del sådana som jag VILL läsa för personens skull för att se vad de pysslar med och få lite kontakt även om man är långt ifrån. Så nej, ingen av de jag känner bör känna sig träffade av första stycket för jag känner inte tråkiga människor. Se där, nu fick jag med en förolämpning och en komplimang i samma inlägg. Jag borde få medalj idag, så företagsam som jag har varit.

Jag borde även uppdatera min lista på saker och ting jag läser (de jag jämför med syfilis kommer inte vara med på den) men om jag gör det nu så kommer jag aldrig i säng och klockan börjar återigen närma sig midnatt.

Denna veckas inlämningsuppgift är klar och jag kände mig faktiskt lite smart när jag läste upp dem i telefonen för Andreas. Upptäckte under tiden av samtalet att jag tog upp andra saker som inte var nedskrivna vilket betyder att min hjärna inte består av teflon vilket är positivt. Nu är ju bara frågan om jag nu inte skulle vara klippt och skuren för det där stället... Skall jag bli bibliotekarie eller expert på Antikrundan? Jisses, så många val till ett intressant liv fyllt av kunskap och så lite tid. Det enda jag verkligen är rejält inställd på är att fly fältet härifrån. Förvisso massor med magiska varelser som stannar kvar men jag börjar alltmer känna mig färdig med länet. Bättre att fly i tid och lämna ett vackert minne så att jag kan komma och hälsa på med massor av ny onödig kunskap.

På tal om onödig kunskap så släppte jag lite spontan historia så där på frukosten i går. Däremot är det inte säkert att alla förstår mitt försök till humor när jag försöker att säga att jag önskar att man kunde vara demokratisk på samma vis som i Grekland där man kunde rösta fram för stadsförvisning. Ibland förstår jag nog den inte själv men det är ju det som är jag, charmerande töntig eller något sådant.

måndag 20 september 2010

Jag säger bara detta...

...herredjävlar så mycket skabbigt folk det finns där ute i landet, det är ju tur att smaken är olika för vissa ser så hiskeliga ut att det är ett under att ingen slår ihjäl dem.



Jomenvisst, själv är jag ju så förbannat snygg och perfekt men... Kom igen, när till och med jag ser ut som Liz Hurley i jämförelse. Huuu.


Snart färdig med veckans inlämningsuppgifter, det går lite trögt men jag har börjat falla in i spåren igen. Vad jag skall fördjupa mig i kvarstår fortfarande.

Darra, bilförare!

Ty när jag kommer till makten skall alla som jag inte känner och som kör bil avlivas.

Jag hatar bilister, cyklister, fotgängare och allt annat löst pack som rör sig på något som kan kallas gator. En cyklist anser sig ha förkörsrätt överallt och ser sig inte för överhuvudtaget. Det tjusigaste exemplet är när cyklisten har en luvtröja med så djup luva att de måste titta "under lugg" för att ens se något. Jag är säkerligen en ganska usel cyklist själv även om jag faktiskt försöker att se mig för och hålla på högerregel så gott jag kan.

I förra veckan höll jag på att bli kofångarmat när en bil brummar ut från ett bostadsområde, på en väg som korsar tvärs över en stor cykelväg. Senast jag tittade efter i regler så gällde högerregeln vid sådana situationer och jag höll faktiskt koll på bilen som kom i lite väl hög fart för min cyklistsmak. Detta resulterade i gnisslande bromsar på cykel och bil samt ett argt tutande, däremot vet jag mycket väl vem av oss som hade fått böter om det hade blivit en olycka. Det skall även läggas till att jag har en stor uråldrig damcykel som inte går speciellt fort eftersom jag har ungefär en och en halv växel, oftast trean, samt att jag inte på några vis har bråttom på morgonen.

I morse var det en av dessa förhatliga skåpbilar som uppenbarligen aldrig tror att några lagar gäller för dem, återigen höll jag på att smälla och det var väl en knapp meter mellan mitt bakhjul och bil. Återigen, i mitt tycke förvisso, så var jag inte vårdslös och återigen det där med korsande större cykelgator, mjukdelar har företräde, yadiyadiyadi..

Och nu, äntligen, så var det en bil som inte stannade. Roligt nog så var vi två mötande cyklister och jag var ju dum nog att tänka att vi korsar ju faktiskt samtidigt och då var jag väl uppenbarligen lite slarvig för bilister tittar inte på något. Jag klarade mig alldeles utmärkt förutom en något förhöjd puls både av förskräckelse och ilska. Det som irriterade mig mest var den där "amenåååh, var det där nödvändigt?"-minen från föraren.


