onsdag 28 april 2010

Jag har gjort det igen

Jag kom hem vid sex-halv sju ungefär, åt lite och slocknade sedan. Sov till nio och SEDAN var det ju dags att packa ned allt jag har kvar. Varför lär jag mig aldrig för? Diskade igenom allt jag hade att diska så det har stått och torkat i en och en halv timme och sedan rafsade jag ned de resterande kläderna i sopsäckar.

Vad har jag kvar att göra?

I vardagsrummet skall jag dra ur alla sladdar och sådant där till dvd-spelaren och rafsa ned lösöre som ligger här och var på golv och soffor. Sedan är det inget mer än att ta ned lamporna, fönstren tänker jag nog faktiskt strunta i. Hallen är just nu rent kaos där jag har släpat ut alla saker jag har packat ned men där är det nog faktiskt inte mer än lösöre heller, badrummet skall städas i ordning men det är inget krafs i skåpet eftersom jag aldrig iddes ställa in saker i det. Sovrummet? Tömma byråerna, ta ned lampan och dra ut lådorna som står under sängen och plocka bort allt skräp jag har ackumulerat på golvet där (tidningar, post och annat elände). Datorrummet har jag en hel del elände på golvet, jag skall plocka ned datorn i väskan, mosa ned gosedjur i tvättkorgen (vilket får vänta tills i morgon) och tömma det sista från garderoberna.

Köket.

Köket... Jag packade tre lådor i går men jag har åtskilligt kvar att göra, kyl och frys är uttorkade samt ugnen men jag har mnaaassor med saker i skåpen.

Gah. Varför lär jag mig aldrig?! Det är lite som när jag flyttade från lägenheten i Mjölby igen, där packade jag inte förrän kvällen/natten innan det var dags för skolavslutning och flytt. Som jag har tjatat så mycket om innan så är jag förbannat trött på att flytta nu, kan jag inte veta vad jag vill med mitt liv snart så att jag kan flytta dit jag vill igen? Det är väl därför jag drar ut så på det nu för det är som att jag packar på minst tre ställen samtidigt och en del av den sinnesstämning jag hade då smittar av sig på mig nu. Fasar inför i morgon, inte så mycket för att jag har mycket att flytta på utan mer för att det här är första gången som min familj inte hjälper till och jag känner mig handikappad.

Jag tvivlar inte en sekund på att de som skall hjälpa mig kommer att ställa upp, troligen kommer de att springa mer än vad jag kommer att göra, det är mer att jag saknar stöd från någon i familjen. När jag flyttade nedåt från Kumla så var det mamma som drog det sista taget med moppen i lägenheten innan vi stängde dörren till den och hon kramade om mig länge innan jag och min syster satte oss i Lille Skrutt och Andreas började manövrera pappas bil med släpet på. Den kvällen grät jag mig till sömns och jag ville knappt släppa dem när vi skiljdes åt på parkeringen vid McDonalds.

Att flytta är inte längre steget mot något nytt i mina ögon, de senaste har till största delen haft avsked och orosmoln runt sig, även om denna är en av de mer smärtfria av dem så känns det ändå som att banden kapas allt mer till hemmet. Nu vet jag att så inte är fallet, jag är inte fast här för evigt men när hemlängtan slår till så... Ja, ni vet.




Jag känner mig bara så djävla ensam.

tisdag 27 april 2010

Punktlista

Kära dagbok,

ikväll skall jag:
* packa ned så mycket kläder som möjligt i säckar utan att för den skull lyckas packa ned för mycket så jag får stå och rota i säckar på morgonen
* slänga in en tvätt
* tömma så mycket som möjligt i skåpen i köket
* torka ur ugnen
* släpa ut min lajvsäck från förrådet samt alla kartonger som är där
* fylla min bil med så många kassar med böcker jag kan
* spela DS för att koppla bort lite av dagen
* mosa ned ytterkläder i säckar
* få locket att automagiskt sluta sig över en av mina skolådor
* diska

Förhoppningsvis gör jag större delen av det.

Det är lite lustigt, jag är mer allergisk mot ekologiska morötter än "vanliga" morötter. Min högra kinds insida känns bortdomnad som om jag har fått tandläkarbedövning plus att den är skrovlig. Allergitabletter är mina bästisar.

Går nog ut hårt med att lägga mig i sängen och spela Picross 3D tills kinden har lugnat ned sig.

