lördag 30 januari 2010

Rep och boja

Visst känns det som ett bakslag att falla för grupptrycket men eftersom jag inte har ork till att kämpa emot så mycket mer än det nödvändiga just nu så tar jag till ett citat från mister Slater. So be it.

Har nu hela dagen gått runt i mina luddigaste strumpor, inte av damm det vill säga, och de senaste gångerna jag har petat på fotdonen så har de uppvisat en inte alltför tillfredsställande temperatur. Tack och lov så har jag inte vaknat upp av frysattacker än, det är jag fasar mest för.

Så måndagen kommer att bli en sådan där... jobbig dag. Jag skall ringa och fråga mig för lite extra angående vad jag skall skriva i brevet som skall skickas iväg med rekommenderad post till hyresvärden och jag vill även undra lite vidare om hur mycket man egentligen skall tåla. Bör nog knacka på hos grannarna och se om vi skall försöka prata ihop oss en aning om dessa eländen som skall kallas boende.

I går knackade en av dem på min dörr på kvällen och undrade om han kunde låna sladden till vagnen eftersom deras vatten hade frusit igen. Han är en sådan där händig herre och tar sig in och kryper under grunden själv medan jag bara gråter en skvätt och ignorerar hygien och matlagning för att istället låta värden ta hand om deras egen byk. Termometern visade väl runt en tolv minusgrader vid tillfället och jag vet inte riktigt om jag kallar det en extrem temperatur. Dessutom är jag nästan säker på att jag lät kranen stå på under natten och ändå frös det, man kan tro att konstruktören som utformade påhittet arbetade för SJ innan för det är lite samma sak med vinter och tågstillestånd där.

Ännu en helg här innan jag kan sätta mig i bilen och fly fältet och jag längtar. Alla dessa tågbiljetter jag har lagt ut pengar på är som en livlina till något bättre för här lever jag inte. Förvisso som en arbetskamrat frågade ut mig om igår så har jag inga mer vänner eller bekanta här mer än de jag har via arbetet och har på så vis alienerat mig själv på detta vis. Men efter senaste tidens tråkigheter så är jag faktiskt glad att jag inte har lämnat ut mig mer än nödvändigt.

Jag har ett par funderingar på att sörpla i mig de tre ölburkar som har stått i kylen sedan november men kom sedan fram till att jag då kommer att behöva nyttja vätsketömning mer och gå ut i den här kylan? Nej. Så därför återgår jag till Krigets vindar istället, en helt acceptabel serie för att vara en dramaserie. Jag tror att det beror på att det är krig involverat som gör det. Det är fortfarande förbryllande att detta nya intresse har invaderat mig på sistone när min åsikt angående sådana saker går att sammanfatta med den hetsiga diskussion jag och älskling hade efter att ha sett på filmen Tigerland. Nu sitter jag istället och får rysningar av spänning i hela kroppen (eller är det kylan) när en nattlig bombning av Berlin visas i serien.

Fast jag vill påpeka att jag inte är helt tappad bakom en vagn genom att berätta om ett av det dummaste citat jag någonsin har läst. I tidningen Gamereactor har de en liten spalt som kallas något i stil med "Saxat från forumet" där frågan var vilken figur folk skulle vilja vara från ett tvspel. Höjden av mänsklig idioti uppenbarade sig där med svaret att denne skulle vilja vara en person ifrån Call of duty (kan ha varit Medal of honor också, minns inte riktigt) för att han alltid har velat uppleva ett världskrig.

Någon som säger något så korkat vet uppenbarligen inte vad ett krig är och blandar troligen ihop det med vattenkrig eller kuddkrig. Visst känns det tryggt?

Jag är INTE förvånad alls

Jag hänvisar till denna artikel så att ni får något att skratta åt, särskilt nu när jag kan känna igen mig.

