onsdag 14 juli 2010

Den hårfina linjen

Jag håller nu på att försöka plocka ut saker ur min garderob för att fly Halland för fem härligt långa veckor och kom då fram till att temat för i år blir... kjolar. Kjolar och små shorts i töjbart tyg. Visserligen tycker jag väldigt mycket om mina korta kjolar men dessvärre har vissa av dem blivit lite väl åtsittande för min smak.

Nej, detta kommer inte att bli något jagärsåtjockjagärsåtjockbuhubuhubuhu-rant, håll ut lite till. Att jag tyvärr har gått upp ett par kilon mer än vad jag vägde förra våren är däremot inte så trevligt även om jag nu har tagit upp striden med det - igen - så börjar det sakta men säkert tippa nedåt på vågen igen. För en knapp vecka sedan vägde jag in på modiga 91 och ett halv ton-förlåt-kilon men när jag i måndags hoppade upp på min hatkärlek vågen så hade den sjunkit under nittio. Knappt förvisso men ändock nedåt. Jag tränar två gånger i veckan och cyklar till jobbet även om detta inte kommer gå att hålla upp under semestern så skall jag ta mig ut och promenera så mycket jag orkar. Just nu är jag tämligen tillfreds med mig själv (även om detta går upp och ned och jag gissar på att det kommer att komma klippa-sönder-kläder-och-sedan-försöka-att-återgå-till-gamla-vanor-anfall) så har jag intelligens nog att inse att sådant här är ganska motbjudande, orealistiskt och kort och gott läskigt.

Däremot så är det svårt att försöka hålla någon sorts god och sund inställning till storlekar och dylikt när verkligen ALLT arbetar emot dig. Även om man kan motargumenten som ett rinnande vatten så är det svårt att hålla stånd mot alla hugg som omvärlden försöker att ta ned dig med.

I helgen provade jag lite kläder som fångade min blick, kavajen var nästan lite för stor och hade nummer 44 i nacken. I samma butik bara en hyllmeter från sagda kavaj (som jag faktiskt inte köpte även om det kliade i fingrarna) så fann jag ett par byxor i storlek 46. Dessa byxor fick jag enbart upp till knäskålarna innan det bara var att ge upp.

Att klädstorlekarna bara blir mindre och mindre vet vi alla, jag har ett ypperligt exempel i min garderob på ett snörliv i samma modell köpt från samma butikskedja men med ett par års mellanrum. Den senare av dem är en storlek större även om de är lika stora. Men det går inte alltid att skylla på att storlekarna blir mindre, det är ett lika uttjatat argument som "Men du är ju så lång!" och även om det faktiskt stämmer att de krymper så är det svårt att veta var självförnekelsen tar vid där måttens minskningar inte kan ursäkta bristen på kläder.

Även idag provade jag kläder för att fördriva tiden tills tvättmaskinen behagade avsluta sitt eoniska program (Wascator, jag SAKNAR dig!) och det är tämligen roligt på samma gång som det är ledsamt. Jag anser mig faktiskt inte som så tjock som jag återkommande tjatar om, det må finnas ett par kilon för mycket men jag är inte så stor som plaggen försöker säga till mig. Att prova en klänning i storlek 42, en av mina standardförsök genom åren i kläddjungeln, och finna att den sitter något åt men ändå dugligt förutom att ärmarna är så infernaliskt åtsittande att det inte går är rent ut sagt konstigt.

Nåväl, skulle kunna tjata vidare om detta i evigheter. Tvätten kallar. Och sängen med för den delen. Har jag hört.

måndag 12 juli 2010

Dear Dairy

I dag har jag gjort sex stycken matlådor, upptäckt det extremt mumsiga med att smeta philadelphia och honung på hönöknäcke samt bakat muffins som jag i ett infall kom fram till att jag ville baka och ta med till jobbet bara för att.