--------uppdatering 22.42--------

Jag spelade, jag somnade en stund och kinden lugnade ned sig efter en allergitablett för säkerhets skull. Tycker inte riktigt om när det börjar svullna i närheten av halsen.

Har packat bilen full med fyra sopsäckar kläder, jackor och väskor, två shoppingkassar med blandat bös och en DRÖS med kassar med böcker. Det skall bli intressant att se om Skurt och jag kan trotsa tyngdkraften i morgon.

Tvättade min sista tvätt i den där gudsförgätna "tvättstugan" som har varit orsaken till att min tvätt aldrig har luktat rent sedan jag flyttade hit. Aldrig har jag använt så mycket sköljmedel som nu!

Packat tre lådor med porslin och glas.

Skruvat ned hatthyllan och tagit isär skohyllan (vilken ligger i bilen också, det glömde jag).

Så.. lite har jag gjort i alla fall.

söndag 25 april 2010

Tjära

Jag är trött på att alltid sträva efter något, aldrig vara nöjd, aldrig kunna lyssna på alla goda saker folk säger. Det enda jag har i huvudet är skuld och skam. Skuld över att jag tror att jag kan "unna" (jag hatar det ordet, jag använder det inte, jag hatar det, hatar) mig något och skam över att jag sedan åt det. Skuld över att ingen god vana varar och skam över att de som faktiskt gör det inte verkar göra någon nytta.

Ta bort mig, sudda bort mig, klipp bort allt av mig och låt mig bara vara en hjärna i en burk. Jag borde lägga alla mina kläder på en stor hög och elda upp dem för att slippa välja ut ett och se hur mycket mer det sitter åt. Alla positiva saker försvinner ut i ingenting och jag hatar det.

Enkla lösningar? Ja, det finns sådana. Sådana som skapar regler som jag kan följa, missbruka och sedan få panik över om jag inte följer. Tjoho.

lördag 24 april 2010

Känn inte efter så djävla mycket

"Jag känner..." är aldrig ett bra tecken på att det kommer att bli en bra mening som den följer upp med. Tänk bara efter på vad det brukar vara, är det inte gräl så är det att man mår dåligt eller liknande och jag hatar de orden.

För med ordet känna så medger man att man har en insida och DET är något som jag verkligen inte är bra på. Känner jag efter för mycket (med för mycket så menar jag överhuvudtaget) så lyckas jag alltid att hitta något fel vilket gör att jag oftast inte känner efter utan bara följer efter. Troligen har jag varit en professionell kritiker i ett tidigare liv eller något och jag tycker inte om det.

Visserligen är det väl bara en fråga om attityd och inställning och allt sådant där standardskit som man kan ta till men jag är trött på det. Kanske är det bara så att jag i grund och botten är en sur djävel och sedan är det bara att ta till vara på de bra stunderna istället för att påpeka att jag är negativ? Med detta vill jag inte påstå att alla säger att jag är negativ varje dag utan det är mer en genom åren-sak.

För tänk på det en smula; jag sitter i ett fullt fungerande boende (typ), på väg att flytta in till centrala smeten av Varberg (jag undrar vem som sög av vem för att ge mig ett förstahandskontrakt, jag hoppas verkligen inte att det finns bilder för det vore läskigt), jag har ett jobb som jag är utbildad för där jag just fått förfrågan om jag vill lära mig extra saker (vilket betyder att mitt arbete är bra), jag har hittat massor med bra folk, ett bra ställe att träna på och vad sitter jag och bitchar om? Att jag inte trivs. Jamen, gör det då.

Det är inte som i tonåren när man aktivt försökte sätta sig utanför och jag känner mig inte utanför, jag rumlar fram som den mjuka ångvält jag är med inte alltid korrekta saker att säga, mobbar min chef genom att sätta upp fula bilder på hans dörr, får folk att skratta med mig (bara åt mig när jag vill det) och folk saknar faktiskt mig efter ett tag.

Och vad gör jag som tack för det? Jag vantrivs, jag oroar folk så att jag måste gömma min blogg, jag mår dåligt utan att veta varför och om jag mår bra för en stund så vete fan om inte jag finner ett sätt att må dåligt ändå utan att veta om det.

