torsdag 25 februari 2010

Liebe Libris

Efter dagens arbetsinsats så lockade jag med mig en partner in crime och åkte till bokrean som jag sent upptäckte igår att den skulle gå av stapeln. Det måste ha varit det virrigaste upplägget jag har varit inne på men det är alltid trivsamt att snurra runt bland bokstaplar och botanisera även om årets avdelning för fantasy var det sorgligaste jag har varit med om någonsin. Det var fem titlar om jag inte minns fel, FEM! De var även inklämda bredvid humor med en handskriven skylt som om de kom på i sista minuten att fantasy fortfarande är en kategori.

Jag och Madeleine virrade runt och krånglade oss förbi folk som stod i vägen eller knäckte bokryggar tills vi kom ut efter en knapp timme med varsin påse. I min plastkasse fanns det två små faktaböcker om världens ubåtar och en med stridsfordon. Samt ett uppslagsverk över pistoler, revolvrar och maskinvapen, Det okända av Clas Swahn, en okänd Anne Rice-bok (Lestat! Lestat! Woooh!) och en fin bok om flygplanshistoria med tygpärmar. Utöver det köpte jag mitt första brevpappersset med pirater på och ett rutigt block med Svampbob fyrkant på för att man blir glad av det. Sedan var det inte så mycket mer med den rean.

Eftersom jag är kungen av övertalningar så lyckades jag även få fikasällskap genom att muta med skjuts hemåt och en timme på Blå Dörren förflöt fort.

Nu blir det att packa för helgen om tågen behagar gå relativt normalt och sedan krypa ned i sängen med hörlurar och ds för i morgon skall jag (förhoppningsvis) hem!

onsdag 24 februari 2010

En utmaning

Jag fick en utmaning från Susanne och även om jag inte orkar kopiera allt så kan jag väl försöka komma på sju saker om mig. Däremot blir det svårt att komma på sju saker jag inte har pratat om redan.

1.
Jag hade senaste gången jag räknade över hundra par underkläder. Många är bortrensade numera men uppenbarligen kör jag på taktiken att köpa för många så jag slipper tvätta. När jag börjar se botten i den lådan så har jag ett Kebnekaise av smutstvätt.

2.
Jag drar mig fruktansvärt mycket för att ta mig ut på sociala sammankomster och jag har genom åren kommit med idiotiskt dåliga ursäkter eftersom jag tror att ingen godtar "Jag har ingen lust" utan istället självklart går på dåliga lögner i stil med att jag inte har tvättat på länge och att det är JÄTTESVÅRT att få en tvättid. Har nog visserligen aldrig kört med den men det är i den stilen. Börjar visserligen bli bättre på det men jag går helst bara ut med folk jag känner men där slår en annan sak in istället som inte hör hit.

3.
Hur mycket jag än borde förstå av saker och ting med hjälp av mina egna upplevelser och närståendes så har jag fortfarande den pinsamma rösten som vrålar i mig när jag hör folk gå sjukskrivna hemma och det är "KLIPP DIG OCH SKAFFA ETT JOBB!". Det är ganska pinsamt faktiskt. Skulle kunna brodera ut det här i timmar men tro mig, jag skäms.

4.
Jag är beroende av pusselspel, det går i vågor men sedan är de alltid där och förföljer mig. Jag har kommit på mig själv att se Zoo keeper-bitar i badrumsgolvet och har även suttit och börjat kryssa mellan byggnader när jag har åkt tåg i sann Picross-anda.

5.
Jag blev guldsmed av en slump, eller ett infall. Jag satt hos syokonsulenten på Alléskolan och utbrast plötsligt att jag ville bli silversmed. Ja, även jag har en gång använt denna felaktiga term och den bjuder jag på. I alla fall var det ett rent infall som gjorde att jag sedan sitter här snart tolv år senare och är det.

6.
Jag skäms för större delen av min barndom, inte för uppväxten i sig men den roll jag hade i skolan i mobbningssammanhang och allt runtomkring. Jag kommer alltid att skämmas över det och att jag en gång i tiden var så vek att jag ändrade mitt drömyrke från brevbärare till delfinskötare bara för att mina kompisar gjorde det. Jag tycker inte ens om de små läskiga kräken, de är bara högljudda, pipiga och korkade som fastnar i nät som är för tonfisk. Kallar ni det ett smart djur? Va? Va? Va?

7.
När jag väntar på folk ute där det finns trottoarkanter brukar jag börja balansera på dem med armarna utsträckta bara för att det gör saker och ting roligare. De bara skriker om att man skall balansera på dem!



Det där tog sin lilla tid, kanske var det någon som fick lära sig något nytt?

Saker att ta på

Jag är en bakåtsträvare, något annat går inte att säga. De som har hört mina åsikter om guldsmedsbranschen skulle skratta och hålla med men det tar jag inte den här gången.

Nu tänkte jag ta itu med skivor.

Min första skiva som jag köpte för egna pengar på den lilla kiosken med roligt godis och begagnade skivor i Hallsberg var om jag inte minns helt fel Take That's skiva Everything changes. Jag minns tyvärr inte namnet på affären men det var ett ställe som man ofta slank in på när det fanns tid.

