tisdag 29 juni 2010

Blod är tjockare än vatten

För några veckor sedan så kläcktes en tämligen intressant kommentar vid lunchen om att man ALLTID någon gång under sin tonår skäms över sina föräldrar. Jag sade glatt att jag faktiskt aldrig har gjort det och sedan lades ännu en replik om att det hör till utvecklingen att göra det. Om jag inte hade varit mån om friden så hade jag sagt något glatt om att "Jaså, är jag underutvecklad då?" men, men... Jag är snäll. Hohoh.

Även om materiella ting inte är det bästa sättet att säga saker på så slumpades jag in på godisboxen.se vilket resulterade i att mamma får en låda med två chokladkakor och meddelandet "Bästaste mamma, du är alldeles för långt bort!" och pappa får en med m & m's med texten "Till min pappa, min egna superhjälte." Båda är ackompanjerade med tjusiga kartonger med sådana där klassiska tatueringshjärtan på som det står mamma och pappa i.

Lite fånigt kanske, men jag vet att det kommer att uppskattas plus att min pappa är inte en sådan som man säger saker rakt ut till så. Den kramkampanj som jag och storasyster började med för många många år sedan har faktiskt gett frukt, det bästa minnet är när vi var för honom en gång och han såg ut som en ledsen hund när han trodde att vi inte skulle kramas. Däremot så är han för emotionellt störd för att själv be om en sådan.

Jag älskar min familj över allt annat, däremot är jag förbannat dålig på att säga det till dem.

måndag 28 juni 2010

Personligt förfall

Ibland undrar jag om jag håller på att formas om till någon annan, sedan spottar jag ut en groda och allt är som det skall igen. Faktiskt så trivs jag med större delen av min personlighet även om den fysiska inte riktigt är överens med den mentala men den saken har jag redan rapat åtskilliga meningar om så det struntar vi den här gången.

Jag är en social kameleont i många sammanhang vilket kan vara positivt om det inte vore så att när jag väl är i sådana kretsar där jag verkligen vill visa mig på min bästa sida så får jag tunghäfta och springer helst iväg och gömmer mig istället. Passa in kanske jag gör utåt även om det finns många gånger då jag faktiskt inte känner mig passande, kanske är det bara önsketänkande för att slippa ur den där trånga kostymen som kallas tråkighet. Nu menar jag inte en snygg kostym som får mig att dregla (här gissar jag på att Yvonne flinar lite) utan mer en kostym som är illa skuren.. mer åt de grå herrarnas kostymer. Där har vi det.

Men det är t råkigt att inte kunna passa in där jag vill passa in för då känner jag mig helt plötsligt för normal. Jag vill inte vara normal. Jag vill inte vara mellanmjölk och tråkig, jag vill sticka ut och synas även om tyvärr den mer vuxna och praktiska delen av mig har rensat bort många av de saker som skulle få en att sticka ut klädmässigt åtminstone. Jag vet att de kläder jag har inte är något som gör att folk tittar en gång extra på mig vilket känns melankoliskt emellanåt men de jag har är ändå personliga i alla sina läskiga tjejiga nyanser och gubbiga byxor.

Jag skulle säkert kunna ha en stor drös med vänner om jag bara vågade, om jag inte hela tiden var rädd för att andra skulle tycka illa om mig. Varenda gång jag har träffat på någon väns bekanta så dröjer det inte länge innan jag likt en tonåring undrar vad de tyckte om mig. Fånigt så det står härliga till och det verkar inte kunna nötas bort med åren heller.

Orden sviker mig, de har de gjort många gånger den senaste tiden. Det är däremot ett förfall jag hatar. Jag parkerar mig med min DS istället.

Skamklippning

Jag klippte just sönder en av de finaste klänningar jag någonsin köpt. Tillsammans med ett par knäbyxor och ett par shorts. Klänningen var vackert mörkblå i två lager med ett sidenskärp i midjan och jag kan hålla med säljaren som jag köpte den av när hon sade att man känner sig som en prinsessa i den. För ett tag sedan så provade jag den och kom fram till att den var idiotiskt trång men optimistisk som man är så tänkte jag att det kan jag gå ner igen, jag har ju börjat träna och cykla till jobbet och det kommer att gå bra. Jajjemänsan. Japp.

De där shortsen har jag tjatat om åtskilliga gånger innan och när jag provade dem denna gång så kände jag att jag inte kunde ljuga längre. De gick inte att knäppa, de gick inte ens över min feta röv. Tyget räckte inte till i fickorna utan det vita fodret sticker ut mellan. Någonstans där brast det och jag tog fram tygsaxen och började klippa dem sönder och samman, drog sedan fram ett par kritstrecksrandiga knäbyxor som jag VET inte satt så förbannat äckligt åt när jag köpte dem. Jag klippte dem i bitar, slet ut den vackra klänningen och klippte den i två stycken, klippte, förstörde.