Jag hoppas att det blev rejäla repor i lacken.

Likt ett vasstrå

Jag är alltid den som ger med mig, viker undan, undviker, nickar eller är tyst. När jag väl börjar stå upp för något så känner jag mig bara dum, småaktig och barnslig.

Pinsamt

Hallands län trodde mer på "arbetar"parti och Örebro är mer smygnazistiskt än vad man vill erkänna. Jag tror inte att 20 platser kommer att förändra speciellt mycket nu men har väl en fot kommit in så vet man faktiskt inte riktigt vad som kan hända. Det går inte att ignorera sådant i en längre tid för då har vi inte lärt oss något av historien.

Nåväl, det är så här demokrati fungerar men kunde det inte vara lite så som i antikens Grekland så att vi kan landsförvisa de som har börjat få obehagligt mycket makt?

Eller så tar vi plan B, låt mig ta över!

söndag 19 september 2010

Vissa saker att önska

Jag är nyss hemkommen efter en mysig helg i gott sällskap och av någon mystisk anledning så försvann det en hel Kicki-festis också. Skumt.

Nu blir det att arbeta i förskott med historian men kurslitteraturen är minst sagt frustrerande. Någonstans inbillar jag mig att om man bara vill ha ett godkänt i ett ämne så skall man klara sig med ENBART kursboken och slippa att leta upp sekundär information. Självklart är det svårt att klämma ihop över tvåtusen års historia i en enda bok utan att segla iväg men när det känns som klassiska grundkunskaper slopas så vet jag inte riktigt. Att antikens Grekland bestod utav stadsstater tar boken upp men en förklaring på vad stadsstater är? Nix. Visserligen säger ju namnet en del om saken men ändå, det känns ganska viktigt eftersom större delen av Grekland och deras kolonier (eller vad man skall kalla det) var det.

Sedan har vi Rom. När jag tänker gamla Rom och romarriket så är det svårt att inte de bilden av den klassiska statyn med varginnan som diar Romulus och Remus. Inte ett ljud om den i boken, ingenting. Är det nu man skall tänka att boken är nyskapande? Hur stort Rom verkligen var är det inte mer än kartor om, Kleopatra och Antonius var kanske, precis som Andreas sade, inget speciellt för romarriket i sig men det är så konstigt att det inte står något om hur Rom influerade Egypten.

Det är då det är så svårt att läsa ut hur betygskriterierna skall tolkas. Jag är väldigt nära att kopiera av det sanslöst fnissiga inlägget på student"webbens" forum där någon var glad över sitt MVG men på något sätt lyckades ta med sin religion i det. Läskigt, med ett ord. Visserligen tror jag att personen var kristen men det var lite av det där jihad-glansen över det.

En timmes telefonpratande försvann när en klasskamrat ringde upp och klockan blev helt plötsligt kvart över tio. Mina planer på studier sket sig rejält, det blå skåpet räckte inte ens till. Däremot är jag mer än halvvägs med kommande veckas lektion (kursen börjar egentligen i morgon) och jag kan nog nosa lite till på inlämningsuppgifterna.

På lördag smäller det, jag är nervös men ändå så idiotiskt positivt inställd att jag inte riktigt känner igen mig. Klart som fan att jag är rätt person, jag är så bra att det är löjligt åt det. Förvisso är det där med nya saker lite ovant men jag har kunskaperna i ryggraden och det är bara att locka fram dem.

Att jag sedan är en charmerande person som är trevligare och mer lättsmält än vad jag vill vara så (detta hindrar mig däremot inte att tro att alla man träffade på Yvonnes och Augusts bröllop hatade mig men jag är inte speciellt konsekvent i mina tankegångar). Ja, jag är hoppfull.


Det luktar vit choklad med en ton av sött i bakgrunden, jag vet inte riktigt hur gojibär är menade att lukta men det luktar gott. Det luktar hopp och framtid, en chans till förändring, omvandling, utveckling och flykt. Det luktar lovande.

torsdag 16 september 2010

Lite insikter sådär

Även om jag nu borde börja hårdträna eller något sådant så kom jag fram till en ganska trevlig sak, jag kan inte bli bättre än vad jag är just nu och när det väl gäller så är jag säker på att jag kommer att leverera.

tisdag 14 september 2010

Det var nog inte riktigt så som var menat

Meningen var att få ökad förståelse för sig själv, gruppen i helhet och de andra individerna.

