onsdag 30 september 2009

Kött och blod av smält sand

Texten har funnits där i ett antal år nu, den har dalat upp och ned och min galla har förstorats i omskrivningar och talessätt. Ingenting har förändrat sig på det gångna året och ändå så märkte jag en stor skillnad. Det var som om jag var svårt sjuk eller utvecklingsstörd, på en annan nivå än alla andra, skör och ömtålig.

För mig är det inte konstigare än en förkylning (även om det hade varit lättare att bota) och jag är så van vid mig själv att det har blivit något som hör till, som en ful vårta eller en svulst. Jag försöker emellanåt att förstå allt men när det är för underligt så ger jag upp och lever runt det. Vad jag vet har jag aldrig använt något som en ursäkt för att slippa undan och om jag har gjort det kan jag troligen räkna det på min ena hand. Aldrig har jag velat stå i centrum och vrålat att alla ska titta på mig för att det minsann är synd om mig.

Ingenting har förändrat sig även om det har gjort det för alla andra även om jag har fullt förstående för att saker och ting kan uppfattas olika. Min humor är svart men jag var naiv nog att tro att det hade sjunkit in, inget har ändrat sig och jag säger fortfarande saker på samma allvar som innan. Den dagen jag tog på mig en kortärmad tröja var inte för att alla skulle peka och titta utan för att jag skulle acceptera faktumet och helt enkelt stå för mina egna (om än idiotiska och långvariga) val. Inte för att stå i centrum och vara ett föremål att tassa runt på tå för.

Det är smickrande men samtidigt förvånande att det skall göra så stort intryck efter så lång tid och det må vara idiotiskt av mig att jag tar samma omvägar som alla andra. Vad jag vet har jag inte cancer och jag tål att knuffas på utan att jag går hem och gråter för att världen är orättvis (däremot tenderar jag att lätt få blåmärken så skall det knuffas kan man alltid göra det i fina mönster). Den tid då jag med stor skam och grov ångest satt i skolan utan mina skyddande benvärmare och kallsvettades i den varma sommardagen är förbi och svaren finns bara ett frågetecken bort om så önskas.

Smickrande men ändå förringande skulle man kunna säga, en liten besvikelse men ändå en större förvåning över att det kan oroas så över en "förkylning". Jag har på mitt sätt varit öppen, jag har alltid använt ord som lindring i olika former och har inte speciellt mycket gränser kvar för vad jag kan berätta. Vad jag vet så har inte min intelligenskvot sjunkit på senare tid och mina leenden har alltid varit äkta även om de kan ha varierat i styrka. Den dagen jag ler utan att mena det, den dagen är det dags att börja undra.

"And now, something completely different."

tisdag 29 september 2009

Jag har en bit kvar

måndag 28 september 2009

Förvisso

Det är underhållande att jag fortfarande kan förvåna mig själv med tvärvändningar i intressen även om jag borde ha stagnerat något vid det här laget.

För hundra år sedan såg jag och Andreas på filmen Tigerland (tror jag den heter) vilket resulterade i en hetsig diskussion som avslutades genom att vi helt enkelt undvek ämnet för att inte bli osams till att nu sluka ämnet. Jag skyller allt på den bristfälliga utbildning som fanns till livs i grundskolan vilket har gjort att jag börjat ta saken i egna händer och den blodigare delen av människans historia har alltid lockat mig.

Jag minns ett kompendium angående andra världskriget som delades ut under historien i högstadiet men jag minns inte att vi gjorde något mer med det. Vad var det första jag bläddrade till? Avsnittet om koncentrationslägren och sedan hiroshima. Hemskt, ja. Intressant? Ja.

Så nu läser jag mitt fynd från Myrornas i fredags Hitler - en studie i tyranni som jag även varvar med första boken av två om andra världskrigets historia. Men det är tämligen tillfredsställande att nu förstå vad de sjunger om och jag älskar kunskap.

Som kära mor så fint sade: "Du blir så manisk!". Ja, det är ett bra ord att beskriva mitt beteende med så fort det gäller något nytt och jag har vant mig vid det. Några veckors mani och sedan lugnar det ner sig till "normal" nivå med faktasökande. Fast det är trevligt att ta itu med något som är så totalt nytt som krigshistoria. Ta det forna Egypten till exempel, där har jag en relativt god grundkunskap inom mytologin (resten är jag inte riktigt så intresserad av, det är just konsten, arkitekturen och religionen som lockar) vilket gör att det är lätt att bli kräsen fort och det slutar till sist i att jag ger upp att hitta böcker som intresserar mig. Det skall jag däremot ta itu med sedan också, jag vill läsa allt, jag vill lära mig mer!

söndag 27 september 2009

Jomenvisst

En helg hemma tog slut alldeles för snabbt (vilket även mina pengar gjorde, kändes det som) och jag orkar inte ta itu med redovisning än eftersom jag skall sova. En lista har man däremot tid med, eller inte.

1. Hur gammal är du om fem år? Håhåjaja... Vad blir det... 32 blir det allt!


2. Vem var den sista du träffade? Träffade och träffade, jag stötte på ett butiksbiträde när jag syndade och köpte bilfärdsgodis.


3. Hur lång är du? Etthundrasjuttioåtta och en halv centimeter.


4. Vilken var den senaste film du sett? Rädda menige Ryan.


5. Vem ringde du senast? Älskling.


6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Det var till Johan angående den superba presenten jag har införskaffat till storasyster.


7. Vad är dagens planer? Kvällens får jag nog säga eftersom klockan är kvart över elva och jag borde ligga i sängen. Däremot har jag spelat Castle crashers (AWESOME!), fikat hos mamse och sedan suttit i en bil. Resterande "dagen" skall spenderas i sängen med en bok innan jag skall sova.


8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Ringa gör jag till de med rätt abonnemang men pengarna verkar fly sin kos ändå.


