onsdag 30 december 2009

Omöjligheter

Jag må vara långsint, småaktig och allt det som hör till men den här gången så tycker jag faktiskt inte att det är så mycket mitt fel. Saker och ting går åt båda håll och jag har försökt hålla någon sorts kontaktlina uppe även om den inte må vara mycket att skryta över. Att jag lägger mig i saker jag kanske inte har att göra med är väl mitt sätt att vara elakt helt enkelt men jag är trött på att knuffas åt sidan. En stående fras som oftast låter i min hjärna är faktiskt att jag inte är något att ha och det är något som bevisas om och om igen i den här situationen.

Och varför jag ens bryr mig och slösar energi? Ja, kan väl vara för att jag faktiskt bryr mig om vad som händer där borta även om det är en enkelriktad gata. För så svårt är det inte att ge lite gensvar, vilka problem man än har.

måndag 28 december 2009

Julen som varit

Min julafton var absolut inte som den brukar vara men den var så bra som den kunde vara ändå. Tolv på dagen var det dags att äta mat, väldigt tidigt för att vara oss, och vi kom till mamma tio i tolv om jag inte minns fel. Som sig bör i vår släkt så var vi först och vi fick väl vänta en halvtimme på bror och far som blev hämtad från skogen innan vi kunde äta mat. Sedan blev det lite socialt umgänge innan mamma åkte iväg för att arbeta till åttasnåret då det öppnades julklappar.

Så under den tiden hon var borta och arbetade hann vi med att titta på Kalle Anka (som sig bör, hur tråkigt det än må vara med vissa av klippen och den inlagda svenska rösten. Grah!) samt Tomten är far till alla barnen (Jag hatar henne. HATAR. henne. Idiotiska djävla kossa som tror att allt blir bra bara man ynglar av sig och som inte kan förstå att andra tycker på annat vis. Filmen är rolig men jag vill bara klippa bort allt som heter fortplantning på mig efter att ha sett den.) innan det bar av till Yvonne och hennes julfirande där vi kom lagom till julklappsöppningen.

Så vad fick jag i år? Jag tror att jag kommer ihåg allt nu...

En Miscatonic University-knapp
Ett smycke Yvonne har gjort
En skrivbok med fin text på
Bling bling-smycken!
Min egna Unreal Doll, han är underbar!
Två böcker ur Twilight-serien (för att nära den där tonåringen i mig även om jag står fast vid att filmen suger)
Presentkort på Bokia
En teklämma från Indiska
Vantar som kära syster stickat från en stickbok som är inspirerad av Harry Potter
Ett Wii (wiiii!)


Jag tror inte att jag har glömt något och julen går in på topplistan över jular som har varit. Pappa blev väldigt glad över sitt smycke och alla andra verkar även de ha blivit nöjda. Som det skall vara alltså.

lördag 26 december 2009

Jullov

Jag roar mig nu med att bara ha ledigt och mysa med nära och kära vilket inte ger mycket tid till intenätet. Det där datumet nästa år skall jag förtränga så länge som möjligt.

Japp, japp.

Så om jag inte är speciellt närvarande? Skyll på lovsjukan, mycket värre än baconfebran.

torsdag 17 december 2009

Smuts

Ett och ett halvt år har gått sedan jag kände mig riktigt ren. Jag luktar inte gott längre, min disk blir aldrig fri från flott, mina kläder har aldrig en ton av äppeldoft, golven ser aldrig blanka ut.

Det är som ett lager av smuts och avlagringar som jag inte får bort utan det bara samlar sig mer och mer hur mycket jag än försöker att bli av med det. I morse duschade jag i tjugo minuter, skrubbade mig tre gånger med tvål över hela kroppen och försökte ignorera önskningen om att sänka ned duschmunstycket till lägsta nivån, kura ihop mig i ett hörn i närheten av strålarna och bara gråta i ett försök att bli ren både på in och utsidan.

Den där doften av tätt sammanpackade sängkläder som legat alldeles för länge i ett skåp? Så luktar min tvätt hur mycket tvättmedel och sköljmedel jag än använder. Tröjor luktar fortfarande av deodorant och jag undviker numera att tvätta mina favoriter för ofta eftersom detta ofta betyder att de bli äckligare efteråt. Lukter och renlighet är det jag strävar efter mest och att bli berövad detta slår hård och skoningslöst. När jag luktar på min hud är det ibland som att lukta på blod.

