tisdag 31 augusti 2010

Purples


Det blev en orange dag idag. Örhängen, smink och större delen av plaggen gick i någon sorts ton av denna ljuvliga färg.

måndag 30 augusti 2010

Pippigult


För att motivera mig att ta mig upp ur sängen så har jag bestämt mig för att ha färgglada kläder hela veckan vilket kommer att resultera i en väldigt ökad tvätthög men det är alltid lite roligt att anstränga sig emellanåt.

Knallgul kjol som jag fyndade för trettio kronor i förra veckan på H&M, tröja från Gina Tricot, gul ögonskugga (visserligen lite svårt att se) och gula örhängen.

Samt en matchande Svampbob bara för att det var roligt att stå med något i näven.

söndag 29 augusti 2010

Yvonne Diana

Pratade nyligen med min allra bästaste vän i över två timmar och det var befriande, precis som saker skall vara och inte att det är hysteriskt många mil mellan oss och att jag inte behöver pussla för att få helgerna att räcka till.

Det är vid hösten som jag saknar henne mest, våra långa kvälls- och nattpromenader då allt mellan himmel och jord avhandlades. Då månen och gatlyktorna var det enda ljuset och höstvindarna rufsade runt i vårt svartfärgade hår medan den lekte med våra skinnrockar. Liptons secret garden tog snabbt slut, nyponteet är något jag alltid förknippar med henne, och tepåsehögen växte allt eftersom sockerskålens innehåll minskade.

Jag är inte hel utan henne, en del av mig stänger ned sig och vaknar inte upp förrän vi träffas eller pratar i telefon, en del av mig som är viktig för den som jag är. Det är otroligt att tänka att vi har känt varandra i alla dessa år, allt det som har hänt och inte hänt genom tiden och vad som kommer att hända i framtiden. All den skam jag fortfarande har kvar från mina unga år och hur man betedde sig för att passa in i en mängd som jag numera föraktar.

En gång så slängde vi oss utan förvarning ner i ett blomstrande dike och bara fnittrade hysteriskt medan hennes dåvarande pojkvän tittade på oss konstaterade att han skulle behöva droger för att göra något sådant. Vi har fångat regnande satanister i Örebro för att de inte skulle slå sig och vi har köat till datorerna i evigheter tillsammans, väntat på tåg. Mycket väntan har vi gjort tillsammans men tiden flög snabbt för att vi alltid hade varandra, vi pratade vad som helst och ingenting, smygtittade på snygga killar, fnös åt normisarna och bara hade roligt.

Orden räcker inte till men jag minns allt inombords. Och jag saknar henne.

Tvångshyckleri

Jag får faktiskt erkänna att jag inte riktigt vet om det där med fikaomständigheterna är lösta eller hur det nu blir men varenda gång jag funderar över det så blir jag bara konfunderad.

Ett stående argument, vilket jag förvisso håller med om, är att det skall bli en andningspaus från arbetsdagen men har vi inte sådana varje dag? De kallas frukost, oftast drar de ut på tiden till en tjugo-trettio minuter. Om man då skall lägga till schemalagt fika som äter än mer tid så är det förvånande att det ens är något som företagsrelaterade personer ens vill tänka på. Det krävs inte mycket kunskaper i matte för att räkna ut hur stor förlust i arbetstid detta skulle ta. Visserligen är det alltid skönt att slippa arbeta, men, men.

Det är även ganska underhållande att det måste hittas på en ursäkt över att ta denna paus. Skulle det inte helt enkelt kunna räcka med att man slår sig ned med en kopp te/kaffe och dräller lite utan måste pauser involvera sockerchocker (KAKAAA! KAKA!) för att vara legitimt? Jag undrar om andra länder är lika fikafascistiska som vi här i Sverige. Måste det verkligen tas ursäkter och lockbeten för sådana saker? Borde det inte peka på att folk faktiskt inte vill umgås med varandra om de inte får mutor? Som personalresor och liknande, möten från fackliga förbund och annat, allt lockar med kakor och gratis luncher. På samma sätt som provprenumerationerna lovar oss skräpiga små presenter om man bara nappar på betet.

