söndag 29 november 2009

Helg, julklappar och sådant där

Efter en väldigt lång färd "hemåt" så sitter jag vid datorn i bokskogen igen. Tankarna är kluvna men det är jag van vid, det brukar alltid vara så efter en helg med det jag har kärt. Det enda som håller mig sällskap här är (förutom alla bra saker det vill säga men jag är en negativ surkart) den förhatliga vågen, mitt dåliga samvete och tandborsten.

För att författa den delen i hjärnan med en mening så att jag kan komma till trevligare saker så: "Jag är tjock, jag kommer aldrig att duga och alla andra tittar troligen på mig som om jag ser ut som Roseanne Barr gjorde i början av serien."

I alla fall. Helgen har varit underbar och jag har hunnit med att hälsa på moder, fader och syskon förutom den längre odågan till lillebror. Den mindre odågan har äntligen fått sin födelsedagspresent efter många om och men och han blev nöjd samt att jag har införskaffat diverse julklappar, hämndbegär, en ny telefon och en espressomaskin.

Min nya bil, en grönmetallic Golf tvåa anno 88, har döpts till Skurt på grund av sin färg och för att hylla Skrutt/Skrot/Skutt och har klarat sin jungfruresa galant. Jag har visserligen åkt med honom lite här och där innan men det här är första långa turen jag har tagit med en bil sedan olyckan.

Vad sker härnäst? Jag borde sova men jag skall föra över saker och ting till min nya telefon så att jag kan få lite ordning på torpet med den. Att gå från en Ericsson till en Nokia är alltid intressant.

söndag 22 november 2009

Midnattspyssel och förkovring i mänskliga förbrytelser

Har jag väl hakat upp mig på något så tar det ett tag innan jag går och lägger mig. Har de senaste fyra timmarna hängivit mig åt att klippa och klistra julkort (ja, jag skall skicka sådana i år med) samt tittat på en dokumentär om Auschwitz som införskaffades på Åhlens för ett par år sedan.

En mäkta intressant och tämligen objektiv skapelse från BBC, ett namn som allt som oftast betyder kvalitet, som jag nog tycker de flesta bör se. De intervjuer som är med både fångar och fångvaktare ifrågasätter bådas handlingar vilket jag tycker är uppfriskande istället för att på en gång stämpla alla av tysk börd som ONDA med versaler. Det som störde mig lite var allt detta missbruk av ordet mördade som användes stup i kvarten. Jag vet inte riktigt om man måste förtydliga för de som ser dokumentären att det inte är acceptabelt att gasa ihjäl andra folkslag innan man har beskyllt alla ens egna brister på dem. Eller är det jag som är ute och cyklar?

Måhända är det så som språket skall användas, precis som i lagliga sammanhang. Fast jag vet inte riktigt om man säger att man har mansdråpat ihjäl någon utan det används nog mer troligt en slang eller kort och gott "dödat".

Det där var däremot en ganska stor parentes och vad jag vill komma till att den som är intresserad av mänsklig ondska så är detta ett informativt stycke utav den med små iscensatta snuttar för att det inte skall bli så mycket berättarröst som maler till stillbilder av sedan länge döda offer varvat med filmande av porten med sitt välkända motto. Den gick över hela historien utan att snöa in speciellt mycket på något (även om jag hade velat se lite mer angående Mengeles förehavanden) och den billiga slant den finns att införskaffa för nu så tycker jag allt att den bör hitta hem till åtskilliga där ute.

...om man nu tycker om dokumentärer om detta ämne det vill säga.

lördag 21 november 2009

Jag skyller (till viss del) på tekniken!

Det är lite intressant faktiskt... Även fast det dagligen är reklam på tv angående mobilt bredband så verkar inte folket på internet förstå detta faktum att inte alla har supersnabbt bredband utan proppar sina sidor fulla med flash, inbäddade mediaspelare och bílder högt och lågt.