Det är fortfarande en känsla av att jag känner (se! vad var det jag sade!) mig fel men jag vete fan varför. Alla komponenter finns ju där för att det borde fungera, åtminstone hjälpligt. Ändå sitter jag där i sluttampen och önskar bara att jag skulle kunna finna på ett bra plagg som jag inte KAN dra upp ärmarna på så att jag kan karva mig sönder och samman för att se om det finns någon lösning i plåster. Vilket låter idiotiskt så fort jag tänker på det för att jag faktiskt har kommit förbi den puckeln. Jag är nog så frisk jag kan bli så varför kan jag inte bara ge upp och bli som folk då?

Ironiskt nog så tycker jag verkligen inte om förändringar men ändå så är det något i mig som suktar efter det igen, jag vill ha en utmaning (inom små gränser, självklart. Jag är en mes.) men det finns inget som jag eftertraktar eftersom jag endast ser svårigheterna numera. Svaret på allt jag funderar på vet jag redan men både frågor och svar försvinner precis när jag försöker greppa dem och sedan sitter jag bara där med en konstig klump i magen.

Eftersom jag vet att jag inte på något vis är unik i mitt tänkande så undrar jag verkligen hur i hela helvetet resten av världen står ut med sådant här för själv önskar jag bara mer och mer att jag kunde hitta lite mod och något bra sätt att slippa skiten med. Troligen är jag bara dum i huvudet, jag borde sätta mig ett år i Afrika för att se hur saker och ting verkligen är för ibland är jag lika världsfrånvänd som valfri onödig kändis på Se & Hörs omslag. Vad det än var som gav människan den fria tanken så hade varelsen i fråga horn och då menar jag inte fina satyrhorn utan den mer elaka versionen.

fredag 23 april 2010

Prestationsångest

Jag har fortfarande inte hört något, vare sig bu eller bä eller om ens den kom fram?

Inte blev det bättre av att jag i natt drömde att han kom stegandes och bara slängde på mig ringen i förbifarten med uppsynen av ett åskmoln varav jag svansade efter och försökte ställa allt till rätta. Precis efter det så vaknade jag verkligen med ett ryck och en klump av noja över vad åsikten egentligen är men jag vill inte vara en mail-terrorist och börja tjata redan. Jag får lugna mig till nästa vecka och sedan bara fråga lite om den kom fram eller liknande.

Förhoppningsvis så föll den i god jord och sedan kommer jag ha ett smycke som jag har gjort som kommer att åka på turne och vara uppe på scen, hur awesome är inte det på en skala?

Och vem som är kunden (och förhoppningsvis nöjd)? Basisten i Sabaton. Wooh!

Fan.. jag kanske skulle maila i helgen. Nej. Jag skall hålla mig.

Nedrustning

Igår visade jag upp mitt blivande tillfälliga boende för en vän och jag medger faktiskt än en gång att det är en riktigt mysig lägenhet. Däremot så känns det som om jag är på helspänn och verkligen bara väntar på att något skall börja djävlas med den för senaste tiden så har det verkligen alltid varit något. Har rekognoscerat inför torsdagens exodus från skogen och det verkar faktiskt finnas plats för åtminstone en bil, får göra upp lite strategier när det börjar närma sig om hur man skall göra.

Jag har skruvat ned hyllorna med min älskade game boy-samling och drömt mig bort till det där vitrinskåpet som finns på Ikea som allt sådant skulle passa rackarns bra samt varit glad för mina pappersväggar för en gångs skull. Säga vad man vill om mjuka väggar, men det är åtminstone väldigt smidigt när saker och ting skall upp och ned från dem.

Däremot så skall jag lägga mig till med ett citat från Snuttan Brattsjö (ni som läser serier bör kanske känna igen det?): "Känns det inte lite tomt ändå?" Och, ja. Det gör det. Jag saknar honom. Jag saknar att faktiskt kunna komma hem varje dag och lägga armarna om honom och inte bara prata lite flyktigt i telefon för jag tycker inte om att prata i telefon, det är något som jag gör för att jag måste. Jag vill kunna komma hem och bara slänga av mig ytterkläder och skor och prata om hur dagen har varit istället för prata via en plastbit som inte vill vara överens med hans plastbit.

Det mesta känns tomt när jag är dum nog att känna efter, resten av tiden så kör jag mestadels på robotstilen som fungerar riktigt bra så länge jag inte drar av mig skyddsfodralet och pratar om sådant som faktiskt är svårt. Jag stimmar och skrattar, arbetar och djävlas men samtidigt så ömmar, saknar, krymper och bleknar jag. Det sker så försiktigt att det knappt märks och vissa skulle kunna tro att detta bara är ett bakutslag av ren princip vilket jag knappt vet själv. Kanske skulle jag boka tid hos psykologen för att få någon att bolla med men just nu orkar jag inte, hinner jag inte, vill jag inte. Jag vill inte tänka på allt jobbigt eftersom det bara tornar sig över mig på en gång då. Den där skräcken för att faktiskt fastna är överhängande hela tiden som pendeln i Conan Doyles novell.

