onsdag 31 mars 2010

Trollet är här

I ögonvrån ser jag henne, hon står där och stirrar på mig med svart blick som mäter mig från topp till tå. Jag vet vad hon vill, jag vet vad hon styr mig mot och även om hon aldrig kommer att lyckas så får hon mig att vackla.

Vid spegeln stannar jag och ser henne bredvid mig i glaset, hon nyper i mitt skinn och det som är under och skrattar sedan rått åt mig så att spegeln börjar att spricka. Hon är där när jag ler mot mig själv och slår raskt undan mina fötter så att jag inte minns varför jag ens log från början.

-Varför skulle du vara bra? Varför tror du att du är något? Du är inget! INGET! Du är en vidrig människa, titta bara på dig i spegeln, ser du inte allt äckligt som sitter under skinnet på det, varför äter du den där konfektbiten? Du förtjänar inte ens att äta en morot! Ja, just det. Skäms! SKÄMS! Lås in dig, vräng ut magen tills allt är borta, få bort allt, allt!

Jag hatar henne, hatar att hon begränsar mig och får mig att skämmas för att jag gör utsvävningar ibland. Mitt medlemsskap har gått ut och senaste tiden har varit dålig vilket jag är medveten om men jag kan inte få balans för jag vill inte. Jag hatar att äta allt det där man borde, hellre äter jag något litet som innehåller massor med kalorier så att jag slipper att äta resten av dag. Bortblåst är det att jag faktiskt har tränat två gånger i veckan i fyra veckor (förutom i måndags, men idag skall jag iväg) och att det faktiskt gör nytta även om det inte är en biljett för allt.

Jag vill rensa bort alla troll och monster där inne, jag vill få bort den stora skammen jag får av att gå på en lunchbuffé eller att ta en portion av något jag inte riktigt vet vad det innehåller. Jag vill få bort den tjuriga rösten som säger att jag fanimig visst får ta två gånger eftersom den förstör hela måltiden. Jag vill lära mig måtta, jag vill kunna äta något ensam en fredagkväll utan att det skall resultera i okynnighetsätande. Mitt sätt är att minska ned, minska ned valen och tyvärr även minska ned på mängden vilket biter mig i ändalykten i sluttampen. Kanske borde jag gå på samma sak som de forskare som tror att man lever längre på tusen kalorier om dagen och yrka på det? Då har jag i alla fall en giltig orsak.

Blä. Mantrat går inombords. Om och om igen. De där jeansshortsen med hängslen jag har vill jag komma i igen, nej, jag SKA kunna ha dem igen. Jag kan inte slänga dem, jag vill inte slänga dem! En handfull gånger har jag använt dem och jag vill ha dem men som det ser ut nu så ser jag ut som en sådan där ignorant tonåring som inte vet sin egen storlek och jag vet att det gör ju inte saker och ting bättre.

Nej. Blä. Ingen idé att säga mer, det gör bara alla förbannade.

måndag 29 mars 2010

Blandade funderingar

Jag hörde ett lösryckt samtal om några självmordsbombare i dag och en lösryckt mening var "..två kvinnor. Så hemskt!" och eftersom jag vaknade upp med en gnutta av aggrofyllo (ett aggrofyllo utan sprit är ju ännu värre!) så började jag irritera mig på det. Kvinna, man, potatis, potäter. Vem fan bryr sig om vad generna har bestämt sig för när det finns ett väldigt simpelt ord för dem.

Idioter.

Se, så lätt det var! Könsneutralt och simpelt så att alla förstår!


Idag gjorde jag mig själv stolt på jobbet, en sådan där stolthet som troligen kommer att hålla igång mig en liten stund till faktiskt. Innan det nästan obligatoriska måndagsmötet satt jag och funderade på om jag skulle utmana ödet och lufta min strupe en aning och efter en stunds dividerande med mig själv så kom jag fram till att jag fasen skulle göra det.

På vårt jobb så är vi alla anarkister, regler är ibland något som inte följs om de inte faller oss i smaken och vi är likt barn som måste bli ibankade saker och ting om och om igen för att det skall fastna. Vårt stackars skyddsombud har för ett bra tag sedan bestämt att inga mp3-spelare skall nyttjas när man är i sliprummet vilket alla det berörde höll med om att det var en bra idé. Men, som med allt så måste det tjatas och tjatas och hur mycket man än tar upp allt på möten och säger det offentligt så är det alltid någon som lyckas missa informationen.