Minus celsius

Det är så kallt, det känns nästan som om det drar kallt här inne och jag hasar runt i tofflor och strumpor vilket jag inte är känd för att göra.

Min "byscha" fungerar inte längre, slangen går inte att koppla på till husets vattenförsörjning utan i morse så dog strålen efter en knapp sekund och jag åkte arg som ett bi in till jobbet för att nyttja duschen där. En lapp från en rörmokare förklarade att de hade ställt in vatten så att den går att använda men DET tänker jag inte ens prova på i morgon. Om jag hasar in i duschen och upptäcker att det är iskallt i den så kommer jag troligen att elda upp något.

Men det är sista natten, sista natten i en ensam säng i Halland, sista natten bland alla små men förstorade problem och bekymmer, sista natten.

Jag har packat kläder och har nu bara småplock att stöka ihop i morgon och jag längtar.

Jag längtar så förbannat mycket.

onsdag 16 december 2009

Till alla bilister

År tvåtusennio kommer att gå till historien som ett av de sämsta fordonsåren för min del. Att starta året med att kana i diket till att sluta det med att krascha min bil och mig själv gör inte under för mitt självförtroende och inte blir det bättre av att vintern börja komma även om den verkar vara velig och försiktig.

I morse gick jag ut i det jag hade fasat för kvällen innan, tillfrusen blötsnö. Jag har nu kört Skurt i några veckor och jag kan inte säga att jag har lärt mig alla små egenheter med honom vilket resulterade i att jag kröp fram på landsvägen i femtio. När jag började närma mig Varberg gick snön över till blöt form eller åtminstone tror jag det men allt salt som redan verkar ha blivit utslängt på vägarna gör istället att bilrutan är ett smetigt elände och vindrutetorkarna är lite speciella vilket gör att jag inte är helt på topp med att reagera där heller.

Detta resulterar i att jag numera kan kallas en stoppkloss på vägarna vilket jag skiter högaktningsfullt i. Det jag inte kan ignorera däremot är den lilla smygande panik som ligger i gror i maggropen när jag sätter mig i bilen. Den lilla röst som undrar om det är idag jag kommer att krocka och faktiskt skada mig rejält den här gången. Den som undrar om jag kommer att tappa kontrollen över bilen och braka in i en av alla dessa lastbilar som kör alldeles för fort på väg etthundrafemtiotre.

För är det något som bilister saknar så är det hänsyn. Ser du en övningskörningsskylt så tolkas detta som att du skall köra så nära denna bil som möjligt för att ge köraren skrämselhicka. Är det en bil som inte ligger i rätt hastighet när det är dåligt väglag eller dålig sikt så är detta en anledning till att blinka med helljusen för att bilen bakom inte kan komma fram.

Förlåt att jag ligger i vägen för er när ni är på väg till jobbet, förlåt att jag ökar ert blodtryck på morgonen när jag nära till gråten sitter och övertalar mig själv om att jag faktiskt ÄR en bra bilförare och att jag måste sätta mig i sadeln igen för att inte öva upp en riktig skräck. FÖRLÅT för att jag tänker på både min och andras säkerhet och hellre bromsar ned en smula när jag möter en bil efter mörkrets inbrott och min bilruta har lite saltstänk som gör att jag bländas och inte till fullo kan se vägens markeringar. Förlåt så djävla mycket att jag faktiskt inte VILL bli ett kolli bara för att ni bakom mig tycker att jag skall öka farten enkom för att ni inte kan sätta er i bilen lite tidigare.

Jag skall tänka på detta nästa gång, jag skall följa det jag lärde mig på körskolan och inte hindra trafiken och hålla den hastighet som alla andra har även om jag inte riktigt känner att jag har kontroll över bilen. Jag skall braka på i hastigheterna som gäller även om det är glashalka, dimma och ösregn som är så kraftigt att vindrutetorkarna inte klarar av att ge mer än en millisekunds fri sikt. Jag skall hålla mig till hastigheterna vad som än händer.



Eller så kommer jag att tvärnita framför er och ha roligt en millisekund över att NI inte höll säkerhetsavståndet innan jag studsar in i en långtradare eller ett räcke.

tisdag 15 december 2009

Positiva tankar, lycklig mullvad.. Haaah... haaaah...