Cd-skivor var lite spännande då bara för att de var nya och att man slapp att försiktigt lägga på en nål på en stor vinylskiva, jag var väldigt duktig på att få en spasm och råka skrapa till när jag var yngre. Mycket möjligt att det blev någon sorts tvångstanke kombinerat med självuppfyllande profetia, det vet jag inte riktigt.

Efter ett tag började jag däremot sakna vinylskivorna, det där härliga ljudet av knastret eller att lyssna på en sprillans ny skiva och det trevliga ljud det faktiskt är på en sådan. De stora omslagen, pappersfickan som skivan låg i som oftast hade sångtexterna på sig och om man hade tur och det var ett ambitiöst band så kunde det ju vara med en stor bok med bilder och texter. Det är väl en av fördelarna med cd-skivorna, de små böckerna. Med tyngd på små, det hade varit trevligt att se dem liite större än cd-fodralsformat.

Och nu? Nu är det att köpa saker på nätet man inte ens kan ta på. Kalla mig extra gammalmodig men jag vill ta på mina köp, jag vill klämma och öppna, bläddra, läsa texter, titta på bilder, titta på låtlistan och sitta på golvet vid stereon och bara gotta mig med fodralet i handen samtidigt som jag går igenom skivan i spelaren. Inte vill jag sitta vid datorn, betala med pengar som bara är en siffra på mitt konto för låtar som bara är lite utrymme på hårddisken? Jag vill ha saker att klämma på! Precis som bröst så är skivor bäst i äkta vara. Visserligen har jag inte provklämt på ett par silikonbröst men det är alltid roligt att ta med andra liknelser. Någon med silikon som vill låta mig provklämma?

Blev informerad om att bokrean börjar i natt, det har jag totalt missat och visar väl hur närvarande jag är på en skala nu för tiden.

E-bok

Den dagen som elektroniken tar över boken så lämnar jag in en skriftlig ansökan till mänskligheten och konverterar till neanderthalare istället. Det är illa nog att köpa musik utan skivan men att köpa en bok utan boken är rätt och slätt löjligt.

En bok är inte bara en bok, det är en upplevelse, ett intryck, en helhet. Den där doften av nya papper, det svaga motståndet från pärmarna när du öppnar upp den för första gången, ljudet av sidorna när de rasslar mot varandra.

En bok är inte bara en bok, det är en port in till världen den har mellan sidorna, det är en symbol för egen tid där bara du och texten finns, en flykt från verkligheten in till något annat och i många fall något mycket bättre.

En bok kan inte bara vara text på en vit skärm som man skall sitta och peta på (jag HATAR den petande generationen av saker. Jag vill ha KNAPPAR! KNAPPAR!) för hur skall man kunna gosa ned sig i sängen med en klump som behöver minneskort och elladdning? När jag läste Härskarringen så var det en utmaning att hålla den på ett bra sätt för att inte bryta näsbenet om man skulle råka tappa den men om man tappar den så är det "enda" man riskerar en knäckt rygg (rysningar), tillvikta hörn på pärmen (mer rysningar) eller tillknycklade sidor.

En läsare för e-böcker såg jag kosta 1500 i kampanjpris och det är då inget jag skulle vilja släpa runt på i väskan hur lätt och smidig den än är för om du har en bok i väskan och den blir blöt så kan du i värsta fall begrava den men ändå köpa en ny för en acceptabel summa men elektronik är inte bara känsligt utan även stöldbegärligt.

Bah! säger jag.

måndag 22 februari 2010

Periodisk patriot

Olympiska spelen och alla andra sportsliga evenemang är något som får medelsvensken att prompt ikläda sig svenska flaggans färger (varför har inte vi ett tjusigt namn på vår flagga också?) för att hålla på sitt land. När jag var liten så var OS något som var speciellt, det var verkligen endast var fjärde år och inte stup i kvarten som det känns med de futtiga två år som det är mellan varven. Det blandas sommar och vinter och någonstans där så tröttnade jag något fenomenalt på sport.

Är det något jag inte tål så är det allt detta hycklande så fort det gäller landskamper, helt plötsligt tittar ALLA på sport och jublar när väl Sverige vinner. Däremot är det inte lika många som bryr sig om vårt kära land åker ut på en gång vilket jag tycker är riktigt idiotiskt, särskilt nu när landslagen knappt tillhör länderna de spelar för utan medlemmarna åker skytteltrafik mellan idrottsklubbar och världsdelar.

När jag arbetade på Ica så vann hockeylaget något sorts spel med ett M i och aldrig har mina medarbetare tittat så mycket på televisionen som sitter uppskruvad i förbutiken. Själv slängde jag ett öga på den, ryckte på axlarna och konstaterade att hockey är precis lika tråkigt vad det än är det gäller. Jag tog även upp en tanke som jag har haft länge om att varför måste personerna ha så idiotiskt höga "löner"? Borde det inte jämnas ut lite så att inte en person har en årsinkomst som skulle kunna föda ett mindre land? Det svar jag fick var att just DEN personen kanske hade blivit räddad från ett liv i elände på grund utav sitt spelande och jag undrar om det verkligen är något att syssla med för att bli räddad.