Jag tycker det är förbannat dåligt att man ignorerar ett skyddsombud som faktiskt sätter regler för allas säkerhet, de är även förtroendevalda och om man inte har förtroende skall detta problem tas upp med denne. Så jag började undra om alla hade förtroende för skyddsombudet och tog sedan upp om denna nonchalans över regeln angående hörlurar och uppenbarligen var vi bara en handfull som hade riktigt uppfattat att det inte skall finnas musik i sliprummet. Efter några ordsvador från mig så tror jag faktiskt att alla har tagit del av informationen samt att jag även hoppas på något dåligt samvete hos alla över hur dåliga vi har varit på att följa detta. Jag säger vi för jag tänker inte säga att jag är det bästa barnet i kullen som kan slänga första stenen för visst har även jag slarvat med lurarna även om detta slarv har varit i verkstaden.

Vilket för mig vidare till nästa punkt som togs upp, musik i verkstaden. Vissa hade uppfattat att regeln med hörlur även skulle gälla i verkstaden (något som jag påpekade lite svagt som en fotnot om att det vore trevligt men min röst har en tendens att ignoreras, i alla fall känner jag att det känns som så.) men musik har fortsatt att skvala från olika hörn och kanter. Det var vid det här läget som jag hade någon sorts hybris över att jag var så duktig på att få min röst hörd och jag blev faktiskt riktigt irriterad när termen diktatur började användas i liknelse med jobbet. Här höjde jag nivån och skärpan en aning samt påpekade att jag mycket väl vet att min musiksmak är i minoritet och därför har jag börjat nyttja hörlurar och att jag troligen inte är den enda som störs av att olika ljudkällor blandas till en sörja. För att lätta upp det lite så lade jag skämtsamt till (även om jag faktiskt inte skulle ha något emot det) att de skulle kunna sätta mig i ett rum där jag kan tjura i fred.

Hur som helst, jag fick min röst hörd och jag tror faktiskt att budskapet gick fram ordentligt. En trevlig känsla må jag säga plus att jag inte tycker om att andra behandlas respektlöst.

Så, för att vara lite osvensk och använda låneord: Yaay me!

Nu skall jag återgå till att konvertera in mina lagligt köpta skivor av ett av mina favoritband, ringa min älskling samt avrunda med att se resterande del av Gilmore Girls-avsnittet jag började titta på innan jag fick en plötslig bloggar-klåda.


Jag har även packat två lådor, det ni!

onsdag 24 mars 2010

Den kommande flytten

Jag har massor med saker jag borde göra. Som att packa ned i lådor och släpa med mig minst en om dagen till jobbet och parkera dem där så länge för att minska flyttlassen när det väl är dags. Beställa adressändring är ju ganska trevligt det med. Ringa till den nya värden och undersöka om jag får flytta in på fredag istället på lördag borde också tas itu med.

Jomenvisst. Så atteee... Mycket att göra. Lite motivation.

Samt att jag verkligen inte riktigt känner mig motiverad för att flytta närmare den där staden för det verkar ju bara hända elände där just nu. Fast, om jag skall vara lite morbid, så verkar det vara en ypperlig plats att börja vårda min galna sida om jag skulle ha en sådan för här kan man komma undan med det mesta och om det inte fungerar så finns alltid den slutgiltiga lösningen.

Kanske skulle jag låta min chef flytta in där istället, han är mer positiv till det än jag. Hah.

Istället för piller

När jag känner mig sämre än vanligt så läser jag detta och då känns saker och ting bättre igen.

tisdag 23 mars 2010

Sötningsmedel ÄR skadligt för kroppen

I alla fall om en burk med Hermesetas attackdyker från kylskåpet med siktet inställt på din högra underarm, det kommer att resultera i ett vackert blåmärke inom någon dag eller två.

söndag 21 mars 2010

Slutet på en era

Det finns en grupp på facebook för de som har gått i Mjölby och det var därifrån jag fick denna länk.