Jag hatar ljud. Jag hatar saker som stör mig. Jag AVSKYR något som stör mina tankegångar, mina ramar och MITT sätt att fungera.

Mycket kan jag sålla bort men har jag väl bestämt mig för att jag tycker illa om något så är det stört omöjligt att få bort det från min närvaro. Härligt, härligt.

måndag 14 december 2009

Mnehmneh

Jag vaknade på vrångsidan i morse, däremot så vaknade jag åtminstone när jag duschade ner mig själv med iskallt vatten eftersom jag hade missuppfattat kranen på duschen. Ironiskt nog så är vagnen mer lyxig än vad min toalett har varit på länge och den är till och med utrustad med en mikrovågsugn och en liten kyl. Kanske skulle jag bara flytta in där på heltid?

Det är två pojkvaskrar ute och stökar runt i min oreda även om de var tvungna att svänga förbi mitt jobb för att hämta min nyckel. Hade blivit en missuppfattning med hur jag skulle göra och eftersom den som var där i fredags inte hade lämnat någon sorts beskrivning så skyller jag på dem. Får väl se om huset står kvar, att lämna ut min enda husnyckel jag har här i landskapet till två killar i en bil som inte ens har namnet på firman (det stod något annat på den som såg så där.. officiellt ut däremot) känns lite som att leva farligt.

I dag blir det att arbeta över och jag gör det med nöje eftersom det bara är fyra och en halv dag kvar. Snart är det jul, snart får jag åka HEM och slippa att åka hundrafemtiotrean på morgonen med hjärtat i halsgropen och en växande irritation över andra bilister. Jag borde börja lyssna allt mer på Rammstein och Eisbrecher så att jag kan bli en skolskjutare istället även om jag tänker rikta in mig på bilister. Återigen kommer den där tanken upp "När jag kommer till makten så skall jag..." när det är annat pack som stör mig. Kan inte jag få bli diktator över världen? Jag lovar att sköta mig och inte ljuga. På sätt och vis. Typ...

söndag 13 december 2009

Ankare

När jag var på väg mot Focus-huset för att leta upp Skurt på parkeringen så promenerade jag sakta genom Göteborg och iakttog de höga byggnaderna. När det är mörkt är det mesta vackert, särskilt med julbelysning.

Så jag strosade i kylan med händerna sammanhållna (fråga mig inte varför) inneslutna i mina randiga vantar i fina färger, min jacka med knappar med små budskap inte alla kan förstå, en fin tröja med en kofta ovanpå (självklart under jackan, jag kan klä mig faktiskt), min skotskrutiga kjol jag modifierat från tantlängd till skolflickemodell, basketkängor, strumpbyxor och mörkt lila benvärmare.

Och jag kände att jag hade en identitet, något jag inte känner så ofta. Jag hade kläder som representerade mig, som jag trivdes i, som i smyg påpekade vissa intressen hos mig, som gjorde att jag kände mig fin, hemma. Andra må inte ha kastat mer än ett ögonkast på mig men på något vis inbillade jag mig att jag skulle ha kunnat förstå att andra tycker att jag ser bra ut just i det ögonblicket.

För är det något jag fasar inför är det att förlora mig själv och ibland känns det nästan som om jag gör det mellan varven. Jag vill hoppa överlyckligt när jag ser skylten med Sf-bokhandeln närma sig, jag vill dyka in på biblioteket och börja rota runt bland hyllorna, jag vill få en våg av tillfredsställelse när jag ser överfyllda bokhyllor och jag vill fortsätta vara jag.

Utveckling är en sak och jag må ha lagt till vissa intressent som kan vara förvånande och lagt andra som varit en del av mig väldigt länge i frysen för stunden men jag tror åtminstone inte att jag förvandlas till något jag inte vill vara.

Ögonblicket varade faktiskt förvånansvärt länge, jag gick runt i min egen lilla värld inne på Ica väl medveten om min mugg med rolig text som jag alltid kommer att fnissa lite extra åt ("My other mug is a mi-go brain cylinder") och att jag var så mycket bättre än många andra och någon värd att känna.

Sådana stunder önskade jag att skulle kunna få uppleva oftare som motvikt för allt annat som jag trycker ned mig själv med. Jag tror att det beror på den där kjolen, den är nog magisk. Eller, kjolar i allmänhet gör mig glad.

