onsdag 28 oktober 2009

Jo, så... Atteee...

Jag känner mig hysteriskt låst och jag vill till största delen inte ens öppna munnen utifall allt tas på fullaste allvar eller liknande. Jag vill bara låsa in mig och glömma bort allt tills det blir bättre och vara ett surtroll tills det ljusnar.

Att vara glad hela tiden ligger inte för mig, jag må klaga mer för stunden och även om jag inte vill gnugga alla i ansiktet med att jag längtar hem så gör jag det. I söndags ville jag verkligen bara springa skrikande ut i skogen för att helt plötsligt upptäcka att träden har ändrat sig till de jag känner igen men jag vågar knappt säga något mer av vad som rör sig i huvudet längre.

Det var som när jag sade till syster förra veckan och jag skämtade om varför i hela friden jag blev så skonad och vad det är meningen att jag skall komma på och jag får ett snäsande tillbaka (i alla fall tolkade jag det som det då) att jag inte skall ta saker och ting så allvarligt.

Varför måste jag förvandla mig så brutalt för? Har mitt språk ändrat sig så totalt helt plötsligt eller har alla bara helt enkelt fått nog? Självklart vill jag ha kritik som alla andra utifall man beter sig men när de kommer på det sättet så sårar de även om jag lyssnar. Jag är trött på att hela tiden skämmas så hysteriskt så fort någon annan säger något som kan tydas som ett ogillande och jag bör nog helt enkelt bara hålla tyst. Själv tycker jag inte att jag har förändrats speciellt men visst kan saker och ting smyga sig på. Så jag borde nog bara hålla tyst och börja läsa igen innan jag gör något dumt. I dag var jag så nära att stövla in på kontoret och säga det jag har haft i bakhuvudet ett tag men jag håller tyst.

Cyklandet gick bra förresten även om hemresan blev lite speciell med cykel inmosad i bagaget på en bil.

Sten i glashus

Låsning, klister och hud mot hud

En tvångströja med uppknäppta ärmar men ändå utan begränsningar.

Ord som stockar sig och som jag inte kan förvandla till annat.

Super attak, silvertejp, häftklamrar.

Berg och åter berg, grus och grästuvor men ingen kompass utan bara en karta som visar en osynlig väg som är svår att följa.

Dragkedjor, knappar och möbelspik. Betongkrokar och benlim.

Skammens färg lyser i ögonvrårna mellan höstlöven medan klyftan öppnar sig i smyg.

Återförslutningsbara, luftttäta, återvinningsbara.

Papier maché utanpå en punkterad ballong men ingen färg att förgylla med.

tisdag 27 oktober 2009

Så var det slut på turen?

Det har visserligen varit en bra dag sällskapsmässigt sett men alla de där vardagsbekymren?

Har lokaliserat bekymren i badrummet till att det är tvärstopp i handfatet, detta har stått och droppat i en veckas tid (visst är det ironiskt att stoppet skall komma EFTER att jag åker?!) samt att ett besök under dagen från Anticimex har mätt fukt i golvet i hallen, badrummet och i väggen mellan två först sagda. Så nu skall det väntas besked från försäkringsbolaget om vad de säger om eländet och sedan skall det snickras och brytas upp golv. Har ingen aning om hur mycket arbete som skall läggas ned och hur lång tid det kommer att ta men jag ser fanimig inte fram emot det även om resultatet blir trevligt.

Under försöket att rensa vattenlåset så var det mycket intressanta saker som rann ur det. Inte hårstrån och blandat slem utan något som ser ut som.. grus. Det ser ut som att jag har tömt ur mina kängor i handfatet på daglig basis och jag vet inte ens hur det skulle ha gått att förebygga. Okej att jag har lite tandsten men inte så mycket. Ha ha ha.

Så i morgon blir det att ringa och be dem att lösa det lilla tillfälliga problemet så att jag slipper att borsta tänderna i köket samt kolla hur lång tid saker och ting kommer att ta. I morgon blir det även cykling för första gången och jag har införskaffat en sådan där fluffig sak att sätta på sadeln och så tuff cykelhjälm det går att få, en svart kruka med en dödskalle på hela. Japp, japp. Jag kommer att kunna ställa upp på en porrbild i min överdimensionerade reflexväst med hjälm, vinglande cykling och flåsande. Porrigt värre.


Jag är väldigt glad att jag köpte biljetterna till Falun rockstad när jag gjorde det för på cirka ett dygn hade de sålt slut. Sabaton på hemmaplan, wooh!

måndag 26 oktober 2009

Snedslir i mörkret

Så fanns det inga undanflykter längre. Utan en bil att rulla runt i så får jag vackert ta till tvåhjuling och buss igen. Helst av allt skulle jag vilja gå istället men det skulle nog ta så idiotiskt lång tid att det inte är värt det.