Visserligen är en modemuppkoppling femtioelva gånger (det är roligare att skriva femtioelva än att säga det rätta antalet för det skulle kräva att jag var tvungen att räkna.) snabbare än vad det var förr i tiden då jag lyriskt lyssnade på modemets ljud när den ringde upp på linjen. Däremot är det inte nog för att få saker och ting att fungera vilket har resulterat i att jag har suttit på min lata bakdel hela dagen framför datorn med idel surfande som enda sysselsättning.

Jag kan faktiskt skylla den idiotiskt långa tiden på att jag i ren uttråkning av att vänta på att ett klipp skall laddas börjar titta på andra saker vilket gör att jag har cirka fem flikar att cykla mellan för att aldrig vara utan sysselsättning.

Senaste runtsurfningar? Tittande på bilder av kurviga damer, undersökande av gruppen The Gossip med en riktigt underhållande sångerska som kan det där med att finnas till som den hon är och tappra försök till julklappsletanden.

Däremot gick inte julklappsdelen så bra och nu skall jag försöka ge mig åstad för att fila fötterna.

Saxat från Aftonhoran

"I Storbritannien, Spanien och Portugal är förhållandet de omvända. Där upplever många kvinnor att de är slanka, trots att så inte är fallet.

Brittiska kvinnor har i genomsnitt ett BMI på 26,2 – högst i Europa. "

Mitt bmi är för närvarande 27,1.

Jag älskar missvisande siffror.

Ur led är världen

Jag hänvisar till det här och inbjuder er till en värld av mörkrädsla över var vi är på väg. Har även läst runt på andra ställen och känner mig ganska kluven.

Visserligen så bör inte ens termen tjock och smal användas för skall man vara riktig så är vi ju sådana där... människor hela högen. Även om en del inte kvalificerar lika bra till det som monster alternativt något bättre men det är lättare att använda "korrekta" termer som är förståeliga överlag. I alla fall. Jag såg bilder som var inlagda i ett sorts inspirationsbildspel på att överviktiga damer faktiskt kan klä sig snyggt de med även om klädaffärerna motarbetar dem totalt. Och mitt bland bilderna så dyker det upp en liten tunn räka och jag undrar vad hon egentligen gjorde där. Vilket visar vilken härlig dubbelmoral jag just gjorde mig skyldig till. Ingen borde väl dömas ut för det stod ju faktiskt att det var klädinspiration och inte "You must be this fat to take this ride." men ändå var det som att min idiotiska hjärna gick i baklås. Det jag tänkte var "Oj, då. Räknar hon sig som tjock? Ja, då måste jag vara det också. Eller, jag är fetare än vad jag tror! GAH!"

Logiken är på hög nivå. Ibland får jag anfall av att resten av världen fanimig skall ge blanka fan i mig och vad i hela friden jag väger, inklusive mig själv, men sedan faller jag för mediagrupptrycket och skäms över allt jag gör. Jag är förbannat trött på att alltid skämmas för vad jag äter om det nu råkar vara något som inte är hysteriskt jättenyttigt eller om det räknas som mat.

Tänk er det här scenariot: Jag är en latmask och hade inte ork att göra någon sorts matlåda och löser det på ett enkelt och faktiskt nyttigt sätt genom att ordna ihop en skål med havregrynsgröt med äpple, kanel och lite sirap på. Första gångerna jag åt det fick jag kommentarerna "Skall du bara äta det där?" men de lade sig ganska snabbt tack och lov eftersom jag började låta det vara en vana de gånger jag inte hade ork eller hade hat för mat. En skål havregrynsgröt känns faktiskt aldrig speciellt onyttigt eller dåligt för mig. Förutom om jag redan har ätit hela dagens kalorier måhända, eller om jag har fått ett anfall av hetsätning kanske.

I alla fall, nu kom jag ifrån ämnet. Det jag ville ifrågasätta är att en skål med gröt (gröt, ett annat ord för NYTTIGT i frukostsammanhang) ifrågasättes när det intages med lunch medan tre deciliter naturell yoghurt och tio skivor rökt skinka bara överses för att man går på diet?