Informationssamhället skickar oss snabbt åt ett enda håll, en varmt plats och nej, det är inte närmaste charterresa till solen. Visserligen tycker jag det är tämligen fånigt med ett klädmärke som porn star men är folket på skolan IDIOTER som tror att någon skulle gå runt med en sådan för att visa vad de har för profession? Och när jag sedan läser kommentarer om föräldrar som tycker det är bra att stackaren inte har fått en anställning... Det är sådana som ni som kommer att starta de framtida förtryck och koncentrationsläger om jag får be med sådana fördomar. Det är ni som lär vidare att sex är SYND och vad är det då ni lär ut nästa gång? Att personer med för mycket tatueringar är ONDA medlemmar i BANDIDOS som kommer att VÅLDTA era DÖTTRAR.

Självklart. Givetvis.

Fritid och yrkesliv är två helt skilda saker och det är inte förrän man börjar blanda ihop dem som det är ett problem. En mössa med ett sådant där tryck är väl inget att höja på ögonbrynen för om inte herren i fråga börjar att låna med sig barnen på skolan för att ha med dem i porrfilmandet.

När jag pratade med min far för ett par dagar sedan och beklagade mig över ett och annat så påpekade han lite försiktigt om att man skall vara försiktig med vad man säger på nätet. Visst, man skall hålla sig inom Svea Rikes lagar men annars är det inte konstigare än att prata med någon på offentlig plats eller skall vi numera sitta inlåsta i små bunkrar för att ingen skall råka höra delar av några andras konversation (läs: tjuvlyssna) och ta illa vid sig?

En gång, arla i urtid, så gick jag på gymnasiet och bar idel svarta kläder. Något jag fortfarande försöker göra men jag finner färg upplyftande samt att jag tyvärr har vuxit ur min älskade skinnrock både psykiskt och fysiskt. Dock bär jag min skinnrock på insidan och kommer alltid att få något varmt i hjärtat av att se en tonåring spatsera förbi mig i skinnrock och svart hatt. I alla fall, åter till anekdoten.

Den lärare i svenska jag hade i gymnasiet var en av de trivsammaste lärare jag har haft inom ämnet någonsin, han var underfundig, trevlig och lurade ut pengar ur skolan för både biobesök samt lite mer kulturfylld teater. Fråga mig inte hur han lyckades men vi tog oss iväg in till Linköpings biograf för att se den spanska filmen Allt om min mamma, en film på spanska... på svenskan...? Jag klagar förvisso inte, det är en mycket bra film och visade på min lärares öppensinnighet.

I klassen ovanför så hade vi en kristen. Ja, jag har fördomar. Denna sorts kristna var en lika bra nidbild av kristendom som den hatpropaganda nazisterna skapade mot judarna. På färden hem mot Mjölby så proklamerade personen om sina åsikter angående man och kvinna och samkvämet mellan dessa. Det lät som något taget direkt från Carola.

Nu kom jag av mig däremot. Själv blev jag och min klasskamrat och vän som delade lägenhet i ettan kallade de lesbiska häxorna eftersom vi var 1) svartklädda och 2) bodde ihop. Klyftigt värre. Sedan blev vi även utfrågade rakt ut om vi var satanister, se ovanstående punkter.

Det är så fascinerande vad lite som behövs. Så om jag skriver att jag spelar in porrfilm som är nischad i strypsex med grisar och barn på fritiden så får jag sparken för att ingen förstår ironi? Jag borde bli barnskötare, tänk på alla dessa möjligheter!

Och här tar jag och citerar en mycket saknad bloggare:

Nuff said.

fredag 29 januari 2010

Blirf

Det eviga ljudet av rinnande vatten börjar att gå mig på nerverna, det dragiga golvet som skvallrar om hur fuktigt det har varit alldeles för länge genom att spricka upp mellan plankorna, den klassiska privata hyresvärden som förhalar och blånekar.

En gång i tiden så tänkte jag på underbar sommar, vykortsliknande sandstränder, glass och färgglada utedass när jag hörde namnet Varberg. Visserligen bor jag en bit utanför men det vackra klingandet har bytts ut till det där klassiska filmskriket som man kan hitta på vilken skräckljudsskiva som helst.

Nu tänker jag bara på idiotiska lägenhetspriser, tisseltassel, icke existerande faciliteter och ensamhet. Kylan kryper inpå mig allt eftersom termometern sjunker i samband med mitt humör.