Busskort är införskaffat och börjar gälla på onsdag, cykelbelysning (modell batteriätande monster som var billig men som inte kommer att löna sig i längden) och cykelpump finns till hands och jag har skruvat fast fästen, pumpat däck och skruvat åt framhjulet.

Det var alldeles för länge sedan som jag cyklade och det blev ett rejält vinglande och vänsterdragande innan jag kom ut på vägen för att kunna trampa mig fram genom mörkret. Troligen skulle jag kunna köra rakt in i någon utan att märka det men jag har gjort det svårare för bilisterna att komma med ursäkter för själv har jag lampor, reflexer på cykeln och en tjusig reflexväst som det står Tåg i Bergslagen på. Äntligen kommer den till nytta!

Cirka en kvart tar det för mig att vingla fram till busshållplatsen och FAN om bussadjävelen inte går därifrån för tack och lov är de värsta backarna på vägen hem. Tillbakaresan tog väl en tjugofem minuter med många pustande promenader uppför backar och krön. Genomsvett blev jag men det får vänta tills i morgon, här finns det ingen dusch och jag undviker helst av allt att gå in där.

Först hade jag tänkt att jag faktiskt skulle ta och cykla samt åka buss för hela busskortet men nu? Det vete fan. Allt dessa trassel som detta kommer att ställa till... Jag får bara åka två resor om dagen (jag är en snål tant) vilket betyder att det är mot jobbet och sedan hem igen. Det gör att det blir väldigt knöligt att göra andra ärenden, som att handla mat och annat elände. Självklart kom det en avisering om ett bokpaket jag har väntat på i flera veckor lagom när jag var hemma och det vet jag inte riktigt hur jag skall hinna med att hämta eftersom jag måste jobba över och affären stänger vid sju. Dagens i-landsproblem, jag vet, men jag är inte van vid all denna... obygd!

Visst har jag bott ute på landet förut men det här tar banne mig priset och inte är det lättare utan bilen, det är inte bra att vara så beroende av den men jag har själv satt mig i sitsen. Däremot så är det en liten del av mig som faktiskt önskar att utslaget hade blivit annorlunda efter ett halvår men det är ingen idé att tänka på sådant nu. Min mun är som bäst när den är stängd, jag borde bara förstå det lite mer än vad jag har gjort under hela mitt liv.

För att citera en "känd" svensk film...

FUCKING DJÄVLA KUK-HALLAND!

Detta är vad jag mötte när jag kom hem för en knapp timme sedan. Vatten som har sipprat ut från toaletten och sedan runnit längs med väggen och sugits upp av en skokartong (tack och lov utan skor) och vidare till min hallmatta. Badrumsgolvet var täckt av cirka en centimeter slemmigt vatten som jag har tillbringat senaste halvtimmen med att svabba upp med en numera genomvidrig brunfärgad golvmopp. Skåpet under handfatet är så fuktigt att skivan har bågnat och allt som kan suga upp vatten har gjort det vilket har resulterat i en kasse med kasserade saker jag inte ens vill ta i.

Det här, kära läsare, är mitt dricksvatten. Det må vara så att det har gått upp genom avloppsrören från dusch och handfat men det är lik förbannat mitt dricksvatten som är så järnhaltigt att det ser ut som någon har anfallit handfatet med sin avföring.

Jag vill hem. Jag vill så förbannat, djävla mycket hem. Jag vill lägga en förbannad atombomb här, ställa mig på behörigt avstånd och sedan skall jag skratta när svampmolnet stiger mot himlen. Jag har aldrig varit med om så mycket dåligt efter flytten hit, jag har fått slagits med inavlade, inkompetenta privathyresvärdar så att jag nästan har fått hjärnblödning och lagom när det verkade finnas tid att andas ut så kommer nästa sak och biter en i röven. Vården? HAH! Vilken djävla vård?! Jag är grovt imponerad av akutvården men innan? Bah!

Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem och jag ångrar den där förbannade dagen när jag trodde att jag kunde göra något oväntat och jag skiter fullständigt i om någon tar illa upp. Det här är mina tankar, mina åsikter och just nu så vädrar jag bara hur mycket jag hatar att jag fick för mig att vara impulsiv.

Nej, det är väl dags att sätta klockan på 05:00 och åka iväg pigg och glad till jobbet för att sedan ringa och skälla ut ännu en inkompetent hyresvärd. Det är väl lika bra att ringa hyresgästförening och försäkringsbolag på en gång alternativt undersöka den undre världen för att införskaffa ett vapen och göra lite nytta på egen hand. Duscha? Nej, vem fan behöver sådant?! Rinnande vatten och avlopp? Det är väl inte framtid här? Tvåtusentalet? Neeej då!

onsdag 21 oktober 2009

Bah

Jag är inte gjord för att inte göra något för det tar bara några sekunder så är jag tillbaka till dåliga vanor, eremitfasoner och andra onödigheter. Allt mer tror jag på att alla borde ha en sysselsättning, att sitta på sin feta röv dagarna i ända gör inte något mer än elände för personen som äger skinkorna. Nej, jag nedgraderar inte alla, bara större delen av världen. Den som tar illa vid sig behöver bara ifrågasätta hur jag menar och denne kommer få sig en egen föreställning av ett styck Alv som pratar runt sig själv.

