måndag 31 maj 2010

Gemenskap

Precis som många andra vill jag sticka ut från mängden för att resten skall se mig och upptäcka vilken uppenbarelse hela jag är men ändå vill jag ha en tillhörighet. Jag vill vara i rätt vatten, vid köttavdelningen på buffén långt ifrån vegetarianerna, på fantasyavdelningen på biblioteket och inte vid hjälp dig själv-böckerna.

Det är inte många gånger jag faktiskt känner att jag är precis rätt, det finns andrum med sådana varelser där någon tänker på vampyrer på samma sätt som jag eller seglar iväg med totalt onödiga men ack så roliga fakta som bara gör en lycklig men det är väldigt få gånger som jag verkligen kan vara totalt avslappnad bland andra människor.

Maj månad har varit en kavalkad av sådana tillfällen av olika grader och det är med en bitter min jag låter mig vallas in till juni. För det är ironiskt emellanåt, att vissa personer träffar man max en gång per år och ändå så är tidgränsen som bortblåst och allt är som vanligt fast det inte ens är sådana som jag kallar mer än bekanta. Förvisso är detta sådana som jag faktiskt har vuxit upp med och träffat av och till sedan 98 så det är väl helt enkelt en vana.

Den klassiska kommentaren som brukar dyka upp vid sådana här spekulationer är att det bara är att skaffa nya sådana bekantskaper men om det tar mig tio jädra år för avslappnad så vet jag inte riktigt om det är lönt. Kvalitet går före kvantitet och som den misstänksamma person jag är så är det svårt att släppa in vem som helst inpå livet om det inte känns rätt. Jag pratade lite skämtsamt om detta problem med kära mor i helgen och sade att jag nästan kräver en bakgrundskontroll av folk innan jag låter dem komma inför dörren, kanske att de får stå och kika in på andra sidan tröskeln, kanske men inte mer.

Det ironiska är att det är inte alla i denna värld som faktiskt kan ta detta beteende som att det är jag, det är nog åtskilliga som skulle fnysa och tycka att jag borde ändra mig istället för att gömma mig bakom illusionen av det som är jag men det är nog helt enkelt så att det är så jag är. Samt, varför skall jag ändra mig för att passa in i denna värld av översocialisering som bara slutar i att man har ströbekanta här och var som man inte ens minns namnet på. Pfft.

Ja, jag sitter nu bara och låter fingrarna löpa över tangenterna som jag gjorde åtskilliga gånger i tonåren för att jag inte ville gå och lägga mig. Knattrandet av plast mot fingertoppar är avkopplande och något jag vet hur det fungerar även om risken med ivägflygande knappar öker när man har en "bärbar" dator, mina naglar tycker om att haka fast sig under dem och nästan fläka bort dem.

Nu är det juni och snart skall jag upp till hjulet som en duktig välanpassad arbetare. Det roliga är att jag muttrar om det men på samma gång fnyser åt de som försöker fly det, tyvärr är det för att de som har sådana åsikter oftast är så inkompetenta att de inte ens vet själva vad de säger. Ett av de senaste ässen i raden var ett par jag läste om i senaste Sweden Rock Magazine.

Nåväl, dags för nedvarvning. Borsta tänder, tvätta ansikte, ta ur linser, ta av kläder, släcka lampan, starta ds:et, spela tills ögonen börjar klippa, kura ihop mig med Stig i famnen, somna.

tisdag 25 maj 2010

Det enkla svaret

Enkla frågor och problem har mycket enkla svar och svaret på frågan om varför jag inte tar mig i kragen, skriver ihop det eminenta CV jag har fått av dessa två år och pallrar mig hemåt är förbannat enkel.

Jag är för rädd. Ekonomisk trygghet är en av de saker jag har lyckats klamra mig fast vid som att det har varit det enda problemet, när allt annat föll runt omkring mig (åtminstone i mitt huvud) så kunde jag åtminstone betala min hyra och andas ut. Nej, det är inte som att jag är den enda här i världen som tänker så för självklart är en sådan trygghet det som alla har skräck över att inte klara men när ens tanken på att få ihop saker och ting så blir jag lamslagen.