Sorgligt på många sätt men det var dags, det har varit dags länge nu. Det skall bli intressant hur många som kommer att skälla på mig för det inlägget jag skrev i gruppen (hoho) men jag står för varenda ord.

Min tid på Dacke var bra och jag ångrar verkligen inte att jag gick där. Saxat direkt från ansiktsburk -förlåt- boken:

Egentligen borde de ha lagt ned skolan INNAN den förlorade ryktet. När jag började i Mjölby så gjorde jag det med inställningen att detta var något jag gjorde för min egen skull och inte med intentionerna att faktiskt få ett jobb. Den informationen om att nästan alla får en anställning efter utbildningen är ren bullshit och det gäller mestadels att ha kontakter på rätt ställe för annars har du inte en chans i helvetet.

Jag minns en tid när alla som gjorde gesällen på skolan blev godkända och det faktiskt fanns lärare som inte började tröttna på att eleverna betedde sig som snorungar (ja, alla är med största sannolikhet inte det, det finns förhoppningsvis många som brinner för yrket utan att bete sig som små valpar.) Ett yrkesbevis för ett yrke med så lång historia som guldsmide faktiskt har införskaffas inte på ett och ett halvt år och KY-utbildningen i sig är faktiskt ett skämt. Hur stor procent arbetar som guldsmeder så här i efterhand egentligen?

Smycken är en trend nuförtiden, släng en sten i en folkmassa och den som ropar "AJ!" har troligen gått en smyckeskurs. Det börjar vattnas ut och det är inte många som vet vad silversmide faktiskt är. Jag må låta bitter och negativ men den senaste tidens urartning av skolorna är ledsam och jag är glad att jag har den ålder jag har så att jag faktiskt fick en rejäl utbildning.

Mina minnen från skoltiden kommer jag alltid att vårda ömt eftersom tiden i Mjölby var det som formade mig och lärarnas ord ekar fortfarande i bakhuvudet emellanåt när jag sitter på mitt arbete. Däremot är det tyvärr dags att gå framåt i utvecklingen och jag tror tyvärr inte att det finns plats för vare sig gesäll eller KY-utbildning guldsmed numera.

Jag höjer ett imaginärt glas för alla tidigare guldare och vi kan gemensamt minnas våra lärares ansiktsuttryck när man sade ett visst namn: Efva Attling.

torsdag 18 mars 2010

Det är tur att jag inte är galen och rik

Allt det jag skulle kunna hitta på. Oh, så trevligt tillfredsställande!

onsdag 17 mars 2010

Overload ERROR

För mycket idéer i huvudet, ett smycke där, en idé till ett annat där, ett ögonkast på något som ger mig inspiration där. Överallt ser jag saker som jag omedvetet vill omvandla men tankarna arbetar i flera lager så jag kan inte sålla ut dem utan det blir ett sammelsurium som jag inte kan sålla från och istället så blir jag frustrerad eftersom det inte blir något alls av det.

Jag vill skapa! Nu! NU!

Vissa är skissade och nästan färdiga till att omvandlas till något tredimensionellt, andra planer är just bara planer, några är nästan uppritade i huvudet men jag kan inte få ned det på papper.

Jag är en infallsarbetare när det kommer till mina saker, jag kan inte planera utan jag får en spontan idé och har jag inspirationen så går det snabbt så inihelsicke och så är det färdigt.

Mitt Enterprise? Tog inte lång tid i effektiv arbetstid, det knöligaste var bara att rita upp det så jag kunde få ut det på plåten men arbetstiden utövades som jag brukar. Tunnelseende mot målet.

Irriterande faktiskt, för det känns som om jag har konstnärsfasoner när det kommer till smycken. Men det är något som håller mig bakåt faktiskt. Dels är det att det är inte många som faktiskt kan tänka sig att betala för mina saker plus att jag blir så fäst vid det mesta jag gör att jag knappt vill skiljas från dem.

Ända sedan jag började skolan så visste jag att jag troligen aldrig skulle vilja ha ett eget företag med målet att leva på det eftersom det skulle betyda slarv, massproducering och livsleda. När något byts till måsten så tappar jag intresset och jag vill inte att en av mina få livbojar skall besudlas.