Ta en titt på en genomsnittlig elitidrottare och det tar inte lång tid förrän du kan börja spela bingo med alla deras kroppsskydd. Vad jag fick lära mig så skall sport vara bra för dig och om du utövar det så mycket att din kropp inte tål det så är det verkligen inte rätt. Lägg till lite panikångest över att vara bäst (asgamar till fotografer som MÅSTE zooma in på gråtande besvikna sportutövare? Hallelujah! Precis vad gemene man vill gotta sig åt på sidan efter genererad såpa + genererat namn i tidningen) plus olagliga preparat och OJ, vad det låter nyttigt.

Jag tycker om sport i måttliga och valda doser men varför måste det blåsas upp så infernaliskt? Jag tycker om mitt land och kommer troligen att göra det i många långa år framöver men det är jag även om "vårt" lag förlorar med tre-noll. Jag är svensk hela tiden och inte enbart när det går bra för laget eller när det är sportsäsong. Det där med att sport enar? Det tror jag inte ett skvatt på.

Lantligt värre

Jag har nu skottat ordentligt för andra gången i mitt liv, de där småtjafsgångerna genom åren räknas inte riktigt tycker jag nog. En liten gång har grävts fram genom drivorna och jag har pulsat i upp till låren på det värsta stället på grund av snö som samlat sig på hög med hjälp av vinden.

Sak att lägga till på inte göra-listan är definitivt att ge sig ut att åka tåg när det är dags för snökaos men eftersom jag är en korkad person och tycker det är trevligt att bråka med Susanne och Daniel i Lilla Edet (plus en bonus i form av dottern) så var jag inte speciellt svårövertalad. Inte ångrar jag att jag gav mig in i böket men det var väl inte det skarpaste jag har hittat på.

Det är lustigt vad vissa saker kan få fart på maskineriet inom vården, jag har en läkartid hos en piskolog redan på onsdag. Kors i taket! Jag var helt säker på att jag skulle få vänta i hundra år eller bli slussad till Halmstad om jag skall gå efter de tidigare upplevelserna. Däremot så ser jag inte riktigt fram emot att börja om igen med allt för det är precis lika jobbigt som att prata med en farbror polis och försöka att hålla sin historia vattentät.

Låg även ett kontrakt till en lägenhet mitt i smeten inne i Varberg och jag är kluven till det. Visst vill jag flytta ifrån det här eländet och jag tänker positivt genom att tänka på att jag kommer att kunna dumpa bort en del bös så att det blir mindre att flytta när jag väl beger mig hemåt igen. Men samtidigt så blir jag modfälld av det, ännu en flytt, ännu en omgång med att asa saker uppför trappor och försöka få ordning på allt igen efteråt. Ännu en gång måste jag försöka att bona in mig när jag egentligen bara vill vråla rakt ut. Och vad är det som hindrar mig från att faktiskt bege mig av hemåt? Min rena och skära skräck inför det oväntade, att jag inte har en "plan" över vad jag skall göra, över att jag känner det som om jag står komplett ensam i det hela även om jag vet att så inte är fallet. För att jag känner mig ensam i alla beslut och att jag är trött på att oroa mig inför allt, en tillsvidare-anställning (som det så fint heter numera, fast anställning är lika mycket felaktigt som att säga socialbidrag. Inget av dem heter så längre nämligen) är ändå en trygghet och det är svårt att släppa det.

Jag är trött på att vara ensam och att vara så förbannat långt ifrån den som är mig närmast, jag måste hålla en distans för att inte gå sönder helt och jag har nu arbetat upp ett pansar som gör att jag inte faller helt. Jag saknar honom, jag saknar att ha en vardag med honom och jag saknar att faktiskt kunna somna bredvid honom varenda natt. Jag är förbannat trött på att behöva sitta i telefon varje dag för att kunna hålla kontakt för jag tycker inte om telefoner.

Gjorde ett collierlås för första gången sedan 2001 i går, det gick sisådär men helt okej eftersom jag knappt har rört vid det jag gjorde då och för att ha ritat upp låsfjädern från minnet så ser den faktiskt helt okej ut. Att utsmyckningen inte blev den bästa är en annan sak, faktiskt är detta något som jag faktiskt kan tänka mig att sälja sedan om det ens går att få spänst i fjädern igen.

Hungern kallar.

torsdag 18 februari 2010

[insert pretentiös titel med fina ord]

Det var den kvällen det och jag upphör aldrig att förvånas över vad jag faktiskt är kapabel till bara jag inte har något annat val.

Jag arbetade till prick halv fyra idag och hann gott och väl dagens skörd för att sedan sitta med pärlknytningar i lugn och ro med tillfälle att bråka med min chef. Bråk på en sådan där hemtrevlig nivå det vill säga, annars hade jag inte tyckt det hade varit roligt. Sedan rullade jag hem och gjorde till och med de två telefonsamtal jag hade tänkt mig och satte mig sedan med den fjärde säsongen av Gilmore Girls. Ja, vi har alla en liten flicka inom oss som bara vill ut och vara flickig med alla andra flickor. Lite utav en pinsamhet nästan.