Avslag är också en sådan där sak som jag drar mig för, samt att logiken förklarar väldigt ordentligt för mig att inte fan är det någon idé överhuvudtaget när alla troligen har sina anställda och är nöjda med det. Inte kan jag tänka positivt och göra en liten trevare utifall att någon får för sig att lägga sig framför en buss eller helt enkelt gå i pension. Bravo, Alv.

fredag 21 maj 2010

Skäms

Det ironiska är att lagom när jag faktiskt börjar tycka att jag äter normalt (i mina mått mätt) och inte hetsäter alltför mycket så har jag plötsligt gått upp alla de där kilona som jag tappade.

Och det finns inget annat att säga än ät rätt och rör på dig, ät inte för lite för då går kroppen i svält.

Men att sätta in det i kombination med mina åsikter om mat så är det... svårt. Nu när jag faktiskt har ätit åtskilliga mål mat utan skam så visade det ju sig ganska snabbt. En klänning jag kunde ha för bara några veckor sedan kan jag nu knappt stänga. Jippie. Så vad lär jag mig av det? Jo, att det var RÄTT med att SKÄMMAS.

Logiskt? Nej, inte speciellt, men jag har aldrig sagt att jag har varit logisk på riktig när det gäller mat och min kropp. Och lösningarna straffas jag ändå av i slutändan, tjoho. Jag vill straffa mig själv och inte på det bra sättet, men udden har brutits och kvar är bara en äcklig fet människa som tyvärr råkar vara jag och ingen annan. I en stadig takt som är snabbare än sakta men säkert men inte riktigt som Schumacher så förvandlas jag till något jag inte vill vara, både till kropp och själ.

Likgiltighet är min bästa vän.

onsdag 19 maj 2010

Bottenskrap

Jag har nog tagit slut.

tisdag 18 maj 2010

Varför sluta med något jag är bra på?

Förakt är en av mina kanske inte så trevliga sidor men jag är förbannat bra på det. Jag föraktar mig själv för att min spegelbild aldrig kommer att duga, förakt har varit en nära vän i större delen av mitt liv och kommer troligen att vara det resten av livet.

Förakta andra är jag ännu bättre på, den stora massan med folk jag inte känner eller vill lära känna är bara en stor klump av saker som inte förtjänar något annat än förakt. Mänskligheten må ha ett antal bra uppfinningar (böcker, Nintendo, höronproppar, tecknat, serier...) men i det stora hela är det inte trevligare än vad jag inbillar mig att flatlöss är. Något som jag inte har haft och aldrig har planer på att skaffa heller men det är lika äckligt. Eller som stora fästingar, kan inte riktigt bestämma mig. Fast fästingar får man ju döda utan att hamna i fängelse plus att det inte blir lika mycket blod och slafs efter dem. (Beroende på vilken sorts fästing man tar av daga, för de som har sett Ticks.)

Att åka tåg är trivsamt så länge ingen okänd stör min sfär men resten av alla dessa... saker som bara tar PLATS. Det är inte många som jag ser som faktiskt ser ut som någon jag skulle vilja lära känna.

Nej, jag kan inte ens finna ord på saker och ting.

Bajs

Jag hatar det här. Hatar att känna mig fet och vidrig, större än alla andra och att sedan att vara tvungen att mosa in en massa vidrig mat i min äckliga lilla grismun. Jag vill aldrig mer titta åt mat, jag vill slänga alla mina kläder och aldrig mer ha på mig något annat än påslakan för det är det enda jag förtjänar att ha på mig eftersom jag aldrig kan vara bra. Men jag kommer väl att växa ur påslakanen också. Äcklig, äcklig, äcklig, äcklig.

måndag 17 maj 2010

Kvällskåseri

Jag har nyligen packat upp fyra lådor i mitt frenetiska sökande efter de där små piggarna som hyllplanen till mina dvd-hyllor ligger på. Hittills har det bara resulterat i att jag nu har ett berg av saker istället för en soffkista plus att jag skall börja yrka på att rummet är en installation så kan jag ta inträde av idiotiska konstnissar som försöker vara skitviktiga. Hohoh, det kan ju faktiskt fungera.

Faktiskt har jag bara tre lådor som är ouppackade (plus ett berg av kassar förvisso) så det börjar väl arta sig, tror jag, eller något. Kläder för årets fest är ordnade och de bör ge mig minimalt med tjockångest eftersom det aldrig går att misslyckas med en t-shirt om den inte är idiotiskt för liten förvisso. Har inte tränat på skamligt länge eftersom det kom en flytt i vägen och nu måste jag jobba över som en gnu för att få in alla timmar jag behöver för den här månaden.

