onsdag 30 december 2009

Omöjligheter

Jag må vara långsint, småaktig och allt det som hör till men den här gången så tycker jag faktiskt inte att det är så mycket mitt fel. Saker och ting går åt båda håll och jag har försökt hålla någon sorts kontaktlina uppe även om den inte må vara mycket att skryta över. Att jag lägger mig i saker jag kanske inte har att göra med är väl mitt sätt att vara elakt helt enkelt men jag är trött på att knuffas åt sidan. En stående fras som oftast låter i min hjärna är faktiskt att jag inte är något att ha och det är något som bevisas om och om igen i den här situationen.

Och varför jag ens bryr mig och slösar energi? Ja, kan väl vara för att jag faktiskt bryr mig om vad som händer där borta även om det är en enkelriktad gata. För så svårt är det inte att ge lite gensvar, vilka problem man än har.

måndag 28 december 2009

Julen som varit

Min julafton var absolut inte som den brukar vara men den var så bra som den kunde vara ändå. Tolv på dagen var det dags att äta mat, väldigt tidigt för att vara oss, och vi kom till mamma tio i tolv om jag inte minns fel. Som sig bör i vår släkt så var vi först och vi fick väl vänta en halvtimme på bror och far som blev hämtad från skogen innan vi kunde äta mat. Sedan blev det lite socialt umgänge innan mamma åkte iväg för att arbeta till åttasnåret då det öppnades julklappar.

Så under den tiden hon var borta och arbetade hann vi med att titta på Kalle Anka (som sig bör, hur tråkigt det än må vara med vissa av klippen och den inlagda svenska rösten. Grah!) samt Tomten är far till alla barnen (Jag hatar henne. HATAR. henne. Idiotiska djävla kossa som tror att allt blir bra bara man ynglar av sig och som inte kan förstå att andra tycker på annat vis. Filmen är rolig men jag vill bara klippa bort allt som heter fortplantning på mig efter att ha sett den.) innan det bar av till Yvonne och hennes julfirande där vi kom lagom till julklappsöppningen.

Så vad fick jag i år? Jag tror att jag kommer ihåg allt nu...

En Miscatonic University-knapp
Ett smycke Yvonne har gjort
En skrivbok med fin text på
Bling bling-smycken!
Min egna Unreal Doll, han är underbar!
Två böcker ur Twilight-serien (för att nära den där tonåringen i mig även om jag står fast vid att filmen suger)
Presentkort på Bokia
En teklämma från Indiska
Vantar som kära syster stickat från en stickbok som är inspirerad av Harry Potter
Ett Wii (wiiii!)


Jag tror inte att jag har glömt något och julen går in på topplistan över jular som har varit. Pappa blev väldigt glad över sitt smycke och alla andra verkar även de ha blivit nöjda. Som det skall vara alltså.

lördag 26 december 2009

Jullov

Jag roar mig nu med att bara ha ledigt och mysa med nära och kära vilket inte ger mycket tid till intenätet. Det där datumet nästa år skall jag förtränga så länge som möjligt.

Japp, japp.

Så om jag inte är speciellt närvarande? Skyll på lovsjukan, mycket värre än baconfebran.

torsdag 17 december 2009

Smuts

Ett och ett halvt år har gått sedan jag kände mig riktigt ren. Jag luktar inte gott längre, min disk blir aldrig fri från flott, mina kläder har aldrig en ton av äppeldoft, golven ser aldrig blanka ut.

Det är som ett lager av smuts och avlagringar som jag inte får bort utan det bara samlar sig mer och mer hur mycket jag än försöker att bli av med det. I morse duschade jag i tjugo minuter, skrubbade mig tre gånger med tvål över hela kroppen och försökte ignorera önskningen om att sänka ned duschmunstycket till lägsta nivån, kura ihop mig i ett hörn i närheten av strålarna och bara gråta i ett försök att bli ren både på in och utsidan.

Den där doften av tätt sammanpackade sängkläder som legat alldeles för länge i ett skåp? Så luktar min tvätt hur mycket tvättmedel och sköljmedel jag än använder. Tröjor luktar fortfarande av deodorant och jag undviker numera att tvätta mina favoriter för ofta eftersom detta ofta betyder att de bli äckligare efteråt. Lukter och renlighet är det jag strävar efter mest och att bli berövad detta slår hård och skoningslöst. När jag luktar på min hud är det ibland som att lukta på blod.

Minus celsius

Det är så kallt, det känns nästan som om det drar kallt här inne och jag hasar runt i tofflor och strumpor vilket jag inte är känd för att göra.

Min "byscha" fungerar inte längre, slangen går inte att koppla på till husets vattenförsörjning utan i morse så dog strålen efter en knapp sekund och jag åkte arg som ett bi in till jobbet för att nyttja duschen där. En lapp från en rörmokare förklarade att de hade ställt in vatten så att den går att använda men DET tänker jag inte ens prova på i morgon. Om jag hasar in i duschen och upptäcker att det är iskallt i den så kommer jag troligen att elda upp något.