9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Mamma är omgift.


10. När såg du senast din mamma? I dag!


11. Vilken ögonfärg har du? Någon sorts blå ton.


12. När vaknade du idag? Runt tio tror jag, av kyrkklockorna.


13. Har du någon gång hittat en katt? Jag hittar mycket bara jag letar på rätt ställen.


14. Vilken är din favoritplats? På biblioteket.


15. Vilken plats föredrar du minst? Mobiltelefonsaffärer, jag hatar dem.


16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Sådant där har jag redan tagit upp och framtidsdrömmarna är fortfarande minimala. Jag nöjer mig med att tänka på min puckelanka och att jag troligen skall spara till en vals och köpa den om säljaren verkar vettig.

17. Vad skrämde dig som barn? Kärnvapenkrig, fallande träd, bilar som kör för fort, äldre barn på skateboards.. Det mesta.


18. Vem fick dig att skratta senast? Johan.


19. Är du för ung för att äga vinylskivor? BAH! Man kan aldrig vara för ung för att äga vinyl, däremot så hade jag turen att kunna växa upp med underverken.


20. Har du stationär eller bärbar dator? En bärbar som leker stationär och bara bäres ibland för att blåsa ur hårddisken.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Nu börjar hösten (HALLELUJAH) komma vilket betyder mer och mer kläder.


22. Hur många kuddar har du i sängen? Två och en Stig.


23. Hur många landskap har du bott i? Nerike, Östergötland och Halland.


24. Har du någon gång spytt på fyllan? Det händer, det händer.


25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota! Släpp fotarna loss och vifta på tårna!


26. Är du social? Jag låtsas bara vara social men faktiskt så älskar jag att sitta för mig själv en hel helg och bara göra saker för mig själv. Nej, inte sådana saker. Snuskhummer.


27. Vilken är din favoritglass? Choklad är en stående favorit.


28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Böcker och verktyg. Typ samma sak som kvinnor och sprit för mig. Om jag nu vore lagd åt det hållet, jag hoppas att folk förstår vad jag menar.

29. Tycker du om kinamat? Rätt sorts är gott.

30. Tycker du om kaffe? Jag har lärt mig, betyder det att jag är vuxen nu?

31. Vad dricker du till frukost? Te i mängder. Mycket te. Mmmm.. teee...

32. Sover du på någon särskild sida? På vänster sida men inte helt på sidan utan på magen med vänster sida lite närmare än högra.

33. Kan du spela poker? Bah! Igen. Numera verkar folk bara tro att Texas hold'em är det enda pokerspelet. Jag spelade sista stick med familjen som liten och kan det fortfarande hjälpligt även om jag aldrig har förstått hur man räknar poängen.

34. Tycker du om att mysa? Mja, mje. Jag är inte speciellt gosig av mig och blir lite halvt irriterad om jag blir klängd på för mycket faktiskt. På mina villkor i så fall, lite som en katt.

35. Är du en beroendemänniska? Vem är inte det?

36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nix, men nära inpå däremot.

37. Vill du ha barn? BAH!

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska men inte så mycket mer än det. Ibland undrar jag om jag ens kan svenska för jag läste en bok som är tryckt för trettio år sedan där ordet "dugde" fanns med. Jag trodde det var dög?

39. Har du någonsin åkt ambulans? Jopp.

40. Föredrar du havet eller en pool? SJÖ! Vet folk inte vad en sjö är för fanken? Alla bor inte på kanterna av Sverige och tro det eller ej men det finns faktiskt små pölar utan saltvatten och maneter där inne. Vad sägs om en utbildning i geografi till personen som har utformat listan? Bah!

41. Vad spenderar du helst pengar på? Räkningar och bensin.

42. Äger du dyra smycken? Jag har ett par ovärderliga.

43. Har du någon gång testat narkotika? Lustgas gör en fnissig men det är det närmaste jag någonsin kommer att hamna.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Tandtråden.

45. Vem är den roligaste människan du känner? Det finns ett antal, jag tycker om att samla på de med humor.

46. Välj ett ärr på din kropp? Ett litet brännmärke på min vänstra hand, en liten försmak på vad som komma skulle för så många år sedan.

47. Vad har du för ringsignal? 40:1 som är så bra att jag knappt vill svara.

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Hmm.. Tror inte det faktiskt.

49. Flirtar du mycket? Jag är charmerande, det är inte mitt fel att resten av världen inte fattat det än. Nej, jag flirtar inte alls utan är för det mesta mig själv - med eller utan alkohol.

50. Vart togs din profilbild för din blogg? I min säng.

51. Kan du byta olja på bilen? Japp! Jag ringer och säger: "Pappaa... Kan du byta oljan i bilen?" På egen hand skulle jag nog kunna klura ut det förr eller senare. Skulle vara roligt att prova.

52. Har du fått fortkörningsböter? Icke, jag bryter bara mot viktiga saker, som högerregeln.

53. Vilken var den senaste bok du läste? D-dagen - röster från Normandie. Men jag har börjat att läsa Hitler - en studie i tyranni nu.

54. Läser du dagstidningen? För lite serier i den.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej, men det envisas med att komma massa elände i brevlådan. Hallandsposten, kunde jag vara mer ointresserad?

56. Dansar du i bilen? Japp.

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P3

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Min namnteckning på ett köpkvitto.

59. När var du i kyrkan senast? Måste ha varit ett bröllop eller ett dop... Länge, länge sedan...

60. Vilka personer utmanar du? Bah, igen.

onsdag 23 september 2009

Ett litet elakt fnitter så här på kvällskvisten

Mina fötter är fina och rejält misshandlade med fil för att sedan smetas in i kräm och packas ner i strumpor. På något vis känner jag mig alltid bättre till mods om jag har bråkat med mina fötter och de förtjänar mer hyllning än vad jag egentligen ger dem efter alla dessa år som jag har klampat runt på dem.