Saker och ting har gått i ett och humöret har gått som en förbannad jojo också, återigen det där helglevandet som jag inte har gjort på flera år men skillnaden nu är att det är lite mer omständigt att leva numera. Skall bli härligt att träffa på min bästa vän i helgen och jag hoppas att hon tycker om alla sina presenter (vilket påminner mig om att jag måste se till att slå in dem också!).

Troligen kommer jag att sova i tre år efter den här månaden men jag ångrar inget (än så länge, jag har inte räknat med bakfyllan jag troligen kommer att ha på söndagen som det kan finnas stora risker för att jag ångrar) av allt det som har gjorts och som planeras. Började att inleda månaden med att flytta med hjälp av en hoper hjälpsamt folk för att sedan fortsätta med att lifta med till Skåne för Patricias födelsedagsfest. Även om jag i efterhand känner att jag var rejält bortkommen och inte i rätt vatten så var det riktigt roligt och jag var så social den kvällen att jag var som en utvrängd trasa resten av veckan. Att träffa på nytt folk är sådant som jag helst undviker eftersom det bara ger mig tvångstankar om att alla MÅSTE TYCKA OM MIG vilket är totalt omöjligt i denna värld.

I alla fall, helgen efter (den åttonde maj) var det återigen dags för roligheter och det blev fotboll, öl och hårdrock. Jag är ingen ölmänniska men Pistonhead är inte dumt, kombinera det med Guitar Hero och du har en vinnare. Fotboll med andlösa hårdrockare som inte ens spelar på hel plan är så pass mycket sport jag klarar av och att se Bullet spela fotboll är faktiskt riktigt roligt. På kvällen fick jag se Twisted Sister och äntligen, äntligen fick jag se Sabaton. Som den (som tidigare sagt) folkilskna sak jag är så har jag skytt konserter eftersom det betyder trängsel vilket resulterar i alldeles för mycket uppdämda aggressioner hos undertecknad. Men, det var värt det.

Sista helgen i maj är det dags för Falun vilket kommer att bli spännande det med, inte bara för musikens skull för det är alltid skojigt att lyssna på dialekter.

Nej, nu räcker det för den här gången.

söndag 16 maj 2010

Livboj

Det är lite som i Den oändliga historien där Artax släpper in sorgerna och börjar att sjunka i träsket. Ingentinget kommer närmare och närmare och det känns som om inget finns att göra mer än att acceptera och försöka att simma en liten stund till.

Lägenheten står där och hånar mig med alla kartonger som innehåller mina pinaler och samlingar och jag har faktiskt inte svårt att förstå varför jag inte har packat upp dem än. Köksbordet är överfullt, likaså diskbänken, och jag intar födan sittande på en stol mitt på golvet för att jag inte bryr mig.

Det är sorgligt att jag befinner mig i ett sådant här stadium av livsleda redan nu när jag inte ens innehar en ålder som räknas men ändå sitter jag i min lilla dimma och gör det enda jag klarar av, att stå ut så gott det går.

Mindre än tre timmar kvarstår tills det är dags att sätta sig i en bil och ta sig till tåget och allt skriker och vrålar på insidan. Jag vill bara ta första bästa möjlighet för att komma bort men jag känner mig, jag vet hur jag fungerar och att det bara skulle sluta i katastrof det med. Upprepningar, tjatande, upprepningar, gnällande, ekorrhjul, önskningar om att allt bara är en stor mardröm eller att jag bara kunde somna och aldrig vakna mer. Jag är så förbannat trött på allt detta flackande.

fredag 14 maj 2010

Jag kommer aldrig att vara en konstnär

Tittade lite snabbt på en utställning i hallen bredvid biblioteket i Kumla och sakerna var utan tvekan välgjorda och i min smak. Konstnärens presentation av sig själv gjorde att jag tröttnade efter två rader och jag konstaterade än en gång att jag aldrig kommer att bli en sådan.

I grund och botten är jag en hantverkare och en konstnär är (i mina ögon förvisso) någon som nosar på olika tekniker och lär sig dem för det som de vill göra. Vilket allt som oftast resulterar i att konstverket är häftigt men att själva hantverket inte är så väldigt bra.

Eftersom jag själv har lika mycket konstnärligt tänkande som en död säl som legat och ruttnat i solen en vecka så börjar jag från andra hållet. Tekniken skall vara så bra som bara går och formen kommer i sista hand.