Jag hör inte hemma här och jag vill inte göra det. Något säger mig att normalt folk borde ha skaffat sig en hel tomtearmé med vänner och bekanta medan jag har släppt ett fåtal in på livet. Det må låta envist och att jag försöker utmärka mig själv men det är en av de saker jag faktiskt kan komma fram till, att jag inte trivs här.

Mitt så kallade boende gör mig gråtfärdig men skall man tänka positivt så kommer aldrig mina linser att vara torra. Badrummet revs ut till Lucia-helgen och inget mer har hänt sedan dess mer än att fukten har sugits ur och nu är det bara en gapande mun som vittnar om hur dåligt isolerat det är här. All min ork med att kämpa tog slut förra gången jag mot all förmodan gick i krig mot den jag hyrde av men nu är det likt Sisyfos en enda lång backe med en sten som alltid rullar ned igen.

Jag är fast i en av helvetes kretsar och min skräck för det okända låser mig hit, min dåliga samvete över att man faktiskt inte går och säger upp sig hur som helst och min pliktkänsla mot mitt arbete. Jag älskar mitt arbete, jag älskar att kunna återställa smutsiga, eländiga smycken till något vackert igen och jag önskar bara att man skulle kunna få se ägarnas ansikten emellanåt. Jag älskar att få positiv kritik och märka framsteg i min arbetstakt och i min problemlösning.

Men det är inte nog. På samma sätt som jag tycker det är underbart så dukar jag under för mycket annat och jag känner mig som om jag är mer fel än vad jag egentligen är. Misstolkningar, missuppfattningar och onödigt slöseri med energi tär på mig och får mig att skämmas för den jag faktiskt blivit och som jag ärligt kan säga att jag uppskattar emellanåt.

Termometern sjunker, snart fryser vattnet om jag glömmer bort att låta kranen stå och rinna, snart fryser bilen in i ett islager och lämnar mig strandad likt Ben Gunn förutom att jag inte fick nåden med en flintlåspistol som är laddad med en kula. (liknelser, gott folk. LIKNELSER!!!)

Jag vet att familjen stöttar mig om jag inte orkar mer, att det finns hjälp att få men jag vet nog inte hur man tar emot hjälp längre efter alla dessa år av "kan själv!"-arbete. Den lilla drömmen om att studera stryps fort av trollen som maler i bakhuvudet om allt som jag måste ordna för ett sådant beslut och jag vill nästan bara krypa ihop i fosterställning.

Inget lindrar längre förutom att stänga av allt, det är som att försöka låta bli en trasig tand med tungan. Allt det jag borde som jag i stället förflyttar bort till något annat medvetande där det läggs till på en redan nu lång lista.

Jag önskar att det kunde komma ett ufo och föra bort mig snart för jag har försökt att gå in i garderoben åtskilliga gånger men möter endast vit spånskiva.

torsdag 28 januari 2010

Syntax Error

Det är nu jag börjar vakna till liv, när mörkret lindar in allt och gör fula saker vackrare och när sorlet tystnar. Nu börjar dimman som ligger över mitt huvud tunnas ut och jag hittar tillbaka till mitt centrum. Jag blir stum, tala är överflödigt, och vill nästan ignorera kontakt överhuvudtaget samtidigt som jag sluter mig inåt.

Insidan är visserligen fläckig för stunden, nedsmutsad av saker från senaste tidens händelser men jag stänger ute det, tänker inte på det, ignorerar det, blundar och håller för öronen. Brusande vatten som snabbt värms upp för att nyttjas till det te som mina smaklökar kräver för stunden må inte alltid hända i verkligheten men tanken är där. Hela natten är min testund, den är min och enbart min. Jag kan sålla bort idioti, skvalande nyheter om en värld som inte intresserar mig med dess förfall och bara vara tyst.

Spikarna slås ned med långsamma hammarslag som aldrig missar, bräda för bräda, spik för spik. Jag känner strukturen mellan läpparna precis som om det var jag som höll i dem, tyngden av hammaren i handen är där men ändå inte.