Förutfattade meningar

Jag är full utav fördomar och blir bara glad över att bli motbevisad. Jag tror illa om allt i förskott och hoppas på en glad överraskning och jag har lätt att tänka negativt om allt. Varberg och Halland må inte stå högt på min lista över positiva saker men det är som sagt för mig att tänka negativt.

Däremot så är det inte precis som att det här stället motarbetar mig i mina åsikter.

Jag kom hem för mindre än en timma sedan och möttes av en tom toalett, handfatet låg utanför dörren och ingen nyckel fanns att hitta för vagnen. Morrmummelgruff.

Däremot så räddade min en av mina grannar mig nyss från att behöva kissa i diskhon den här natten, han hittade nyckeln i ramen på vagnhelvetet.



"Bara" 3,9 års kötid på en tvåa... Bara... GAH! Jag blir tokig!


Jag valde det här huset i ett dumt ögonblick för att det faktiskt såg så underbart ut, skog överallt, natur och allt sådan där skit, men ändå bekvämligheter även om tvättmaskinen står i ett hus för sig. Jag hade att välja på det här eller en lägenhet och jag ångrar inte valet speciellt men varför i hela helvetet skall det vara så förbannat lång kötid på det här idiotiska stället?!

Varberg har jag fått för mig är en sådan där sommarstad med turism och annat elände då alla utekrogar blommar ut och man kan troligen ha dialektbingo på torget i brist på annat. Det finns åtskilliga större affärer men ändå så känns den ibland som Askersund där allting finns på ett annat ställe (Your princess is in another castle, you damn idiot) och inget finns i Askersund förutom avstånd. Jag förstår inte. Om det skall vara en sommarstad, varför finns det inget bra uteställe med dansgolv istället för det lilla fåniga hörnet på Harrys där det är skrovliga tegelstenar överallt?

Jag har svårt att förstå saker och tings storhet men jag är ju en tjurig person. Däremot är jag inte helt verklighetsfrånvarande även om jag önskar att jag skulle kunna vara det ibland eftersom drömma om annat är trevligare.

Och en annan sak! För jag känner mig så positiv nu nämligen.

Mitt vatten? Inget man dricker utan tillsatser, mmmm... söta tillsatser... Det lämnar även en speciell doft på kroppen när man duschar i det! Wooooh! Jag som är så doftkänslig för vissa saker, det är verkligen en bra kombination.

torsdag 10 december 2009

Ute i mörkret

Älvan på min axel tystnade, det gjorde hon för länge sedan, och började stirra ut i skuggorna som kröp sig närmare och närmare. Det magiska skimmer hennes sköra kropp utstrålade var nog för att skydda oss båda från de morrande varelser som strök runt precis där mörkret började. Ibland kunde man se blänkande ögon, tänder fuktiga av saliv, otåligt hopkrupna kroppar, tillräckligt för att skrämma vettet ur mig.

Jag var konfunderad för jag visste inte hur man talar till en älva, det var alltid hon som tröstade mig och berättade sagor om allt som fortfarande är magiskt i en väg av bärbart teknologiskt skryt och höga siffror. Det var hon som försiktigt smekte bort mina tårar när något på insidan hade brustit och det var alltid hon som sjöng mig till sömns. Det började kännas tomt utan hennes lilla röst som ljöd så starkt som tordön även om den egentligen knappt kunde höras. Hon förklarade allt på ett så bra sätt, lugnade ner mig när bestarna började komma närmare och utstrålade en glödande värme när de kom alltför nära.

Nu hade hennes sken börjat falna, vingarna verkade nötta i kanterna likt en veckogammal död mal vars vingar skavts tills de var kantstötta. Hon tittade trött ut på det stora vargliknande monster som hade följt efter oss den senaste tiden, mötte dess hungriga ögon nu när han var så nära att jag nästan kunde höra honom andas. Jag tittade på min älva och önskade att hon skulle lugna mig så som hon hade gjort alla tidigare gånger, att hon skulle berätta om muren som dolde allt vackert men som ändå fanns, att hon skulle utstråla sin magiska värme, att hon skulle göra något.

Vad som helst.