Ja, jag tjatar men jag blir så trött på allt. Mest är jag nog trött på människor i flock faktiskt för ju fler de samlar sig, desto värre blir saker och ting. Jag må se allt i nattsvart men det är det jag kan, på gott eller ont.

Förresten så läste jag en lite underhållande sak på nätet för några dagar sedan angående en sångares försök till självmord. Kanske inget att skratta åt men jag kom bara att tänka på de texter jag skrev angående min egen död och det skrattretande i att folk faktiskt GÖR på det sättet med mer utstuderat. Det jag skrev när jag var femton var utstuderat och planerat in i minsta detalj med musik, kläder och att jag skulle bli ett vackert lik men det närmaste jag kom var att ta en tablett från en mystisk burk med smärtstillande som fanns i pannrummet. Jag gissar på att de var så utgångna att det inte skulle ha hänt något alls om jag hade mumsat i mig alla.

Däremot så skulle inte min död te sig så när jag väl får tummen ur utan den kommer att kantas av samma slumpartade saker som utgjorde min första ambulansresa. (bah, min blogg, mitt liv. Har jag ändå suttit och tagit detta med en vilt främmande människa enbart för att denne kallas psykolog så vad är skillnaden att jag säger det här? Det hör till mig.)

Det kommer att vara något som helt plötsligt slår slint och sedan är det bara om verktygen som finns i närheten kan utnyttjas för jag är en passiv dödslängtare, jag söker inte döden aktivt men om det skulle finnas saker som går att nyttja för att slippa undan som jag VET gör nytta så hade jag gjort det vid sådana tillfällen. Hmm.. Fast det finns ju faktiskt proana-sidor som förklarar vad man skall göra för att undvika att visa att kroppen förfaller (prothin.com för den som vill bli ännu mer mörkrädd, jag älskar speciellt det där försvarstalet som försöker att två händerna på dem) så det bör ju faktiskt finnas sidor som verkligen förklarar vad man kan använda för olika preparat men det är något som jag inte vill undersöka. Visar det sig faktiskt att man kan förvandla bakpulver och cayennepeppar till en snabb somna-in-medicin så lever jag helst i mitt favoritmotto "Ignorance is bliss".

För ett par dagar sedan satt jag och grät i telefonen till kära mor där jag sade att jag var trött på att känna att det var fel på mig men nu har jag landat till att antingen acceptera att jag är korkad som tror att jag är speciell (hur många gånger får man inte itutad i sig att ALLA tänker ditten och datten, alla vill göra så då och då?) eller bara ignorera eländet. Jag väljer ignoransen, den är min vän. Hur skulle man annars överleva med en morgontidning?

Nu skall jag förkovra mig i nätserier och dricka kaffe med massor med mjölk. Bada fötterna i fotsalt, fila dem och smörja in dem i massor med fotkräm så att de blir fina och glada. Små glädjeämnen, små steg, små små saker.


Just ja. Måste börja komma på vad alla skall ha i julklapp också. Gah.

Stand by

Så blev det fredag igen och det är som om min röst stänger av sig och slutar fungera. All den sociala kompentens jag har uppvisat under veckan rinner ur kroppen på mig snabbare än duschkrämslödder och jag sysslar nästan enbart med saker som inte involverar vokabulära övningar.

Planer på att ringa folk och prata bort ett antal minuter faller tämligen platt och jag skyr nästan telefonen ifall den får för sig att ringa och den enda förklaringen jag har är att jag inte har ork till det. Visst, svarar jag och väl kommer igång så är det svårt att få stopp på munlädret men det är så fridfullt att bara hålla tyst och slippa prata. Att låta allt samlas på insidan och bara låta det få utlopp på min egen insida istället för att spilla ut i alla andras sfärer.

Jag är inte bra på att vara bland folk alldeles för länge, jag borde egentligen ha lärt mig vid det här laget men icke. Även om det är mina absoluta favoritpersoner så får jag efter ett par dagar nästan ren panik av att vara bland folk och jag finner mig längta till komplett ensamhet där jag kan försvinna i mitt eget töcken. Vad det beror på? Ingen aning. Bör man ta illa vid sig? Absolut inte.