En vanlig sak som man kan snappa upp här och var ifrån är att man inte skall vara för personlig med vad man skriver i sin blogg (jag hatar verkligen det där ordet, hatar, hatar, hatar. Borde jag inte vänja mig snart?) men varför skall jag krympa ner saker och ting när jag åtminstone bemödar mig med att beskriva min livssituation lite mer utmålat och med mer än en mening? Såg just en status på ansiktsboken som fick mig att fnissa till för den öppnade upp saker och ting mer än vad jag kan göra på tre kryptiska texter där jag kan säga både det ena och det andra men som bara mina äldsta vänner kan dechiffrera.

I alla fall så har jag mjuka fötter, en ren och tränad kropp och en sovtröja på mig så det blir säng och bokläsning. Det är verkligen en skam att jag inte har varit inne på Varbergs bibliotek sedan jag bodde i den förhatliga källaren. Faktiskt har jag varit mer på Kumlas jämfört med det men det kan ju vara så att jag föredrar det senare eftersom de har mer i min smak. Varberg har en doft av gammal kommunbyggnad över sig men det kan även vara så att jag inte har letat reda på guldpärlorna än.

Fredagen är ledig och inarbetad innan månadens slut, jag kan till och med fly fältet halv två i morgon om jag struntar i att ta ut lunchen. Ljuva hemresa, över fyra timmar i en bil med Sabaton i öronen och jag får krama min syster och kära mor. Bra saker tåls att tjatas om.

Mrrw...

Jag vaknade uppenbarligen på fel sida idag och slog troligen huvudet i sängbotten också för mitt humör är inte närvarande. Jag kommer lätt igång och kan flamsa som vanligt bara jag anstränger mig men mest av allt vill jag stänga in mig i en grotta med hörlurar och en tjock bok och bara tjura i min ensamhet. Även om det är svårt att tjura när man har en bok med sig, böcker är knark.

Veckans arbete är snart avklarat och jag kan med gott samvete ta ledigt på fredagen och även åka tidigare i morgon så jag kan krama mamse hos storasyster. Jag saknar dem, däremot är det trevligt att kära syster skickar paket emellanåt, i måndags möttes jag av svart fluff som hon hade skickat med tanken att jag skulle kunna sy något skojigt av det. Absolut, kugghjulen börjar redan knaka igång.

I kväll blir det träning och jag gissar på att jag kommer vara lika slut som förra gången, trevligt nog börjar min rygg återhämta sig så att jag kan börja svettas ordentligt. Även om jag är vrång och helst av allt vill åka hem på en gång och lägga mig i sängen så skall jag träna. Känd och SMAUL!

tisdag 22 september 2009

På pin kiv

Jag är löjligt envis när jag väl får för mig det, på samma sätt som att något kan totalt fastna i huvudet och sedan så nöjer jag mig inte förrän jag har löst det jag har fått i skallen för stunden. Det roliga är att jag vet var det har kommit ifrån efter att ha studerat min fars maniska letande efter en batteriladdare i sitt garage. Generna, de generna...

Och på tal just om att vara envis så har jag under den senaste tiden lärt mig att äta banan. Jag har till och med lärt mig att tugga den mer än en eller två gånger i ett annat syfte än att finfördela eländet för att det skall vara lättare att svälja. För banan är en sådan där... praktisk frukt/grönsak/bär som man har lärt sig sedan barnsben att det är nyttigt, även samma ålder som jag lärde mig att det är hysteriskt äckligt. Enda gången jag åt det när jag var liten var för att jag var tvungen att hålla god min när jag tagit rulltårta hos en kompis. Den mosade bananen i grädden upptäckte jag när det var för sent vilket resulterade i den långsammaste tårtätningen någonsin.

Att se mig äta banan (detta kan fortfarande ske då och då när jag kommer ihåg hur äckligt det egentligen är) var förut en tämligen lustig underhållning även om jag tror att det kan få andra att tappa matlusten. Varje tugga ackompanjerades av ett lidande ansiktsuttryck och tvingade sväljningar som skulle få en katt som skall svälja p-piller att se ut som om den vill svälja det. Gradvis lärde jag mig att tänka bort det med det trevliga mantrat: "Det är nyttigt, det är enkelt, det KAN bli gott." vilket slutligen fungerade. Ett annat vinnande exempel är min havregrynsgröt, det som jag i början åt för att det just var billigt, nyttigt plus inte speciellt ångestframkallande i matväg (för fanken, det är ju inte många kronor som man slänger i sjön/toaletten om man får matnoja och behöver kräkas) äter jag nu mer än frivilligt.

Kanske är jag bara snål i grund och botten, vem vet. Däremot vet jag att en deciliter havregryn tillsammans med ett rivet äpple och en drös med kanel är riktigt gott med en gnutta sirap på.

Det ni.

lördag 19 september 2009

Allt som går ner måste komma upp, på ett eller annat sätt.

Jag tackar för snälla ord jag har fått och skall bara påpeka att jag är en mycket dramatisk människa som tyvärr skriver saker när det känns som värst och sedan skakar jag av mig dem. Även om saker och ting fortfarande inte är speciellt på topp och att jag faktiskt inte skulle ha så mycket emot att slippa att vakna upp en morgon så finns det inte så mycket annat att göra än att köpa sig lycklig, tänka på nära och kära och stå ut men ha roligt under tiden. Det svåra är bara att finna tid med det.

I går försökte jag mig med att se på Wrath of Khan som gick den pinsamt sena timmen som fem i halv två på natten och det gick inte speciellt bra. Jag slocknade som ett ljus och sov sedan till strax innan tolv då jag vaknade upp med en sjudundrande huvudvärk vilket gjorde att jag bara tog mig upp för att knarka och sedan somna om igen. Det här måste ha varit den pinsammaste tiden på länge som jag har vaknat, tjugo i fem tittade jag på klockan när jag återigen vaknade.