Så, jag måste hitta en rik gubbe (efter djupa förhandlingar med min älskling), charmera honom och sedan se till att han dör så att jag kan ärva pengarna. Jag och alla andra det vill säga.



Varför kunde jag inte ha fastnat för akvarell istället? Mycket billigare och mindre utrymmes- och verktygskrävande.

tisdag 16 mars 2010

A little sumthin' sumthin'

En hundra år gammal text som jag skrev (se datum) för hundra år sedan. Det är lite väl korthuggna meningar men eftersom jag är en infallskrivare så är det sådant man får ta. Smaklig lästid.

Kretsprostitution
2007-01-07 23:29:00

Längst inne i hörnet i spelhallen hittar du mig. Jag är där jag alltid har varit i min repiga plexiglasbox, hänger på min galge som en gammal klänning. Min kropp skiner som kvicksilver i det matta skenet från arkadmaskinerna och du kan inte låta bli att komma närmare. Jag ser ut som en mänsklig varelse, med undantaget att mitt huvud lutar med en onaturlig vinkel åt sidan och ögonen är svarta utan vare sig iris eller pupill. Mina ögon är alltid så uttryckslösa, de är inga själens speglar. Så du vet aldrig om jag tänker.

Om jag tänker.

Sladdar skjuter ut från min nacke från stora fula kopplingsbultar och vidare in i en liten hårddisk där allt som är jag finns, det som gör mig till den jag är även om jag må vara en gammal ouppdaterad maskin. Men det är det som du är ute efter, det gamla och oväntade, klarar jag en gång till eller kommer mina kretsar kortslutas?

Vid myntinkastet finns en variation av knappar med små texter för att du ska kunna forma mig till det du vill ha allra mest för stunden. Ett hologram klär mig i det från dina drömmar, bara du formar tanken. När du väl stiger in i min bur kommer plasten svartna runt oss och ingen ser in i vårt privata himmel eller helvete. Skärmarna formar sig till det du vill ha. Till dina vildaste drömmar, till dina mardrömmar om så önskas. Jag kan kyssa dig, röra dig, bita dig, mörda dig, skära dig, skratta med dig, värma dig. Ja, allt du vill.

För jag är allt du vill ha.

Jag kan rida dig bort till extasen eller klösa ögonen ur dig även fast jag bara hänger på min galge för när du stiger in till mig släpper lagarna och jag kommer till liv. Mina fötter nuddar golvet återigen medan mynten rullar ner i insamlingsfacket, kretsarna ställer om mig till det val du gjort. Mina läppar blir varma och andedräkten ger dig gåshud i nacken. Låt dina händer utforska min kropp som är det du vill ha. Jag kan vara perfekt, jag kan vara full av skavanker, jag kan vara vacker, jag kan vara motbjudande.

Jag är allt du kan drömma om.

Låt verkligheten virvla bort med din egen automatiska dröm, din cybernetiska hora som gör allt du säger.

För det är just det. Jag är allt du vill att jag ska vara men inget mer. Min programvara är ouppdaterad och jag är förutsägbar. Jag är en nickedocka och gör det du säger utan att blinka, utan att tveka. Utan att en enda gång få en skiftning i mina svarta ögon, de glänser aldrig av tårar om inte DU har programmerat det.

Så för varje gång slocknar lystnaden mer och mer i dina ögon, du stoppar tillbaka mynten och backar bort från hörnet där jag står. Den metalliska glansen från mitt ansikte lockar dig inte längre. Läpparna har inte längre något att ge, för du vet redan vad du har fått.

För jag var allt du kunde drömma om.

Men inget mer.

Arkadhallens ägare sätter gaffeltrucken under min box och jag känner tillvaron skaka till. Du tittar på från en av de nya hjälmarna där du snart ska drömma dig bort. För all teknik förnyas och allt blir föråldrat. Du kommer se mig ligga på soptippen med sprickor över mitt yttre skal. Bakhuvudet upprivet för att de ska kunna komma åt det lilla guld som finns på kretskorten och sladdarna är avgnagda av råttorna som finns överallt.

Men sänd en liten tanke till mig på vägen, till det jag en gång var. Till det jag en gång kunde ge dig, till det som jag en gång uppfyllde.