En av de saker som är väldigt skönt att ha vuxit ifrån, även om jag skyr termen vuxen, är att man numera kan umgås med någon utan att sysselsätta konstant. Att sitta och rita tillsammans med någon, dricka te och titta ut på naturen, sitta och dega framför tvn utan krav på något alls.

Såg V för Vendetta på kvällen och den var en fröjd för både huvud och öga, den dräkten skulle jag vilja lägga vantarna på som den sanne kostymfetischist jag är. En rent skuren kostym i rätt form skulle jag troligen slita av från ägarens kropp, inte med tanken att våldföra mig på köttet i fråga utan för att kunna ikläda mig den. Ytterligheter, det roligaste sättet att förvirra folk med ens smak.

onsdag 18 november 2009

Graaargh

Kära dagbok.

Innehållet i mitt handfats avlopp består nu av:
massa brunt, slemmigt järnhaltigt gegg som slutar i knastriga avlagringar
en tops (jag har ingen aning om hur den hamnade där, ärligt talat.)
locket till min flaska med linsvätska

Teknikens under! Du som tillåter oss att ha rinnande vatten hemma (vilket betyder att vattenkranarna ALDRIG slutar rinna/droppa) så att man har tillgång till vardagens bekvämligheter (läs: tappa ned saker i avloppet på grund av tidigare sagda sak angående droppande vattenkranar vilket gör att en avloppspropp får vattnet att skvätta upp på porslinet vilket färgar det brunt på mindre än en dag) här i världen.

Jag har nu roat mig i fem minuter med att försöka få upp eländet men den korkar sig fast och allvarligt talat så ger jag blanka fan i det. Förr eller senare byter de ut handfatshelvetet och då kan de väl alltid få sig ett gott skratt om de tittar ned.

Annars? Mitt humör suger, jag pendlar från att gråta eller att bli arg och svära över allt som tänkas kan. Jag orkar inte vara rolig längre, orkar inte vara mer trevlig och spirituell än vad som krävs men jag får väl hålla god min ändå. Allt är ju ändå tipp topp, inte sant?

tisdag 17 november 2009

wgah nagl

En kostym med dragkedja i ryggen
krokar i ansiktet
gördel för hållningen
kompass för att hålla riktning (UPP! Vad annars?!)

Runt, runt
med galler och blå plast
små stödjande tassar i gummi

Politiskt korrekt kaffe
i fläckiga koppar
damm och smärgel
på teknikens (vid)under

Sladdar till allt
hjul på resten
knuffas framåt
inte bakåt

Dragkedjan nyper
krokarna lossnar
rättstavningen misslyckas
små röda streck överallt

Siffror, tal, tid, nummer
ingen plats för andetag
valbenen skär in vid inkorrekt hållning
pennan skriker inte längre
bläcket har tystnat

Skydden är få
cirkeln liten med sluten dörr
murarna felaktigt byggda
skyddar mot onödigheter
inte nödvändigheter

Nödlösning, tröstköp
tvångsmatning, uppkastning
rak i ryggen och utan plåster
men ingen sårsprit

Krokarna raknar
sömmar spricker
skyddsnätet obefintligt
och ficklampan slocknar

söndag 15 november 2009

[...]

För varje gång jag lämnar eller lämnas av dem så går jag sönder än mer på insidan och jag undrar bara hur länge jag kommer att orka.

torsdag 12 november 2009

Äras den som äras bör

Min bästaste vän är en otrolig varelse och jag blir så stolt över henne. Där andra bara sitter på sitt arsle hemma och stagnerar så står hon ut med mänsklig inkompetens bland fastklistrade löv och frågor om skjul för att komma dit hon vill.

Jag tänker inte brodera ut närmare här om varför jag önskar att andra vore som henne för det skulle riskera i ett antal kommentarer som i grund och botten kan tolkas som "Klipp dig och skaffa dig ett jobb" vilket inte riktigt är dit jag vill komma.