Vid halv sex-snåret så knackade det på dörren och en något överförfriskad granne undrade om jag kunde klippa hår, något jag har blivit avskräckt ifrån efter två försök, och sedan stod vi och pladdrade i min hall. Eller, jag stod inte för så mycket av pratet utan jag fick höra både det ena och det andra utav hans liv. Det är inte ofta som man stöter på onyktra personer som faktiskt är acceptabla att prata med när man själv är spik nykter får jag säga, det var lite av den där långrandiga typen men absolut inget obehagligt. Så jag har nu fått två kramar av min granne, lite underhållande så där. Sedan kom han och knackade en knapp timme senare och bad om ursäkt över sitt beteende och bjöd över mig på kaffe och sedan fann jag mig själv sittandes i någon annans kök och prata i nästan en och en halv timme.

Det ni!

Jag har inte social fobi men jag skyr andra människor ganska friskt och har försökt att undvika dem tidigare tills jag märkte att de faktiskt är riktigt hyggliga prickar. Särskilt när de kom som räddare i nöden när Skurt inte ville leka bil längre. Bara det att samtalet inte dog för att jag drog upp avrättningar och tortyr utan att de skrattade och tyckte att jag påminde om någon annan.

Håhåjaja... Jag kan konsten att socialisera minsann!

tisdag 16 februari 2010

Krusiduller

En sak i taget är mitt tillfälliga motto för mer än en sak och det går åt fanders. Eller något.

Det var eoner sedan jag räknade och höll ordning på min mathållning, senaste gången jag var ordentlig var förra året för efter lovet (det känns bättre att säga jullov än semester) så har inte matambitionerna varit på topp. Havregrynsgröt är en bra uppfinning får jag säga även om jag blir utfodrad av både det ena och andra här, inte riktigt meningen men det är lite rart så där.

Toalettarbetet går sakta men säkert framåt, det är nu spacklat och jag hoppas att de snart sätter upp den tjusiga våtrumstapet jag valde ut samt att toalettstolen kanske kan få flytta in dit den skall bo istället för att vara en avlastningsmöbel i hallen.

Det första jag skall göra när det är färdigt är att städa och då menar jag STÄDA. Gissar på att senaste gången jag anföll med dammsugaren var innan jul någon gång och kanske ett par svep efter det men jag tvivlar. Antalet döda sorkar har hållit sig lågt, kan vara att igenkorkandet av ett hål under diskbänken gjorde lite nytta, och endast en har sökt döden i en av de tre musfällorna som lömskt står och väntar på nästa byte.

Åter till arbetet, skall försöka få ork till att telefonera snart.

måndag 15 februari 2010

Vit riddare

Det skall bli intressant att se vad som händer den här gången, hur lång tid det tar för remissen att vandra rätt och sedan boka in en tid. Jag kan ju inte säga att jag är förväntansfull men jag är heller inte inställd på att det inte kommer att fungera alls utan mer nollställd till det. Att vara på en avdelning måste ha varit något av det mest obehagliga jag har varit med om och jag har ALDRIG känt mig så malplacerad som då. Däremot var all personal trevlig och så där korrekt i sitt tillvägagångssätt att de sökte upp mig och presenterade sig när de började sitt skift. Sjuksköterskan som följde med och var mitt stöd på läkarsamtalet var helt suverän och jag ångrar att jag inte höll mitt ord och sade hej innan jag gick men det enda jag kunde tänka då var faktiskt "FRIHET!" plus att alla namn jag hade fått höra bara snurrade runt och jag skämdes över att jag inte riktigt mindes vad hennes var.

Utredning. Intressant ord. Även mer intressant att jag aldrig har hört det tidigare. Tänk om de bara kunde hitta vad det är som är galet så jag vet hur jag skall klippa bort det istället för att utöva fäktexercis på mig själv. Och den där suddiga känslan i huvudet kan jag nu faktiskt skylla på meducinen som återigen intages.

Varför jag inte hör av mig till mina nära och kära istället för att skriva här? För att jag inte orkar sitta i telefonen, jag orkar verkligen inte. Jag må ha jobbat enbart två dagar i förra veckan men inte är jag utvilad eftersom större delen av "helgen" utövades av att sitta och stirra i soffan. Jag tycker inte om ångest, fast vem gör det egentligen?

En k opp te, det låter som en bra idé.

söndag 14 februari 2010

Tillbaka till spåren

Det var den helgen det. Visserligen blev detta nog den kortaste arbetsveckan på länge men inte kändes helgen längre för det, större delen av torsdagen tillbringade jag med att byta liggställning i soffan och titta på brittiska Antikrundan för mer fick jag inte gjort. Den där härliga klumpen med ångest är så trevlig att få bukt med.

Skall bli intressant att se om löftet införlivades om att jag inte kommer att möta ett berg av saker på jobbet, mycket intressant.

Om jag inte svarar i telefon eller på annat vis är det inte något personligt däremot.

tisdag 9 februari 2010

Felkod 820407

Nu är det dags för ett sådant där inlägg som skulle få mig att bli inkallad till chefen, du väljer själv om du vill fortsätta att läsa av min självutspillan.