När mörkret faller och klockan närmar sig midnatt så vaknar jag och det är motsträvigt jag drar mig mot sovrummet.

Men. Plikten kallar, jag tar av mig kläderna och lämnar en stig av plagg från stolen till sängen och jag startar musiken i hörlurarna. Allt är avlägset nu, som en onödig hinna av verklighet som jag egentligen inte vill acceptera. Membranet tjocknar med solens strålar och snart är vi där igen i dagens ekorrhjul.

onsdag 27 januari 2010

En liten bara

Om jag skulle komma till makten så skulle jag utveckla fascistiska tendenser, inte en chans att jag skulle göra saker för allas bästa utan jag skulle gladeligen favorisera de jag vill favorisera och göra mig av med resten.

Skulle jag vara sådär snuskigt rik, så där som det nästan bara går att vara på låtsas, så skulle jag troligen börja utveckla skumma lyxvanor såsom att flyga in glass från Nepal och leja underhuggare att leta upp folk ingen saknar så att jag kan jaga dem med eget val av vapen (Hard target är en underskattad film, det är en fröjd att se Van Damme strypa en plastorm). Eller lite som i en av Lovecrafts noveller, Hunden tror jag det är, där två vänner samlar på sig de mest obskyra saker som de sedan undersöker noggrant.

Skulle jag vara spritt språngande galen så skulle jag troligen göra Jigsaw till min idol, det är något trivsamt och lättförståeligt i hämndaktioner.

Skulle jag vara mer stark än vad jag egentligen är så skulle jag även säga ett och annat rakt ut istället för att muttra om dem.

Men, det verkar som om jag kan chockera folk som jag är ändå så jag får tänka tillbaka på mina anekdoter med en kopp te mellan tassarna och fnissa för mig själv. Och får jag tråkigt kan jag bara försöka höja på ena ögonbrynet och säga: "That would be highly illogical."

tisdag 26 januari 2010

Lite sådär, spontant

måndag 25 januari 2010

Slutgiltig lösning

Efter ett antal hysteriska snyftningar i telefon så lyckades moder med att lugna ned mig något, nu skall jag bara komma över den klassiska apatin över att det känns som att allt verkligen är värdelöst (ja, ja.. Tänk på barnen i Aaaafrika, jag VET.) och göra något vettigt.

Bilen är död. Check. Bör egentligen gå ut, öppna motorhuven och stirra dumt ned på sakerna där nere utan att veta vad som är vad.

Inget vatten. Check. Bör ringa och skälla ut hyresvärden angående detta. Skall göra det. Snart.

Boende till Rockstad Falun. Bör ringa och fråga om priser och sedan betala en hiskelig summa för hotellrum. Varför? För att jag arbetade över väldigt mycket innan jul och de slantarna finns där så att jag kan skämma bort mig en aning. Som en semester. Med hårdrock. Visserligen är det inte metal att bo på hotell men jag tycker inte om termen vandrarhem som oftast är idiotdyra och sunkiga med extrakostnader för allting.

Mat. Har ingen mat hemma, har inget vatten att tillreda något med heller. Jag kan förvisso koka i för gammal mjölk vilket torde bli intressant. Pepparkakor till frukost och lunch? Absolut.

Framtid? Oviss. Det skrämmer mig, skrämmer mig, skrämmer mig. Som ett sorts bakslag känns bara tanken på det men jag vet att alla i familjen skulle stötta mig. Samtidigt som jag vet att jag är en gnällig person av naturen så är det svårt att bena ut problemen. Tänk på barnen.. ja, ja. Eller, tänk på Haiti kanske jag skall göra istället?

Jag hatar att vara beroende av andra. Hatar faktumet att jag inte har en aning om vad som döljer sig under motorhuven. Hatar insikten om att jag troligen kommer att börja storgråta bara jag försöker att starta bileländet. Hatar tanken på de där tjusiga kommentarerna jag kommer att få som troligen kommer att resultera i ett vredesutbrott alternativt ett mord med en ringregel som tillhygge. Det är det som är trevligt med att vara guldsmed, jag kan använda det mesta i verktygssatsen till mord, det enda som behövs är ett samvete värdigt en psykopat.