I alla fall, jag är stolt över dig.

onsdag 11 november 2009

"Liten" fotnot

Här skulle jag kunna brodera ut exakt hur mycket jag kan se ned på de jag inte känner men jag väljer att inte säga något specifikt för att på så vis ge sken av att vara en något mindre dålig människa än vad jag egentligen är.

Jag är ingen sådan där Gandhi som önskar gott åt alla medan jag själv sitter och lider i en cell utan jag vill ha bra saker för mig själv och för mina vänner, precis så som större delen av världen är. Däremot styrs jag av det som man skulle kunna kalla sunt förnuft och en liten gnutta av den gyllene regeln så även om jag verkar vara en elak djävel så skulle jag hjälpa någon som halkar på en isfläck (om ingen annan hinner före) men jag donerar däremot inte pengar och leker hycklare för att döva mitt eget samvete.

Livet består av skillnader och jag tror inte att de kommer övervinnas på bra länge. Visst, i framtiden kommer de att komma på ett botemedel mot cancer och aids och alla kommer att kramas, krigen kommer att ta slut och fåglor kommer att sjunga när folket går och skiter.

Eller, vänta nu. Verklighet ja. Verkligheten är en annan femma där det är orättvisor och lyckliga stjärnor som tackas för att man lever på rätt sida av gränserna. Ju mer jag vet om resten av världen, desto mindre vill jag försöka förändra den utan hellre bara fly innan saker och ting blir för svåra att hantera. Nej, inget peppande här tack. Det må vara pessimistiskt att tycka så men jag tänker inte på det varje dag och eftersom det inte skadar någon annan så får jag tycka så, det härliga med fria tankar!

På tal om något helt annat så sades det i går på kursen att man har eu att tacka för att det har varit "fred" i Europa så länge. Pah! Säger jag om det men jag var en duktig person och höll tand för tunga den gången eftersom jag inte har vetenskapliga belägg att slänga fram. Däremot tror jag mer på att storskaliga krig är föråldrade för att vapnen förstör så pass mycket att det inte skulle finnas något att vinna efter ett krig eftersom allt värt att kämpa för troligen är bortsprängt och förstört för all framtid. Istället springer det runt gerillor, separatister (heter det så nu igen?) och annat löst folk (inte den rätta termen, jag vet) i skogar och grottor världen över och har sina "småskaliga" krig. Förvisso hemska och dödande nog men inte så pass stora som förr. Rena spekulationer och inget som jag vill diskutera, jag bara luftar.

På fredag kväll kommer familjen och leker med mig, jag skall bjuda på morotskaka när de kommer och sedan kommer det att bli ostbricka. Jag längtar till det, jag saknar dem ibland så att det gör ont och det är numera bara en fråga och tid och tillfälle.

Bilkörandet i ett stort volvo-monster flyter på relativt smärtfritt förutom att jag får en smärre panik varje gång jag möter en bil på en smalare väg nu när det är det enda jag har kvar att krocka med. Har "krockat" med en fågel för ett par månader sedan eller vad det nu var och annars så kan cyklisten räknas som ett djur också. Bilbingo den mer obehagliga versionen, jag tror att jag föredrar kobingo då.

måndag 9 november 2009

Lite ögonfägring


Nu är jag lika religiös som ett uppätet ostron men det här är en mäkta vacker kyrka. Det var svårt att hålla ögonen på vägen när jag såg den.

På vägen till de fackliga studierna så åkte jag förbi mer fornminnen än jag varit med om på länge. Jag hade då ingen aning om att slaget vid Axtorna var det största i Norden när det begav sig (20 000 danskar och svenskar slogs och 4000 blev gödning 1565)

Så ta en titt på Köinges vackra kyrka och känn dig lite religiös. Själv skall jag ta mig ett äpple.

söndag 8 november 2009

Inte min kopp med te

Jag kallar det inte ett misslyckande utan mer bara ett val jag just gjorde. Att svälta mig själv så pass illa gör att mina nerver hamnar utanpå kroppen och jag har inte tid/ork/lust med det.