Vet faktiskt inte riktigt var jag hör hemma egentligen men där jag landar mest är faktiskt där mitt hjärta verkligen är och den platsen är inte här. Var någonstans är jag bara envis och var har jag bara gett upp? Jag vet faktiskt inte.

torsdag 22 april 2010

Då vet man att man lever!

Min rygg har börjat krampa den senaste tiden, har märkt att jag omedvetet går idiotiskt när jag precis rest mig upp från sittande ställning då jag intar en skum framåtlutad hållning innan jag kan slappna av och räta upp mig. Självklart när jag en vecka från nu skall slita som ett djur med att släpa saker uppför en trappa, vem kom på det här?

Här trodde jag att saker och ting skulle kunna gå relativt smärtfritt med att spara pengar den här månaden, tills jag plötsligt upptäcker att csn vill ha tre gånger så mycket mer pengar än vad de har velat innan och jag vet inte varför. Jag valde att ta e-faktura och har då inte tänkt så mycket mer på det förutom när jag såg att kommande är på 1500 istället för 500. Inte riktigt vad jag har tid med när folk fyller och maj månad skall bestå av en massa festande. Inte blev det någon skatteåterbäring heller (139 riksdaler, wehööö!) så imorgon skall jag roa mig med det underbara som heter telefonkö. Helvete. Jag har inte råd med det där nu.

onsdag 21 april 2010

Självcentrering

Det är mycket av jagjagjagjag i mitt huvud just nu, visserligen skall man sätta sig själv i första rummet men nu består bara min självcentrering av dåliga saker.

Att jag aldrig lär mig, att jag aldrig nöjer mig med vad jag är utan alltid vill sträva efter något annat. Var dum nog att ställa mig på vågen i går vilket inte är det slugaste att göra när man är i fel del av månaden och jag är inte en sådan som skall betros med en våg som klarar av mer än ett par hekton.

Jag hatar det. Hatar det. Hatar att inte kunna ha kontroll, det är antingen eller. Antingen är jag maniskt korrekt och riktig eller så slår det över till något (i mina ögon i alla fall) hetsäteri. Jag är dum i huvudet och jag vet inte hur jag skall ta mig ur det, andras goda ord fastnar inte utan det enda jag kan se är hur förbannat äcklig jag är.

Idag har jag druckit en kopp varm choklad, två koppar kaffe, en kopp te, två glas cancercola och ett glas c-vitaminbrus. Födointagsvägen har inmundigat sammanlagt sex knäckebröd med smör och paprika, två äpplen, en liten skål thaisoppa, två bitar av en väldigt mumsig vetekrans med guckamojs och sylt på (SYND! SYYYND!) samt sex stycken rostade brödskivor med ost och skivad kyckling på. Det är i mina ögon alldeles, idiotiskt för mycket och jag skäms över det. Skäms över att jag inte har moral nog att hålla mig i schack. Skäms över att jag i svaga ögonblick tycker att jag faktiskt får mumsa goda och inte så nyttiga saker eftersom jag fanimig tränar två gånger i veckan. Allt är skam. Allt är stort och äckligt på mig och jag vill skrikande slita ut min hjärna så att jag kan stampa på den tills den får bort alla vrångtankar. Jag vill klösa ur mina ögon för jag hatar det som de ser hos mig i spegeln, jag vill elda upp alla mina kläder även fast större delen passar enkom för att jag har en handfull som stramar (även om jag VET att jag köpte dem när jag åt som minst).

Jag hatar det, hatar det, HATAR det. Jag hakar upp mig och jag kan inte få rätsida på det, allt eller inget, allt eller inget. Förtjäna saker och ting, värd saker och ting, felfelfelfelfel. Jag kan alla regler och vad som är rätt och fel men jag väljer att skita i det, ignorera det, hålla för öronen och nynna högt för att dränka allt det jag inte vill höra.