Är vi människor eller abborrar?

Då är det ganska roligt att vi har åsikter om andra folkslag, om att judar är snikna lögnare medan zigenare är tjuvande pack. Vad fan är inte vi svenskar då? Ge oss en sockerkaka och vi röstar på ditt parti, en chokladask köper vårt gillande? Vi måste ha en lunch för att lära oss om våra fackliga rättigheter, en kondisbit för att tala med andra och ett julbord för att kunna ha trevligt.

Jag är skeptisk.

Med detta måste det låta som om jag skyr alla andra som pesten, det gör jag verkligen inte. Men jag skyr detta tvång, dessa måsten där man måste fålla sig in i ledet och tycka att saker är trevliga för annars är det dåligt. Regler kan jag leva med om de är logiska, som att jag faktiskt måste arbeta varje vardag om det inte är en röd dag, sjukdom eller ledighet som säger annat. Jag följer dem även om jag muttrar högljutt om det för att det är så det fungerar för att jag skall få min lön, logiskt. Vad som inte är logiskt är att en bakelse i veckan är ett måste för att man skall fortsätta vara trevlig?




Och varför får jag alltid den där tvångstanken om att jag måste urskulda mig varenda djävla gång jag yttrar något här bara för att ingen skall ta illa upp eller skälla ut mig? Måste bero på att jag är ond innerst inne. Vem vet, jag kanske tar hissen upp till jobbet även om det inte skulle förklara varför jag avskyr värme. Jag måste spekulera vidare i detta men nu skall jag återgå till Arkiv X.

lördag 28 augusti 2010

Visserligen ingen överraskning, men...

Jag har verkligen för höga förväntningar på den stora massan. Typiskt.

fredag 27 augusti 2010

Bara för att det är roligt

Alla har vi våra små hemligheter och det är ju alltid roligt att dela med sig av de smärre av dem bara för att kunna skratta med andra. Som det att Take That alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta och att jag faktiskt ÖNSKADE mig Spice girls-skivan i julklapp. Jag fick den även och sålde den för fyrtio kronor i en affär i Örebro, det var mer pinsamt än att köpa en riktigt grov porrtidning med mina mått då.

Jag tycker inte om popmusiken. Ändå så lurar den in mig ibland, inte till att jag tycker att den är bra men likt med alla världens idioter så kan jag acceptera den. Hur jag kommer fram till detta?

Musikvideorna.

Min fascination till musikvideor kan jag endast förklara med att man inte hade någon kabeltv eller liknande, det var PM (ungdomsprogram på ettan eller tvåan, det visade AEON FLUX!!!) där man sög i sig varje liten bildruta bara för att det var ovanligt. I Mjölby kunde jag sitta och drälla framför Ztv och Mtv om det inte fanns något annat på tv (och om jag hade sett tvshops erbjudanden för många gånger. Ja, jag tycker om att titta på sådant också, det bästa var när de sålde smycken. Ohohoh! "En ÄKTA cubic zirkonia" får mig fortfarande att flina.) för att det var fascinerande.

Hip hop-videor med sina tungrumpade danserskor som jag tvivlar på att de ens kan dansa, troligen har de epilepsi eller något annat sorts anfall. Kan det vara så att de kidnappar dem från sjukhuset och stjäl deras medicin? De är fascinerande sexistiska och musiken är oftast usel, vissa har röster som jag finner tilltalande men så är det just det där med att de "sjunger" just hippelihopp. Missy Elliot fastnade jag för till stor del för videorna, jag tycker fortfarande inte att hon är bra men det var häftiga kostymer, fina miljöer och annat glittrigt som lurade in mig likt en köttätande växt.