Nu ligger de i en hög på mitt golv och vittnar om min förlust mot allt äckligt fett. Jag är nu fetare än vad jag var förra våren. Som en äcklig, vidrig val av ister som ideligen försöker att tränga sig i kläder i ett försök att vara fin. Jag har försökt intala mig att det är hjärnan, det är hjärnan, det är hjärnan som är störd, det är inte fetma, det är inte för högt bmi, det är hjärnan.

Men det är inte hjärnan. Det är jag som har de där äckliga groparna i låren, som har den där motbjudande magen som bara väller ut över alla de kläder jag en gång kunnat ha. Det är MIN kropp som blir fet för att jag stoppar i mig äckliga saker som göder mig. Jag borde gå med i viktklubb på en gång, kväva ned allt detta vidriga som är jag för uppenbarligen hjälper det inte att försöka äta så regelbundet jag kan, uppenbarligen hjälper det inte alls att jag börjat cykla till jobbet och börjat träna de senaste veckorna. Uppenbarligen hjälper inget alls för jag är fet och motbjudande.

Jag vill klippa sönder alla förbannade kläder i garderoben men min snålhet lyckades sätta stopp vid tre plagg. Jag vill bara sitta och gråta rakt ut tills solen går upp och jag har ingen att ringa till för jag är rädd att antingen väcka någon eller bara få höra hur förbannat dum i huvudet jag är som ens tänker så här för att det alltid finns någon som har det värre. Jag vill börja kräkas igen, spy upp all vidrig mat så fort jag får chansen, äta den och hålla god min för att sedan slinka in på toaletten för att få ur mig eländet. Det där motbjudande som kallas näring som letar sig upp till min äckliga mage och mina vidriga lår för att göra dem än mer vidriga. Nittioen komma sex kilo, det går inte att ursäkta det med att jag är lång för senast jag mätte mig så var jag faktiskt inte över två meter med en ökande längd.

Men det är bara att bita i det sura äpplet. Helt enkelt ge upp en tanke om att jag faktiskt kan börja tycka om mig själv som jag är och jag kan ju uppenbarligen inte ändra mig. Jag går väl in på viktklubb igen, jag tar väl de där små tjusiga pikarna om att "oj, nu har du gått upp i vikt igen, har du verkligen tänkt över dina matvanor i veckan?" för att jag kan inget annat.

Jag är äcklig. Äckligäckligäcklig.


Men de förhatliga jeansen är åtminstone historia.


Och uppenbarligen får man inte gå med i Viktklubb mitt i natten, djävla fittor.

onsdag 23 juni 2010

Allt har sin tid, har jag hört

Sakta men säkert stuvar jag undan alla prylarna i garderober, lådor och tillfälliga förvaringsställen. Det är ett tämligen intressant projekt måste jag säga.

Däremot så var jag dum nog att prova de där arbetskläderna som man hämtade ut första sommaren och som jag inte har använt sedan dess. Att se ut som ett mongo på jobbet där jag tillbringar större delen av min vakna tid och inte ens känna sig snygg? BAH! Det har även det där klassiska problemet som alla arbetskläder verkar ha, kort byxlängd. Och så är de grå. Jippie. Plus att de skyddar precis lika dåligt som ett par jeans, faktiskt tror jag att det senare skyddar bättre.

Anyways, har planer på att öppna upp bloggen snart igen. Eftersom jag själv oftast inte ser vad folk kan ta anstöt av så kan mina få men tappra läsare gärna kommentera om det är något som måste tas bort eller redigeras med "Allt är rosa, snällt, jag älskar alla och små hästar också!" innan jag öppnar den.

tisdag 22 juni 2010

Strålkastare

Hjärtat bultar i halsgropen, jag börjar att kallsvettas, tankeverksamheten försätts med skygglappar och det enda jag kan koncentrera mig på (knappt) är att köra bilen.

Innan vägarbetenas tid så var det tämligen enkelt att köra hem med Skurt efter jobbet, jag vet nästan alla svängar jag skall göra innan jag kommer in på en parkering som är så trång att den har en säker plats inom porrfilmsbranschen. Nu? Jag har kartor i bilen, som jag måste ha i mitt knä för att de skall vara nära till hands. Jag är skräckslagen inför att köra fel, att köra på någon, köra mot enkelriktat, göra någon annan arg för att jag inte riktigt hittar, nämn något och jag är troligen rädd för det.