Jag är det där perfekta offret, vore jag intresserad av mode så skulle jag vara en exceptionell nickedocka som följer allt som står i senaste [insert random modetidning] och jag skulle skämmas med versaler över att ha saker från senaste säsongen som numera är förbjudet.

Diskuterar jag och jag märker att någon inte håller med mig så tar jag åt mig och det duktigt. Jag skäms över vad jag tycker, skäms över att jag gör någon annan irriterad och SKÄMS över allt som är jag. Allt jag tycker, tänker och känner är i grund och botten felaktigt och alla andra har rätt. En riktig vinnare är att säga att man respekterar mina åsikter vilket får mig att översätta det till "du har totalt djävla fel och det är ju ett under att du ens står upp och säger något om vad du tycker".

Så för att korta av ekvationen så kan jag enbart nyttja ordet FEL och det är jag. Vad jag tycker hör inte hit, det är vad alla andra tycker åt mig. Var denna panik inför att tillfredsställa alla andra kommer ifrån vet jag inte, måhända har jag varit en manisk lågprishora i ett tidigare liv där jag var tvungen att göra allt kunden ville för att få in min futtiga inkomst.

Jag mår inte bra nu, jag kan nog faktiskt inte ärligt talat säga när jag faktiskt gjorde det när jag försöker att tänka efter. Alla de "kvalitéer" jag har dragits med hela mitt liv är exceptionellt känsliga nu och jag har inget att döva något med längre. En del av mig verkligen längtar efter att plocka fram gamle trotjänaren och låta blodet flöda men inga akututryckningar behövs för det är inget som känns speciellt aktuellt längre. Jag önskar jag kunde ta till det men det går inte, det hjälper inte längre och den där känslan av att jag är fel förstärks enbart av det numera med hjälp av min gamla kompis skuldkänslan.

Jag vill vråla, jag vill skrika, jag vill explodera och få bort allt det här som inte ens har vett att göra ont på insidan, alla förbannade monster som bara förvränger mig och gör mig osäker. Jag hatar det. Hatar det. Hatar det. Ena dagen är allt frid och fröjd och nästa slår allt över och allt är fel. Fel. Fel. Fel. Dåligt. Urbota dumt och bara FEL. Men det är det ju inte. Jag är mittmellan, lagom och alldeles normal förutom med skillnaden att jag TROR att jag inte är det. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar det fanns någon sorts portal till hjälpen, då när allt är på utsidan och jag kanske skulle vara mottaglig för det men sedan kommer skinnet på igen, visiret åker ned och allt går på som vanligt i karusellen.

Det kvittar vad jag tycker, mina åsikter hör inte hit för i slutet så är det fel åsikter. Det finns inte skiljda åsikter så fort jag har en, alla andra kan ha en men mina? De är fel. Nu kan vi snart ha fel-bingo här, du kan vinna... EN BIL!

Kanske borde jag försöka ta itu med att undersöka den där så kallade vården men varför i hela friden skall jag göra det? Det roliga är att jag har inga problem med att blotta mig i text på det här viset även om det resulterar i restriktioner (fast dessa ramar visade ju faktiskt att jag hade fel. win/win-situation!) men när det väl gäller? Hah. För de gör ju inte det jag vill att de skall göra. Jag vill att de skall säga åt mig att sluta gnälla över allt, ta mig i kragen och bete mig som folk för det är ju inget fel. Men de få gånger jag har försökt så gör de ju inte det. De sitter bara där och lyssnar och lägger in små kommentarer här och var utan någon djävla nytta. De nickar och kommenterar och sedan bokar de en ny tid, whoopdi-fucking-doo.



Snart skall jag sova och innan jag gör det så kommer jag att trä på mig den där ringen som verkar vara en liten fyr av trygghet just nu. Sedan ligger jag i fosterställning, fäller ett par tårar och somnar.


Men jag har nog fel där med.




Och nej, ingen bör ta åt sig eller slänga sig på telefonen. Jag mår bra, jag är bara. Fel.

Bah

Det är monster på insidan som jag inte kan släppa ut på något vis, det går tämligen bra så länge jag inte slappnar av. Förhoppningsvis går det väl över.

Börjar att känna mig rastlös och så där härligt vilsen utan något som håller ned, jag vill ha utmaningar men tvekar när det verkar bli för jobbigt. Söker efter mer, mer, mer. Vill göra mer, vill uträtta mer, vill lyssna på mer. Vill mer.


Men jag gissar på att det är några små troll som rumlar runt på insidan, som ser till att jag inte kan landa stadigt eller fokusera på något.

Blergh.

söndag 7 februari 2010

Kreativ helg

Jag har skapat i helgen, då mår jag som bäst, särskilt i bra sällskap (även om en hund som tror att denne är en liten knähund istället för en stor klumpig schäfer knölar in sig under arbetsbänken och riskerar att jag eldar upp saker) och särskilt när jag slipper undan att tänka på sådana där... viktiga saker.