Inga konstiga ursäkter utan bara ett konstaterande, misslyckande får andra tycka att det är, det är väl alltid någon som faktiskt går igång på det, vem vet. Och jag skulle troligen få mer ångest av att se ännu fler kilo gå uppåt på vågen igen så det är lika bra att stanna nu, jag är en riskgrupp för det.

Så.

Screw you guys, I'm making sandwiches.

Alltings idioti

Jag försöker sitta här och rannsaka mig själv men kommer inte fram till några svar som tillfredsställer mig.

På fredag eftermiddag när allt arbete var färdigt så brast alla strängar som hade hållit mig uppe hela veckan, troligtvis en delikat blandning av stress och kaloribrist, och så var karusellen igång igen.

Ty vid varje måltidsförberedelse har jag ifrågasatt mig om varför jag gör det här om om det ens kommer att hjälpa mig. Alla fibrer inombords vrålar rakt ut och örfilar mig om det som varenda tänkande varelse som kan lägga ihop ett och ett bör veta. Det här är fel, fel, fel. Det behövs inte ens tas fram några vetenskapliga fakta för att se vad som är fel. Ändå är det ett försök, en enkel utväg med klara restriktioner och snabba resultat, precis vad desperata personer behöver ha även om jag vet vad som kommer efteråt.

Ändå förstår jag inte vad jag sysslar med och jag frågar mig själv gång på gång samma sak som bara jag har svar på.

Jag önskar att jag kunde se med någon annans ögon för en gångs skull, jag hatar att inte känna mig tillfreds med mig själv men ändå inte riktigt finna vad jag skall sätta fingret på. Så fort jag hittar fakta på något så vänder jag det emot mig och det enda som snurrar runt i huvudet just nu är att det var ju faktiskt en skolsköterska som sade att jag började bli överviktig för hundra år sedan på den årliga standardundersökningen. Den där härliga standardkurvan där min längd gick bra mycket över kurvan jämfört med den dvärgväxt standarden hade bestämt.

Ändå går jag på det, jag hakar upp mig på siffror, på mått, på allt som jag kan ha som bevis för att jag är överviktig och enbart borde äta gurka under strikta tillfällen (cirka en gång i månaden, max) även om jag vet att så inte är fallet.

Jag vet att jag inte är värre än någon annan, jag skulle nog kunna räknas som normalbyggd men jag finner alltid fel personer att jämföra mig med. Provar jag ett klädesplagg som inte passar så börjar jag alltid muttra om att "storlekarna nu för tiden bara krymper och krymper, djävla idealsamhälle..grummelgruffelmorr.." men egentligen så är det som att jag tror att andra (inklusive mig själv) säger det på samma sätt som någon som väger tvåhundra kilo och faktiskt HAR ett viktproblem ljuger för sig själv med att de har kraftig benstomme. Var fan är logiken i det?

Det är så enkelt att helt enkelt börja tro på det mer och mer men det jag är rädd för är att det en vacker dag skall komma någon och kasta sanningen i ansiktet på mig när jag står och säger det med orden "Har du sett dig i spegeln, du är ju för fan fet" och sedan upptäcker det. Jag är uppknuten i någon sorts förvriden snedbild där jag är livrädd för att slappna av för tänk om det jag är så skrämd för faktiskt ÄR sant? Tänk om jag är så stor som jag inbillar mig på något konstigt vis? Ja, det är ju som sagt logiskt och klart som kranvatten (nu menar jag inte mitt kranvatten utan sådant där riktigt som de har på film) att det är på det sättet.