Och här höll jag på att börja ursäkta mig för att ingen skall ta illa vid sig men jag tror nog att de som känner mig mycket väl vet vad mina åsikter om konstnärer är redan och om man nu tar alldeles för illa vid sig här? Fuck it.

På ett kärvänligt vis förvisso. Lägg till ett sådant där ansikte gjort av tecken här också kanske. Vad vet jag.

tisdag 11 maj 2010

Står med tuggad knoge

Hade jag varit en indian hade det varit mitt namn.

Allt är lågt för stunden, det jag lever för är helgerna och inte så mycket mer. Det tråkiga är att eftersom jag arbetar så mycket så har jag ingen ork att sätta mig ner, ta mig i kragen och börja planera mig bort.

Nej, det är inte det enda i mitt huvud men det är inte så mycket mer jag kan konstatera. Åh, jag skulle bli en väldigt bra kåsör och skriva om saker och ting men då går det ned på personangrepp och alltför mycket utlämnande (och ja, även jag gör en hel del som skulle kunna skrattas åt så jag skulle inte sätta mig själv över allt annat) så det skulle inte gå. Kanske borde jag hitta på en annan värld och placera in allt där?

The everlonging quest for the white gold... Ja, det ringer ganska bra i öronen på ett Manowar-aktigt sätt.

Vad jag skulle vilja ha nu är att valfri person hör av sig till mig och bara säger "Hej! Jag vill ha ett smycke!" samt ger mig riktlinjer så jag har något att sitta och fiffla med. Jag har förvisso åtskilliga saker att göra som det är (blåsippan först i kö) men. Ja, ja. Jag gissar på att det förstås ändå.


Kanske borde jag skaffa mig en videokamera och videoblogga istället snart? Saker och ting må låta mer gnälliga än vad det är menat eftersom jag skyr symboler som gör ansikten i detta sammanhang. Fast, skulle man vilja se mig sitta och tjata i en ruta? Hmm.. Tåls att fundera på.

måndag 10 maj 2010

Irrelevant när det väl kommer till verkligheten

Jag vill inte vara här längre.

söndag 9 maj 2010

Felförpackat

Jag är väldigt kinkig när det gäller musik, säger de att det är hårdrock så skall det fanimig vara hårdrock rakt igenom och inget annat men nu mera består allt bara av en massa mjäkiga kramrocksballader. Bah!

För att inte nöta ut mina favoriter så försöker jag idogt att finna lite annan utfyllnad men lagom när jag tror mig hitta något intressant så kommer de. Balladerna. Alla dessa förbannade ballader. Visst, det finns många bra sådana men på något vis så känns de som ögontjänare för att tillfredsställa den större massan. För några veckor sedan så kände jag för att gå lite tillbaka i tiden till nittiotalet och knappade in en sökning på Guns'n'Roses och startade igång en samlingsskiva. Det tog inte lång tid förrän det blev en ballad, och en till, och en till.

Långsamma inledningar gör mig tokig, är jag inställd på att ha något argt vill jag inte ha två minuters instrumentalt pianoklinkande med sockersöt stämma som lallar runt utan då vill jag ha HÅRDROCK.

Jag är väldigt trångsynt när det gäller ämnet musik vilket jag gladeligen erkänner även om detta inte betyder att jag absolut inte lyssnar på något annat för det gör jag absolut. Det är mer den falska marknadsföringen jag stör mig så på. Jag försöker få tips från folk men vad är det första jag lyckas få in? En ballad, japp. Vill jag lyssna på ballader så dammar jag av min skiva med Absolute Power ballads.

Musiken är det som får mig igenom de arbetsdagar som jag är som mest folkilsk, det tar bort den tjejiga delen av mig och får mig att känna mig lite som något argt och skäggigt (en glimt av framtiden måhända?) för är det något som jag inte tycker om så är det fanimig tjejer. Alla dessa tjejijga tjejer. BAH! Jag är även extremt medveten om att jag själv är en sådan där tjejig tjej med utseendefixering så att det heter duga men för mycket honor ger mig utslag. Usch.

Jag är nog folkilsk idag, jag skall skriva om Metallsvenskan när jag är mer glad till lynnet så att den kommer till sin rätt.

torsdag 6 maj 2010

Klämkäckt så det spränger av det

På mitt jobb skall vi vara glada och trevliga, sociala, arbetssamma, arbetsvilliga och öppna så att vi aldrig behöver samla länge på småsaker så att det blir konflikter.