Popmusiken är väldigt bra på sådana videor, Toxic med *svälj* Britney Spears, Survivor med *kvälj* Christina Aguilera. Och ja, jag kan lalla med i de flesta eftersom jag har något magiskt som heter bilradio i samband med långa bilfärder.

Fast visst känner jag mig smutsig nu. En större inre lust att sitta och gråta hysteriskt i badkaret där jag skrubbar mig med en stålborste i takt till den mangligaste dödsmetall jag kan tänka mig faller mig i tanken åtskilliga gånger. Men jag fortsätter nog att titta på Lady Gaga-videor.


Vad är din pinsamma hemlighet?

Citat från dagen

"Jag såg en film som fick mig att tänka på dig."
"Jaså?"
"Det gick runt en kille och dödade folk med en slaktmask."

Inte ordagrant men ändå väldigt roligt, det är trivsamt att folk förstår mina prioriteter här i livet.

torsdag 26 augusti 2010

Stygn

Ibland önskade jag att jag inte vore så förbannat väluppfostrad, att jag inte vore vare sig konflikträdd eller rädd om andras välmående och känslor. Jag skulle vilja ringa upp alla de som jag hyser en liten hemlig önskan om att skälla ut så att det står härliga till.

Ta dig i kragen och skärp dig, din förbannade jubelidiot! Kom ned på jorden och lyssna på andra för i helvete! Nej, det är bara en fullt, djävla naturlig sak, sluta att glorifiera det. För i helvete, ge dig och sluta tro att det är något mer än hormoner och tvång. Sluta att angsta för fan! Sluta att skylla ifrån dig! Ge dig! GE DIG!!!
Men alla dessa är sådana jag inte känner mer än via hörsägen, sådana jag inte har kontakt med något nämnvärt. Så egentligen vore det ju fritt fram för mig att bara vråla ut allt men så var det ju det där med uppfostran igen. Varför fattar inte alla i den här stora världen att de är stora idioter för? Varför kan jag inte söka EU-bidrag för att resa runt och örfila alla dessa underutvecklade personer tills de hittar det där kornet som även blinda hönor finner?

Jag blir tokig.


Däremot så har jag min lilla kampanj som jag hållit på med av och till senaste tiden där jag säger komplimanger till folk. Jag skyller allt på den där lilla hippieskadade flickan inuti mig som vill att alla (med detta menar jag självfallet enbart de som JAG anser vara folk. Resten av packet kan dra dit pepparn växer. Vars växer den egentligen? Förhoppningsvis långt härifrån, i närheten av en giljotin.) skall få reda på att de faktiskt är bra.

onsdag 25 augusti 2010

Lite som judejakt, fast med bilar och mindre massmord. Alltså inget allt gemensamt men ändå.

Jag börjar allvarligt tro att den som har planerat Varbergs centrum hyser ett väldigt stort agg mot bilar. Om man skulle räkna på hur mycket föroreningar som allt krypkörande man får göra för att hitta en tom plats är vare sig bra för miljön eller för hälsan. Misstankarna går även till att någon försöker att sälja staden bit för bit eftersom det bara grävs och grävs på vägarna. Skall de göra som alla företag och omlokalisera till utomlands för att det är billigare månntro?

Det är även förundrande att jag i egenskap av att betala en i mina ögon ockerhyra (även om den inte är det enligt mer inbitna Varbergsbor) så har jag inte ens tillgång till en parkeringsplats att disponera i ett par dagar i sträck. Att det skall vara rotation på platserna är väl i och för sig förståeligt och det skulle säkert fungera bättre om inte något ljushuvud kom på den eminenta idén att även låta ANDRA bilister som INTE har parkeringstillstånd att parkera inne på gården i max en timme. Det är ju inte svårt att gissa när dessa personer parkerar där för att göra sina stadsärenden precis lagom när de boende här på gården kommer hem från jobbet.