Jag är så trött på att behöva ha de här tankegångarna och det klassiska "Det är bara att släppa det" fungerar inte riktigt på mig. Hela mitt förbannade liv har jag jämfört mig med andra och alltid kommit fram till att jag inte är lika bra som alla andra även de gånger när jag faktiskt har varit det. En sådan sak som att jag fick 3,94 i medel på mitt slutbetyg i nian betyder inte ett skvatt när någon annan fick 0,06 mer än mig. Ja, det stör mig fortfarande. Allting är en förbannad tävling och jag kommer aldrig kunna vinna den och jag vet inte hur jag skall kunna bryta det. Återigen det där med att saker och ting är så enkla men jag vet uppenbarligen inte hur man gör och när det bagatelliseras så känner jag mig återigen dum i hela djävla huvudet.

Jag stod förut och synade mig själv i spegeln och kom fram till att det är inget som skrämmer mig speciellt. Visst, det är inte mycket till höfter och midjan ser skum ut men det är inget som ser konstigt ut, det är så som jag ser ut. Magen kommer aldrig att bli platt på grund av en tjusig liten nedärvd putmage men det gör mig inget. Visst, jag skäms över mina ärr som aldrig tycks blekna men det tvingar mig inte till att skyla mig. I ett omklädningsrum lufsar jag fortfarande runt med handduken runt håret och chockerar andra med att vara naken i ett omklädningsrum.

Så var är felet? Jag hittar inte felet och hur skall jag kunna utrota det? Jag har åtskilliga gånger fått komplimanger och jag har en pojkvän som absolut inte klagar på mitt utseende så var är det? Var i min hjärna skall jag börja peta och ändra?

Jag är så trött på det. Så trött på att haka upp mig på det och så innerligt trött på att jag alltid faller i idealens fällor även om jag inte passar in i dem och vill jag ens göra det? Ändå verkar det som om att jag ser smala tunnisar högt och lågt som har fina kläder och jag vet inte ens varför det stör mig för jag har en stor garderob med åtskilliga utstyrslar som har fått folk jag inte ens känner att vända sig om. Var är problemet? Var finns lösningen?

Det är inte det där med att bara börja träna, för det gör jag (inte så som jag vill för stunden men att cykla till och från buss är gott nog att börja med). Det där med ätandet. Jag äter relativt regelbundet eftersom arbetstider tvingar mig till det och det går väl i vågor som alla andras matvanor med att de inte är bra emellanåt men de är inte Du är vad du äter-skrämmande så var skall jag börja? Det vore en sak om jag verkligen kunde säga åt mig själv att jag äter alldeles för mycket men när så inte är fallet så är det svårt att ändra något. Återigen något som utomstående kanske tycker "Hah, det gör du ju visst och det är bara att ändra. Sluta vara så lat!" men jag hittar det inte. Det är som att jag är hemmablind. Mat har börjat bli en skam mer än vanligt och det där med att ta den andra bullen för att den var himmelsk god resulterar i ett dåligt samvete och tvångstankar om att det kommer att visa sig på en gång.

Nu börjar jag däremot segla iväg och inget förtydligas ändå. Jag önskar bara att jag kunde rädda mig själv snart innan jag sitter där och äter grapefrukt till frukost. Jag önskar jag kunde rycka på axlarna åt allt men jag kan inte.

Det går inte, det låser sig och jag vet inte var jag skall börja.

onsdag 4 november 2009

Smulor

Sakta men säkert förändrar sig världen och jag står bredvid och undrar vad jag skall göra. De grundpelare jag har är placerade på sand alldeles för nära havet och tidvattnet nöter bort marken bit för bit.

Moderns man har numera ett arbete i Norrköping som det skall veckopendlas till mellan måndag och torsdag och om allt fungerar bra så kommer resten av familjen att flytta efter. Det är jätteroligt att han får ett arbete när han ändå börjar ligga lite för högt i åldern för att vara attraktiv på arbetsmarknaden (inte jag som bestämmer sådant, bah) men det skär i hjärtat.

Kommer detta att vara sista gången som jag får chans till en (något annorlunda förvisso, men ändå) jul hemma hos familjen i det som jag trots allt kallar ursprungshem?