Semestern närmar sig med stormsteg och det är så idiotiskt varmt att jag inte vet var jag skall ta vägen, lagom när det börjar svalna så måste jag ju gå och lägga mig istället. Bah.

Jobbet började positivt idag då jag och min guldsmedspartner in crime kom fram till att vi faktiskt skulle kunna överleva veckan och ta det lite lugnt också. Sedan damp det ned trettiofem reparationspåsar att göra men det kommer nog inte så mycket i morgon så det bör kunna gå att sprida ut. Jag skall även göra i snitt tre stycken beställningar om dagen och denna dag gick det faktiskt bättre än vad jag trodde. Två blev något sneda men den tredje blev så rak och snygg att jag kände för att klappa mig själv länge på ryggen. I morgon skall här tränas, onsdagen skall jag tvätta och börja fundera på packning, torsdag skall det tränas och på fredag bär det av till Lilla Edet för att hälsa på fröken Susanne med sambo plus att Andreas möter upp till helgen. Social kompetens så det skriker om det!



Väldigt mumsig vegetarisk lasagne som resulterar i sex matlådor
Stek tre hackade lökar tills de blir så där som man vill att stekt lök skall bli vilket betyder genomskinlig och mjuk, häll på cirka tre-fyra deciliter vatten (en halvliter blir ALLDELES för slabbigt) och släng ned två tärningar med grönsaksbuljong. Låt det koka upp och grovriv under tiden ett antal morotar, cirka halvkilot. Släng ned det i buljongen/löken och häll på en burk konserverade tomater plus en matsked italiensk salladskrydda. Låt koka i sisådär tio minuter och ta sedan av från plattan för att blanda ned en stor förpackning (500 g) keso och sedan är det bara att varva röran (som inte ser vidare smaklig ut vid det här laget) mellan gröna lasagneplattor, toppa med ost och kör i 200 grader i cirka en halv timme tills osten ser mumsig ut. Jag hade visserligen alldeles för mycket vatten i denna omgång så det är möjligt att man kan minska gradantalet för att inte bränna sönder osten. Var även inte lika korkad som jag var första gången då jag lade ett gäng pastaplattor under osten utan det skall vara grejsimojs och sedan ost. Säkerligen är detta standardkunskap för vana lasagnemakare men jag är tämligen inkompetent när det gäller sådant därnt.

I alla fall så är det mumsigt!




...och ja, jag skrev dairy med flit. Hah!

torsdag 8 juli 2010

Stenig, hård botten

Du vet när du har nått så långt ner du kan när du googlar dig fram på måfå över frasen "finna försvunna saker", får upp en sida om pendling och faktiskt försöker dig på det. Intet ont om pendling men jag tror nog att man skall ha övat upp sig på vad som är vad. Visst gjorde hjärtat små glädjeskutt när jag fick den till att svänga åt olika håll när jag koncentrerade mig på olika ställen i lägenheten.

Däremot så gav det inget resultat och jag blir bara mer och mer ledsen över det. Varför i hela helvetet var Saida tvungen att gå och trilla av pinn för?! Andreas har lagt ut en tentakel till en bekant som pratat om något bra medium och det kan fanimig vara värt att betala åtskilliga hundralappar för att se om de kan hjälpa mig. Börjar de jiddra om annat som vägledning så kommer jag troligen att börja slåss.

Jag förstår varför det är så lätt för lurendrejare att lura pengar av folk som hoppas, visserligen är mitt problem mer trivialt än att tala med en död släkting men det är ack så irriterande.

måndag 5 juli 2010

Normal

Faktiskt så tror jag att det har hänt, jag är nog så frisk jag kan bli.

Den där frågestunden med en psykolog som gav diagnosen borderline personlighetsstörning känns väldigt långt borta och det är nog bara dags att inse att jag är som alla andra. Det är inget speciellt med mig förutom att jag är jag, det finns nog inga sjukdomar i mitt huvud utan bara konstiga tvångstankar som jag får brottas med på egen hand istället för att betala pengar för att psykologer skall göra det.