I morgon skall jag titta på lägenhet, en lägenhet jag inte ens själv har lyckats söka upp för så mycket ork har jag inte. Det är trevligt att inse att man har gått till den där inställningen till att inte bry sig om att det mesta är tämligen otrevligt utan att bara bli någon sorts... massa.

Vågar inte ha förhoppningar och vågar inte tänka på att jag troligen kommer att förflytta mig en gång mer inom länet än vad jag hade hoppats på.

Katalogen till universitetet kom i fredags däremot och jag skall börja undersöka allt vad det innebär och vad jag ens har kompetens till.

Åh, jag skriver verkligen som någon som borde bli lärare i svenska när jag lägger en rad och sedan radbrytning. Jag känner att jag har en aning tunghäfta inför det nya konceptet ninjabloggande eftersom det är lite som att bestämma sig för att prata med en bestämd person och sedan bestämma ämne därifrån. Jag uppskattar verkligen den lilla tappra skaran som är kvar men det irriterar mig åt det grövsta att jag ens behövde göra så här men det beror på den där lilla delen i mig som vill göra alla till lags och inte vill göra någon ledsen. Kära far påpekade att jag borde vara försiktig med vad jag säger om saker och ting och det är inte som att jag var omedveten om att allt jag skrev om personliga förehavanden skulle kunna läsas av vem som helst. Det är lite det som är saken, att skrika ut bland alla andra. Trivsamt på något vis.

Hittade min diktbok jag började skriva på i början av 2006 och det var som att åka berg- och dalbana i ångest. Så här i efterhand börjar jag upptäcka att det var faktiskt ännu tidigare än vad tänkt innan som mitt pappersflygplan tappade bärkraft och började dala ned mot det där svarta.

Fast jag önskar att det inte vore en sådan förbannad trend att ha en släng av psykisk ohälsa för det när en mer speciell sorts hypokondri hos mig. Jag är visserligen inte så hypokondrisk av mig men ju mer man lär sig att känna efter och lära sig varenda förbaskad känsla där på insidan, desto mer förvirrad blir man. Det går inte att bena ut om det bara är en dålig dag eller om det är något mer eftersom det blir en sorts smetig sörja av känslor och ångest över att något är fel.

Eller så är det bara det där med acceptans även om jag helst av allt bara skulle vilja att någon kopplade in en sladd i mitt huvud för att kunna läsa av vad i hela friden som pågår. Inte för att vara speciell utan mer bara för att kunna förstå.

I alla fall. Jag gjorde ett mäkta tjusigt halsband i helgen och jag har storvulna planer på ett armband som matchar det. Att rita kugghjul med hjälp av passare och cirkelmall tar mer tid än vad man vill veta. Fler bilder finns här.

torsdag 4 februari 2010

Viljestyrka

Jag önskar att jag kunde fokusera en viss del av det som jag känner nu, önskar att jag skulle kunna samla mig, skyffla känslor åt sidan och sedan kallt och systematiskt säga min sida på saker och ting. Istället så är det den där känslan av att ja, det är nog jag som har gjort fel. Det är fel av mig att vara den jag är och ja, jag borde nog skärpa mig och bli en bättre människa som inte upprör andra.

Den rösten tar inte över helt och hållet men tillräckligt för att bakbinda mig och trycka ned mig lite extra i de skoskaft jag kämpar så för att ta mig upp ur.

På måndag skall jag titta på en lägenhet som ligger centralt, kostnaden är en hundring mer än det jag betalar nu även om ytan är hälften av det jag har nu. Jag är kluven, jag borde vara överexalterad över att kanske få en chans att slippa eländet här ute men det enda jag kände då var likgiltighet som sedan gick över till att jag mest ville sätta mig och stortjuta.

Varför?

För att jag hatar att flytta. För att jag har inbillat mig själv att nästa gång jag flyttar så är det hem och ingen annanstans. För att för varje gång jag flyttat så har det tagit längre och längre tid att förmå mig själv att plocka upp allt ur lådorna. För att jag inte litar alls på privata hyresvärdar numera. För att jag längtar hem, saknar allt, känner mig nedtryckt och vilsen och bara vill försvinna.

Samtidigt som jag skäms över att jag tycker så, skäms över vem jag är, vad jag tycker och tänker, vad jag skriver, vad jag gör, den jag är. För jag är fel. Jag lägger mig villigt på rygg och visar att jag är undergiven, jag böjer för allt, även för mina egna tvivel och önskemål tills jag bara är en slemmig massa utan ryggrad. Jag förstorar upp fel saker, förminskar de viktiga och de som faktiskt räknas och gör de små hindren oöverstigliga så att jag svimmar vid tanken på dem.

Nej, inget nytt har skett inom frågan utan det är bara tvivlet som har dränkt allt annat. Skräcken över det okända och över att göra andra besvikna. Att jag upprepade gånger gör mig själv besviken hör inte hit, det är inte viktigt, det är ingen tyngd, inget att bry sig om.