Alla splittras från centrumet som ett cykelhjul där ekrarna börjar falla ur, även jag är en av de bortplockade, och jag hinner inte med. Jag är med i virveldansen som kallas nuet men ändå så förstår jag knappt vad jag gör. Det är som att jag handlar på känsla och instinkter för arbeta och betala räkningar är något jag förstår och kan, var det nu än må vara som arbetet och räkningarna finns i och kommer ifrån.

Karusellen har redan startat och säkerhetsbyglarna spänner fast mig så det finns inget annat än att antingen blunda eller sträcka ut armarna och tjuta när det pirrar i magen. Tyvärr är jag mer lagd åt det första när det väl gäller. Det värker på insidan och jag låter helt enkelt bli att känna efter och lägger tankarna på det jag kan förstå för det är inte bra att tänka alltför mycket.

För bara någon dag sedan kände jag suget efter något jag satt och undersökte möjligheterna till innan jag flyttade och tänkte på något vis att det kunde vara en ljuspunkt. Sedan sparkade verkligheten mig i magen (jag själv hjälpte till också det vill säga) och jag gav upp tanken igen. Det är en frivillig fotboja som jag själv till största delen är skyldig till och alla förmaningar och självklarheter tynger ner den än mer med kedjor av skam som rostar ihop till en hård sörja.

Jag är inte förvånad

I månadens Hem & Hyra så ligger Varbergs bostad på tionde plats på hur mycket vinst per lägenhet och år de har. På plats trettiotvå hamnar Örebro Bostad vilket borde förklara varför jag var så förvånad över priserna här nere.

Är jag förvånad? Nix.

måndag 2 november 2009

Dag ett avklarad

Varför svälta sig själv på egen hand när man kan göra det med en fejkad sak som säger sig komma från ett sjukhus?

För den där extra lilla flärden i vardagen så drack jag kaffe till frukost med en sockerbit som tilltugg, åt två kokta ägg, en tomat och broccoli till lunch för att avrunda med en biff (läs:söndermassakrerad rostbiff på grund av slö kniv) med grönsallad till.

Varför?

För att jag kan? För att jag fortfarande ser mig som en tjock gris när jag tänker på min egen självbild? Och för att ett jobb där större delen av besättningen producerar östrogen med tillhörande saker så är man bara en i mängden.

Jag är inte bra på mat, jag äter för att det är gott när jag väl äter god mat. Jag äter massor och blir tjocktjock. Det här är snäppet över viktklubb med restriktioner för vad jag får äta varje dag, ett schema som jag måste följa (om jag inte börjar må dåligt, självklart. Jag må vara en idiot men jag är inte helt efterbliven) utan att kunna sväva ut. Däremot skall jag inte plåga mig igenom detta för att sedan börja svulla som vanligt, inte då. För då börjar det riktiga arbetet med att räkna kalorier igen.

Varför jag gör det? För att min kropp uppenbarligen tycker att jag bör väga runt nittio kilo om jag äter som vanligt.

söndag 1 november 2009

Innan sängen

Jag lyckades sy ihop tröjan med röd tråd och det blev faktiskt riktigt snyggt. Inte en chans att jag slänger den tröjan, måste ha varit underhållande att höra mig gnälla från båren om att de inte skulle klippa i trycket. Hah.

Det såg ut som om någon hade öppnat Skrutt med en konservöppnare.

Grill på framsidan? Strålkastare? Synlig registreringsskylt? BAH!

Säkerhetsbälte är en väldigt bra sak. Det ger även väldigt smakfulla blåmärken i fina färgskiftningar.

Vacuum

Och precis när jag tänkte sätta mig och fundera på något att skriva här så låste det sig.

Jag borde nog skaffa en annan plats att skriva sådant på men eftersom jag inte vill få med mig alla som läser så vet jag inte om det bara får vara en sådan där hemlig med lösenord eller liknande. Eller att de som vill ha adressen får be mig om den via mail.

Skall fundera på det. För det vore ganska skönt att kunna klippa av den där omedvetna tvångströja som har börjat strypa lite för mycket.