Jag mår inte bra än men jag kommer nog aldrig att göra det heller, det är nog mest bara ett önsketänkande om att vilja vara lite speciell på ett sådant sätt som kräver åtgärder. Nu finns det inga ursäkter för vad jag tycker och tänker mer än vad min personlighet anser. Jag har hemlängtan, detta gör att jag ibland ligger hopkrupen i sängen med Stig tätt emot bröstet. Det är min självsyn som gör att jag fortfarande emellanåt stoppar fingrarna i halsen men inget annat, inga tvångstankar, inga ätstörningar.

Det är jag som väljer att sätta något vasst mot min arm, inget i min kemibalans, bara jag som väljer det för att det är så jag har hanterat saker och ting tidigare.

Faktiskt börjar jag misstänka att jag aldrig har varit "sjuk" utan bara inbillat mig, för att det skulle vara så skönt att ha något att skylla på, för att jag vill förstå varför man ibland resonerar som man gör. Men jag är nog bara normal.

Alla handlingar jag gjort mot mig själv de senaste åren känns lite som ett töcken, så här i efterhand känns de än mer futtiga än vanligt. På samma gång så önskar jag ändå att de skulle kunna komma tillbaka så att jag kan springa in i väggen och slippa alla dessa måsten som jag faktiskt klarar av att hantera som det verkar nu. Jag är utvrängd, tömd, genomskinlig och trött men ändå står jag och jag undrar varför. Jag förstår inte varför. Det dåliga samvetet är däremot där för att jag låter andra ta mer börda än mig och jag vet att jag kommer att gå sönder när det bara är två kvar sedan. Jag kommer att känna det som om jag knäcks på insidan, jag kommer att komma hem för att lägga mig i sängen och gråta men jag kommer att stå upp.

Det finns fanimig inget mellanläge.



Och nu är det dags att släppa det här stället fritt.

söndag 4 juli 2010

Handikapp

Det är ett under att jag ens har vänner eller känner folk för ju mer jag tänker på det så vet jag fanimig inte hur man gör.

torsdag 1 juli 2010

Tidsoptimist

Nej, jag är nog mer tidsignorant än en optimist. Klockan är snart halv tolv, i morgon kommer älskade syster och leker med mig hela helgen och jag har fortfarande inte fått ordning här. Soffan är översållad av bråte precis som alla andra stapelbara ytor är. Visserligen ser det värre ut än vad det egentligen är och när jag väl har staplat upp ett par lådor i förrådet som nu bara står och tar plats så kommer det att bli ännu bättre.

Det intressanta är att jag upptäckte i morse att jag troligen slänger i fel soptunna, jag har ingen aning om var "mina" kärl är att slänga i men jag gissar på de där inlåsta eländena vilket gör att jag måste se ut som ett fån och prova varenda nyckel som går alternativt rycka i alla saker för att se om de går att öppna.

Vad hände med sådana där trevliga skyltarna som återvinningsställen brukar ha? Alternativt så fortsätter jag att slänga på fel ställe tills jag blir utskälld av en arg kines som äger restaurangen. Visserligen tror jag inte det är en kines men det är väl alltid roligt att slänga in stereotyper? Tack och lov finns det även papper och kartong så jag kan slänga bort det bråtet också men om det ser fullt ut och även har tema storpack för restaurang över sig så dumpar jag allt i sopkärlet istället.

Stackars träden, absolut, men jag orkar inte anstränga mig just nu för att vara miljösnäll när jag får finfrämmande snart.



En av "anledningarna" till att jag har undvikit att plocka ordning är att för varje låda och varje kasse som jag städar ur så är det en plats mindre för mitt smycke att gömma sig på. Plus att jag även får en släng av att maniskt leta på idiotiska ställen så fort jag har fått den fixa idén.