Jag är så trött på att jag är så förbannat politiskt korrekt hela tiden, att varenda gång jag har en åsikt så är det samma som alla andra har och jag lyckas alltid pricka in att förolämpa alla de som jag inte vill förolämpa. Det enda jag någorlunda lyckas med är att vara korrekt på min arbetsplats och jag har åtskilliga gånger senaste tiden stoppat in en stor imaginär knytnäve i min mun för att inte uppröra folk. Helgen i Kalmar var charmerande eftersom det betydde att jag inte behövde vara rumsren eller bli ifrågasatt för allt jag sade eftersom det fanns en till som har samma sätt att säga saker och ting som jag. Att passa in är tyvärr något jag kan skrämmande bra, att snirkla sig in och vara "normal" tills lugnet har lagt sig och sedan så släpper jag alla hämningar och är den riktiga jag.

Visserligen är jag fortfarande lättsårad när jag blir ifrågasatt eller om det är någon som inte riktigt förstår hur jag menar men det blir lättare för varje år som går eller så har jag helt enkelt bara lärt mig den fina konsten att samla allt på hög och sedan stänga dörren om eländet.

Nu blir det dusch och en promenad för att inspektera den lokala leksaksaffären. Den dag jag inte uppskattar en leksaksaffär så kräver jag avskjutning.

tisdag 20 oktober 2009

Handikapp

Min kära far är en skrupellös prutare och han äger nu en vit VW Polo årsmodell 95 för min räkning. Den har lite skavanker här och var som han vill göra i ordning på innan den tas i bruk vilket gör att jag är mobilt handikappad nu. Mina sista pengar för månaden gick till en tågbiljett "hemåt" och sedan får jag se till att vara extra trevlig mot min favorit-Patricia (hint hint, blink blink, flirt flirt) så att hon lånar ut sin kapten Morgan till mig. Det är enormt frustrerande att hamna i denna sits, påminn mig om att inte krascha bilar igen, de går sönder så idiotiskt lätt.

Hur Polon skall ta sig ned? Det vete fanken, förhoppningsvis är den färdig till den helgen i början av november som en del av älskade familjen hälsar på mig, det vore ypperligt. Jag har även planer på att cykla till en "nära" liggande busshållplats och på det sättet ta mig till arbetet. Det vore bara bra att jag rör på dödköttet lite extra, det har kommit åtskilliga ursäkter för att inte ta sig till träningen på sistone. Ser väl inte riktigt fram emot att behöva sätta mig på en cykel vid den tiden på morgonen, men för fanken, det är ett sätt det med!

Så, det ser tämligen ljust ut för stunden. Jag har inte ett enda uns av dåligt samvete än vad jag har märkt för jag kan inte se varför jag inte skulle kunna vara sjukskriven på grund av en bilolycka. Att jag sedan har klarat mig idiotiskt väl, det är en annan sak. Om jag vore en viktig person så skulle det troligen ha betytt att jag skall komma på botemedlet mot cancer men det är inte riktigt mitt gebit så jag vet inte. Jag tänker ta det som ett tecken på att ta över världen. Religiös? Icke då. Det här är väl en av de saker som borde förklara slumpen mer än ett skäggo, att jag som åtskilliga gånger verkligen har önskat mig en träkostym klarar mig utan en enda liten bestående skada förutom blåmärken? Eller så har någon ett väldigt intressant sinne för humor. Visserligen kan nackskador lura och sedan hoppa upp när man minst anar det men det enda jag känner för stunden är lite krasande när jag vrider utstuderat på huvudet. Thailändskt liniment och ett allvarligt missbruk av halsduk löser det.

Jag har en väldigt tjusig tröja på mig nu som jag har fått av en nära vän. Den gör det så mycket lättare för mig att se vilken Spock som är snäll eller inte. Sådant tycker vi om.

I alla fall, jag mår bra och de enda skavanker som är kvar nu är sådana skador jag har haft hela tiden. Eller kallas det personlighet? Det är svårt att veta ordentligt.

fredag 16 oktober 2009

Livet passerar faktiskt inte revy

Jag tog upp telefonen för att titta på tiden och när jag sedan tittade upp mot vägen igen, inte längre tid än ett ögonkast, så var jag nere i diket. Jag släppte troligen telefonen och började gira, kom upp på vägen igen och mötte sidoräcket som jag gled en bit på och jag försökte häva svängen vilket gör att jag flyger ner i diket igen. Tvära svängar, ett knak i nacken och helt plötsligt ligger bilen på sidan med passagerardörren nedåt.