Men det är sista natten, sista natten i en ensam säng i Halland, sista natten bland alla små men förstorade problem och bekymmer, sista natten.

Jag har packat kläder och har nu bara småplock att stöka ihop i morgon och jag längtar.

Jag längtar så förbannat mycket.

onsdag 16 december 2009

Till alla bilister

År tvåtusennio kommer att gå till historien som ett av de sämsta fordonsåren för min del. Att starta året med att kana i diket till att sluta det med att krascha min bil och mig själv gör inte under för mitt självförtroende och inte blir det bättre av att vintern börja komma även om den verkar vara velig och försiktig.

I morse gick jag ut i det jag hade fasat för kvällen innan, tillfrusen blötsnö. Jag har nu kört Skurt i några veckor och jag kan inte säga att jag har lärt mig alla små egenheter med honom vilket resulterade i att jag kröp fram på landsvägen i femtio. När jag började närma mig Varberg gick snön över till blöt form eller åtminstone tror jag det men allt salt som redan verkar ha blivit utslängt på vägarna gör istället att bilrutan är ett smetigt elände och vindrutetorkarna är lite speciella vilket gör att jag inte är helt på topp med att reagera där heller.

Detta resulterar i att jag numera kan kallas en stoppkloss på vägarna vilket jag skiter högaktningsfullt i. Det jag inte kan ignorera däremot är den lilla smygande panik som ligger i gror i maggropen när jag sätter mig i bilen. Den lilla röst som undrar om det är idag jag kommer att krocka och faktiskt skada mig rejält den här gången. Den som undrar om jag kommer att tappa kontrollen över bilen och braka in i en av alla dessa lastbilar som kör alldeles för fort på väg etthundrafemtiotre.

För är det något som bilister saknar så är det hänsyn. Ser du en övningskörningsskylt så tolkas detta som att du skall köra så nära denna bil som möjligt för att ge köraren skrämselhicka. Är det en bil som inte ligger i rätt hastighet när det är dåligt väglag eller dålig sikt så är detta en anledning till att blinka med helljusen för att bilen bakom inte kan komma fram.

Förlåt att jag ligger i vägen för er när ni är på väg till jobbet, förlåt att jag ökar ert blodtryck på morgonen när jag nära till gråten sitter och övertalar mig själv om att jag faktiskt ÄR en bra bilförare och att jag måste sätta mig i sadeln igen för att inte öva upp en riktig skräck. FÖRLÅT för att jag tänker på både min och andras säkerhet och hellre bromsar ned en smula när jag möter en bil efter mörkrets inbrott och min bilruta har lite saltstänk som gör att jag bländas och inte till fullo kan se vägens markeringar. Förlåt så djävla mycket att jag faktiskt inte VILL bli ett kolli bara för att ni bakom mig tycker att jag skall öka farten enkom för att ni inte kan sätta er i bilen lite tidigare.

Jag skall tänka på detta nästa gång, jag skall följa det jag lärde mig på körskolan och inte hindra trafiken och hålla den hastighet som alla andra har även om jag inte riktigt känner att jag har kontroll över bilen. Jag skall braka på i hastigheterna som gäller även om det är glashalka, dimma och ösregn som är så kraftigt att vindrutetorkarna inte klarar av att ge mer än en millisekunds fri sikt. Jag skall hålla mig till hastigheterna vad som än händer.



Eller så kommer jag att tvärnita framför er och ha roligt en millisekund över att NI inte höll säkerhetsavståndet innan jag studsar in i en långtradare eller ett räcke.

tisdag 15 december 2009

Positiva tankar, lycklig mullvad.. Haaah... haaaah...

Jag hatar ljud. Jag hatar saker som stör mig. Jag AVSKYR något som stör mina tankegångar, mina ramar och MITT sätt att fungera.

Mycket kan jag sålla bort men har jag väl bestämt mig för att jag tycker illa om något så är det stört omöjligt att få bort det från min närvaro. Härligt, härligt.

måndag 14 december 2009

Mnehmneh

Jag vaknade på vrångsidan i morse, däremot så vaknade jag åtminstone när jag duschade ner mig själv med iskallt vatten eftersom jag hade missuppfattat kranen på duschen. Ironiskt nog så är vagnen mer lyxig än vad min toalett har varit på länge och den är till och med utrustad med en mikrovågsugn och en liten kyl. Kanske skulle jag bara flytta in där på heltid?