Slutade tämligen tidigt idag med en rejäl dos stolthet i maggropen, nästan trettio reparationspåsar har plöjts igenom idag (även om jag tjuvstartade lite igår) och jag styrde kosan mot Statoil för att mata bilen med lite bensin inför färden upp mot Nerike. Motorn har varit tjurig men dum som jag är så trodde jag att det skulle vara ett enkelt problem som lite injector cleaner skulle ta hand om. Jag pumpade däcken, fyllde på olja och kylarvatten och började sedan färden mot en mataffär för att fylla på förråden. Motorn dog väl en fem-sex gånger och efter en fyra så började paniken infinna sig. Jag försökte klura ut var jag skulle ta mig in för att hitta till parkeringsplatsen men eftersom jag inte var i rätt utgångsläge så kan jag inte orientera mig och när man sedan börjar bli lite hysterisk över att bilen börjar krångla så var det bara att ge upp efter lite snurrande och parkera den på Icas parkering.

På torsdag skall jag sätta mig i bilen för att köra trettiofem mil och jag är faktiskt tämligen skräckslagen vid tanken på det. Skall om tjugo minuter gå mot bilen igen för att ta mig till träningen och jag funderar allvarligt på att bara strunta i det. Fast... Då är det bara att känna efter i mina trånga byxor som allt späck spänner runt sig i och det är bara att bita i det sura äpplet.


Är så trött på att ha gråten i halsen hela tiden, att alltid försöka hålla samtal på en ytlig nivå för att inte låta saltet ge efter. Trött. Trött. Trött. Jag vet var ödlan ligger men tungan ger mig ingen ro, hjälper inte, lugnar inte. Ensam. Masken sitter där den skall, åtminstone tror jag det, och under finns det inget att titta på ändå.

söndag 20 juni 2010

Jag orkar inte

Erodering som sakta men säkert tuggar sig igenom alla skyddsvallar, precis som den där beskrivningen av det sociala skyddet eller vad fanken det nu hette som de berättar om på de fackliga kurserna. Vattnet väller in över varje mur och löser upp den till grus tills inget blir kvar.

Det är inte tillräckligt för att resultera i utbrändhet, än. Fast jag hatar det ordet, en bättre beskrivning vore själaätande, viljestyrkemord, personlighetsavlivning. Det gnager sig in, tar slut på energierna tills ingen av de där blå e-behållarna (Mega Man) finns kvar. Inget extraliv, ingenting.

Så mycket orättvisa, så mycket frustration, och inget orkar jag göra åt det. Jag tittar på det, konstaterar och tittar lite till som om jag vore handlingsförlamad. Jag vill ta mig i kragen men det finns ingen energi kvar till att göra det för jag har låtit träsket komma in till mig, det nästlar sig in och dränker allt i hopplöshet.

Inget kan ändras om man inte själv gör det men alla små saker som är fel är så många att de dränks i ett brus som bara väser "felfelfelfelfel" om och om igen utan att man kan urskilja en av rösterna åt gången. Alla småsaker som underminerar oljan till kugghjulen, kugghjulen som gång på gång slår emot en kant så att det bara är en tidsfråga innan kuggarna slås av.

Det känns som om jag har kommit över stadiet klagande, att det numera bara är faktum man säger. Att inget fungerar, att saker borde ändras och att det borde ske snart, men det är svårt att kunna säga något konstruktivt när det enda jag egentligen vill ställa mig och vråla är "Det är FEL!". Jag orkar inte kämpa även om jag vet om saker som jag borde vilja kämpa för, jag vill kämpa men samtidigt ger det mig ont i magen. Jag vill bara huka mig och gömma mig för allt, slinka bort i en spricka i väggen och vänta tills allt blåser över.

Hah. Jag kan inte ens linda in allt i fina ord som jag brukade. Nivån är på noll. Ett skal. En robot.



Och varje gång jag står på tågperrongen på söndagen så brister hjärtat mer och mer.

tisdag 15 juni 2010

Stillestånd

Det som jag hankar mig fram på nu är det där magiska ordet som hägrar inom en snar framtid.

Semester.

Frihet.

"Sommarlov"

Frihet.

Hem.

Hem.

Familj.

Frihet.


Orden mal runt i huvudet då det känns tungt och jag längtar, längtar, längtar. Bort från det som börjar blomstra upp till en sommarstad med uteserveringar, turister, barnvagnar och cyklister. Hem till tryggheten, familjen, mina nära och kära.

Jag saknar min familj så att det gör ont ibland, får plötsliga anfall av ren och skär skräck över om något skulle hända med någon när jag inte är där. Allt bara mal runt runt runt i huvudet och växellådan frikopplas så att det bara rullar utför.