Det första jag tänkte var "Fan, vad onödigt." och sedan knäppte jag försiktigt loss mig för att ställa mig på det som nu fick kallas golv även om det en gång i tiden var en ruta. Jag stod där en liten stund och försökte plocka ordning på alla pinaler och sedan försökte jag ta mig ut. På utsidan stod en tjej och undrade hur det var med mig och sedan kom resten av passagerarna från den bil som hade stannat bakom mig. De sade att det hade sett riktigt otäckt ut bakifrån medan jag var mer upptagen av att hitta allt. Det var de som kom med förslaget att jag skulle ta mig ut ur bilen också så jag fick hjälp ned.

Sedan stod jag bara där och tittade på Skrutt, ingen backspegel, sidan såg ut som om den hade blivit anfallen med en konservöppnare och fronten var intryckt och utan grill. Självklart hade det försökt till att fylla på mobilen jag hade gjort när jag tankade bilen innan (25 liter bensin åt helvete) men efter ett par försök och ett lån av telefon så fick jag tag på Patricia som kom så fort hon kunde med chefen i egen bil.

Jag fick sitta i en bil där jag mest bara satt och var irriterad över vad som hade hänt medan jag sakta men säkert kunde känna de där symptomen på chock jag har läst om ett antal gånger för många år sedan. Jag fick sällskap av en brandman som höll min nacke still tills det kom en hoper med fordon med tillhörande ambulansförare som började spänna fast mig. Under tiden var jag upptagen av att tackla chocken med att försöka vara som vanligt och det var faktiskt en tämligen lustig situation när man tänker på hur mycket Skrutt har trasslat senaste veckan. Ja, inte behöver jag en startmotor längre...

Jag fick åka ambulans med två jättetrevliga ambulanspersoner (en av varje sort så man kan ju inte säga man) som jag skrattade och pratade med. Mannen som satt närmast räddade min skinnjacka från att klippas sönder och han kom senare in när jag låg och fick en översyn inne i ett akutrum för att se på det smycke jag hade förut. Synd att jag inte minns vad alla bra människor hette.

Min sabatontröja blev sönderklippt, något jag grämer mig över, men jag skall sy ihop den på något vis. Läkaren verkade även förvånad över att jag minns allt medan jag förbryllat tänkte "Det var väl klart att jag var medveten, jag var ju tvungen att försöka ratta bilen?". Tårarna kom efter att jag fick sällskap för när man är själv så måste man vara så sansad som det går.

Skrutten är död men han gick ned med flaggan i topp och tack och lov inte med kaptenen vid rodret. Jag är blåslagen men röngten visade inga skelettskador utan jag är bara en väldigt stel Alv med lite smurfpotential och med en stor tacksamhet för all hjälp jag har fått.

Andreas är på väg ned och jag åker med honom upp, nästa vecka blir det sjukskrivning för när det gäller sjukdom är jag ungefär som fåglar som håller ut in i det sista för att de inte skall bli undanskuffade.

Och livet passerade inte revy, hade det varit en bil framför eller en för nära bakom eller inte det där räcket (som mosar motorcyklister) så hade jag med stor sannolikhet varit död. Det sista jag i så fall hade tänkt hade troligtvis varit:

"Fan!"

torsdag 15 oktober 2009

Vacuum

Friheten är borta, tystnaden måste bli total. Jag skall skaffa mig en tjusig röd gummiboll med stjärnor på och sedan skall jag skruva fast remmar i den och spänna fast den runt mitt huvud.

När saker och ting händer framöver skall jag bita i bollen så hårt jag bara kan, tills jag har stjärnor på tänderna som aldrig lossnar. Sedan kan jag ta bort den och le med himlens all glans, le tills tänderna svartnar. Le och aldrig bita ihop igen, le utan röst, prata utan sång, dansa utan takt.

I ett litet tomrum har jag placerat mig själv med armarna i kors, rytmerna inkapslar mig och låter mig få ro. Sedan kommer det röster som stör, röster jag vill skall störa och sådana jag vill tona bort. Tonerna fångar in allt, överröstar allt och kväver det.

onsdag 14 oktober 2009

Längs minnenas allé




Vad jag älskade denna musikvideo och hennes mörka stämma, hennes kläder, hennes smink. Jag ville också kunna sjunga så och se sådär mörk och underbar ut.

Aaah, minnen.

En av grunderna

Tro alltid det värsta om folk så kan man bara bli positivt överraskad. En enkel sak och så praktisk.

Detta betyder inte att jag tror ont om alla men jag mår bäst om jag slipper ha kontakt med så lite okänt folk som möjligt. Jag ber inte om hjälp förrän det är i sista stunden för jag vill inte be andra om hjälp. Att ta emot den sedan är svårt det med även om det går relativt bra men att be om den. I helvete heller. Det är väl för att jag aldrig kan hålla masken. Det välarbetade ansikte som jag format genom åren har de senaste åren luckrats upp till något som gör att Michael Jackson ser normal ut.