För ett antal år sedan blev jag grovt utskälld av en vän (?) på grund utav mitt ätande vilket gjorde att jag satt och grät i två timmar eller mer och inte somnade förrän sent på natten/morgonen. Jag fasar inför nästa gång någon får för sig att konfrontera mig med sådant men jag vet ju att jag ändå inte har disciplin nog för sådant. Jag önskar till viss del att jag skulle kunna svälta bort allt av mig tills jag bara är en ynklig slamsa kvar även om jag vet att detta resulterar i svaga ben, tunnare hår, sönderfrätta tänder, extra kroppsbehåring och allt vad det hör till. Jag vill ha en lobotomering för att slippa tänka för jag vet att jag aldrig kan släppa allt det för om jag skulle slappna av skulle jag plötsligt se mig i spegeln och undra var i helvete de där extra tio kilona kom ifrån.

Så visst, bli förbannade, skäll ut mig för att det finns andra som har det värre, jag ger blanka fan i vilket för jag vet redan att jag är dålig. Blä och usch och blä igen.

måndag 19 april 2010

R-E-S-P-E-C-T

Varför jag har använt bokstaven c istället för det korrekta k? För att jag hänvisar till den sången där sångerskan bokstaverar upp ordet.


För någon vecka sedan startades en mindre diskussion angående alla dessa fåntrattar som visas på tv och jag satte min vackraste taggiga sida utåt genom att påpeka att jag inte förstår varför folk envisas med att göra sig mer korkade än vad de är. Detta grundar jag på en skröna (i mina ögon i alla fall) om att den belevade fröken Gynning egentligen är smart men bara SPELAR dum på tv. Vad hon nu vinner på det? Var skulle hon vara smart? Är det för att hon skriker med mest decibel när hon pratar eller för att hon pratar klassisk engelska med svensk brytning? I mina ögon kommer hon alltid att vara dum och jag tänker enbart ändra mig den dagen hon söker upp mig och för en intelligent diskussion med mig som handlar om något relevant.

Detta fick mothugg med kommentaren att alla människor skall respekteras, vare sig de är dumma eller smarta och jag svarade lite lamt men kom fram till att jag aldrig kommer att kunna vinna en diskussion med denna person utan jag började studera den många dagar gamla Metron istället.

Däremot så stör det mig lite fortfarande när jag tänker på det. Varför skall jag respektera alla människor för? Vad vinner jag på det? Och VARFÖR skall jag göra det? Respekt vinner den som förtjänar den och en gapig blondinbimbo som hittills inte har bevisat sin påstådda intelligens förtjänar den inte i dagens läge. Jag har till och med läst den där idiotiska boken Ego girl som hon behövde hjälp med att skriva och inte blev det mycket bättre av det. Språket är hemskt även om historian i sig är smått underhållande även om jag inte fann någon intelligens mellan sidorna (eller konstnärlig talang för den delen heller, PAH!). Vill man läsa en biografi som överraskar så rekommenderar jag Jenna Jameson, det är en dam som faktiskt verkar ha något innanför pannbenet.

Respekt skall man förtjäna som sagt, jag har inte tid att vara en människoälskare utan jag plockar ut mina favoriter istället.

tisdag 13 april 2010

Plus minus noll

Jag har just släpat ut två lådor till bilen så att jag kan släpa med mig en tredje när jag i vanlig ordning sätter mig i bilen alldeles för sent för att hinna i tid till jobbet. Eller, jag har faktiskt blivit bättre och är på jobbet några minuter innan sju men detta betyder inte på något vis att jag faktiskt kommer igång med mitt arbete till klockan sju.

Är så hjärtinnerligt trött på att packa ned saker och ting i lådor för att förflytta dem från punkt A till punkt B, andra må tycka om att flytta medan jag själv bara blir trött på hur mycket jag har och hur mycket av detta det faktiskt är som jag inte vill klara mig utan. Även om jag skalade ned mina ägodelar och nu har ett antal lådor hos min syster och möbler hos min far så är det mycket kvar att packa och mina lådor är slut. Det är ett under att jag och Andreas klarade av att förflytta allt hit på enbart två flyttlass när jag flydde det blöta källarhålet för en koja i skogen.

Jag är inte gnällig, jag har gått bortom det stadiet och har fastnat i en sorts grop av nollställning och hopplöshet där jag inte får så mycket gjort. Jag har packat två lådor idag åtminstone.