Får börja arbeta på det. Kan förvisso bli en dålig sådan också för då kommer jag att åka fast och eftersom vi bor i ett land med haveri inom det mesta så betyder det en sak: GRATIS BOENDE!


Woooh!

söndag 24 januari 2010

Resa tillbaka till stenåldern



Nu börjar detta bli väldigt, väldigt, väldigt tröttsamt. Vattnet har frusit. Igen. Jag råkade glömma bort att jag skulle låta kranen stå och rinna hela tiden så att diskhon kan bli vackert ROSTFÄRGAD och nu har jag inget vatten.

Jag orkar verkligen inte längre.

Det kanske är lika bra att jag bryter upp golvet i vardagsrummet så jag kan ordna en eldstad där så kan jag börja odla potatis i utrymmet som borde bli en toalett vilket århundrade som helst men jag bor nog i en tid där de inte har uppfunnit den än.

Skjut mig. NU.

torsdag 21 januari 2010

Lite luddigt

Än så länge så verkar det inte vara på riktigt och önskedrömmarna är stora så det slår härliga till men man vet aldrig.

Fast, fan. Det är förbannat stort i min värld.

onsdag 20 januari 2010

Vad kostar du?

Jag har den senaste timmen gått runt i något sorts adrenalinrus även om jag absolut inte kan ropa hej än.

Men tänk om. TÄNK OM! Vilka möjligheter!

En timmes rannsakande och rådfrågande om priser och nu är mailet ivägskickat och jag hoppas verkligen att det är värt det, att jag är värd det. För i mina ögon är alla saker jag gör halvmediokra saker som jag svänger ihop för att jag är uttråkad, vill testa eller bara för att. Priset som enligt alla är i underkant känns som skyhögt och jag kommer på mig själv att nedvärdera arbetet något grymt.

Visst, det är över tio år sedan jag snubblade in på den här utbildningen och jag har en tämligen saftig studieskuld plus att jag har betalat verktygssatsen (eller, pappa har gjort det...), gesällgranskningen, utskriften av gesällbrevet och säkerligen en hel del annat som jag har glömt för stunden.

Jag surfade runt lite för att få perspektiv vilket inte gjorde under för min velighet även om jag försöker intala mig själv att det går en fem stycken av deras alster på ett av mina kvalitetsmässigt. Svensk ut i fingerspetsarna, vill pruta ned mig själv så det står härliga till och jag får nästan lite magsår över vad svaret blir.

Så, håll tummarna. För det här känns faktiskt ganska stort i mina ögon.

tisdag 19 januari 2010

Lite man gjort i helgen

Jag prostituerade mig för en tågresa i helgen och det resulterade i mycket bra sällskap, mycket gott vin och lite pryttlar.



Jag tycker inte om...

...folk som har sina ongadjävlar som presentationsbild. Om ungarna är så förbannat smarta att de har jobb, kan skriva (hjälpligt) på tangentbord så varför behöver de blöjor?

...de där förbannade namnskyltarna. Kan man inte komma ihåg sin avkommas namn kanske man inte skulle föra sina dåliga gener vidare? Och med sådana namn som de ger pjuklarverna numera är så pinsamma att de inte borde skyltas med.

...att inte kunna säga "42" och få skrockande svar tillbaka.

...att bo i ett råtthål. Eller. Mushål skall jag väl säga. Ja, jag har funnit rester av mususlingar under diskbänken. Wooh.

...brist på vilja. Ja, jag klagar och gnäller men inte gör jag mycket inte. Jag liknar det vid rådjuret som stirrar in i lyktorna på bilen som snart rammar den. Förutom att jag inte har någon bil som kommer. Fan.

fredag 15 januari 2010

Folk är idioter

Varför verkar alla runt omkring här i världen vara komplett dumma i huvudet? Det är som om jag har någon sorts magnet som bara drar åt mig sådana som är inkompetenta eller så är det de som låter mest och de bättre gömmer sig.

Här sitter jag på biblioteket vid en bokad dator med musik i öronen och jag känner mig lite som när jag var sexton igen. Den enda skillnaden är att numera behöver man inte gå hit tre dagar i förväg för att boka en tid utan det var bara för mig att välja mellan hela två (f-LÄMT!) datorer.