Tiden fylls upp av arbete, träning, sömn och hjärndödhet. Orkar inte engagera mig, orkar inte tro att jag faktiskt kan fungera bland folk, all energi går åt till det jag skall göra. En del av mig önskar att jag skulle kunna ha ett "enkelt" mål med mitt liv, gifta sig, yngla av sig och bli vuxen men istället så envisas jag med personlig utveckling vilken har stannat för länge sedan.

Resignation blandat med komplett ignorans över det mesta gör att det fungerar så gott det går när saker och ting inte går att ändra, när jag innerst inne har bestämt mig men gett upp inför hur saker och ting ser ut. Alla självklara saker vet jag redan så inga svordomar och uppenbara svar, tack. Jag vet dem, jag vet dem rejält och jag har gett upp om dem för stunden.


Jag har inte läst en skönlitterär bok på jag vet inte när, tankarna seglar bara iväg och det enda jag förmår mig att läsa är krigshistoria. Vilket är en intressant sak i sig, för en sisådär tio år sedan så kom jag nästan i gräl med Andreas efter att vi hade sett Tigerland vilket gjorde att hippien i mig blomstrade upp. Nu lystrar jag lite extra när jag hör ordet pansarvagn och ärligt talat vet jag inte varför. Kanske är det eländesälskaren i mig som fascineras av det, samt att det är med skräckblandad förtjusning jag läser om mänsklig ondska och hur folk reagerar när samhällets lagar och regler har slagits i spillror. Kanske är det så man skall utföra genetisk gallring, släng in folk i en krigssimulering och se vilka som är äkta hjältar och vilka som bryter ut guldtänderna ur lik som knappt har svalnat. Jag suger åt mig kunskap från spridda håll för att få känna att jag fortfarande kan lära mig, att jag inte är dum i huvudet och att jag faktiskt kan saker plus att jag även kan lära mig nya saker.

Svammel.

Säng. Har en bok om Stalin liggande bredvid sängen, bara några centimeter från mitt DS, staplad på en bok om sällskapsspel som säkerligen är staplad på något annat.

måndag 14 juni 2010

Min personliga folkstorm

Som vanligt, söndag, borde sova unt so weiter. Däremot har jag något mycket "viktigare" att sitta och tjura om innan jag anfaller sängen.

Specialutgåvor till filmer.

I lördags stod jag länge och nöp i Sherlock Holmes-filmen som hade ett tjusigt pappersomslag men inte var det något mer än en skiva med filmen på och någon fjuttig dokumentär. Stod även och fingrade på The dark knight som fanns för en billig penning med det magiska "2 disc edition" på omslaget.

Jag är svag för sådana saker, skall jag köpa en film vill jag ha så mycket som möjligt utan att det skall gå till överdrift med specialaskar som bara tar plats i hyllan. Däremot så börjar trenden gå emot mig och en ny fiende har visat sig vid horisonten.

Blueray.

Har ni sett hur enastående FULA de fodralen är?! Den där idiotiska kanten som de inte bemödar sig med att täcka med ett omslag utan det är ful, blå plast med en logotyp för vad det är för sorts skiva. Sedan är plastfodralet fjolligt litet och det ser ju ännu mindre ut med den där handikappremsan där uppe. Jag vill inte ha något som ser ut som ett PS3-spel, vill jag ha det så skaffar jag väl mig en sådan konsol istället.

Detta betyder självklart att industrin ger blanka fan i oss bakåtsträvare som hade svårt att släppa vhs-filmerna (jag var visserligen inte så gnällig över den saken men ändå) utan struntar nu i att släppa specialversionerna på dvd, istället blir vi undanskuffade och det är bara handikappmärket som får dem nu. Visserligen måste utvecklingen (dessvärre) gå framåt men det som gör mig riktigt sur är när andra länder har gett ut tvådisc-utgåvor och det bara är någon idiot för den svenska marknaden som bestämmer att svenskarna minsann inte vill ha två skivor på dvd-utgåvan. Watchmen fick jag köpa en import på, samma med den nya Star Trek-filmen och det gör mig grinig. Jag tycker faktiskt om att ha en trevlig liten rad med svensk översättning eftersom jag faktiskt är svensk och vill underhålla mitt svenska språk.

Istället får man fuskfilmer med snajdiga pappersfodral men UTAN extraskivan med allt det onödiga roliga som jag brukar titta på i min ensamhet. Jag vill inte ha en massa fula blueray-fodral hemma! BLÄ! Nej, ps3-spelen är faktiskt snyggare för de har inte den där idiotiska blå färgen på fodralen. Det är en avatarkomplott!