Därför blev planerna för dagen totalt körda i sank och jag resignerade till att slänga in en tvättmaskin och umgås med Kapten Picard istället för att skissa smycken. Eller, ett har jag fått till men jag skulle helst av allt vilja ha en bok med bilderna istället för utskrivna blad, pixlar är inte riktigt min vän när det kommer till bilder faktiskt. Ett har jag kluddat fram till någorlunda och jag funderar på att införskaffa lite silver för att prova mig fram. Dessvärre så måste jag tänka så baklänges och förenkla dem så att de kan gå att göra utan vissa verktyg eftersom man aldrig vet var jag kommer att sitta med dem. Vissa saker går att härma med en urholkad bit hårt trä för att slippa bli ruinerad för en puckelanka med punsar men annat försvårar. Jag vill så gärna ha en beckkula så att jag kan ciselera även om det går att köra i en pajform av folie men jag får se, det är sådant som ligger i framtiden eller inte alls.

Och sedan är det den där frågan med vax.. jag får väl krypa till korset och se om någon på antracit eller vad det där pinsamma forumet vet ett bra vax från något annat ställe. Brrr.. Jag tycker visserligen om utmaningar men ibland är det bara dumt att stånga huvudet mot en vägg och försöka anpassa sig. Det är lite som en fras man ofta hör på vardagarna: "Vi borde ha [lägg till valfritt dyrt verktyg eller annan onödig utrustning här]" medan jag faktiskt tycker det är ganska roligt att komma på andra utvägar. Visserligen är det pinsamt det där med valsen men det är samtidigt intressant att se vad man kan åstadkomma med det som finns till hands. Ingen regel, nehepp, kan jag använda handtaget på en fil? Ingen passande plåt, kan jag lösa fattningen genom att löda på sidoväggar på den yta som redan finns?

Pratade med min allra bästaste vän förut och jag ser så fram emot att åka till Kalmar i början av oktober, det skall bli underbart att sitta en hel helg och prata om allt som finns mellan himmel och Narnia och jag måste titta på tvättstugan med de futuristiska maskinerna. Nästa gång skall jag även ta en dag ledigt så att jag kan vara med till skolan och blänga på de andra varelserna, tillsammans skall vi vara glimmer twins, som det är meningen att det skall vara.

Det finns många ljuspunkter här i "livet" men det är ibland förbannat långt mellan dem eller så är man som jag för självupptagen för att lägga märke till dem. Helger när jag är ensam i mitt hus brukar aldrig vara en bra kombination även om jag behöver tid för mig själv. Jag kan få för mig att strunta i kalorierna på fredagen och införskaffa något gott men det är svårt att hålla äckelkänslorna över att jag äter något som jag inte förtjänar och förr eller senare anfaller fingrarna mig. Ändå är det skönt att inte tala med någon på en hel dag, att bara gå runt och finnas till och det bästa av allt, att ligga i min säng mitt i natten med saturnuslampan från Ikeas barnavdelning tänd så att stjärnorna faller över väggarna.

Ändå är det svårt och jag är motsträvig, som om jag är övertygad om något annat som jag inte ens är medveten om vad det är.

Nog med gnatande, Picard kallar på mig från vardagsrummet där han just har blivit omvandlad till Locutus!

fredag 18 september 2009

Det låter så enkelt

För stunden är det inte speciellt intressant att vara jag men jag vill inte heller vara någon annan. Däremot så skulle jag vilja ta bort så mycket från mig som bara går för alla de där delarna som jag har som gör att jag bara skäms.

Jag är dålig på att ta uppmaningar från andra, vilket de flesta runt omkring mig redan vet. "Kan själv!" är mitt motto på både gott och ont och även om jag vill kunna ta hjälp av andra så är det något som slår bakut i mig och vägrar att lyssna och jag hatar det. Varför vet jag inte för jag anser det inte att vara en svaghet att be om hjälp utan det är bara något. Detta resulterar i att folk oftast skäller ut mig för att det skall ta och det börjar att nöta på mina nerver. Eller utskällningar och utskällningar, mer som snälla tillsägningar om att jag får skärpa mig men oftast så tar jag dem så hårt att jag blir ännu mindre.

Som den gången min storasyster sade åt mig angående en familjehändelse för några år sedan då jag totalt tappade fattningen. Även om alla orden var rätt så kände jag mig så förbannat dålig att det tog över allt annat, jag vägrade att bli hemskjutsad utan gick hem två på natten med tårarna rinnandes och även om storasyster ringde och sade att hon inte menade det så hårt så ville jag bara lägga mig ned och dö.

Det är väl en sådan där... ögontjänarsak. Jag vill inte vara alla till lags men jag vill verkligen inte höra besvikelse från mina nära och kära, det krossar mig så totalt vad det än handlar om. En annan gång blev jag totalt utskälld så att jag satt och grät ögonen ur mig i sisådär tre timmar angående min dåvarande situation och visserligen gav den mig väl tummen ur att ta kontakt med psykolog igen (även om jag fortfarande inte anser att det har gett mig något mer än ett år på medicin) men jag vet inte hur mycket mer sådana konfrontationer jag klarar av innan något går sönder inuti.

Alla bitar av pusslet finns framför mig men det är som att jag har glömt bort hur man gör, att det är meningen att bitarna skall passas ihop och inte bara krafsas runt bland. Livet känns lite som en svensk film dubbad till ett utdött språk, jag ser läpparna röra sig men det är bara oljud som kommer ut i otakt till munrörelserna.

Så istället flyr jag skrikande med händerna runt öronen, jag vill inte höra sanningen, jag vill inte höra hur lätt och enkelt allt är för då skäms jag bara över att jag inte får ihop det. Saker är så enkelt, de är i svart och vitt men ändå ser jag bara gråskala med nedsänkt ljusstyrka. Det jag däremot borde lära mig att göra är att hålla käften, att hålla i fingrarna och bara låta saker och ting lägga sig. För det jag är ännu mer rädd för är att bli uppfattad som tjatig och gnällig eller som en skiva som har fått ett hack i sig.