Plötsligt började ljuset falna allt mer, besten reste sig raskt upp från sin sittande ställning och började ivrigt dra sig närmare och närmare mig med ett förväntansfullt grin fullt av vassa tänder. Jag kunde se något svart och vit randigt mellan en av de största tänderna och den närliggande och min skräck började skrika inom mig. Sakta kröp den närmare och närmare, andetagen blev hetsigare, ivrigare, närmare. Istället för ljudet av trampdynor hörde jag något jag inte kunde sätta fingret på, ett mystiskt knattrande ljud, prassel av papper, upprepade konstiga signaler jag aldrig förr hört men ändå så skrämde det mig än mer.

Älvan rörde försiktigt vid min kind och jag vred på huvudet för något som kändes som en lång minut även om det bara var en sekund. Hon tittade på mig med ögon som var trötta och sedan bleknade hon bort för att lämna mig.

Allt försvann, kvar var bara vita fläckar för min syn och monstret med alla sina ljud. Något lät nästan som ett skratt även om det inte kom från en mänsklig strupe. Sedan borrade sig tänderna in i min vad och jag kände hur tänderna knakande bröt skenbenet och jag segnade stönande ihop. Allt hade gått så snabbt att jag inte ens hade hunnit tänka på flykt och på något vis kändes det onödigt att ens försöka.

Det där torra, gutturala lätet igen och plötsligt kunde jag se precis som om det fanns mörkt ljus. Knaster av ben. Obehagliga slafsande ljud när mitt kött trasades sönder mellan dess tänder och jag hade inget annat val än att se på, att iaktta bitar av min kropp sakta men säkert konsumeras.



Och i bakgrunden, de där ljuden. Prassel, klirranden, surranden.

tisdag 8 december 2009

Hänsyn hela vägen ned i halsen

I dagens Metro stod det om en upprörd förälder som hade fått gå från fik till fik för att det inte fanns plats för barnvagnar och på en ville de inte ens ha barn. På en gång så vrålar alla föräldrar rakt ut och jag förstår inte varför.

Det är inte som att de säger att barnen skall gå och "duscha" medan de andra fikar. Precis på samma vis som det finns barnvagnsbio så kan det väl lika gärna finnas barnvagnsfik som de kan flockas på. Jag skulle gladeligen sitta på ett fik med mindre småbarnsföräldrar för jag är trött på skrik, springande och den klassiska "Mitt lilla hjärtegull gör aaaaldrig något fel."

Så fort man öppnar munnen om sådana frågor där det är ganska uppenbart att jag inte tycker om småversioner av föräldrarna så skulle du lika gärna kunna säga "Jag tyckte Hitler gjorde ett bra jobb med att utrota judarna." för det är ungefär det som andra hör. På samma vis som hundar förpassas bak i bussen för att underlätta för allergiker så tycker jag att barn kan förpassas på vissa ställen med. Tänk bara tysta vagnen på ett tåg. Tänk en barnfamilj som har blivit felbokad och tänk dig att du skulle försöka påpeka detta för den familj som sitter där.

Nej, just det. Lycka till. Du skulle lika gärna kunna börja klampa på söta kattungar för du är en HEMSK människa om du inte tycker att barn skall finnas överallt.

De gånger jag har hört "Du kommer att ändra dig när du får barn." står även den mig upp i halsen. Vad sägs om att ändra till om istället?

GRAARGH! Jag hatar att behöva vara överseende med allt som stör mig, tycker någon illa om hundar så är det vanligtvis bara en axelryckning de möts av och sedan är det inte mer med det.


Morr.

måndag 7 december 2009

En vanesak

En gång i tiden var jag en ganska självsäker bilförare. Inte på det där hormonstinna tonårspojke-sättet utan bara trygg i mig själv bakom ratten.

Sedan krockade jag med en cyklist vilket egentligen var bådas fel men lagen säger att den med störst monster till fordon "vinner" och jag åkte på böter. Det var den första törnen och den skedde knappt några månader efter att jag hade fått mitt körkort. Sakta men säkert så arbetade jag tillbaka självförtroendet även om det aldrig blev som det en gång hade varit.

Sedan förflöt saker och ting på och körandet fungerade, jag var inte bättre eller sämre än någon annan. Då upptäckte min bil halkan och jag for i diket för att tippa på sniskan i januari detta år. Efter det så tog jag det väldigt försiktigt (nästan överdrivet försiktigt) så fort det skulle kunna vara halt. Visserligen är försiktighet en dygd men den måste vara måttlig.