Ack, ja. Teknikens underverk.

Ibland undrar jag om jag kanske skulle se till och skaffa mig någon sorts bekantskapskrets här utöver de jag arbetar med. Någonstans här borde det faktiskt finnas någon som kommer att skratta om man säger "Oh, R'lyeh?" men jag vet inte riktigt var jag skulle leta och sedan.. Det vete faen. Folk ÄR ju faktiskt överlag idioter (även om jag träffade på en av de tuffaste bibliotekarierna nyss, han ser ut som en viking!) och jag vet inte om jag vill bli överbevisad igen.

Ja, jag har varit på dåligt humör hela jädra veckan och egentligen borde jag ha skriv- och talförbud för mitt eget bästa. Fast jag har ju åtminstone dubbelt skydd idag med mina båda versioner av de äldres sigill även om en av dem uppenbarligen tuggar på mitt huvud.

I går var jag inne på banken och gjorde sådana där... vuxna saker. Pensionssparande känns så idiotiskt när det skrevs in över trettio års tid som det skulle gälla och det slutade med att jag valde att spara 300 i pensionsfond och 300 i någon sorts... femårsmojäng. Den stackars bankmannen måste haft väldigt roligt åt min tomma blick jag fick när han frågade mig om jag visste vad fonder vad. Jag tror att min ord löd ungefär "Det är väl något som håller på med aktier så att man själv slipper göra det..? Eller?" och det är imponerande att jag satt i över en timme och faktiskt förstod lite efter ett tag. Det roliga var däremot när han räknade totalt fel på min ålder med en sisådär tio år så egentligen ÄR jag ju nästan sexton. Hohoho.

Samt att min dialekt inte avslöjade mig på den korta tiden utan jag blev istället gissningsvis placerad mer norrut än Nerike. Tufft, jag är praktiskt taget norrlänning då.

Den här veckan har varit ganska uthärdlig eftersom jag har totalt isolerat mig från alla andra än mig själv, hörlurar, öronproppar och sura miner har varit min melodi för att sedan avslutas med att jag åkt hem och sovit. Det låter väl roligt, eller hur? Fast visst var det skönt att äntligen få ett slut på veckan och faktiskt bli färdig innan lunch, inte någon speciell känsla av tillfredsställelse ändå för jag var tvungen att be om hjälp. Jag tycker inte om att be om hjälp.

Efter att jag har suttit här och lallat ett tag (hur i hela friden skall jag få en timme på datorn att gå? Jag saknar Exilen.) så skall jag dyka ned i min bok för förra årets läsning var en pinsamhet. Detta måste genast ändras på och år tvåtusentio skall bli mitt personliga läsår, eller något. Vad som helst för att bli fri från den där rastlösheten som börjat klösa i mig och vråla inombords. Det är svårt att önska sig bort när jag inte vet var bort är eftersom man numera måste ha en plan istället för att bara ta sitt pick och pack.

Men tills dess skall jag surfa på sf-bokhandeln och drömma mig bort i Lovecrafts värld som blir alldeles underbar i kombination med herr Holmes. Borde göra slag i saken och införskaffa mig en Sherlock Holmes-samling snart för det enda jag faktiskt har läst helt och hållet var Det spräckliga bandet. Heh, vilket bara får mig att tänka på en serie ifrån Pyton involverande John Holmes och Gene Simmons.

Fråga inte ens...

Din mamma jobbar inte här

Tänk vilket ypperligt sätt att skapa arbetstillfällen på! Anställ en mamma till varje arbetsplats och låt denna göra allt det som alla andra oftast gör under grova muttrande för att någon annan har glömt det.

Oj, oj. Jag är verkligen klipsk ibland.

torsdag 14 januari 2010

Sinnesro

Dagen har varit produktiv genom att jag tog på mig min mest folkilskna attityd. Åtminstone tror jag att den uppfattades som det.