Alla de senaste flyttarna har sin egen dos av dåliga minnen, separationen till en egen lägenhet och allt vad det innebar med min härliga släng av ohälsa, flytten nedåt som visserligen var spännande men ack så smärtsam, flytten från källaren och bråket med "hyresvärden" och nu flytten in till centrum från ännu en dålig hyresvärd och dåligt boende. Ja, ja. Barnen i Afrika, yadiyadi.

Jag gör mitt bästa för att landa men det är för mycket och samtidigt för litet i mitt huvud för att kunna åstadkomma något bra. Det är allt eller inget, all koncentration på jobbet och inget annat, all koncentration på fritid och inget annat (vilket aldrig händer eftersom jobbet faktiskt är viktigare att få ordning på även om jag faktiskt gör något åt fritiden med så aldrig är... relativt), självfokusering och inget annat och så vidare.

Efter arbetet så åkte jag in till staden för att nyttja en del av mina sista slantar på väl behövd linsvätska och jag promenerade sakta i det vackra vårvädret. Folk satt ute på muren runt kyrkan, uteserveringarna var fulla och fåglarna har kommit tillbaka, alla tecken på att det är vår i en stad som har ett seriöst anfall av sommarstadssjukan. Vädret var härligt, precis med den där lilla dunsten av bris som gör att kjolen fladdrar, och det var helt okej om det inte vore för den där skrämmande känslan av isolation. Det är som om det är ett skal runt mig som stoppar upp alla ljud, jag hör dem men det är som att lyssna på musik i en hörlur med låg volym, kanterna på saker och ting verkar suddiga och inte riktigt där precis som de är i drömmar och ibland undrar jag nästan om jag verkligen är där eller inte.

Jag gick in på biblioteket för att lugna ned mig, vandrade planlöst runt mellan hyllorna tills jag hittade en intressant bok att läsa som jag sedan försiktigt smög ut med i händerna efter att ha lånat den. Boken var en livboj, något verkligt, något jag förstår och älskar. En liten oas av lugn infann sig när jag öppnade upp den och ögnade igenom förordet innan jag fortsatte mot bilen. Jag hoppas att någon såg den sfär av lycka jag var i just då och att det upplyste någon annans dag för det bjuder jag gärna på.

Inför mig som diktator, NU

Det finns så många här i landet som sitter och längtar efter att arbeta och så får man höra om sådana där personer som bara är slöseri med syre.

Jag är nu så djävla förbannad att jag bara är sekunder ifrån att ta ledigt från mitt jobb, sätta mig i bilen och köra upp för att arbeta gratis själv.

söndag 11 april 2010

Dé é bara att andas

Man vet att man mår bra av sitt arbete när man får ett mindre bryt för ingenting på fredagkvällen och står och lipar lite för att ingenting fungerar. Saker som inte är min ensak att bry mig om ger mig magsår eftersom jag tror att vi alla omedvetet strejkar för att visa att inte ett piss går som det skall. De nya rutinerna med databasen har redan gått åt helvete och jag gissar på att en hel del saker har skickats utan. En av de härligaste ursäkterna var att "genomgången av det var ju för ett halvår sedan!" medan jag själv har haft det i bakhuvudet större delen av året eftersom jag har varit nyfiken på att se hur det går.

Man skall kunna tänka själv utan att en chef skall diktera exakt allt man skall göra, MEN det är en skillnad på att behöva leka chef själv och att tänka själv och där har det gått överstyr. Själv så resonerar jag som så att eftersom det är vi som får skit för att det inte fungerar så är det ju självklart i mitt egna intresse att faktiskt göra som man skall även om informationen har varit bristfällig men eftersom inte alla är sådana som kan tänka själva och göra saker själva utan att börja gnälla om delegering och att et minsann är chefen som skall säga åt oss så går det ju som det går.

Självklart skall man informeras men att ta reda på saker själv är något jag har vant mig genom åren och jag går efter att själv är bäste dräng för att slippa onödigt skäll. Uppenbarligen tar det hårdare än vad jag trodde och jag börjar tröttna på det, jag börjar ledsna på att sova som en död på helgerna (jag har slocknat som ett ljus båda nätterna den här helgen) och att alltid ha arbetet i bakhuvudet. Jag är trött, så trött.

torsdag 8 april 2010

Självinsikt

Jag är egentligen en hemsk människa men det dåliga samvetet håller inte i sig speciellt länge däremot efter dessa insikter. För att ta ett exempel så är jag exceptionellt bra på att dra alla över en kam, bedöma folk efter första intrycket och efter detta även häckla dem i samtal utan att egentligen mena det.