I helgen skall jag tvätta (och utnyttja mina ninjaskills för att smita undan grannarna) och ta itu med att teckna upp smycken. Saker och ting känns hopplöst men kanske känns det bättre av att försöka skapa.

torsdag 17 september 2009

Ge mig ett mål

Logiken har tagit över mig, jag som inte ens kan speciellt mycket om det ämnet.

Mina drömmar och önsketankar har gjort som Dodon och blivit utrotad, det finns inte plats för sådana saker i min robotiska hjärna. Andreas säger i ett anfall av känslor att han vill att jag skall flytta hem igen och kugghjulen svarar att det inte går i nuläget eftersom jag tänker på alla praktiska saker. Pengar, arbete, boende och så vidare.

Kvar finns bara mindervärdeskomplex, uppgivenhet och alldeles för mycket realism blandat med avsky för allt som man måste "stå ut med". Jag orkar inte tänka mig bort om målet är för långt bort eller att det äter för mycket tid.

Kort sagt, jag har inga drömmar längre. Jag har inget att längta mot, inte ens något som jag kan hoppas efter och prata högt även om jag vet att det är omöjligt. När det dog vet jag inte, det kanske bara var något som smög sig på och har gjort det under så lång tid att det är omöjligt att säga när. För inget har någon speciell mening, jag andas för att jag måste, arbetar för att jag måste, finns för att jag måste. Hade jag varit religiös hade jag åtminstone kunnat tro att det fanns en högre mening men nu tittar jag bara på skruvarna som skymtar under huden och jag ser kugghjulen röra sig i mina pupiller men jag förstår inte varför.

onsdag 16 september 2009

Kanske dags att byta bransch eller bara lägga mig ned och sluta andas

Vem tror jag att jag är egentligen?

Jag vill så gärna vara något jag inte är och ändå så sitter jag på någon förbannad dagisnivå och sågar i plåtar. Jag kan inte tänka tredimensionellt, jag kan inte tänka ut saker som jag vill göra som är svåra och snygga, jag kan ingenting, jag är ingen-djävla-ting.

Ge någon en såg och en bit plåt och låt dem såga och där känns det som den nivå jag är på. Vad kan jag? Värma isär x-länkar? Bah! Jag kan även stellöda och smälta fanskapen, jag kan spräcka ringar, smälta kedjor och demolera ytor som vilken neanderthalare som helst.

Jag skall göra förlovningsringar/vigselringar till min bästaste vän och jag känner redan nu att jag kommer börja storgråta av att lämna ifrån dem för det känns som om det kommer att vara som att jag kommer med två tingeltangelsaker från en automat hur mycket jag än vill göra dem fina för det känns inte som att jag kan skapa vackra saker längre.

Jag är värdelös och det enda jag duger till är att bli utnyttjad av butiker som vet att jag är för snäll för att säga nej och gladeligen böjer mig krokig för att saker och ting skall passa dem. Jag hatar min förbannade tillvaro och jag hatar den där förbannade idiotiska dagen när jag satt hos syokonsulenten och utbrast: "Silversmed låter ju roligt! (ja, jag har också varit ett pucko när det kommer till termer)".

Vad vann jag av det? Ingenting. Jag kan ingenting utan bara skitsaker här och var när jag egentligen borde ha blivit något vettigt som bringar in pengar som hjärnkirurg, advokat åt de onda eller chokladtillverkare eller vad fan som helst. Men nej, jag har ju en koooonstnäääärlig sida som bara skriker i vånda när jag gör monotona saker som normala jobb och jag har blivit biten av den där spindeln som kräver att jag är i närheten av ett verktyg med jämna mellanrum för att jag skall känna sinnesfrid.

För det är min religion, det här förbannade djävla skityrket som jag ändå inte kan något i. Det är min gud och jag får själslig frid i att hålla i en barett-fil, jag njuter av göra en perfekt lödning utan att något blir stelt eller smält och vad har jag ut av det? Inget. Krossade drömmar och önsketänkande som jag är för realistisk och för feg för att leva ut.

Jag är ingen, inbilla mig aldrig något annat.

söndag 13 september 2009

Fotutrymme

Jag står still och stampar på samma ställe, nu är sanden så hård att jag inte ens kan gräva en hemlig tunnel nedåt utan jag får stå där och trampa runt. Snurra runt för att titta åt alla håll, titta upp, se ned på mina fötter men aldrig flytta mig.

Alla planer jag har känns meningslösa och futtiga, inget värda att sätta i verket, drömmar har jag slutat med för så länge sedan att jag inte ens minns när det var som de dog på insidan. Metallen formar sig runt mig, nitas fast mot mitt kött för att kapsla in mig till något automatiskt, något dött men ändå levande som rör sig.

Det gnisslar i lederna, de behöver olja, de behöver röra sig. Jag trampar runt, mina metallfötter slår mot den hårda marken, slår upp små dammoln som snabbt faller tillbaka mot ursprunget. Jag försöker säga något men min tunga har blivit stål som slår mot metalltänder, ut kommer bara gnisslanden. Sanden fastnar i mina leder, i mina kugghjul, saktar ned mig, förstenar mig.

Precis utom räckhåll ser jag en glasask, det glittrar ur den för det som ligger i den är alla mina drömmar och förhoppningar som jag själv har stulit från mig. Mina armar har stelnat och jag kan inte sträcka mig, orkar inte ens sträcka mig längre utan jag tittar bara på den. Iakttar utan att blinka tills ögonen torkar och mina linser grumlar min syn.

torsdag 10 september 2009

Gnissla tänder

Min mp3-spelare räddar mig dagligen från att begå olagliga saker vilket jag tackar och bockar för. Det är tämligen intressant att det verkar finnas filter som sållar bort min röst, visst att jag pratar mångt och mycket men jag kan faktiskt säga vettiga saker emellanåt och om det gäller viktiga saker så kan jag faktiskt skärpa mig (även om jag aldrig tackar nej till ett tillfälle att göra en låtsas clothes-line).