Munkavlen växer över mig, rinner in i munnen och stelnar långsamt. Ögonen mattas och förlorar sin skärpa tills det bara är en tunnel kvar med svårigheter överallt. Hörseln försvinner i ett brus av skrikande radiobrus och mina ord sviker mig. Nej, de ljuger för mig. Gör anarki! Skriver inte vad jag vill eller så gör det de, eller så skriver det sådant som andra förväntar sig att jag skall skriva, det som jag förväntar sig skall skrivas. Tvivel, tvivel, tvivel.

Kvar blir en sörja av konsonanter och vokaler utan innebörd, bara svammel och förvirring. Lite som vaniljgrädde, är det vaniljsås eller grädde?

Provocera mera

I går kom man in på provokation och jag satt och funderade något över ämnet och kom även fram till att ja, jag tycker om att provocera. Ibland i smyg och ibland så mycket det bara går på ren pin kiv. Det tråkiga är att eftersom jag allt som oftast är tämligen subtil så är det inte så ofta någon märker vilket gör det ännu mer intressant för att jag då omedvetet höjer tröskeln något.

Jag gissar på att jag om några år inte kommer gå att ha i möblerade rum eller i sällskap överhuvudtaget, det kan bli tämligen intressant.

Jag önskar att jag inte hade miljoner utgifter just nu, jag VILL HA den där tröjan som finns på t-shirt hell med "Hitler was right donuts ARE delicious!" för att den är så fnissig att jag vill gå runt i den alltid.

Någonstans i den här funderingen hade jag någon sorts bra slutmoral, sensmoral eller liknande men tyvärr kan jag inte minnas den så jag skall nog helt enkelt återgå till arbetet istället. Har forskat i lite bilder på tjusiga ubåtar och försöker att sparka igång den kreativa ådran vilket går trögt, hela tiden är den där spärren som sätter käppar i hjulet för mig. Den där rösten som hela tiden förklarar att jag inte har någon fantasi och att ingen någonsin skulle vilja ha något av det jag har tillverkat.

Är väl lite nedstämd eftersom jag inte har hört något om en storlek på den ringen jag hoppades att göra men, men.

tisdag 2 februari 2010

Jag måste ta mig i kragen snart

I dag blev jag uppringd av Hyresgästföreningen och jag fick informationen om att det kontrakt jag har med min hyresvärd gör att de faktiskt kan sparka ut mig om jag börjar bråka alltför mycket om mina rättigheter. En härlig värld man lever i. Visserligen sa damen jag talade med att de självklart hjälper mig om jag vill driva det vidare men att det beror på hur mycket jag vågar riskera mitt boende. Eftersom jag bor i ett väldigt intressant område där de inte vet att man borde bygga mer lägenheter för att folk faktiskt vill bo i den här staden utan att stå i kö i över två år så sitter jag faktiskt tämligen fast.

Visserligen kan jag ju faktiskt driva det vidare när jag väl har fått tummen ur, flytt fältet och börjat studera men det är ju tyvärr inget jag kan göra bara sådär. Saker och ting känns så stora här och jag känner mig så ensam i alla besluten som jag är den enda som faktiskt kan besluta. Ju mer jag tänker på det desto mer låter det faktiskt som en tämligen frestande tanke att läsa till lärare och lära ut riktig svenska till de där små monstren som kommer att bli framtiden förr eller senare (hoppas på senare). Fast det är ju det där lilla problemet om jag faktiskt kan bli en bra lärare och få valparna att lyssna på mig, det är en sak att stå och prata om ett ämne och att få lyssnarna att verkligen lyssna.

Fast, jag tror nog att jag skulle kunna lyckas. Annars kan jag ju alltid undanröja bevisen.

Kvällen har gått i Gilmore Girls tecken, det och tecknande vilket jag är tämligen stolt över. Det är som med allt, upp i sadeln igen innan det låser sig och det är samma med skapande, visserligen har jag "bara" ritat av de smycken jag har gjort under senaste tiden men det får de gnisslande kugghjulen att sakta lossna upp. Lite 5-56 fixar det mesta! Några små klottriga planer har jag men den klassiska låsningen infinner sig där jag måste ha materialet framför mig för att börja pyssla. Nu måste jag däremot planera ordentligt för detta kräver lite kalkylationer så att det faktiskt fungerar.

Sorkmonstren från yttre skogen har blivit smarta som ninjor och äter numera enbart kolasåsen utan att möta en ond, bråd död och jag vet inte riktigt hur jag skall locka dem till dödslängtan. Kanske skall jag börja spela dålig musik genom golvet så att de gladeligen placerar sig själva under fjädern?

När jag pratade med kära mor igår så efterfrågade hon en ring som hon kunde ha att skryta med och nu måste jag klura ut något som passar henne och som inte är sådär löjligt simpelt att det inte går att skryta det på annat sätt än att visa upp det och tjuta: "Oooooh! SHINY!!!". En av mina trevliga låsningar, jag vill inte göra för enkla saker utan jag vill klura till det lite så att jag vet att jag faktiskt har ansträngt mig än att bara ha kluddat ihop ett par plåtar och sedan likt Joel (i) bitar visat upp det för andra. Ja, jag är självkritisk.