Det kan däremot inte göra att känslan jag har fått av att ha blivit våldtagen av ett monster uppbyggt utav grafer och siffror mindre. Att få sin personlighet uppdelad till fyra olika kategorier där den tydligt visar allt det som jag verkligen inte vill vara. Mesig, överkörbar, lydig, duktig, mjäkig, meningslös, utfyllnad. Att vara en kurva bland andra kurvor, bli en siffra i statistik med förklaringar för allt.

Jag hatar sådant. Ja, man tar det för vad det är och det var ju meningen att det skall vara ett verktyg och att det faktiskt inte visar alla de delar som gör en människa.

Ändå känner jag mig förminskad och utbytbar. Jag tyckte om det som var jag tills idag och jag blir bara mer förbannad på att jag reagerar så som jag gör för det betyder säkerligen bara än mer att jag är ett "starkt S".

Troligen är det väl så att jag slog bakut för allt eftersom jag inte vill passa in men att jag alltid likväl förbannat gör det var jag än kommer. Jag är en servicemänniska, jag vill andra väl, jag sätter andra i första rummet, jag är självutplånande och menlös. Jag är ingenting mer än statistik, siffror och antaganden.

Ta det för vad det är, jo tack. Jag tog det så som min hjärna uppfattade det i sin egna skruvade värld.

Nu skall jag tjura en skvätt, spela DS, försöka att öppna historieboken och sedan träna.

måndag 13 september 2010

Fröken Jennifer

Om jag kunde så skulle jag bygga upp tvillingtorn, sy ihop en stor banderoll att sätta upp mellan dem, bygga upp den största ljudanläggningen som människan någonsin skådat och linda in allt i julgransglitter och ljusslingor. Banderollen skulle skrika "Du är BRA!" med stora, neongröna bokstäver och högtalarna skulle sjunga ut en akustisk version av Curly Sue vilket är ett av de första intrycken jag fick av dig. Mycket möjligt att jag skulle tvinga dig till att sjunga in den för att låta den spelas mellan varven så att resten av världen får höra hur vackert du sjunger och få dem att inse hur vacker resten av dig är. Jag vill rita fina dödskalleplåster att sätta på över dina skrubbsåriga knän och låna en axel till dig så ofta jag kan, säga fina saker till dig samt nöta in dem med etsningssyra på ett kärleksfullt sätt och skriva en hel hög med "fonetiska" ord som du kan sätta överallt där du tittar.



Och nåde det terroristflygplan som försöker att förstöra bygget.

Besvikelse

Jag har gått upp i vikt den här veckan också och även om jag vet varför så är det bara så förbannat orättvist. Fanns det ett sätt att få i sig all näring i ett förbannat litet piller så hade jag valt det framför att skyffla in mat i munnen varenda dag.

Visst, orsak och verkan men det känns så löjligt att bara några dagars snedsteg skall resultera i straff på siffrorna. Hur i hela friden skall jag kunna försöka att hålla en vikt som inte ger mig kväljningar resten av livet känns i detta läge som en gåta. Det är skit samma vad andra säger, den där bilden jag har i huvudet av mig själv hånar mig alltmer som en kommande verklighet. Uppenbarligen kommer jag aldrig någonsin kunna strunta i att inte hålla stenhård koll och slarva till det en dag eller två för det straffar sig på en gång. Jag får väl helt enkelt finna mig i att aldrig kunna tycka det är okej med att slarva eftersom det ändå oftast resulterar i att jag tar itu med det.

Nej, jag kanske skulle ta och äta frukost nu? För jag känner ju verkligen att jag förtjänar att äta sådan.

Och vad mer? Jaaa! Jag skall tillbaka till jobbet också! Tjohoo! Oj, vad jag önskar att jag kunde skriva om vad som pågår just nu men då har man det där med att det blir så förbannat mycket konsekvenser.

torsdag 9 september 2010

Kära dagbok

Jag köpte mig ett block, ett litet block, en plastmapp, en bläckpenna och en överstrykningspenna.

Jag har redan block och pennor i överflöd men... Alla ursäkter är bra ursäkter. Eller?

Fast de jag hade innan var inte neongröna, orange eller neonrosa.

onsdag 8 september 2010

Andan i halsgropen

Det känns lite läskigt på samma gång som jag är glad över att äntligen få något som kan kallas drömmar igen, att jag inte har blivit söndertuggad så totalt att jag har försvunnit mellan tänderna på något som är större än mig.