Känslor på utsidan? Absolut! Ta till saltvatten så fort det är något? Jomenvisst!

Jag tycker inte om folk, de är läskiga saker som petar för mycket i allt.

Och inte nog med det. Vi förstör miljön också.

tisdag 13 oktober 2009

På tal om något HELT annat...

En av sakerna på min lista jag inte förstår:

Folk som tränar med sina klockor? Varför? Särskilt inte när det är svindyra (i mina ögon, kanske inte i klocksammanhang) Stormklockor? De är inte speciellt vattentäta och hur mumsigt är det att få svett och avskavd snuskhud i den?

Huu..

Djävla tisdag

I går så lurade Frankenskrot mig genom att få mig att tro att jag kunde få igång honom i morse. Efter konstens alla regler så backade jag in på min "parkering" utifall jag skulle behöva knuffa igång. Jag satte mig i bilen halv sju, vred på nyckeln och. Inget. Jag frikopplade, började knuffa och slängde mig sedan in i bilen i ett försök att få igång. Detta var min första gång någonsin och jag tror att jag gjorde något fel, som att trampa på bromsen eller liknande. Motorn hostar till men inget mer, bilen rullar långsamt för att sedan stanna och jag sitter och stirrar på ratten i morgonmörkret.

Tack och lov finns det en väldigt bra dam ett telefonsamtal (och ett par mil) bort som kommer till min räddning och under tiden roar jag mig med att knuffa tillbaka bil, försöka knuffa igång den för att slänga mig in bakom ratten igen ett antal gånger. Ett antal sparkar på den, ett hel hög med tårar och sedan kom Patricia så att vi kunde försöka båda två. Tre försök och sista gången hostade han till men då gav vi upp och jag fick skjuts istället.

Större delen av dagen var jag fortfarande arg/ledsen över det, arg på att jag inte kan något om bilar och står där handfallen medan pappa är för långt ifrån för att göra något. Helgen vet jag inte riktigt hur den blir och jag hade tänkt att möta upp med Suss i Göteborg på vägen hem men det verkar tvivlande nu. (Skall ringa dig i morgon för uppdatering, idag är jag inte i form för telefon) Jag var darrig i kroppen av ilska och det slutade med att jag satte en lapp på min stol om att jag bits och stoppade in hörlurarna i öronen för att stänga ut allt. Självklart kom det högdjur på besök så lappen fick åka ned även om hörlurarna bestod under större delen av dagen. Hade jag hört en minsta skitviktig kommentar om något så hade jag exploderat men jag tror att det märktes hur ilsk jag var så jag slapp att förlora ansiktet igen.

Så nu sitter jag här och har ätit en dammsugare till middag, den söta versionen som är garanterat utan fullkorn det vill säga, och jag tänker inte göra ett piss mer idag. Star Trek nästa.

Halskrage

Jag skall göra en ny tröja som jag skall trycka upp och ge till alla diktatorer och även jag skall ha en sådan när jag äntligen tar över Sverige (DÅ skall ni få se på etnisk rensning, banne mig!) för det är en standard nuförtiden.

Och så kan vi ju alltid lägga till.

Allt är Satans fel. Som en bonusklassiker.

måndag 12 oktober 2009

Frankenskrot återvänder

I fredags morse så gick jag upp klockan fem, studsade upp ur sängen (för att vara jag) och gjorde mina morgonsysslor. Allt var planerat och redo inför eftermiddagens tågresa mot Kalmar och klockan sex slängde jag in allt i ratten, vred om nyckeln och... Ingenting. Bilen var död och min panik började växa. Det är sådana tillfällen jag känner mig så extremt kliché att jag hatar det för jag kan verkligen inte ett skvatt om bilar även fast jag till viss del har vuxit upp i ett garage. Jag vet hur ett bromsblock INTE skall se ut och jag lärde mig snabbt konsten att ta spjärn mot ryggstödet för att hjälpa pappa med att lufta bromsar. Men förutom det? Inget.

Jag fick vackert ringa Patsyn som skrattade åt mig i luren, något som jag också gjorde för det är verkligen totalt sanslöst att Skrutt måste trilskas precis när det är dags för viktiga saker. Hur som helst blev jag hämtad, planeringen ändrad och till slut kom jag iväg till tågstationen.