Skall börja ta upp en ny vana tills brevpappret tar slut så jag har nio veckor till på mig innan jag kan glömma bort det. Skriva brev är sådant jag borde göra alltmer och ett i veckan till valfri person jag känner skulle ju faktiskt kunna vara tämligen trevligt.

Frågan är om jag känner tio olika personer till som kan vara offer?

måndag 1 februari 2010

Djävla Japan

När man var liten var man omedvetet rasistisk genom att man tyckte att alla asiater såg likadana ut vilket berodde på att man inte var van vid vad man skulle titta på. Jag är fortfarande inte speciellt duktig på det men jag kan se skillnad på vissa länder och liknande (rasbiologen i mig har talat!) men annars så är det.. Meh.

Det är väl därför som alla dessa japanska tonåringar spökar ut sig till allsköns konstigheter, inget fel i det förvisso men vissa saker är det faktiskt bara en äkta japan som kommer undan med. Ja, och alla undernärda tonåringar också.

För att bygga på all den storleksångest så gör västvärlden det smartaste de kunde komma på någonsin, vi blandar in asiater som är hälften så stora som oss! Klyftigt värre. Jag bara undrar vad som rör sig i alla dessa småflickors huvuden förutom alla andra stora frågor som man berördes av som tonåring (mascara? brist på folk som köper ut cigg?) så måste de kämpa med ännu en världs skruvade ideal.

Hmm... många av alla dessa småknattar som karvar upp både det ena och det andra på kroppen har någon sorts japanofiltendens... Alltså, det är Japanernas fel! För fanken, de var ju faktiskt med och krigade runt i andra världskriget och var inte mycket bättre än tyskarna.

Jag är glad att jag fick växa upp med den där animen med inledningen med ett par ögon som blåser upp ett tuggummi tills det spricker och bildar bokstäver. En barndom där man tittade på Silverfang och lekte Cobra samt var lite extra flickig med Sandybell. Mycket av dagens anime och manga tilltalar mig det är lite som jojo-nojan fast mer långvarigt där man kan köpa Dragonball högt och lågt och det enda sättet folk lär sig att rita på är i just mangastil. Jag undrar om folk ens vet vem Daniel Ahlgren är längre, en av de svenska serietecknarna som faktiskt KAN rita jämfört med alla dessa nya påhitt som antingen ritar låtsas-japanofil eller med vänster hand.

Hade jag varit femton nu så hade jag troligen mått så mycket sämre än vad jag gjorde när jag vä var femton. Inte var jag nöjd med min kropp då (visserligen är jag inte det nu heller) men det hade tagit skruv något kopiöst om jag vore tolv år yngre.

Och, ja. Jag är något av en japanofil jag med men på det där normala sättet åtminstone. Den dagen jag piper "kawaiiiiiii!" så vet jag att min bästaste vän står redo med redskap för en lång och plågsam död som straff. Däremot så är hentai grymt underhållande och jag kommer alltid vara extra förtjust i hur ondingarna ritas där i soluppgångens land.

Men jag är förbaskat glad över att jag inte är femton nu.

Nu bloggar jag i smyg

Det är vissa tillfällen som jag hatar mig själv och faktumet att jag böjer mig efter andras vilja men det finns en ganska enkel förklaring på detta beslut. Jag har häcken full med allt annat djävulstyg just nu och har faktiskt inte lust med att bli inkallad en tredje gång till chefen angående vad jag har skrivit i min blogg eller på facebook.

Nej, jag kommer inte sitta och smutskasta detta faktum bara för att jag nu har en stängd blogg (jag hatar verkligen det ordet och jag hatar det än mer när jag måste använda det mer än en gång i ett stycke text) och på det sättet kan välja mina läsare. På något sätt får jag nästan skrivkramp nu när jag vet vilka som kommer att läsa och det är mycket möjligt att jag kommer att tappa några på grund av det här. Det stör mig, jag tycker inte om att begränsa mig och jag må vara barnslig i min åsikt om att jag faktiskt inte kommer att ge en förklaring via mail till alla på jobbet för det känns som en ursäkt över vem jag är i mina ögon. Dramadrottningen har talat men jag är faktiskt sårad.

Jag hoppas att detta molande i maggropen inte kommer att fortsätta resten av veckan men jag känner mig konstlad nu. Det skulle på sätt och vis vara skönt att veta exakt vilka som har stört sig så mycket så att jag helt enkelt bara kan ignorera istället för att behöva att paniskt tassa på tå för alla. Det stör mig. Jag tycker inte om att tassa på tå, som den klavertrampare jag är.

Borde verkligen ta mig i kragen och se över studier så att jag kommer bort härifrån snart men så är det sådant där som trygghet och ren och skär skräck över att inte ha sådan. Jag borde bara se till att gifta mig rikt istället.

Tre fällor står nu laddade med kolasås under diskbänken, undrar vad som går igenom gnagarnas stackars luddiga skallar innan de dör? Hoppas att det går tämligen snabbt åtminstone men den första hade verkligen mumsat i sig all kolasås. Undrar om han/hon låg där och slafsade i sig det sista slattarna med sitt sista andetag? I alla fall. Nu ligger det tre ute i skogen och blir isglassar. De må vara söta men nu är de platta som Mossas mössa!