Allt är bara på drömstadiet men det är små drömmar som faktiskt är fullt reella, mina kvalifikationer är allt som de kan önska och jag är smart även om jag tvivlar emellanåt.

tisdag 7 september 2010

Ta mig långt bort

Jag har varit hungrig i åtskilliga timmar men inte funnit ork (mindre än vanligt det vill säga) att ta mig från stolen och ut till köket. I ren ilska försökte jag sammanfatta hur förbannat bra jag är men det återstår att se hur bra det egentligen blev.

Nu behövs det ett luftombyte, en rejäl ninjafylla, en monsterinfluensa, ja vad fan som helst.

måndag 6 september 2010

Ingenting är heligt

Man kan tro att vissa är politiker i valtider med all den smutskastning och förtal som sker. Det är fascinerande att se hur lågt det går att sjunka bara för att slippa undan att erkänna att ett fel har begåtts.

Härliga värld.

Perspektivproblem

Jag impulshandlade ett par jeans för en timme sedan. I provhytten verkade de sitta bra men eftersom klockan var tio i sex så kände jag mig så stressad så att jag frågade om det är öppet köp på dem med tanken att jag skall prova dem extra noga hemma.

Det är svårt att vara smakråd åt sig själv utan en helspegel och inget andra utlåtande, det betyder att det bara blir jag och mina egna tankar vilket inte är en vinnande blandning. De är åtsittande, vilket liksom är meningen, men det enda jag kan tänka är "tjocktjocktjocktjocktjock". Däremot så vet jag inte om det faktiskt ser bra ut eller om det är så inihelvete fult att jag skall lämna tillbaka dem, var går gränsen för mina hjärnspöken och hur det faktiskt ser ut?

Visserligen skall man väl gå på första intrycket, jag trivs inte i dem och därför är det ingen idé att slösa pengar på dem eftersom de då bara kommer att ta över platsen som mina shorts (mådevilaifrid) hade. Den där skammen längst in i garderoben. Det enda jag kanske kan hoppas på är att de finns i en storlek större och att de kanske sitter bättre men jag gissar på att jag skulle behöva siffran mellan dem eller liknande.

Det skall alltid vara så bakvrängt när det handlar om mig och jag börjar att tröttna. Jag är så trött på att inte kunna tillåta mig själv saker och ting utan att det i slutändan handlar om att saker blir straff istället. Här skulle jag kunna ha en väldigt lång utläggning om varför men det är det gamla vanliga tjatandet så jag ids inte.

Är bara så trött på att inte kunna slappna av. Det är alltid något jag är på helspänn över, är det inte att jag är tjock som en gris (återigen, mitt djävla huvud och det är fritt fram att tycka att jag är en idiot) så är det att någon försöker att hugga mig i ryggen. Blergh, helt enkelt.


Ja, jag tror att jag sammanfattar med det.









Blergh.

Snygg i grönt


På begäran blev det grönt idag även om det inte är så skarpa färger så är det åtminstone grönt. Det hade varit roligt om min garderob hade kunnat uppbåda något mer knallgrönt men eftersom jag på sistone har snöat in på det mer militära gröna så blev det en sådan ensemble.

Jag ser kanske inte ut att trivas i utstyrseln på bilden men det är bara andra saker som har smittat av sig på mitt humör.

Nu börjar jag dessvärre få slut på färger så med denna får jag avsluta mitt lilla "projekt".

söndag 5 september 2010

Det värsta

...är att komma in i lägenheten igen och finna att tomrummet är större än vad det var innan. Att det bara är du kvar mellan väggarna, dig själv och allt på insidan.


Förhoppningsvis kan Majora's mask få mig att gå tillbaka till hjärndöden. Ignorance is bliss.

fredag 3 september 2010

Vem i hela friden orkar vara positiv?

Fick höra idag om att en man känner till skall registrera firma och det jag svarade innan jag hann att stoppa mig själv var: "Det är ju jättebra, då kan de ge starta eget-bidrag i ett halvår och få bort ännu en arbetslös från statistiken för en stund." Att jag aldrig lär mig att hålla käften för att jag själv är alldeles för realistisk för mitt eget bästa men det lättaste sättet att inte uppröra andra är ju att bara le glatt och säga "Oooh. Aaaaah. Så rOligt! Ooooh, så spÄnnAndE!" som en duktig människa.