Kanske skall jag försöka att hyra en pensionär som kan ockupera en plats lagom tills jag åker från jobbet så att jag vet att det finns en plats ledig? Jag försöker så gott jag kan att cykla till arbetsplatsen men denna morgon sade vädret ifrån även om jag börjar fundera på om jag skall utrusta tvåhjulingen med segel inför morgondagen. Det blir lite som mitt eget privata piratskepp, kanske kan jag börja härja och plundra runt omkring om jag känner för det. Tål att tänkas på.

Däremot så börjar jag se ett sorts mål långt in i den mörka tunneln, något att hoppas på, att längta till.

Har även förärat min bröstkorg med en vacker pixelerad herre, smärtan var överkomlig och jag är mycket nöjd även om det är lite svårt att se helheten på den när färgen är blandad med kroppsvätskor.

söndag 22 augusti 2010

Ur vardagen

Taget från en spelsession Dragonage för någon vecka sedan. Älskling spelar och jag tittar på.

Jag: Brooooodmother! Brooooodmother!
Andreas: Blääääääh!
Jag: Brooooodmooooother! (börjar att härma en serie från ctr+alt+del)
Andreas: USCH!
Jag: Och så kommer huvudet att explodera! (ser väldigt glad ut)
Andreas: Jaha? (börjar att muttra om att man inte är mycket värd)
Jag: Men du har ju skallen kvar! Så kan du bli som Ghostrider! (flinar ännu mer) Eller Scorpion!
Andreas: Jag vill vara Scorpion! Då kan jag göra "GET OVER HERE!" mot dig! (ler förnöjt)
Jag: Jaaaaaaa!!!


Det må inte vara ordagrant men det är kontentan av det i alla fall.

fredag 20 augusti 2010

Jag behöver snart storebror

En del av mig skulle välkomna att Storebror ser mig, så att någon annan kan bestämma och rama in mig för en och samma sak samt utrusta mig med en personlighetslös overall som enbart har färg för att kunna särskilja mig från alla andra drönare.

Det är en sak att säga att jag har bestämt mig mig en annan sak att utföra dem, att få något utav dem, att inse att de var värda besväret.

Mina tryggheter flyger iväg för vinden, saker och ting splittras och min heliga graal har förlorat sin glans. Felkoder i huvudet lockar till salt och jag är bara vilsen men har ändå alla svar bara jag letar.

Ibland funderar jag på om jag skulle ta och boka en tid för att få annat perspektiv men jag befarar att det bara är att slänga pengar i sjön. Helst av allt vill jag bara sova, sova, sova, sova och aldrig vakna upp igen.

tisdag 17 augusti 2010

Små etapper

Tyvärr har jag blivit en inrutad varelse efter ett par år av trygghet. Jag måste ha "en plan" och ett mening med saker för att jag skall våga mig på det och inte få tunnelseende av skräck. Min totala övertygelse om att OM saker och ting skiter sig så står jag ensam utan hjälp någonstans ifrån, ingen hjälp och om det skulle finnas hjälp så skulle jag skämmas grovt över att vara en belastning för någon annan. Skulle jag ta emot hjälpen så är jag dessutom övertygad om att detta är något som kommer att förfölja mig resten av livet som ett damoklessvärd som bara väntar på rätt tillfälle. Sedan kommer det även tvivel om att jag fanimig bara skall rätta mig in i ledet och bli som folk även om det betyder att jag krymper inombords.

Logiskt? Inte för ett enda rött (vad har kommunisterna med detta att göra?) öre och det är med skräckblandad förtjusning som jag har tryckt på sänd. Drömmarna har redan börjat anfalla mig och de lovar mig att nästa sommar så behöver jag inte vara där.

Tyvärr så slåss förnuftet med mig (djävla vulcan) och tycker att det jag börjar fundera på är grymt ologiskt och har absolut ingen rot i verkligheten överhuvudtaget.