På tal om teknik. Mediamarkt, eller om det nu skall skrivas isär, skiter i vilket. Den arbetsplatsen kommer troligen att generera fler massmördare än något annat ställe jag någonsin varit på. Inte nog med att det är alldeles för hög musik i högtalarna utan de BLANDAR musiken så att det mellan två högtalare kan bli någon sorts skum mashup som ger en hjärnblödning. Jag tyckte det var illa nog att matas med julskivan om och om igen på Ica men det här är tortyr på hög nivå. Äntligen vet vi var de nazister som flydde undan rättvisan gömde sig! Mengele var inte alls i Brasilien och forskade vidare på tvillingar utan han började planera för en stor affärskedja! Hah! Jag är er på spåren!

Jag tycker om teknik men att se så mycket som det är den där affären gör mig till en snabbhippie. Det enda jag kan börja tänka på är varför det skall finnas femtio olika sorters kaffebryggare när det sitter folk och svälter ihjäl i [insert valfritt namn på U-land]. Teknik är skojigt men på samma sätt som tre kilo godis låter som en bra sak i teorin så lämnar det dig med hål i tänderna, illamående och den där "aldrig mer"-känslan. Jag tycker om teknik och gärna sådan med så bra prislapp som möjligt men... Nej. Jag vill inte ha en platt dumburk, en sådan skulle jag bara slå sönder av misstag i flytten. Jag vill inte ha en telefon som kostar femdjävlatusen kronor utan jag vill ha en som har någorlunda bra saker för sig men ändå inte är så dyr att jag kommer att gråta blod varje gång jag tappar den i backen vilket jag tyvärr gör väldigt ofta.

Men, nu kom jag av mig.


BORT MED DE FULA OMSLAGEN TILL BLUERAY! TILLBAKA MED SPECIALUTGÅVORNA TILL STENÅLDERSFOLKET!




Och, pirater är tuffa.

torsdag 10 juni 2010

Jag är dum i huvudet

Två timmar av maniskt letande, tanken på att börja hälla ut mjöl och socker ur sina påsar låter inte helt ologisk vid det här laget.

Försökte att sy en väska men tanken som har gnagt i mig senaste veckorna har under ett par dagar tagit stora och aggressiva tuggor av mig. Jag vet hur asken ser ut men jag vet inte var den är. Jag vet var den senast var i huset innan jag flyttar men jag har inte något minne av VAR jag packade ned den om jag ens packade ned den. Jag har gått igenom lådor om och om igen, klämt på väskor, grävt i jackfickor, tömt kassar, hällt ut kassar för att titta efter om det kanske fanns något skumt veck någonstans. Jag hittar det inte, hittar det inte, hittar det inte. Alla "logiska" ställen som det skulle ha kunnat vara på är tomma, jag har inga kökslådor som jag har slängt ned massa skräp i och jag är livrädd för att jag har gjort det igen.

Morfars manchettknappar har varit i min ägo ett antal år och när lillebror tog studenten så lånade han dem, jag fick tillbaka dem, den en något böjd men de var hela. Jag lade ned dem i min väska men helt plötsligt så hade jag bara en manchettknapp. Jag letade och letade men jag hittade den aldrig igen, de var visserligen "bara" i silver men det är väldigt vackra monogram graverade på dem och det är väl det enda jag har som har tillhört morfar.

Och så gör jag det igen. Jag får en jättefin diamant av pappa, faster och farbror och jag ser till att skaffa kedja och fattning till det för att sedan slarva bort det. Jag är dum i huvudet, jag borde inte tillåtas att ha saker som har affektionsvärde för uppenbarligen är det en ändstation att ge det till mig. Det enda jag har att hoppas på är att jag i något ordentligt ögonblick tog med mig det till jobbet och lade ned det i mitt kassaskrin där, det är inte mycket som håller mig kvar från att springa ut till bilen och köra dit nu. Däremot så vet jag knappt om jag hittar bilhelvetet eftersom jag inte kunde ta mig fram till min parkering, uppenbarligen skall alla vägar i hela Varberg blockeras av lagom till semestertiderna, lägg till enkelriktat och en bil som troligen inte är så glad i väta utan får motorstopp varenda gång man stannar till i ett försök till tomgång i någon av alla korsningar... Kvällen blev inte speciellt bra.

Jag ska nog riva ut alla handväskor igen, jag kan ju faktiskt ha tagit upp en av de väskor jag har haft inknycklad i garderoben i flera månader för att lägga ned den i ett fack. Vem vet? Jag kanske skulle gå upp till förrådet och riva igenom alla banankartonger ifall den har fastnat i ett veck någonstans.