Sedan blev det sommar och jag kunde landa i det fyrhjulade riket igen och tyckte att jag faktiskt började bli ganska duglig igen.

Hösten kom och jag körde i diket, rejält.

Och nu?

Nu är jag nästan livrädd så fort jag får möte på något annat än en motorväg. Jag är helsäker på att jag skall tappa kontrollen över bilen och bara braka rakt in i något annat eller volta runt rejält den här gången. Jag är inte speciellt rädd för att dö men det där med livstids invaliditet, större skador och annat elände eller att dö en långsam, plågsam död är inte min kopp med te. Så fort det mörknar så stirrar jag paniskt på vägen för att inte bländas av alla andra billyktor och är det nedsatt sikt så vill jag helst av allt vänta tills mitt i natten så att det enbart är jag på vägarna.

Det där är i bakhuvudet hela tiden men jag motar undan det, sätter mig upp i sadeln igen och tvingar mig själv till att inse att det är två som kan göra fel. Det kan vara lika stor chans att den mötande föraren mosar mig istället. Fast tanken på att jag är en dålig förare är det som är värst. Varenda gång någon sätter sig lite tillrätta i passagerarstolen så är jag tvärsäker på att denne egentligen paniskt letar efter fotbromsen. Varenda gång någon säger: "OJ!" så tror jag bara det är för att det är något jag som har gjort.

Varenda gång. Det må vara mer eller mindre starkt men ändå varenda gång. Varenda. Djävla. Gång.

söndag 6 december 2009

Tidsbrist

Jag går runt i en sorts dimma och det känns som om det aldrig finns tid till något. Vardagar arbetar jag på och sedan kommer jag hem där jag måste landa i mig själv i minst en timma och sedan är det dags att sova. Jag tycker inte om att gå och lägga mig tidigt och jag borde ha vant mig snart.

Så många jag borde ringa och höra av mig till. Så mycket jag borde göra. Julklappar har jag köpt nästan alla men jag oroar mig för att de inte är bra nog eller att de är för billiga eller bara inte bra. Ingenting känns rätt.

Julstämning? Bah! Jag har två tomtar som står bredvid högtalaren och jag köpte tre hyacinter i en kruka i ett desperat försök att finna julstämning. Jag är i en tom rymd där jag ibland svävar in i världsbubblor där jag exploderar i verklighet igen, sedan flyter jag igenom den och är kvar med mig själv igen.

Jag är en enstöring. En enstöring med dåligt minne. Jag tittar på telefonen och tänker att jag borde ringa ett par stycken, att jag vill ringa några, men det låser sig. Jag tittar på telefonen igen och blir rädd över tanken om den skulle ringa. Ibland stänger jag av ljudet på den för att jag inte vet hur jag skall göra om den ringer. Vilket är litet lustigt eftersom jag tar åtskilliga samtal inom arbetet.

Jag känner mig som en för stor pusselbit, med för mycket tid men samtidigt för lite tid. Jag vet inte vad jag skall prata om, vad jag skall göra, vad jag skall fördela allt på. Jag vet inget.

Därför skall jag krypa ned i min säng med mitt DS och göra det jag vet hur det fungerar. Och sedan skall jag läsa. Och titta på film. Och dricka te.


...och under hela tiden så skall jag bygga upp modet för att använda telefonen och ringa. Förstår inte att det skall vara så svårt.

onsdag 2 december 2009

Lista

Saker du får ge upp som arbetande guldsmed:

* Vita kläder (förvisso inte speciellt svårt för mig)
* Smink (nu menar jag sådan därnt fancypancy-scheit med underlagskräm och annat porstoppande jox. Lycka till med att ha sådant när du behöver torka av dig med väta i ansiktet minst en gång om dagen.)
* Långärmade plagg som inte går att kavla upp (HELLO, SMUTS!)
* Korta kjolar (sitta och skreva vid ett städ med minikjol skulle visserligen inte störa mig men det är tämligen opraktiskt och man skulle troligen skratta mer än att arbeta.)
* Långa kjolar (kana runt på en stol dagarna i ända och kjolen skulle troligen sitta fast i hjulen på stolen... Har inte provat det än men jag tror jag helt enkelt gör processen kort och kommer till jobbet i tröja och strumpbyxor på en gång istället då.)
* Smycken i present. (Allvarligt, jag har inget emot bijouterier eller dåligt utförda arbeten så länge smycket är tufft och ni inte har lagt ut för mycket pengar på det. Heh. Inga smycken i julklapp i år heller...)
* Sinnesfrid (Inte en dag går utan svordomar över idiotiska designer, konstiga förfrågningar eller smycken som ägaren vägrar ge upp.)
* Förmågan att slänga saker ("Den här kan vara bra att ha..." - varje guldsmeds motto!)
* Långa naglar (Precis när naglarna börjar få en bättre längd så att inte allt smuts fastnar under dem så är de även tillräckligt långa för att man skall såga av dem, fila i dem, slipa dem i konstiga vinklar eller bara bryta av dem på valfritt verktyg. Lagom då brukar man muttrande ta avbitartången och ställa sig vid sopkorgen och klippa av dem.)
* Rena naglar och händer med sådan där kvinnlig mjukhet (BAH! Förhårdnader visar att man ARBETAR! Vill du inte bli kliad på ryggen med mina raspiga fingertoppar, så säg? Återigen det där med nagellängd, knappt en millimeter längd på dem och all smuts fastnar under dem!)
* Hjärnceller (I detta yrke är allt mer eller mindre giftigt, det är lättare att räkna upp de ofarliga sakerna än tvärs om. Uppvärmd ammoniak är den perfekta starten på dagen om du är trött och har svårt att vakna.)
* Dyra kläder att använda på jobbet (Du vill inte riktigt knata iväg till jobbet i något dyrt och tjusigt, visserligen äger jag inte sådana saker, för att sedan bränna hål på eländet.)



Listan kan bli lång och jag skulle inte kunna tänka mig att arbeta som något annat i skrivande stund. Andra finner "gud", jag lägger fingrarna runt en plastklubba och sjunger med i hammarslagen som ackompanjeras av ultraljudets surrande.

tisdag 1 december 2009

Rädd är ännu ett av mina mellannamn

De senaste åren har jag ökat på mitt tvång att jag skall klara av allt själv, att om inte jag kan lösa mina problem så kommer allt att gå åt helvete och jag har bara mig själv att skylla. Mina tankar låser sig runt de måsten med stora bokstäver som det så kallade vuxna livet kräver och jag har allt mer dött inombords förutom just de sakerna.

Det man ska klara av går tämligen bra om inte bättre men allt annat runt omkring?

Icke.

Jag är trött på alla val som finns, på att jag är feg och inte gör några utan istället springer skrikande ifrån dem. Jag är trött på att stänga in mig själv i min egna bubbla där jag knappt släpper in mig själv och jag är faktiskt ganska trött på det mesta som har med konceptet "jag" att göra.

Det är som att jag saknar några kugghjul, inte tillräckligt många för att resten av hjulen och fjädrarna skall explodera utan bara ett här och där som bara märks vid vissa tillfällen. Kanske mer som kugghjul som saknar ett par kuggar, nästan hela varvet går bra förutom just vid det ställe där det saknas.

Mitt centrum är försvunnet och jag står med en karta som är felritad och kompassen saknar en nål, kvar finns bara jag och alla mina rädslor inför allt det som jag inte vågar titta åt.

Trivsel, ett ord jag inte riktigt vet vad det betyder längre allt eftersom acceptans har tagit över. Tankarna läggs åt sidan och bildar istället ett obehagligt radiobrus i bakhuvudet där vissa mottagningstoppar exploderar och en röst vrålar rakt ut i en sekund av klarhet för att sedan tona bort lagom när det viktigaste var på väg ut mellan läpparna.

Söker gör jag inte längre, jag misströstar, accepterar och förlorar hoppet istället tills saker och ting verkar tämligen trevliga. I min lilla bubbla sitter jag och tittar ut på omvärlden som jag ibland är rädd att fördärva om jag stannar för länge i den.

Men jag lägger det åt sidan och faller in i en roll som jag har lärt mig att spela så väl genom åren att jag knappt vet var dräkten börjar och jag slutar. Dragkedjan har vuxit in i mitt skinn så att det är mycket möjligt att detta är den jag är numera och jag är osäker på vad jag tycker om det eller inte.