Helgen var underbar och det var med en klump i magen jag satte mig på bussen mot stationen på söndagen. Vi drack vin, pratade och pratade, spelade Magic, rollspel, pratade mer, tog kort och hade trevligt. Jag har nu en egen fin lek att spela med som Yvonne har plockat ihop åt mig, självklart med alver, vad annars? Så nu sitter jag och småsnokar runt lite på tradera för att hitta saker att lägga till, jag älskar att hitta nya saker att intressera mig för och Magic har jag velat prova länge men det har aldrig blivit av. Jag lärde mig till och med reglerna halvt om halvt onykter så det är lätt att lära sig men svårt att bemästra. Det kan däremot vara bra för min tröga hjärna att tänka i strategiska banor, något jag alltid har haft svårt för.

I dag tog jag och Patricia itu med att försöka få igång mitt älskade bilskrälle och efter ett försök med startkablar där inget hände (samt ett halvt gråtfärdigt samtal till min pappa, för pappa kan ALLT. Även om han är trettiofem mil ifrån bilen det handlar om. Han har Uri Geller-förmågor och kan laga saker genom telefoner. Japp. Det är min pappa det. Japp, japp...) och slutligen började jag knuffa på den, något som är svårt när damen bakom ratten hade i bromsen av misstag från början...

Efter bara några meters knuffande brummade den igång och jag hade gjort en glädjedans om jag inte var totalt slut av att knuffa en bil på egen hand och sedan körde jag runt i en halvtimme för att ladda batteriet för säkerhets skull även om det troligen är startmotorn. Jag kunde till och med stanna för att handla och bilen startade igen, stora testet blir att se om den vill senare ikväll alternativt i morgon, beror på om jag somnar eller hur det blir..

Nu skall här lagas mat!

torsdag 8 oktober 2009

En helg av andrum närmar sig

Jag har den där klassiska fanfanfan-jag-har-inte-packat-allt-jag-har-GLÖMT-något!-känslan även om det enda jag behöver göra i morgon är att slänga ner sådana där fåntrattssaker som tandborste och småkrafs innan jag skall sätta mig i bilen strax innan sex så jag har åka vilse-marginal. Sedan stundar åtskilliga timmar på tåg med femtioelva byten med hörlurar inproppade i huvudet så att jag slipper alla andra människor (jag är en föraktande person i grund och botten, jag kan inte hjälpa det men människan i det stora hela ÄR en fånig uppfinning även om det finns guldkorn mellan idioterna) och sedan skall jag slänga mig om halsen på min allra bästaste vän.

Samt att jag skall undvika att slå ner henne med den bag-in-box jag kommer att ha med mig...

Jag skulle kunna skriva så mycket om hur jag ser fram emot det men det lättaste sättet är att ni tänker er mig istället: små hopp upp och ner på tårna, små snabba handklappningar, ett hysteriskt leende över hela ansiktet och det enda som kan komma ur talorganet är: "Wiiiiiiiih!"

Over and out.

onsdag 7 oktober 2009

Tradera

"Mineralerna från Botswana köpte mina klienters tystnad."

Jag har fått positivt omdöme av en säljare, däremot förstår jag inte riktigt...

tisdag 6 oktober 2009

Snörvel och bak

Det är hysteriskt mörkt här ute och det är inte ofta jag önskar att det faktiskt fanns lite gatlyktor. Var ute med soporna förut som en del i min strategi att UTROTA de bananflugor jag har kvar i hemmet, kunde jag skulle jag gå runt och döda var och en med ett sådant där el-nät, om de hade funnits i miniatyr det vill säga.

Morotskakan står under folie och jag hoppas att den är god, det luktade åtminstone gott och jag tror att en viss dam på arbetet kommer vara tillfredsställd när jag uppfyllde önskemålet om mycket glasyr. Det är riktigt avkopplande att baka emellanåt, samt att mina husliga delar slår i gång rejält så att jag diskar varenda liten sak som finns i närheten i köket.

Åter till soputlämningen, det var som om någon slängde ett mörkt tyg över mig och mitt mörkerseende är inte det bästa. Så jag snubblade försiktigt, med en viss slagsida, fram mot soptunnan i slutet av vägen samtidigt som jag försökte undvika vattenpölar och undvika den skogsmus jag såg tidigare under dagen som var i ett tämligen... obehagligt tillstånd. Jag vet inte om det var jag som råkade mosa huvudet på den när jag kom hem med bilen men det måste ha gått ruskigt snabbt för det huvudet var mer platt än Mossas mössa!

Nu skall jag bara invänta mina fienders motdrag till mitt diskande och bortförslande av livgivande skräp, har jag otur så kommer jag vakna upp i ett krigsfält i morgon. Det kan visserligen vara en syn att se bananflugor med militärhjälmar, eller.. Nej, jag tror de kommer att göra en Braveheart, vill jag verkligen se vad de har under kiltarna?

Har ens bananflugor kiltar? Jag måste införskaffa ett mikroskop.