Hittar jag den på jobbet i skrinet så kommer jag troligen att börja storgråta av lycka.

onsdag 9 juni 2010

Time warp

Jag har nu i en timmes tid maniskt letat efter en sak som jag inte vet var den är, ett smycke som inte bara är värt mycket pengar men även är något jag har fått av familjen. Nästan en timme av malande fick Andreas lyssna på och det var det enda jag kunde tänka på. Jag har fortfarande inte hittat det, självklart nu när klockan är elva på kvällen och jag borde ha lagt mig för länge sedan.

Ironiskt nog så tänkte jag faktiskt lägga mig i sängen vid tio, läsa lite, spela lite och sedan somna inte alltför sent. Tji fick jag, självklart var jag tvungen att haka upp mig.

Jag vill läsa, jag har massor med bra skönlitteratur men orden seglar bara iväg och jag finner mig själv tänka på annat hur intressant det än är. Det enda jag verkar klara för stunden är fakta, det går oftast lätt att stycka upp i små bitar och det är lättare att upptäcka om man inte koncentrerar sig på det. Tittar jag åt sidan så ser jag åtskilliga böcker jag vill läsa, jag har alla i Twilight-serien men jag kommer inte längre än att titta på dem. Jag behöver verklighetsflykt i stil med novellsamlingen Shadows over Baker street. Den blandningen av Sherlock Holmes och Lovecrafts mörka universum är perfekt, den får mig att tänka på att allt har en orsak, att allt har ett mysterium istället för verkligheten där jag blir anfallen av måsar utanför min arbetsplats och där jag tillbringar mer tid på än "hemma".

Huvudet är bara ett stort kaos, jag har inget ankare, inget att fastna vid. Försöker tänka ut smycken men vad tjänar det till att stapla dem på hög när det bara är jag som finner dem värda att faktiskt betala för. Ja, småaktigt måhända, men i denna härliga materialistiska värld så är pengar en måttstock.

Jag hänger på en kant och har inget att hålla mig kvar vid, det räcker att jag ser ett program där någon pratar om hur de har förlorat sina nära och kära till sjukdom eller olyckor och jag blir livrädd över vad som kan hända. Det får sig att knyta sig i halsen och jag vill inget hellre än att bara ringa och gråta i örat på någon ur familjen.

Det är inte kaos, kaos är något stort och tumultartat medan mitt inre troligen bara är i oordning. Jag stirrar på dervischen som är dagarna och undrar var de tog vägen. Två år. Redan två år. Lådor överallt, kaos överallt, ensamhet och stängsel även om det finns människor där ute så är det fortfarande bara jag. Jag. Jag.

Jewel Quest, det bör få mig på andra tankar, det bör få mig att somna. Viljan finns inte där längre, bara något som vill ut men det vet inte hur.

tisdag 8 juni 2010

Som ett exempel

Nu har vi kommit på ett jättebra sätt att sortera skor på! Vi delar upp skorna i storlekar, alla har hand om varsin specifik storlek och sedan så är det bara att snöra på skosnörena på dem för att sedan packa ned dem till försäljare. För att förenkla allt så har alla olika storlekar på fötterna så om man är osäker så är det bara att prova om skorna passar på dina fötter innan de packas ned.

-Ahmeh, ååååh vad jobbigt! Då måste man juh ta aaav sig skorna, ta på sig de andra skorna, känna efter, ta aaaav dem igeeeen och sedan ta på sig sina egna och SNÖRA dem igen! Ååååh! Stöööön!

Sensmoral:
Bättre att ha fötter att prova på än inget alternativ alls.

Den oändliga historien (tyvärr inte av Michael Ende)

Att säga den bokens namn på originalspråket är en rejäl tungvrickare, vilket bara får mig att tänka på alla dessa elitister som skryter om att de läser saker på engelska för att få det på oriiiiginaaaalsprååååket. Bah, jag vill se en sådan läsa Die unendliche geschichte innan jag blir imponerad. Eller någon rysk bok eller annat krusidullspråk. Själv läser jag saker på engelska av tämligen enkla orsaker, antingen för att jag inte orkar vänta i hundra år på att det skall komma en svensk översättning (Terry Pratchett) eller för att någon har bestämt sig för att inga fler delar skall översättas till svenska (Holly Black).

Är nyss hemkommen från jobbet och hjärnan består troligtvis mer av ludd än av hjärna, vilket i och för sig är som vanligt då. Och det är här jag kommer till oändligheten. Det klagas för att vi inte har en chefig chef men när det väl blir chefiga bestämmelser så blir alla anställda anarkister som sätter sig på tvären. Ironiskt, eller hur? Jag tänker inte gå in på detaljer utifall jag någon gång i framtiden slutar att ha det lösenordskyddat här men jag kan åtminstone sammanfatta med att jag blir väldigt trött av hela situationen.