Du minns väl gången i Venedig? Där vi satt i gondolen och du kysste mig efter att du sade att du älskade mig. Kommer du ih...

..Systemfel

...Minne korrupt

....Omfattande klusterfel

.....Omstart? Y/N?

180

Jag slutade arbeta för tre timmar sedan.

Varför sitter jag då kvar här i brist på annat när jag lika gärna kunde sätta mig i bilen, åka "hemåt" för att krypa ned i sängen med hörlurar och mitt ds?

Bra fråga.

Jag önskar jag hade ett svar.


Men det är väl dags i alla fall, vem behöver ett liv?

söndag 14 mars 2010

Copyright? Vad är det?


Det är lika bra att tjata på alla tänkbara ställen om hur förträfflig jag är när det kommer till smycken.

Social krets

Jag hade ett långt telefonsamtal med storasyster igår om både det ena och det andra, om livsval och allt sådant där. Något vi diskuterade var sysselsättning på din fritid.

Skaffar man sig vänner så blir man automatiskt lycklig, ungefär så skulle man kunna säga om jag sammanfattar grovt saker jag har blivit tillsagd under mina möten med vården de senaste veckorna. När jag säger att jag inte trivs i Varberg så brukar följdfrågan vara vad jag gör med min fritid varav jag svarar att jag inte tar mig speciellt mycket för vilket då får mig att låta som om jag ISOLERAR mig.

Fel, fel, fel. Jag har vänner här, det är bara en bonus att jag faktiskt arbetar med dem. Att behöva tråla runt efter fler vänner skulle bara kasta mig in i en dålig spiral av att jag inte hör av mig till dem, inte träffar dem plus att jag faktiskt vill ha tid till mig själv.

Genom alla åren så har jag varit en enstöring vilket inte har bekommit mig det minsta, jag tycker om att sällskapa med mig själv faktiskt. Jag må tycka att jag är både tjock, korkad, elak, dålig plus alla andra adjektiv av dålig karaktär jag belönar mig själv med men jag trivs faktiskt i mitt eget sällskap till syvende och sist. (Jag tycker om det där uttrycket, jag har aldrig använt det men jag läste det i en text igår och kom fram till att jag inte har en aning om vad syvende är men det är fint med uttryck)

Varför måste sysselsättning vara lika med lycka? Vad är det jag har missat? För så som jag resonerar att om man mår så pass dåligt att man måste göra saker och ting hela tiden så är det nog dags att gå i terapi på riktigt istället för att fly undan problemet. Visst, att rensa huvudet och slippa sitta med dåliga tankar är något jag gör också men jag är inte så dum att jag drar in andra i den ekvationen då utan då rider jag ut vågen alternativt faller ned i träsket och tar itu med det då.

Det roliga är att även om jag mådde tipp topp (kodord för det motsatta) innan jag bytte landskap så gjorde jag troligen mer på fritiden då än vad jag gör nu men jag mådde fortfarande dåligt. Betyder det att jag måste öka min sysselsättningsgrad mer bara för att jag inte trivs? Varför måste jag börja TYCKA om saker bara för att det skall vara så? Lägg nu in den där lilla rösten från priset som inte vill lägga sig här.

Som vanligt så förvrängs tankegångarna så fort de förvandlas till text istället för den klarhet jag har när jag tänker på det.

Som min syster lade det så fint så tyckte hon att det lät som att jag är besatt av vad andra tycker och jag kan inte göra annat än att svara jakande på det. En stor grundpelare i mitt tankesätt är att göra som MAN SKA vilket kanske inte alltid är samma sak som jag vill. När psykologen sade att det är jättebra att jag klarar av att arbeta heltid tyckte jag var helt orimligt för vad skulle jag annars göra? Man SKA arbeta och förtjäna sitt uppehälle, vad skulle annars hända? Man SKA klara av att göra det också för allt annat är dåligt. Detta är inget jag tillämpar på någon annan än mig själv utan det är jag som måste göra allt detta. För att man SKA.