Jag pratar ett helt annat språk

Jag köpte nyligen en dokumentärbox om andra världskriget och satte mig glad i hågen framför bildröret för att få lite mer kunskap om ämnet. På baksidan av boxen verkade det vara en dansk som har snokat reda på filmer från den tiden och den har inte alltför många år på nacken. Tyvärr hittar jag inte texten någonstans så att jag kan kopiera av den så att man slipper få min åsikt om den men det får gå ändå.

Det som möter min förvånade blick när första skivan snurrar igång är texten "Time and Life magazine proudly presents..." och sedan... boken Crusade in Europe av Dwight D Eisenhower. I bilder. Det visar sig vara en tv-dokumentärserie i många delar som tar upp boken kapitel för kapitel... från femtiotalet. Jag tittade igenom två avsnitt och blev grymt besviken för det var verkligen inte vad jag hade tänkt mig. Vad jag hade förstått från baksidan av boxen så verkade det vara någon sorts nyproduktion och det stod inte någonstans att den var över femtio år gammal.

Så idag tog jag mig ner till centrala Varberg (efter felkörningar och manisk memorering av promenadvägen jag tog så att jag skulle hitta bilhelsicket efteråt) knatar jag in till butiken och säger att jag vill lämna tillbaka dem. Jag förklarar, i mina öron helt solklar, min åsikt och damen bakom kassan ger mig en tom blick, läser på boxen och säger något i stil med: "Men, andra världskriget är ju gammalt..." och jag börjar försöka förklara att jag mycket väl vet det men trodde att det skulle vara en nyproducerad dokumentär med gamla filmer. Klart jag vet att det är ett gammalt krig.

I alla fall står jag där och försöker desperat förklara hur jag menar medan hon tittar på mig med den där blicken hela tiden och försöker förklara hur hon menar och inte blir någon av oss klokare. Jag tycker det är glasklart hur jag menar men eftersom hon är av annan mening så kunde jag lika gärna ha pratat på.. säg, urdu? I alla fall så gav hon upp med att försöka förstå efter ett antal minuter av mitt orerande och jag fick ett presentkort eftersom jag inte kan få pengarna tillbaka. Helt okej, de kommer jag kunna slösa bort där hur lätt som helst. Däremot så stör det mig att jag inte kunde förklara mig. Det stör mig ännu mera att jag inte kan hitta baksidetexten för att se om det är jag som är dum i huvudet eller hur det är.

Bara för att det är gamla filmer så kan det ju vara en nyproducerad dokumentär eller är jag korkad?

Nu skall jag baka och fundera över min intelligens för stunden. Det skall bli intressant.

söndag 4 oktober 2009

Motvilja

Jag är inte speciellt trött och jag skulle kunna vara vaken mycket längre om jag bara hade något att göra. Känslan jag har för stunden är att livet är för kort för att sovas bort och att jag vill göra något, skapa något. Däremot finns det inte så mycket att göra tio i två på natten förutom att just skapa eller titta på rörliga bilder alternativt text (fast rör sig texten är det nog faktiskt dags att sluta ögonen). Förr i tiden hade jag kunnat logga in på Exilen men det var evigheter sedan och om den ens skulle finnas kvar nu så skulle de som tidigare befolkade det stället troligen sova som döda efter att ha nattat sina avkommor för ett antal timmar sedan.

Ibland känner jag mig som en konstnär, den enda skillnaden är att jag bara har lynnet som hör till dem men inte talangen eller drivkraften att skapa något. Som en författare där bläcket har torkat ut eller som en akvarellmålare utan vare sig vatten eller saliv nog att väta penseln med. Det är på natten som jag vill göra saker som mest men inspirationen har gjort som den svenska vintern. Där behöver jag nog inte ens specificera hur jag menar utan jag låter läsaren komma till slutsatsen själv och förhoppningsvis skrocka lite åt liknelsen eller beklaga min åkomma.

Jag skall nog ta och skriva på en skräcknovell snart däremot, även om jag saknar det gamla mediet papper och penna så är det tyvärr något jag inte handskas speciellt bra med numera. Mina tankar är för snabba för att hinna med pennan vilket gör att handstilen blir värre och värre för var bokstav jag skriver. Något som brevmottagare av mina kråkfötter bittert får erfara gång på gång och jag borde egentligen utveckla en kodnyckel för dem snart. Ironiskt nog tror jag snart att min kluddiga namnteckning är mer lättläslig än den ordinära handstilen och min vanliga teori om att honor har vackrare handstil än hanar faller tämligen snabbt när jag ser frukten av mitt pennförande.

Den sena timmen verkar däremot ha någon sorts inverkan på mitt ordval men det är bara bra för hjärnan att nyttja lite ålderdomliga ord. Den gången mitt ordbehandlingsprogram anklagade mig för att vara just det gjorde att jag aldrig kommer att förlåta utvecklingen helt och hållet. Förvisso utvecklas språket som ett levande ting men att bli anfallen med små vågiga gröna linjer under mina tankar i textform?