Hur kommer det sig då att andra upprepar exakt samma fråga som jag nyss ställt? Oj, jag skulle kunna sitta här och orera tills Ragnarök men jag håller mig.

onsdag 9 september 2009

Ghost division

måndag 7 september 2009

Nitarna må inte synas men de är fortfarande där

I musik kan jag lyssna på mångt och mycket, ena dagen blir det blippig synthpop för att dagen efter kontra med sliskig låtsasopera och sedan avsluta med storbandsjazz. Det är nog lättare att räkna upp det jag inte lyssnar på för det mesta får åtminstone en eller två chanser innan jag ger upp även om det inte är mycket som kanske slutar i en riktig skiva.

Ändå är det något som jag alltid faller tillbaka till, där till och med min husgud David Bowie får stryka lite på foten även om det skär i hjärtat att säga det högt.

Hårdrock.

Denna härliga genre med skrikande gitarrer, rumlande trummor och vrålande herrar där underkläderna ibland kan tyckas sitta åt alldeles för hårt runt deras fortplantningsorgan är där jag hör hemma. Det är enkel musik, trygg och framförallt förbannat djävla bra. Texterna är oftast enkelspåriga med väl strukturerad form för att fastna i minnet och en hårdrockslåt utan gitarrsolo tror jag nog inte att det finns många av.

Det är faktiskt inte mycket musik som får mig att försvinna från världen så som den gör, den tar bort verklighetens surr och lämnar mig med djuriska rytmer som har fått de finniga tonårspojkarna att stampa i takt de senaste decennierna och den verkar aldrig dö. Som liten stod jag och stirrade förundrat på omslaget till Stay Hungry och suktade efter att få köpa den härligt stora vinylskivan men eftersom jag inte hade några finanser så hamnade den aldrig i samlingen på annat sätt än i mp3-form.

Den gången jag som svartklädd tonåring strosade ut på skogsvägarna runt Östansjö i höstnatten med Manowar i lurarna kommer alltid att vara ett av mina starkaste musikminnen, vinden blåste upp och fyllde mig totalt samtidigt som kulmen på Heart of steel dundrade till i hörlurarna. I några sekunder stannade jag upp och bara njöt för benen lydde mig inte, det enda jag kunde göra var att lyssna och få gåshud över hela kroppen med skinnrocken flaxande runt mina ben.

Det var Hail and kill som följde mig på Örebros gator där jag gladeligen mimade med och gjorde små diskreta slag med händerna och det var den som fick mig att uthärda alla dessa människor som verkade vara myggor som inte borde få finnas.

Och det är hårdrocken som räddar mig igen, låter mig försvinna in i min rymd med trummornas dån och sångarens hesa röst. Får mig att nicka i takt, stampa med foten, sträcka upp armarna i små utbrott av poser som inte går att låta bli.

Det är hårdrocken som räddar mig, om och om igen, fångar upp mig i strängarnas slingor, omvälver mig, gömmer mig.


Tack.

Senaste livhanken

Min dödskalle skall snyggas till, fräsas ut, poleras upp, utrustas med hänge, oxideras, trumlas.

Sedan?

Vet inte.

söndag 6 september 2009

"Snygg och smaul!"

...för att citera Tiffany Persson från Staffanstorp. Stället där det numera steks familjer. Vilken tur att de som läser detta förstår hur jag menar.

Hah, det var som jag sade när jag fick höra att en del blev uppsagda från sitt jobb och jag svarade krasst: "Tjaa, de har ju inte skött sitt jobb enligt den uppfattning jag har fått så då är det väl bättre att de går än någon annan. Eller hur?" och jag fick svaret, det där politiskt korrekta svaret, om att ALLA förtjänar ett jobb. Bah, det stämmer inte. Jag kan komma på en rejäl klump med människor som inte förtjänar ett jobb eller ett liv för den delen heller men jag följer pul och säger inget mer än det.

I morgon skall jag träna för första gången på länge för nu är äntligen sommaren över och rätt schema har kommit igång på det där stället med det förhatliga namnet. Det är inte pinsamt att träna på Friskis & Svettis, däremot skäms jag rejält över att skriva namnet för det faller sig inte naturligt med mina andra ordval. Däremot var jag sent ute med att boka onsdagens pass så det blir en "mjukstart" med träning både måndag och tisdag. Förhoppningsvis lättar detta upp mitt nästan konstant dåliga samvete över att jag inte sköter räknandet så bra som jag borde.

Kriget mot tvättmaskinen är snart över och jag ser fram emot att ringa ett meningslöst samtal till hyresvärden och framföra mina meningslösa åsikter som de troligen inte kommer ge blanka fan i att göra något åt. För de vet nog som jag att jag skall vara glad över att ha ett boende som inte kostar skjortan. Ja, ja. Det är ju torrt här åtminstone och mina böcker är inte i fara för DÅ hade jag inte blivit snäll.

Annars försöker jag finna mål att hålla i, för magin har flugit sin kos och jag flyger runt i samma gamla tomrum som jag känner igen förutom att det numera är schemalagt. Jag försöker hitta något att drömma och längta till men all verklighet kommer i vägen och alla de praktiska sakerna för den delen med. Så jag gör det enklaste, stuvar bort det, slutar prata om det och hoppas på det bästa. Ler jag så är saker troligen bra, gör jag det inte så är det förmodligen bara för att mitt te är slut.