Det är inte så att jag missunnar andra som faktiskt får tummen ur för att göra sådana saker, det är bara roligt att andra tror tillräckligt mycket på sig själva för att faktiskt våga steget ut. Själv är jag realist och kommer fram till att jag skulle duka under på tre röda och sedan skulle de få drömmar jag hade från början försvinna ut i det blå.

Nej, man kommer ingenstans på att nedvärdera sig själv men jag är nere i en svacka där jag knappt vet själv var jag skall ta vägen. Varför i hela helvetet skall jag hålla på att kämpa med att göra saker när ingen har intresse av det? Varför skall jag vara ännu en droppe i havet bland alla andra egentrollare där ute? Jag har små önskedrömmar om att göra smycken med en viss logotyp på men jag vågar inte göra något åt det eftersom jag egentligen inte har tid. Ja, jag stoppar mig själv men det är för att jag faktiskt inte tror att jag är något i denna fråga. Tråkigt som fan, ja. Vad jag skall göra åt det? Ingen aning.

Kanske kan jag se en liten ljusning när jag har gjort det där smycket till min faster som känner sisådär miljoner mer människor än vad jag gör. För där har vi en stor hake, jag känner inga. Visst, jag känner sådana som känner andra men jag har ingen portfolio att skryta med. Alla smycken jag har gjort känns futtiga och för simpla, det mesta är bara sådant jag har slängt ihop för att det var roligt.

Ja, jag försöker att ta mig i kragen men för stunden orkar jag inte. Borde diska upp lite innan älskade Andreas kommer men jag skall bara prova Fallout först.

Cerulean Blue


Jag har ingen aning om vilken nyans den blå skulle ha utan det är bara en liten kär hänvisning till Arkiv X.

Fredagen blev blå även om det fick bli röda skor till. Det börjar bli tomt i garderoben nu faktiskt.

Och vad har jag fått ut av denna vecka? Att jag kan ta mig upp i samma idiotiskt sena tid som tidigare förutom att jag faktiskt kan hinna att slänga på mig lite smink och roligare kläder och ändå komma i tid till jobbet. Visserligen har jag fuskat ibland och plockat ut kläderna i förskott men planering kan vara intressant emellanåt.

Nu blir det att rensa avlopp och göra lite fint för ikväll kommer min älskling hit!

torsdag 2 september 2010

"Ironiskt" rosa


Temaveckan börjar lida mot sitt slut, idag blev det rosa-lila så till den grad att jag blev förvånad varenda gång jag tittade ned på min egen kropp.

Ögonskugga, örhängen, tröja, kjol, strumpor, benvärmare (som är lila även om bilden gör dem blå) och skor. Allt tjusigt matchat.

...morgondagen kommer däremot att bli lite svår att få till.

onsdag 1 september 2010

Rött som räven


...som min lärare brukade säga.

Så blev det dags för min favoritfärg men min finaste röda kjol är jag för bred om rumpan för att kunna använda. Jag må vara tyngre än någonsin men ändå så är de där centimetrarna väldigt hemliga i de flesta klädesplagg förutom när det kommer till den fina kjolen som nu sitter i midjan. Den där riktiga midjan där man är som "smalast". Skumt.

Barnavdelningarna har ju alltid skojigare tröjtryck än vuxna delen varav min fina Kalle Anka t-shirt från H&M, en kjol som är förklädda shorts (man kan böja sig hur mycket man vill!) från någon sorts Vero Moda-klonaffär samt ett par egenstickade randiga benvärmare i svart och rött garn som inte fick vara med på bilden. Så är det när man får ställa upp kameran och hoppas på det bästa.

Den röda ögonskuggan satt alldeles förträffligt med lite hjälp på traven och det har bara blivit lite ränder på det ögonlock jag vet att jag inte fick lika mycket primer på. Ett rödtonat läppglans med körsbärsdoft (men inte så mycket smak tack och lov) plus ett par dinglande örhängen och mina röda skor har aldrig matchat så bra.

Nu skall jag ned i tvättstugan och sedan blir det Arkiv X för hela slanten.

¨¨

Jag har som en oroskänsla mot ryggraden, precis som om det är något som skall hända. Helt plötsligt kändes allt så onödigt, allt som jag är och gör, och jag känner mig ensam precis som om alla jag känner bara är på låtsas. Som om ingenting har någon sorts helst mening och att man bara borde sluta att andas.