Där går min gräns.

lördag 3 oktober 2009

Varför jag är förälskad i Star Trek the next generation

Inte nog med att kaptenen och androiden har de stiligaste näsorna på denna sidan av den neutrala zonen, den tilltalar min väldigt lilla nördiga del med att det är som att spela rollspel när de är i strid.

Visst, det finns specialeffekter här och var men större delen av saker som händer visas som att de skakar på kameran och alla snubblar till och ser sig omkring och att Worf eller någon annan av de på bryggan säger vad som händer. Är det inte underbart, så säg?

Och varför jag kallar det min väldigt lilla nördiga del? Det beror på att jag egentligen inte är speciellt nördig, bara det att det syns så mycket mer på min nuvarande ort än jämfört med rätta vatten.

Jag har nu avklarat Stalingrad (efter en paus på FEMTON timmars sömn) och sedan börjat med säsong fem av The next generation. Jag hör menyn på dvd:n pipa uppmanande efter mig nu när jag har tagit en fikapaus vid datorn.

Dagens utstyrsel: Rosa (ironiskt!) Hello Kitty-tshirt (bara för att alla hatar henne. Hohoho. Plus att den var skön och kostade trettio spänn), fluffiga snögubbestrumpor och rosarutiga (iroooniskt! IRONISKT! Faktiskt så var det min syster som köpte dem till mig på pin kiv för åtskilliga år sedan)pyjamasbyxor. Jag känner mig så porrig att jag borde ställa upp för fotografier till Playboy.

"Cause I'm fully functional
and anatomically correct"

fredag 2 oktober 2009

När inte hjärnan vill hjälpa till

Hela dagen gick jag runt och försökte greppa varje tillfälle som gick, kugghjulen knakade men jag fick aldrig chansen. Det hade varit så hysteriskt roligt men jag får bida min tid helt enkelt.

Det här kommer bli en helg i den digitala diskens tecken, Män som hatar kvinnor är avklarad och den var riktigt bra. Förvånande bra faktiskt. Nu blir det Stalingrad och efter det antingen Das Boot eller Star Trek the next generation säsong fem.

Dvd-boxar, how I love thee...

torsdag 1 oktober 2009

Överallt

Dessa jagade ögon, dessa pek- och långfingrar i formation mot ansiktet, dessa ringar i underläppen, japanska saker. Och all denna djävla ångest, ÖVERALLT. Skola borde avskaffas och alla ongadjävlar bör starta sin arbetskarriär vid ålder sju för när man arbetar har man inte tid för monster i huvudet. Fyrtio timmars arbetsvecka? I helvete heller! Jag säger ÅTTIO! Ta bort all dödtid och låt oss alla arbeta tills svetten lackar och alla svarta tankar rinner ut som svett istället för blod.

Hmmm...

En bild på en nyfödd på en klasskamrats mage (jag kallar det inte vän längre, det var bara en sådan där idiotisk nödlösning man gjorde för att det inte fanns andra) och jag tänker inte på den där lilla saken utan det första som dyker upp är: "BOOOOOBS!".

Det är skönt att jag fortfarande är mig själv.

Dagens kärring

Jag lufsade ut från lanthandeln med mitt bokpaket under armen och såg en tolvårig flicka öppna upp en delikatoboll och sedan släppa förpackningsplasten rakt ned. Knappt två meter ifrån finns det en sopkorg vilket jag svalt upplyste henne om medan jag gick förbi. Min röst har så lite pondus så att det är löjligt och jag vet inte om hon redan hade planerat det innan jag sade något för hon kunde ju faktiskt ha råkat tappa det av misstag. Men som den negativt tänkande varelse jag är som bara tror ont och dåligt om de jag inte känner eller har någon koppling med så tror jag fortfarande på att hon helt enkelt är en slarvig osnuten snorvalp.

I alla fall så såg jag henne komma från samma håll som sopkorgen när jag satte mig i bilen, det finns hopp ibland även om en slängd plastbit inte gör någon skillnad. Det är mest bara nonchalansen i det som gör mig mest ilsken och även om jag inte är den mest miljötänkande personen här (för fanken, gratis el betyder tända lampor) så är det bara så... löjligt.

Jag vet inte riktigt varför hon lyssnade på mig, kanske är hon en av de få som faktiskt har respekt för (f-LÄMT!) de äldre vilket betyder att det finns åtminstone en stolt förälder där ute.

Det blir en glad gubbe till den flickan åtminstone och jag kan få låtsas tro att hon faktiskt slängde pappret och inte bara hade glömt något i samma riktning. Tänka sig, jag kan ibland! Samma som när jag sade åt klunga hanar som tyckte det var riktigt underhållande att följa efter min bästaste vän på dansgolvet och de faktiskt lyssnade.

Nu har iTunes slumpat från falsettdiscopop till Peter LeMarc och sedan till industrial. Fascinerande olika.