I verkligheten är vi en hönsgård och det hade fasen varit bra om vi faktiskt kunde värpa också så man kunde dryga ut kostnaderna. Och vid det här laget så hade jag blivit insliten till chefen om jag inte hade haft lösenordsskyddat eftersom alla här i världen tyvärr inte förstår ironi och att jag ibland överdriver bara för att det skall bli lite roligare att skriva om det. Jag är emot att använda tecken så att de bildar små glada gubbar men tänk er en sådan efter texten åtminstone.

Jag är förbannat trött på att arbeta just nu, det känns som om man konstant är i någon sorts skum såpa från valfri skräpkanal där intrigerna och missnöjet tätnar. Tjoho. Jag hoppas att det som vanligt blåser över men det skall bli förbannat skönt med alla mina utflykter jag har inplanerade i maj månad.

När jag började här nere så blev man inordnad i en köksveckolista vilket betyder att man i en vecka får göra småkrafs som att tömma diskmaskin och sopkorgar samt att man bjuder på fika. I början var det en ganska trivsam sak och det var roligt att baka eller fiffla lite med något annat. Nu känns det mest som ett tvång (åtminstone i mina ögon) och jag tycker inte att det är roligt längre, jag tycker inte det känns kul att sitta och fika en skvätt för inte är det som alla andra säger den "enda gången vi gör något som inte har med jobb att göra". Senaste gången jag tittade efter så har man frukost, lunch, slumpartade samtal vid kaffebryggaren och allt sådant där småprat som förgyller saker och ting.

Så igår var jag dum nog att yttra mina åsikter om att jag tycker att vi skulle kunna slopa den där fikalistan eftersom det känns ganska krystat. I början var det roligt att göra något speciellt men nu börjar bitterheten sippra in överallt för det känns lite som att vad man än gör så är det säkerligen någon som klagar.

Uppenbarligen är det bara jag som är paranoid och tar saker och ting på helt fel sätt, uppenbarligen är det helt fel det jag har hört när det har muttrats om att folk "bara" har köpt något färdigbakat. Är det då så konstigt att jag tycker det känns krystat och löjligt? Lite som olympiska spelen i det nazistiska Tyskland ungefär, vi tar in folk från hela världen men låtsas som det regnar angående våra egna hatiska åsikter. Eller som det i Kina, klämkäckt och plastigt så det förslår men bakom kulisserna är all den svarta sörjan som börjar att sippra ut mellan kanterna.

Jag är inte gjord för sådant här, jag vill inte hålla på och samla på groll dag ut och dag in och jag kan tyvärr inte ta tjuren vid hornen varenda djävla gång det är något för det tunnar ut mig. Jag gissar på att jag kommer att komma hem till Andreas i morgon kväll, prata i etthundraåttio och sedan ta till lipen för att saker och ting börjar bli spänt i atmosfären igen. Det må vara jag som inbillar mig numera men det krävs inte mycket för att det skall börja bubbla och jag är extremt rädd för konflikter och allt det som hör vid.

Har i denna vecka i alla fall jobbat in nästan hälften av de timmar (om jag inte har räknat fel) som skall väga upp för mina lediga dagar och det är så underbart att sitta i lugn och ro i min ensamhet. Nej, alla är inte av ondo, absolut inte! Däremot så blir jag så trött i huvudet och jag lyssnar på vad folk säger men kommer på mig själv med att jag faktiskt inte lyssnade när jag skall börja tänka efter på vad det var som sades. Så hittills har jag väl graverat en... sjuttio ringar kan jag tänka mig, cirka tjugo dopflaggor och tre dopskedar. Det är härligt att se resultat och se högarna växa.

Och jag gissar på att allt låter mer gnälligt än vad som var meningen men jag skyller på att jag är dum i huvudet.

Min säng hägrar, även om jag borde byta sängkläder men inte har haft ork att göra det. Kanske borde jag göra det på en gång så att det känns bättre? Japp, det skall jag.

måndag 3 maj 2010

Hej vår!

Visserligen tycker jag det är tämligen trevligt med lite solljus och vårblommor men sedan kommer den där delen som inte är riktigt lika vänlig.

Pollen.

Jag vet inte om det är sådant som är skyldigt till att mina händer börjar få eksem igen eller om det bara är allt småtjafs på jobbet alternativt en kombination likt en ondskefull drink men kliar gör det hur som haver. Plus att min hud har gått i tonår igen, blech.

I alla fall, sista ringen körs i maskinen och nu är det fanimig dags att åka hem.