Bokade även biljetter till Kalmar igår för att hälsa på bästaste vännen Yvonne. Jag kände att det kommande tandläkarbesöket kommer att spräcka min budget denna månad samt att det kan ju faktiskt vara roligt att se hur mycket tågen kostar. Ja, bokar man en månad och en vecka i förväg så är det ganska acceptabla priser. Resan nedåt var dyrare än uppåt men sammanlagt gick det på cirka fyrahundra kronor. "Hem"resan kostade 133 riksdaler men verkar ta en avstickare mot Borås. Ingen sittplats (jag lever farligt!) orkade jag kosta på mig utan jag tar med mig något bekvämt att sitta på, extra många laddade batterier till min spelare, fräsch DS och en bok så skall jag nog klara mig. Det kommer bli spännande, jag har inte åkt tåg på hundra år, senaste gången var väl för en tre år sedan när jag och Yvonne åkte ned till Lund. Ja, självklart pendlingen till skolan men den hör inte hit, nu är det TÅGBYTEN på nya ställen som gäller.

Åter till krigsdokumentärernas förlovade land. Jag måste verkligen ta itu med mitt läsande också men jag finner inget intressant i min provisoriska bokhylla så jag funderar allvarligt på att utöka biblioteket med faktaböcker angående andra världskriget. Historia är intressant och jag saknar faktumet att jag inte fick läsa det i gymnasiet.

Och, Sus.. Jag hittade nyckeln! Den hängde bakom dörren på en krok där den var dold av en väska när jag letade efter den. Så jag var inte slarvig, jag var istället övernitisk och hängde den på ett ställe som det inte skulle vara någon risk att den försvinner. Risken att jag skulle komma ihåg den var dessvärre ännu högre...

Jag tvättar likt en ninja

Sista tvätten tog jag ut ur maskinen vid halv tolv på kvällen/natten och det enbart med hjälp av att bända upp en lucka samt skruva loss nödöppningsflärpen. Jag gjorde rätt i att strunta i att skruva tillbaka den efter första gången jag använde den eftersom jag gissade på att det inte skulle fungera sedan. Har ingen aning om vad som har hänt med den för den brukar öppna automatiskt om man inte ställer om det vilket man gjorde genom att göra som Mega Kvack och trycka på alla knapparna. Får väl lusläsa den idiotiska manualen igen, något jag gjorde femtioelva gånger under ett antal svordomar igår.

Och grannarna är hemma, ännu en anledning till varför jag inte riktigt vill utanför dörren och skjuter upp det i det oändliga. Helst av allt skulle jag vilja tvätta mitt i natten om jag kunde och hade ork men då blir jag väl uppäten av en varälg istället. Det här så kallade hemmet börjar bli som ett stort dåligt samvete, åtminstone just på grund av att jag har grannar. Hade det bara varit jag så skulle det inte spela någon roll att min gräsmatta numera är så lång att den lägger sig ned (kanske borde jag kamma mittbena?) men jag fasar över att grannarna skall börja påpeka det snart. Samt att jag orkar verkligen inte vara trevlig på helgerna, det räcker med alla klämkäcka samtal jag har under vardagarna och allt det sociala umgänge som även infinner sig då för det tar musten ur mig.

Det är väl dags att anfalla duschen och sedan dra på sig ninjakläderna med telefonen i högsta hugg, det är något jag har börjat med den senaste tiden, så jag kan ringa Andreas och på så vis verkligen i minimera chanserna till småprat till noll.

lördag 5 september 2009

I skyttegraven mot min tvättmaskin

Jag hatar saker och ting som bara blir mer och mer moderna. Som tvättmaskiner. Ju mer högteknologiska de blir, desto mer tidsÄTANDE blir fanskapen även. Som den som fanns i "tvättstugan" i den lägenhet jag och Andreas först flyttade ihop i 2002, den var ett skämt som kanske skulle kunna fungera hemma i ett hem som enbart har en familj istället för ett lägenhetshus med sju lägenheter. Det där med ekonomitvätt är ett skämt eftersom det på de klassiska wascator-maskinerna i hederliga riktiga tvättstugor betyder att den minskar ner vattenmängden plus tvättiden för att den baseras på en halv maskin betyder på nyare maskiner att den kommer att låta samma tvätt baggla runt i cirka två-tre timmar.

Jag har nu varit i krig med min nya och förbättrade tvättmaskin, igen. Start/stoppknappen är något jag hellre skulle vilja slå bort med en hammare och byta ut till en skruvmejsel som man vrider istället för det skulle vara mer logiskt. Tidsuppfattningen som står i bruksanvisningen är ett skämt och sedan har vi den där härliga dödtiden när tvättprogrammet troligen är klart men maskinhelvetet står bara och tuggar i brist på annat medan jag ilsket står och stampar fram och tillbaka på ett bågnande golv och fryser extremiteterna av mig. Detta trassel med tid och knappar har nu resulterat i att jag för säkerhets skull tvättar samma tvätt en djävla gång till eftersom jag inte vet hur långt den hade kommit i tvättprogrammet eftersom tvättmaskinstillverkarna uppenbarligen inte tycker att det är relevant med förloppsvisning längre och det här förbannade skitvattnet jag har i kombination med den eminenta nya och förbättrade tvättmaskinen oftast inte resulterar i ren tvätt. Bara det att vattentrycket som spolar ner tvättmedlet inte är bra nog gjorde att de första fem-tio gångerna jag tvättade gjorde att det egentligen inte var rent.

Det är därför som vi tycker om parfymerat tvättmedel för då vet man åtminstone att tvättmedlet har varit i kontakt med tvätten.

I går kom jag även hem till ett mörklagt hus där jag gissar på att strömavbrottet hade varat i cirka fyra timmar om man kände i kylen och tittade på mina timers som nu var helt förvirrade angående tiden. Jag kan ha lite överseende med detta eftersom det blåste idiotiskt mycket igår men jag har till viss del inte det heller eftersom jag brukar ha strömavbrott stup i kvarten och jag orkar inte ringa till hyresvärdarna som ironiskt nog är elektriker men inte har kompetens nog att få strömmen att fungera till ett hus. Påminn mig om att aldrig anlita dem.