Fast skall man gå efter den linjen så har inget av mina studieval varit logiska. Det började med ett rent infall hos syokonsulenten på Alléskolan där jag uttråkad kom fram till att det logiska val jag gjort från början (om du inte pratar med en naturare förvisso) gav mig komplett hjärndöd och resulterade i skolkning och sedan var det bara slump och mystiska omständigheter som ledde mig till där jag är nu. Tänk om jag hade svalt ned allt inombords och fortsatt med samhällsprogrammet, var i helvete hade jag suttit då? Jag börjar bara tänka på likartade kostymer i färger som suger ut glädjen från omgivningen eller så hade jag tvingat mig vidare på universitet som något tråkigt bara för att man skall göra sådant.

Visserligen så bör man ju lägga strategisk utbildning men det verkar inte riktigt ligga för mig, de borde verkligen inrätta de där båsen så att man kan försvinna snabbt och ordentligt när verkligheten pockar på alldeles för mycket.

Nu skall jag spela Fallout 3, det är hysteriskt beroendeframkallande och återigen den där postapokalyptiska världen som tilltalar mig så.

söndag 15 augusti 2010

Den gröna milen

Sista semesterveckan inleds snart och det känns lite som om jag väntar på en giftinjektion.

torsdag 12 augusti 2010

Allmänt förakt

Jag är trött på folk, trött på pretentiösa idioter och allt annat pack som tar upp tid. Tack och lov så känner jag inte så många sådana men det räcker med att jag råkar läsa ett idiotiskt inlägg från valfritt forum för att jag skall se rött.

Läste nyligen ut boken Metro 2033 vilket var en ljuvlig bokslukning för en människohatande postapokalypsälskare som jag och den rekommenderas varmt till andra bokmalar där ute. Översättningen var ibland lite slarvig, precis som om översättaren tyckte att boken var så spännande att han skyndade på det, men det var mest bara missade bokstäver här och där i slutet och absolut inget som man dör av.

Så nu sitter jag här och längtar efter fortsättningen som har kommit ut i Ryssland men på Adlibris (hell dig, du store försäljare av böcker!) finns den på... tyska. Googlade lite snabbt om det kan finnas något datum för svensk utgåva och lyckades självklart hitta en kommentar om att någon tyckte att man borde läsa den på den bästa översättningen. Och vad var detta för språk månntro? Jo, engelska.

Jag tror att det ultimata språket för denna bok faktiskt är ryska men eftersom jag är en svensk så läser jag den gärna på svenska om priset på boken är rätt. Ett av mina få undantag jag har är faktiskt Terry Pratchett som leker så med det engelska språket att det tar århundranden för en översättning att komma ut i svenska bokhandlar. Det där inbyggda föraktet mot att läsa på svenska som en stor hop fåntrattar har där ute i landet har jag aldrig förstått och jag bara längtar att finna en sådan och sedan hoppas på att finna att denne börjar prata om en bok som inte har skrivits på engelska från början. För förr eller senare så kommer det en groda om att de har läst Brott och straff på engelska eller något lika idiotiskt.


Annars så njuter jag av min semester med det magiska medlet av förträngning. Tänker jag på att det snart är dags att åka nedåt i landet så börjar jag att ta till lipen utan anledning, denna gång är inte ett undantag, och jag längtar efter att göra något annat med mitt liv.

Krass och verklighetsförankrad som jag dessvärre är så har jag inget större hopp om mig själv och det jag gör och det kanske borde vara på tiden att utbilda mig till något "vettigt". De där miljonerna som jag hoppas att vinna på lotto utan spela på lotto lyser tråkigt nog fortfarande med sin frånvaro så det börjar verkligen att bli dags för plan b. Jag är trött på att få skäll för att jag tycker som jag tycker och det har resulterat i att jag knappt vågar säga något till någon, att jag gör fel vad jag än gör vet jag ju redan så att få det kastat i ansiktet om och om igen är tämligen uttröttande.