Ett härligt dilemma som försätter mig i trevligt trångmål och på så vis förstör mycket av framtidsdrömmar och önsketänkande. Allt jag vill göra sätter jag i logiskt perspektiv där de snabbt förkastas för att de inte går att leva på. Uppmaningar om att jag borde skriva något och ge ut har jag fått från åtskilliga personer men vad tjänar det till när det egentligen är en piss i havet och att drömmen om att få en bok i tryck har blivit våldtagen av informationsvärlden tills den försvann.

Så är det med allt. Jag ser bara problemen, mest de ekonomiska. Jag är livrädd för att inte kunna klara av mitt uppehälle vilket låser mig från allt det som jag skulle kunna bli. Fånigt, jag vet.

Mina drömmar om att börja studera igen blir allt starkare efter maraton med Gilmore Girls, tänk att få gå på ett college med bibliotek överallt, att få lära sig saker igen. Det är inte bara ett sätt att slippa härifrån men tyvärr så styrs jag återigen av mitt tankesätt att man inte SKALL GÖRA SÅ. Ett jobb är ett jobb är ett jobb.

Håhåjaja. Det är härligt att leva. Åter en sak som syster och jag pratade om, döden. Min syster förklarade hur hon klarar av att prata om den och jag började fundera på hur jag tänkte på den. Ja, ja. Det är bara hundra år till pensionen och då börjar kroppen åldras och sluta fungera. Det är så det fungerar. Så man skall göra. Födas, växa upp, börja arbeta och under tiden äta, sova och gå på toaletten. Det finns mycket vackert där i mellan men egentligen så är de ganska futtiga i min värld.

Jag har sovit riktigt illa i helgen förresten, har nog vaknat en tre gånger varje natt och det obehagligaste var den senaste natten när jag är helt säker på att jag vaknade av att något trillade ned. Troligen var det att jag drömde ljudet men det blir så mycket obehagligare när jag har hört spökhistorier från grannarna, min cd-spelare har hållit mig sällskap mycket den här helgen.

fredag 12 mars 2010

Tiara

Lunchen intogs idag på Den gyllene måsen (en gång trodde jag faktiskt på allvar att det var en ny restaurang i Varberg, jag har mina korkade stunder) och en stund efter att man hade kommit tillbaka till jobbet så kom jag på att jag hade haft på mig en av mina jobbtiaror dit vilket jag sade till en av mina matkumpaner. Hon sade att hon inte ens hade tänkt på det samt något som var rart, det är inte ordagrant men ungefär:

"Ja, det hade du ju! Jag tänkte inte ens på det, det är ju Alv. Hade någon annan haft det hade jag nog tisslat om det men när det är du så är det Alv."

Det sådana små stunder som gör att jag känner mig som en värdig levande varelse.

torsdag 11 mars 2010

Ett gott dagsverke

Arbetsmässigt gick det trögare än den takt det tar för en dinosaurie att bli ett fossil, morgondagen kommer att startas med en rejäl nedlortning.

Efteråt gick det betydligt mycket bättre, efter dryga tre timmar så hade jag tillverkat Arwens smycke och jag måste säga att jag är riktigt nöjd med resultatet. Nu ligger den och skramlar runt i trumlaren så förhoppningsvis är den blank tills imorgon så jag kan peta i en sten samt ordna till öglan på den. Och jag tror allt att den kommer att falla sin blivande ägare i smaken.

En liten tanke bara så där...

Här runt omkring mig florerar en stor portion av självgodhet (jag är även inblandad i den så jag pekar fingrar åt mig själv med) om att det är något vääääldigt speeecieeeellt med att vara guldsmed.

MEN! Om man skall bena ut det till vad det egentligen är så är det faktiskt inte speciellt häftigare än en frisör, en skräddare, en grovsmed, en krukmakare eller vad som helst som har med hantverk att göra. Det som skiljer och som gör att man sätter sig på en djävla pedistal hela tiden är att det man arbetar med är så inihelvete dyrt att snåltarmen skriker när något skall beställas. Många av de andra yrkena jag radade upp är precis lika fascinerande som det jag själv utövar bara det att det är lättare att tillgå (de flesta det vill säga) och då är det helt plötsligt inte lika häftigt. En symaskin finns i nästan varje hem (grovt draget) och släng en sten så kommer troligen en frisör att ropa "aj!" när du träffar denne.