Lägg sedan till en granne som gör att jag allvarligt funderar på att begå mord alternativt köpa hostmedicin och tvinga honom att sluta röka. En hosta som går igenom mina fönster så att jag hör den om jag inte har musik på betyder antingen cancer eller dålig isolering, jag hoppas på båda.

Arg? Nej, inte jag inte. Sedan igår har jag varit i ett stadium av att antingen göra som en supernova alternativt börja storböla men idag är jag mestadels bara ilsken. Åtskilliga haranger om denna del av landet har yttrats i samband med fula tillmälen och könsord men jag vet att det inte är något större fel på Halland (förutom allt. Ha ha.) utan mer min inställning.

Det känns bara som en tidsfråga innan jag kommer få ett sådant där härligt utbrott då allt svartnar och jag ser inte riktigt fram emot det eftersom de bara brukar komma en gång vart tredje år så borde jag ha två år till minst innan det är dags igen. Fast det är väl hopplösheten som sitter och gnager i mig, att jag sitter här och är själv skyldig till det och att det inte finns så mycket annat att göra än att lägga ut tentakler (Iá! Iá!) och hoppas på det bästa. Det skrämmer mig att säga Varberg och nästa år i samma mening.

Ja, jag är bitter och arg och det behövs inte påpekas för mig mer än nödvändigt eftersom det med största sannolikhet kommer att göra mig än mer förbannad. Men jag följer bara strömmen bland alla här i krokarna som verkar vara ganska ilskna och bittra överlag på ett eller annat sätt. De där suckarna gör att jag snart kommer börja gnissla tänder utan att tänka på det och jag försvinner alltmer in i mina hörlurar vilket går emot alla säkerhetsföreskrifter som finns.

Jag skall däremot börja planera in en färd ned mot Kalmar även om den inte blir i kommande helg för jag behöver mer tid på mig att ställa in mig, planera och troligen köpa tågbiljetter.

Och det jag helst av allt vill? Det går inte att uppnå.

fredag 4 september 2009

Jämlike

Jag blir tokig på att jag har sådana krav. På samma gång som jag vill vara unik och ensam så törstar jag efter gemenskap. Det är en av sakerna som gör att jag kommer ha förbannat svårt att slita mig från den här avgrundsdelen av Svea Rike.

Gemenskapen, det gemensamma intresset. Förståendet.

Missförstå mig absolut inte, jag ser inte ner på mina vänner som inte är involverade i det här yrket som förvandlar mig till en tjurskallig gubbe som skulle kunna passa bra i Det Var Bättre Förr-klubben men det är skillnad att tala med en jämlike. Mina vänner har fått stå ut med åtskilliga orerande angående mina arbeten och projekt vilket har slutat i att jag har försökt att förklara så gott jag har kunnat. Jag har ingen aning däremot om jag har lyckats speciellt bra även om jag blev mäkta stolt när Andreas kommenterade en sådan där klassisk Hollywoodscen där ett pärlhalsband går av så att det flyger pärlor överallt.

I alla fall. Jag är som hemma när jag kan tala om det som jag sorgligt nog brinner så för och på en gång kan säga något utan att behöva förklara innebörd och funktion. Det när lågan inom mig och gör mig än mer till ett monster. Kanske borde jag bara klippa av allt innan det är för sent, innan jag verkligen inte kan tänka mig något annat. Att kunna diskutera fattningar, olika sätt att lösa problem med kluriga reparationer, idéer till smycken... Det är ett gift, jag är beroende.

A taste of things to come



onsdag 2 september 2009

På denna sidan av vuxenlivet

Det är härligt att aldrig kunna andas ut, att känna att jag hellre jobbar över till klockan halv sex eftersom jag ändå arbetar i huvudet till den tiden. Att aldrig känna mig nöjd över dagens prestation utan sitta där med hjärtat i halsgropen över att jag nog inte skulle ha gått och kokat en kopp te vilket slösade dyrbara minuter.

Ändå så lägger jag ner alldeles för mycket i arbetet. Jag svarar glatt i telefonen, mår bra av att kunna hjälpa till, kröker mig inte för mycket men lagom för att hålla alla nöjda och inte slita ut mig och ändå är det inte nog. Tiden räcker inte till, helt plötsligt sitter jag där som ett fån och undrar varför i hela Jukkasjärvi klockan redan är halv tre. Något äter upp min tid, äter på mig och allt jag är. Sakta men säkert gnager det sig framåt och det finns inget att göra mer än att arbeta och acceptera det som komma skall.

Att försöka förklara för sin chef om att saker och ting hopar sig men utan att kunna ge fakta är härligt, särskilt när gråten sitter i halsen och vill ut. Att inte kunna vara tillräckligt duktig även om jag vet att jag är bra och att det är andra orsaker som ställer till. Helgerna är antingen en lång bilresa hem till tryggheten eller en förtjockad dimma av... dimma. Jag orkar inte ringa någon, det tar evigheter för mig att ta mig för något även om jag verkligen vill göra något, kraften rinner ur mig och jag blir ett skal.

Jag har inte varit på biblioteket sedan jag bodde i källaren, kom just till insikt om detta skrämmande faktum. Senaste boken jag läste var flera månader sedan, nästan alla böcker står olästa i min provisoriska bokhylla och tvserierna lyser med sina oöppnade fodral. Vad kan man göra? Inget. Det är bara att hoppas att problemet lägger sig, att man finner en lösning eller helt enkelt flyga tills bränslet tar slut för det finns inga pauser innan dess, det finns inga andrum eller långhelger utan bara dåligt samvete över det som inte har gjorts redan.