Nej, jag är ingen rövslickare när det gäller högre makter inom yrket men jag är uppenbarligen mer flexibel än många andra även om min rygg är det stelaste på den här sidan Vintergatan. Det roliga är att det klagas över att det behövs förändringar och så klagas det över allt som är fel men när det väl görs försök att faktiskt GÖRA FÖRÄNDRINGAR så blir det etter värre. Ja, jag är också emellanåt en av de där klagarna så jag sätter mig inte över någon annan. Det får mig däremot att tänka på en episod under ett fackmöte när jag arbetade på Ica då det (i vanlig sed) klagades så det stod härliga till om både det ena och det andra för för damen från facket. En av sakerna var ett rangligt bord ute i kallskänksköket. Damen frågade då vasst om varför ingen påpekade detta när de var på skyddsronden för några timmar sedan och det blev så där härligt tyst. Jag älskar när sådana saker händer.

Avtalet för vårt område är äntligen klart så det kommer en representant till oss på jobbet på måndag, jag orkar inte riktigt med allt detta stohej angående detta så jag hoppas att det flyter på smärtfritt. Löner är en sak som man aldrig kommer att vara nöjd med, hur mycket man än får, och jag orkar inte tjata om sådant. Visst, det är inte roligt att ligga på en minimilön bara för att företaget har bestämt det men samtidigt är det väldigt skönt att slippa hålla på att prata för sig själv, det är då skillnaderna skulle sätta in. Skulle någon av oss vara exceptionell på att få sin vilja igenom medan jag inte skulle säga ett knyst för att jag inte tycker om den sortens konflikter så skulle det ju ganska snabbt bli orättvisor. Helst av allt skulle jag bara vilja dra täcket över huvudet när allt sådant där tas upp, det är inte att jag inte bryr mig men jag orkar inte längre med sådant. Att gå runt och vara avundsjuk på andra är jag redan på många sätt, varför lägga till ännu en sak till listan?

Hjärnan mosig. Måste äta. Sova. Upp och jobba om mindre än tolv timmar. Tjoho.

[]

Tomgång tomgång tomgång
gnisslande hjul
ljud när luften klyvs
håll för öronen
skrik i vacuum

Måsten måsten måsten
tiden fylls av scheman
natten ignorerar klockan
röda trådar och dimma
koffein koffein koffein

Burar galler stängsel
rävsaxar fällor och avier
för lite porto - för lite tid!
siffra faller på siffra
spåret växlas om

måndag 7 juni 2010

En liten fundering

Jag tänker först och främst börja med att säga att jag inte har någon koll alls, ingen bakgrundsundersökning och ingenting utan jag tänker bara gå på mina fördomar, förutfattade meningar och det som jag har tagit till mig som fakta.

Israel, ett land som verkligen inte verkar veta vad fred är utan de måste bråka stup i kvarten om en bit öken som är heligt för ett folkslag/religion. Varför det kom till? (Nu enligt vad jag tycker det låter som men jag har som sagt inte fått mycket historia i skolan eller så var jag för trög för att den skulle sjunka in då) För att hela världen kände stor skuld för att en hoper med galningar under första halvan av nittonhundratalet fick för sig att gasa ihjäl en stor procent av människorna i Europa. Hur man köper sig fria? Ge dem ett land som andra redan bor i!

Nu har jag visserligen inte läst speciellt mycket religiösa böcker, det närmaste jag har kommit är Gamla testamentet illustrerad av Robert Crumb (väldigt bra, rekommenderas) och det är lite svårt att veta vad som är kristet och judiskt. I alla fall så tror jag att jag har fattat rätt genom att tro att alla de där skäggiga gubbarna som lever för evigt och avlar barn som kaniner (patriarker) var judar och de blev åter och åter igen lovade ett land som de skulle få som sitt. Däremot verkar guden vara ungefär som moderaterna och lovar bara saker om och om igen för inte fick de sitt heliga land plus att om de nu började närma sig det så bodde det ju redan folk där. Den roligaste saken var historien om när de lurade en hel stad att omskära sig så att de kunde slakta alla i den när de låg och ojade sig efter ingreppet. Förvisso var det för att hämnas sin syster (tror jag, minns inte riktigt) som hade blivit våldtagen men det är ändå sådär komiskt. Att bibeln är grunden för en stor religion är mestadels skrämmande. Men, nu är det ju inte den som judendomen har som grund.

I alla fall. Min kunskap om landet är som sagt minimal men såvitt jag har förstått så bodde det faktiskt redan folk där och jag hade faktiskt också blivit förbannad om det hade klampat in massa andra nissar och sagt att det var deras. Det där med att samsas är något för sagorna. Och så är det väl det som allt det där handlar om, slagsmål i sandlådan fast med mer blod, mer bojkottande och moraliska uttalande av högtravande kändisar och sådant där.