Inte en chans att jag skulle våga sätta saxen i någon annans hår eller börja klippa i massor med dyra tyger efter mönster!

Så varför får man ett moln av smug (ni som har sett South Park vet vad jag talar om) runt sig? Varför hör man saker om att man minsann är guldsmed och ingen reparatör och att varför skulle en guldsmed vilja stå och packa paket? Inte fan vill en mikrobiolog från Indien stå och torka gamla människors avföring när de kommer till Sverige men jag tror då inte att de knorrar mer för det.

Jag borde komma ned från mina höga hästar snart och göra något med mitt liv. Jag kanske skulle börja att yngla av mig barn och bli vitt slödder istället för då kan jag sluta att hänge mig åt önskedrömmar och alla dessa borde-skulle-måste som tar över allt annat.

Det där diagrammet spökar i mitt huvud och jag kommer troligen inte att ta förslaget att boka en tid för att bena upp allt för jag är så förbannat trött på att bli tillsagd att jag tycker fel och att jag inte är rimlig och att jag borde bestämma mig. Barnsligt, jag vet. Det är bara det att varenda gång jag blir motbevisad om att det jag tycker är trivialt så kan jag inte göra så som man borde; pusta ut och tycka att det var skönt att det inte var något större. Istället skäms jag över att jag är så förbannat dålig så att jag inte förstod det innan.

Härligt.

I helgen så skall jag städa i eländet och på så vis ta en hel generation av dammråttor av daga. Sedan skall jag även sätta mig och titta i den där universitetskatalogen som jag fick för veckor sedan men som jag inte har orkat att ens ta av plasten på. Jag vill bort, jag vill hem, jag vill inte finnas, jag vill finnas någon annanstans, jag vill sluta andas, jag vill sluta ha allt detta i huvudet, jag vill inte längre. Vill inte. Vill inte. Orkar inte.

Men, men. På med masken. På med neutraliteten, skaka av allt, tänk inte på det för då blir det värre för det är som tidigare påpekat bara trivialiteter som jag uppenbarligen älskar att martyrisera mig med. Jag tror inte ens det är ett ord, jag borde bli en ordsmed istället och komma på alla dessa ord som ingen annan använder.

Jag borde åka in och hämta ut receptet. Jag vill inte, jag orkar inte, jag bryr mig inte.

Men ta dig i kragen, kvinna!

Det är väl egentligen så man kan summera allt.

Trehundra kronor senare så förklarar psykologen att man har en släng av borderline personlighetsstörning vilket är den psykologiska världens förkylning. Eftersom jag inte är speciellt orienterad i den världen så kom det som en trivsam överraskning att det är kriterier man måste uppfylla för att diagnostiseras med den så det är inget permanent vilket i och för sig är bra. Däremot är det lite löjligt för egentligen borde ju folk kunna ha den men att de kontrollerar.

Anyways... Det började pratas om det de har att erbjuda om det ens finns plats och det är DBT-behandling vilket är två besök i veckan, intressant att försöka pyssla ihop det med att arbeta plus att det inte ens är säkert att jag får plats i den eftersom de tar mer akuta före. Jag får veta det om ett par veckor när alla andra samtal är färdiga med andra nissar.

Däremot så kom jag då in på att jag vill flytta hem och så drogs sådant upp plus ett exempel på att bena ut saker och ting och inte låta känslor eller förnuft styra utan den "vishet" där känslor och förnuft överlappar. Visst är det härligt med psykprat? Yay! Så jag fick som en sorts hemläxa att stolpa upp positiva och negativa saker med Varberg kontra hemma men jag gillar det inte. Visst är det rätt sätt att göra på det sättet men ju mer man stolpar upp desto mer skäms jag bara över allt.

För som hon så fint sade det att om jag bestämmer mig för att stanna kvar så måste jag se till att trivas här istället för att sitta som en martyr vilket visserligen är sant men jag HATAR att behöva passa in. Jag HAR VERKLIGEN INTE LUST att börja lära känna nytt folk och fylla min vardag. Jag vill inte! Det må vara barnsligt men så är det som jag känner för stunden.