När jag har press på mig (alternativt stress, beroende på hur man ser det) så blir jag grovt störd av alla sorters ljud och jag har väldigt svårt att ignorera dem. Istället slutar det med att jag bara blir mer och mer ilsk vilket tar bort den effektiva arbetslusten som byts ut till mordtankar. Det behöver inte ens vara mycket "störande" moment för att jag skall gå igång om jag är på det humöret och nu när jag har kämpat hela förbannade veckan med att komma i fas med mitt arbete så är jag tämligen... lättretlig.

Dagen till ära så tog mitt tålamod slut och jag gav upp, jag orkar inte sitta och verka trevlig när jag har saker att utföra, öronproppar och hörselkåpor mosades in och sedan satt jag i lugn och ro för att kunna arbeta till ljudet av min puls och öronsus. Underbart. Och så mycket jag fick utfört!

Förvisso så vinner jag inget på att sitta och leka martyr på det viset men eftersom det bara är jag som störs så är det lättare att tysta ned mig än att få alla andra att dansa efter min pipa och just nu vill jag bara döda saker och ting. Eller, SPRÄNGA saker. Bränna upp hus och folk och grilla mashmallows över glöden. Grah!

I alla fall, Raubtier gör underverk för mig då. Underverk.

tisdag 12 januari 2010

Sociala val

Människor och jag går inte riktigt överens. De låter, de är överallt och de stimmar runt så att jag inte kan höra mig själv vässa yxan.

Visst, jag känner ett par få väl valda (o)lyckligt lottade personer som jag har släppt in på livet men det där med stor mängd? Icke!

För mycket folk runt omkring mig gör att jag krymper inombords. För mycket folk ökar bara på min tvångstanke om att alla bara driver med mig och bara väntar på ett tillfälle för att kunna peka och skratta. För mycket folk agerar som förtunnande på den jag är, till slut vet jag inte var jag slutar och viljan att vara alla till lags.

Att jag är en otrevlig person med felaktiga åsikter om både det ena och det andra vet jag mycket väl, något jag kan leva med ända tills folkspädningen kommer i närheten av mig som waran för blodet. Då börjar jag tvivla på det som är jag, det som jag VET är jag. Den dåliga självkänslan kommer med allt fler bekanta i släptåg och sedan sitter jag bara och skäms över vilken dålig sak jag är och varför inte jag kan vara som alla andra.

Visst, jag får idiotiska anfall över att jag inte är värd något för att jag inte har tillräckligt mycket vänner och bekanta men jag gör inget åt det. För egentligen så vet jag att personlighetsförtunnarna har rätt, jag är ingenting och jag vill inte veta om det.

Jag är folkskygg och har varit det längre än jag vill erkänna. Jag har verkligen trott på blodigaste allvar att några i min tidigare klass skulle lura mig. Jag har haft dagar då jag inte har sagt ett ljud till någon men det har jag trivts med.

Fast visst är det irriterande emellanåt, att få ont i magen av att telefonen ringer för att jag inte VILL prata i telefon utan helst av allt bara vill försvinna. Att inte kunna köra den enkla vägen av självförverkligande utan istället vara tvungen att rota djupt inombords på egen mark.

Det är lättast att ha alla taggar ut, det är något jag förstår åtminstone. Mindre vänner och bekanta betyder att jag har färre som jag kan råka göra besvikna eller ledsna. Mindre folk runt omkring mig betyder mindre order för mig att följa, mindre mindervärdeskomplex att oroa mig för. Mindre folk betyder mindre oordning, mindre ologik och sådant jag inte kan styra över. Härligt.

Ensamt? Nej, inte vad jag vet eftersom det finns just den där lilla skaran som inser hur jag fungerar.

måndag 11 januari 2010

Ekorre

Fyra glas med kaffe och jag är nära att kräkas av smaken, förhoppningsvis gör det någon nytta mer än att fräta hål på min mage.

Svunnen tid

Det känns som om det var en helt annan person som hade tagit över mig den där tiden och jag kan knappt minnas något mer än bråkdelar här och där.