Inte ett vidare tjusigt personligt drag men det ironiska är att varje gång jag bestämmer mig för att sluta vara så förutfattad angående saker och ting så blir jag bevisad motsatsen genom att faktiskt ha rätt med första intrycket. För exempel en person som jag raskt sorterade in i mitt jag-tycker-inte-om-dig-men-jag-håller-en-god-men-sur-min-om-jag-råkar-träffa-på-dig-tack-och-lov-att-jag-inte-känner-dig-fack genom information jag fått muntligt av tredje person plus något av det första denne sade vid första mötet. Någon som inte vet hur man uppför sig på vägarna och skryter om att köra fort hamnar automatiskt på min hat-lista. Lägg sedan till att denna kommentar lades på morgonen när mitt humör var av den sämre kvalisorten och det är en vinnare!

Men, snäll som jag är (som kossorna, kommer jag att bli en stek snart?) så försöker jag att intala mig själv om att ge personen en chans även om jag lyckas pricka in valet av honor med skrämmande precision för alla har väl något gott i sig? När sedan den äkta sidan visade sig så konstaterade jag återigen, jag hade rätt.

Så jag återgår till det jag är bäst på, tycka illa om folk om jag inte tycker om dem från första början.

onsdag 7 april 2010

Decilitermått

De senaste två nätterna har jag sovit riktigt uselt. Eller, sömnen har varit bra men när jag har vaknat samt innan jag somnat så har huset varit fullt av konstiga ljud som gjort att jag paniskt startat stereon om och om igen. Det var länge sedan jag behövde göra så och i det här huset så har en av de få positiva sakerna varit att jag faktiskt har kunnat somna utan någon tillstymmelse till musik. Natten till tisdagen var jag tvungen att sova med lampan tänd, jag hade den nästan riktad rakt i ansiktet och jag stängde av den när jag sömndrucket vaknade till en liten sekund för annars hade den troligen varit på hela natten.

Den här natten så startade jag stereon en fyra-fem gånger och jag kunde inte ens låta det vara tyst några minuter innan klockan ringde.

Allt börjar kännas lite på upphällningen och det är samtidigt fullt i mitt huvud med det jag har att göra. Situationen på arbetet känns bara tröstlös (inte mina arbetsuppgifter men saker och ting runt omkring det däremot) och min tjuriga sida börjar visa sig genom att jag bara skiter i allt förutom det som rör mina saker. Inte speciellt hälsosamt.

Vad i helvete skall man göra med sitt liv egentligen? Det känns mest bara menlöst och bara som en lång tråkig väg till det slutgiltiga och jag har just nu inte lust till att försöka göra omvägar men det är väl bara för att det är alldeles för mycket att pyssla med. Allt är i baklås.

tisdag 6 april 2010

Vem tror jag att jag är egentligen

Precis när jag tryckt på sänd så blir fötterna kallare än vad jag trodde var möjligt. Varför i helvete skickade jag det? Fick jag fram det jag menade eller blev det bara svammel? Helvetehelvetehelvete. Vem skulle vilja betala det där priset för den där saken? Jag är så förbannat dum och det finns en anledning till varför jag inte skall ha högtflygande planer.

Jag önskar att jag hade mod och fantasi nog till att slita mig loss men hur i hela friden skulle jag finna en kundkrets som är villig att betala? Jag är nog för dyr, de senaste priserna jag har satt känns astronomiska och idiotiska och de är säkert inte värda det i slutet.

Vad jag har gjort nu?

Ett antal har uttryckt en önskan om att ha ett ex av en ring jag har skrutit med på Facebook och på den vägen är det. Jag har skickat iväg ett försiktigt mail om en förfrågan blandat med ett förslag och så får vi se hur det blir men hur skall jag kunna se nyktert och resonabelt på mina saker när jag oftast bara slumpar iväg saker och ting? Bah. Jag skall gå och lägga mig istället, blir nog bättre så.

Påsktraditioner

På långfredagen ringde det på dörren hos älskling och han tittade ut genom kikhålet och struntade sedan i att öppna med svaret att det var påskkärringar. Jag smög ut och kikade efter också och det enda jag kan konstatera är att det är något ruttet i staten Sverige.

Det är en sak att det råder delade meningar om NÄR man skall gå påskakärring, det är ju tämligen självklart att man skall gå på torsdagen eftersom det är då häxorna enligt traditionen flyger till Blåkulla. Själv har jag vuxit upp med påskafton om jag inte har fått det helt om bakfoten och om man ger sig ut och går på torsdagen så resulterar det i mycket större procent av penningar i korgen.