Återigen så tappar jag sugen och jag vill sluta knapra de där förbannade tabletterna och börja bete mig som folk istället, jag är trött på att inbilla mig att det är fel på mig och istället bara nöja mig med vad jag har. Men jag vill inte nöja mig! JAG VILL INTE rota mig här! Jag VILL INTE fastna på samma arbete i resten av mitt liv, jag vill utbilda mig, lära mig nya saker, göra nya saker. GAH!

Men då kommer vulcanen in mig och börjar vara logisk samt prata om pengar och allt det där och sedan är det kört.

Bah.

BAH!

Jag är så less på allting. Det känns som om jag inte har gjort annat de senaste åren än att ta viktiga beslut, bestämma och styra och ställa (visserligen är det ju faktiskt så att vara vuxen) och jag är trött på att höra hur lätt allt är egentligen när jag tycker att det fanimig inte är det. Det är lätt, jag vet. Antingen flyttar jag eller så stannar jag. Easypeasy.

Men så har vi det där med familj och kärlek. Jag hatar att åka nedåt med blödande hjärta då jag tvingas stänga av för att inte bara lägga mig ned och sluta andas. Samtidigt vet jag lik förbannat att kärlek betalar inte räkningarna, vulcanen igen.

Jag har nu premiärduschat inne på min halvfärdiga toalett. Nu måste jag verkligen börja städa här. Livsleda, livsleda, livsleda. Men inget aktivt självmordstänkande. Japp, det är jag det. Feg. Japp japp.

Till arbetet.

onsdag 10 mars 2010

Jomenvisst

Nu har jag kommit fram till en sak, större delen av mitt liv är som en dröm. Inte en sådan där underbar dröm eller en mardröm utan bara en dröm. Den enda skillnaden är att jag inte kan göra något av allt det bra som jag kan i drömmen. Ingenting. Nästan mindre.

När jag åker härifrån så vaknar jag och sedan tillbringas helgerna i det där härliga tillståndet när man just har vaknat och ligger kvar i sängens värme. När jag åker nedåt igen så är det som att behöva tvingas upp i ett kallt rum. Fast jag egentligen somnar om och drömmer.

Knepigt.

onsdag 3 mars 2010

Bah

I dag hade jag mitt andra besök hos piskologen och jag känner mig mest bara modfälld. Den här gången gick vi igenom en massa frågor och det blev massor med cirklar på två fält.

Ett är det där klassiska. Som ALLA verkar slänga sig med. Som går att likna med en förkylning.

Det är så förbannat svårt, när skall de kunna uppfinna den där sladden som de kopplar in i hjärnan istället? Att försöka bena ut hur mitt humör svänger är tämligen svårt eftersom jag är så van (eller, relativt) vid hur jag själv är på insidan att jag ibland inte ens tänker på det.

Och vad skall man kunna göra åt det egentligen? Nästa vecka skall vi diskutera vidare lite eftersom tiden rann ut även denna gång och vad man sedan skall göra åt det och vad kan man göra? Jag kan ju uppenbarligen inte kontrollera det utan helt plötsligt så rinner allt över och så sitter jag där i smeten igen. Inga förvarningar, inget alls. Skall jag knapra piller resten av livet för säkerhets skull eller vad skall man göra?

Ja, ja.

I dag skall jag bjuda på nyponsoppa med vispad grädde och mandelbiskvier till.



Jag saknar min familj och vänner. Jag vill bort.

måndag 1 mars 2010

Förankring

Just nu känns det som om jag är en heliumballong nedtyngd av diverse olika saker som gör att jag inte tar mig någonstans.

Ibland vet jag inte ens vad det är som håller mig nere och vad som håller mig kvar.

Det jag fokuserar på är en strimma hopp i form av en dam som faktiskt verkar veta vad hon talar om för en gångs skull. En liten gnutta livräddning i att bena ut saker och ting, kanske få svar på saker och även om det inte finns lösningar så kanske förklaringar.


Men här biter hopplösheten mig fast med trubbiga tänder som borrar sig igenom tyget tills det når köttet. Jag orkar inget. Jag vill inget. Jag arbetar, sover och skäms över att jag inte klarar av mer än det och jag skäms över att jag inte verkar ha någon anledning till varför jag inte orkar.