Jag kommer aldrig att förstå religion, jag kan respektera att andra utövar det men för min del är det lika mystiskt som sport. Varför skulle jag må bättre av att sätta regler i min tillvaro när det redan finns en hel uppsjö av dem? Men, men, smaken är som baken (hårig?) och man gör som man vill så länge det inte skadar någon annan (vilket faktiskt är lite sataniskt för den som har läst LaVey.) Vill man stympa sin kropp för att det är religiöst, fine, bara man nu själv får bestämma det i vuxen ålder. Att jag aldrig kommer att förstå varför är en annan sak. Jag tror fortfarande på att världen vore så mycket bättre utan religion för det är en styggelse som är föråldrad, åtminstone traditionerna runt dem. Vi vårdar vår midsommarstång ömt medan de i Indien krokar fast limefrukter och små kärl med mjölk för att knata upp för en backe i trans, konstiga saker alltihop egentligen.

Jag har inget emot judar vad jag vet, inte mer än att jag faktiskt inte vet något om dem förutom den tämligen intressanta bild man får av det i media. I Sex and the City (en UPPSJÖ av VIKTIGA och KORREKTA fakta!) så blir Charlotte (ja, jag vet vad de heter. Lite pinsamt faktiskt) förtjust i en judisk herre och får då höra att hon är perfekt... men inte judinna.

Är inte det lite som att vara precis lika ful som nazisterna var mot dem? Alla är väl människor, kärlek har inga gränser jadijadijada unt so weiter. Varför blir någon bättre enbart genom att konvertera? Vad är meningen? Senast jag tittade så var väl religion något man konverterar till för att man faktiskt tror och inte för att man får ett bra specialerbjudande. Ja, jag har inte forskat vidare i detta men faktiskt så är detta väldigt ofta återkommande i amerikanska tv-serier och filmer. Judar för sig, de andra får inte vara med.

För vi som inte förstår vad det handlar om så är det väldigt lätt att ta detta som högmod och att dessa tror sig vara bättre än alla andra vilket är så en sårad/förolämpad individ kan börja tänka. Är hela Hollywood antisemitiskt på grund av detta eller är det helt enkelt så det är?

Jag skulle kunna trassla in mig i kommentarer som bara skulle bli värre och värre här men jag kan avsluta med en ganska enkel sak; det hade varit mäkta trevligt om Israel inte fanns överhuvudtaget för det känns som målet till världsfred hade varit så mycket lättare att nå då.

Fjällen under skinnet

Jag är ingen snäll människa, jag har småaktiga tankar, en stor dos hat, långsinthet så det heter duga och så mycket avundsjuka så att det är löjligt åt det. Jag tror illa om mig själv, tror inte att någon ens vill veta av mig om jag inte är i släptåg med någon som är mer än mig så att jag kan svansa efter. Det gör jag omedvetet och jag hatar det.

Förakt är min följeslagare, varje dag som går så ser jag människor jag inte känner som är så patetiska att en nazist skulle bli stolt över mina tankegångar, varje dag så är det något som irriterar mig och gör mig arg.

Ändå lyckas jag med att skratta, skämta, lyssna, prata och vara som en "vanlig" person samtidigt som jag iakttar sådana jag inte känner men som finns i kanterna av bekantskapskretsarna och föraktar. En del av mig vill anfalla alla dessa onödiga skinnsäckar och kasta alla deras brister i ansiktet på dem, skrika ut alla de saker som gör dem patetiska och meningslösa. Jag tittar med avsky på andras ord, sådana jag inte ens känner, och känner nästan uppstötningarna komma.

Samtidigt försöker jag att övertala mig själv att alla har rätt att få en chans, jag försöker att ge dem en sådan men i slutet så var det första intrycket ändå rätt.

En gång för ett antal år sedan så pratade jag med min storasyster angående att jag önskar att jag kunde få ha en dag som bara jag skulle minnas så att jag skulle kunna gå runt och skälla ut alla dessa som på något vis har sårat mig eller bara stört mig. Jag berättade om en person som gick i min klass en gång i tiden och om hur jag ville trycka ned henne så grundligt i skorna, visa henne hur lite värd hon var tills hon bara kunde gråta. Min syster undrade vad jag skulle vinna på det och jag ryckte på axlarna och sade att det skulle kännas bra för mig.

Istället så är jag snäll, för jag vill ingen illa och vill inte göra någon ledsen, jag kan inte ens skälla ut någon som faktiskt HAR gjort något dumt mot mig utan jag är den som folk skäller ut och trycker ned. Jag är den som viker undan och ger sig för alla andra, inget mellanting utan bara ett slem.

Gnällig? Nej, bara konstaterande.