Såg större delen av en film när jag var hos mamma igår med en av de där små disneyskådisarna och jag får faktiskt erkänna att han gjorde förvånansvärt bra ifrån sig. Vill man se något fnissigt, gulligt och lite romantiskt så bör man slänga ett öga åt 17 again. Det är ingen Citizen Kane (jag har inte sett den däremot men jag går efter att andra tycker det är en storfilm) men helt klart underhållande. Den innehåller den sötaste nördkärleken jag sett på länge vilket involverar Tolkien och Star Wars.

Min rygg har kastat in handduken och de senaste dagarna har jag fått en ökad smärta i korsryggen som gör livet en aning omständigt när det gäller sådana där triviala saker som att resa sig upp från soffan eller vända sig i sängen. Härliga kropp!

onsdag 4 augusti 2010

Hjärnsniglar

Jag börjar tröttna på det där, på att aldrig känna att jag duger, att det alltid är något som inte stämmer. Att det alltid är något.

Vågen visade uppåt efter senaste veckornas bravader vilket inte förvånar mig. Motgångar får man alltid och även om jag vet orsaken så är det en del av mig som tänker att det fanmig inte är konstigt för jag är ju äcklig och borde veta bättre än att försöka ändra på det.

Upp och ned går det i huvudet, tankarna går på kläder som jag inte vågar prova längre för att jag är rädd för att de helt plötsligt har blivit för små.

Tittade lite på platsbanken och kom fram till att jag måste ta mig i kragen och finna ut vad jag skall bli härnäst för det här fungerar inte. Jag vill inte tillbaka. Samtidigt är allt som en stor stoppkloss som hindrar mig från att tänka klart. Jag borde ju ha sparat undan massor med pengar nu för att kunna ha en buffert, jag borde ha gjort si, jag borde ha gjort så. Istället tömmer jag kontot varje månad i ren mani, för att slippa tänka, för att fly.

Bravo.

måndag 2 augusti 2010

Vilse

Två veckor av min väl behövda semester har nu gått och jag kommer fram till att Varberg har inte varit i mina tankar överhuvudtaget. Ju mer jag tänker på den staden desto mer avskyr jag den. Det finns bra folk där med och även små guldkorn (bibliotek! bibliotek!) som gör att jag kan tolerera saker och ting men i det stora hela så är det bara ett genomgående illamående som det alstrar.

Jag hör inte hemma där, jag VILL INTE höra hemma där. Omedvetet har jag format en del av min personlighet till något som passar så gott det går men den har jag inte använt sedan jag satte mig i pappas bil och flydde länet.

Lite underhållande faktiskt, var jag än är så har jag som en sorts roll för att anpassa mig men detta behöver inte betyda att jag inte är mig själv. Äsch, jag orkar inte förklara.

Har gått upp ett par kilon vilket inte förvånar mig det minsta men det är för en bra sak, min allra bästaste väns bröllop är nu till ända och hon heter inte längre Pettersson. På bröllopsfesten så susade jag runt mellan folkklungorna och kände mig både social och rolig. I rätt vatten. Även om jag egentligen skulle vilja ha ett litet enkätkort att dela ut till alla efteråt för att veta om de hatar mig eller inte men det är bara en av mina små charmiga quirks.Eller något.

Handlingsförlamningen är däremot ett faktum. Bara viss tvekan finns kvar förutom de där stora problemen men det är ändå sådana som är överkomliga. Ändå hatar jag dem för att de skrämmer mig så och på så vis låser upp allt.

Större delen av alla dessa gånger som jag har flyttat har ändå varit på grund av kärlek, tack och lov. Att flytta på grund av arbete är idiotiskt men ändå något som är nödvändigt för att storebror har bestämt det. Blä.

I dag blir det inte många knop, jag tänker krypa in i en tröja och kura upp mig i soffan och glömma allt jobbigt.