Men grunden i det var att man gick påskakärring. Vilket betyder att man klär ut sig. De små sorgliga ursäkter för påskakärringar jag såg genom titthålet hade inte ens tillstymmelse till utklädnad utan de såg ut som om de var på väg var som helst. Det är väl trevligt att nysvenskar (jag hatar den termen) tar till sig svenska traditioner men för fan, vem av svenneidioterna glömde att säga till om att man inte bara skall ha påskkort utan vara utklädd?! Va? Va? Va?!

Det här är andra gången jag ser att de inte ens klär ut sig och det gör mig tokig. Att Halloween har tagits in bryr jag mig inte så mycket om, det är roligt att klä ut sig, men betyder det att man bara får ha en enda utklädnadshögtid om året?

Plus, vem i satan fick för sig att man skall gå på långfredagen? Långfredag för i helvete! Jag är lika kristen som Muhammed är kvinna och slätrakad men när jag var liten så fick jag för mig att man inte fick göra något alls på den dagen just på grund av att det var en viss herre som dog för våra synder den dagen. Fråga mig inte varför, jag var bra på att bli guilt trippad som liten med.

I alla fall. Dåligt!

Kära dagbok

Påsken gick fortare än vad jag trodde men jag var på rätt ställe så det kunde inte ha varit bättre samt att jag på påskdagen fick umgås med hela familjen i ett något för tidigt födelsedagsfirande av mig. Min familj är den bästaste vilket jag fick än mer bevis på efter att ha öppnat upp alla fina presenter som var enskilt inslagna i fint papper med monster på.

Från familjen fick jag:
* fin röd plånbok gjord av italiensk kossa
* liten necessär i svart låtsaskrokodil
* handduk (30 x 30 cm) med pacman-spöken på som man skall lägga i vatten för att den skall bli stor
* doftljus som luktar äppelkaka
* två tjusiga röda metallkrokar att sätta upp i kommande boende
* lyxig ögonskugga från Mist (Paris tror jag den heter, kopparlila-liknande och jättefin!)
* drickchoklad som är mumsig för själ och gom
* pysselsats för att göra kylskåpsmonster och jag provade att pyssla ihop en i söndags, min kyl kommer att bli den finaste!
* tre kinderägg
* kritor som man skruvar upp så att de alltid har bra spets
* två stycken örngott med jolly roger på samt att det står "Godnatt pirat" under dem.
* en disktrasa med texten "Att diska är inte riktigt min grej"

Detta är varför min familj är bäst!

Av älskling fick jag spelguide till Jade empire bara för skojs skull, en Darth Vader-bobble head att ha bredvid min stormtrooper på jobbet, en parfym jag har tittat på länge länge men aldrig vågat köpa riktigt och Stolthet och fördom med zombies.

Som en bonus fick jag även ett antal paket med kola-te av Patricia idag även om jag var för dum för att förstå att det var en present först. Heh, jag må verka intelligent men jag är även väldigt trög emellanåt.

Att fylla år är däremot något som jag har lagt ned de senaste åren, jag bjöd närmaste släkten på fika eftersom de bjöd in sig själva innan jag flyttade nedåt i Sverige där jag gav upp sådana intentioner så alla presenterna är väldigt uppskattade.

Annars knallar det väl på eller något, jag gjorde ett smycke i förra veckan som jag ämnar lägga upp på deviantart för den som är nyfiken.

torsdag 1 april 2010

Första april

Jag har aldrig varit speciellt road av att lura folk just på den här dagen och jag kommer troligen inte att bli mer intresserad av det heller.

Själv är jag väldigt lättlurad men det är för att jag är naiv att tro att mina vänner inte skulle lura mig i onödan och jag blir nästan lite sårad på kuppen. Inte varje gång förvisso, det beror lite på vad skämtet gäller men när de blir utstuderade så är det absolut inget roligt i det alls.

Som den gången när en nära vän svarade "Det finns ingen uppföljare till den filmen." med totalt gravallvarlig min och han fortsatte även med det ansiktet medan jag tvekande började förklara handlingen på filmen och till slut började tro att jag var galen. Jag gick på det så totalt att jag nästan började gråta.

Så, nej. Lura mig inte idag eller någon annan dag, tack.