En helnatt framför dvd-spelaren där skivor med Twin Peaks snurrade tills de nästan började brinna. Te i kop(p)iösa mängder i samband med strösurfande där jag aldrig kunde ta mig tid till något viktigt som att spela Betapet med min bästaste vän. Midnattssminkningar och korttagningar med min bokhylla till hjälp. Duschningar som gick över till badkarsbadande där jag låg och stirrade ut i ingenting med mina synfelspåverkade ögon. Drömmar som var så verkliga att de nästan var kvar i rummet när jag vaknade.

All denna tid som bara... försvann. Inte har jag något konkret svar heller. Som hur jag skall undvika att det händer igen. Eller hur man kan förhindra att falla så långt. Ingenting, bara spekulationer.

Det jag däremot vet är att den jag formas till här nere är ingen jag vill vara och jag förstår inte hur någon ens kan tycka om resultatet av och jag känner mig maktlös inför att förändra det.

Jag fläker ut mig själv här om och om igen, vänder och vrider på orden, berättar, skriker, svär, vrålar, viskar.



Och jag undrar varför. Borde nog avsluta den här snart, sluta och skriva om något som jag inte tror att någon vill veta.


Men jag önskar att jag kunde ljuga.

söndag 10 januari 2010

Syrebrist

De långa andetagen måste räcka länge nu, för nu är verkligheten här igen.

Tror även att jag har slagit rekord i tid på körning denna gång, fem timmar och fyrtiofem minuter ungefär tog det från Kumla till "hemmet". Tror inte ens att jag lyckades snigla fram så pass illa ens när jag tog mig hem från arbetsintervjun under det där snöovädret... Vadan detta sniglande berodde på? Dels var det att spolarvätskan förvandlades till en isglass på grund av felaktig spädning och alldeles för överraskande kyla plus att motorn inte tyckte om att vara i mer än sjuttio utan att vilja efterlikna en känguru. Frusen spolarvätska har inte varit något problem hemma i gnällbältet men ju längre ned i Svea rike man kommer desto mer salt nyttjas det på vägarna. Ungefär vid Mariestad började paniken och jag körde väl en sju mil på känn, alldeles för långsamt och i rena skräcken.

Alla bilförare som jag inte känner får härmed titeln kukhuvuden och jag skall aldrig, aldrig, ALDRIG skälla efter någon som kör för långsamt efter att jag själv har varit tvungen att åka i knappt sjuttio på hundra-väg för att jag knappt kunde se mellanräcket när det kom mötande trafik. Självklart trodde alla andra bilister att jag körde långsamt på pin kiv och jag blev omkörd av två bilar som tutade på mig (jag gav igen, rejält) och en som bländade mig precis när han körde om (denna fick åtskilliga blinkningar med helljuset tillbaka) samt åtminstone en lastbil som körde så nära att jag skulle ha blivit ett smet i grillen på den om jag hade tvärnitat.

Så, jag dubbar denna resa till den hemskaste bilfärd jag någonsin har varit med om. Åtskilliga gånger trodde jag verkligen att jag bara skulle snurra ned i diket eller krocka med något, så rädd var jag.

Här "hemma" har intet nytt skett förutom en bakåtutveckling i form av att jag numera inte har rinnande vatten så jag får väl packa med mig tandborste också i morgon.

Jag är så trött på allt. Det är som om det sitter en vampyr i ett av rummen här och suger ut all min livslust ur mig. Den gnager på mig och äter sig in genom alla skydd och lämnar något som liknar en släkting till Smeagol. Det värker på insidan när jag försöker tänka efter om vad jag egentligen vill och jag orkar inte längre. Jag orkar inte veta vad jag egentligen vill och vad jag skall göra med mig själv. Jag orkar inte bli tillsagd av alla runt omkring mig att man inget vinner på att klaga utan det är bättre att göra något åt allt.

Jag orkar bara inte. Det är som om något sitter hårt lindat runt kroppen så att det enda jag får ned i lungorna är syre precis nog för att överleva men inget mer. Jag fasar inför morgondagen, jag vill inte dit, vill inte falla tillbaka in i ramen, i masken, i formen. Självfallet så kommer det bli andra toner i morgon när lösnäsans lim torkat nog och allt annat är bra men nu? Nej.