Det är två pojkvaskrar ute och stökar runt i min oreda även om de var tvungna att svänga förbi mitt jobb för att hämta min nyckel. Hade blivit en missuppfattning med hur jag skulle göra och eftersom den som var där i fredags inte hade lämnat någon sorts beskrivning så skyller jag på dem. Får väl se om huset står kvar, att lämna ut min enda husnyckel jag har här i landskapet till två killar i en bil som inte ens har namnet på firman (det stod något annat på den som såg så där.. officiellt ut däremot) känns lite som att leva farligt.

I dag blir det att arbeta över och jag gör det med nöje eftersom det bara är fyra och en halv dag kvar. Snart är det jul, snart får jag åka HEM och slippa att åka hundrafemtiotrean på morgonen med hjärtat i halsgropen och en växande irritation över andra bilister. Jag borde börja lyssna allt mer på Rammstein och Eisbrecher så att jag kan bli en skolskjutare istället även om jag tänker rikta in mig på bilister. Återigen kommer den där tanken upp "När jag kommer till makten så skall jag..." när det är annat pack som stör mig. Kan inte jag få bli diktator över världen? Jag lovar att sköta mig och inte ljuga. På sätt och vis. Typ...

söndag 13 december 2009

Ankare

När jag var på väg mot Focus-huset för att leta upp Skurt på parkeringen så promenerade jag sakta genom Göteborg och iakttog de höga byggnaderna. När det är mörkt är det mesta vackert, särskilt med julbelysning.

Så jag strosade i kylan med händerna sammanhållna (fråga mig inte varför) inneslutna i mina randiga vantar i fina färger, min jacka med knappar med små budskap inte alla kan förstå, en fin tröja med en kofta ovanpå (självklart under jackan, jag kan klä mig faktiskt), min skotskrutiga kjol jag modifierat från tantlängd till skolflickemodell, basketkängor, strumpbyxor och mörkt lila benvärmare.

Och jag kände att jag hade en identitet, något jag inte känner så ofta. Jag hade kläder som representerade mig, som jag trivdes i, som i smyg påpekade vissa intressen hos mig, som gjorde att jag kände mig fin, hemma. Andra må inte ha kastat mer än ett ögonkast på mig men på något vis inbillade jag mig att jag skulle ha kunnat förstå att andra tycker att jag ser bra ut just i det ögonblicket.

För är det något jag fasar inför är det att förlora mig själv och ibland känns det nästan som om jag gör det mellan varven. Jag vill hoppa överlyckligt när jag ser skylten med Sf-bokhandeln närma sig, jag vill dyka in på biblioteket och börja rota runt bland hyllorna, jag vill få en våg av tillfredsställelse när jag ser överfyllda bokhyllor och jag vill fortsätta vara jag.

Utveckling är en sak och jag må ha lagt till vissa intressent som kan vara förvånande och lagt andra som varit en del av mig väldigt länge i frysen för stunden men jag tror åtminstone inte att jag förvandlas till något jag inte vill vara.

Ögonblicket varade faktiskt förvånansvärt länge, jag gick runt i min egen lilla värld inne på Ica väl medveten om min mugg med rolig text som jag alltid kommer att fnissa lite extra åt ("My other mug is a mi-go brain cylinder") och att jag var så mycket bättre än många andra och någon värd att känna.

Sådana stunder önskade jag att skulle kunna få uppleva oftare som motvikt för allt annat som jag trycker ned mig själv med. Jag tror att det beror på den där kjolen, den är nog magisk. Eller, kjolar i allmänhet gör mig glad.

Förutfattade meningar

Jag är full utav fördomar och blir bara glad över att bli motbevisad. Jag tror illa om allt i förskott och hoppas på en glad överraskning och jag har lätt att tänka negativt om allt. Varberg och Halland må inte stå högt på min lista över positiva saker men det är som sagt för mig att tänka negativt.

Däremot så är det inte precis som att det här stället motarbetar mig i mina åsikter.

Jag kom hem för mindre än en timma sedan och möttes av en tom toalett, handfatet låg utanför dörren och ingen nyckel fanns att hitta för vagnen. Morrmummelgruff.

Däremot så räddade min en av mina grannar mig nyss från att behöva kissa i diskhon den här natten, han hittade nyckeln i ramen på vagnhelvetet.



"Bara" 3,9 års kötid på en tvåa... Bara... GAH! Jag blir tokig!


Jag valde det här huset i ett dumt ögonblick för att det faktiskt såg så underbart ut, skog överallt, natur och allt sådan där skit, men ändå bekvämligheter även om tvättmaskinen står i ett hus för sig. Jag hade att välja på det här eller en lägenhet och jag ångrar inte valet speciellt men varför i hela helvetet skall det vara så förbannat lång kötid på det här idiotiska stället?!

Varberg har jag fått för mig är en sådan där sommarstad med turism och annat elände då alla utekrogar blommar ut och man kan troligen ha dialektbingo på torget i brist på annat. Det finns åtskilliga större affärer men ändå så känns den ibland som Askersund där allting finns på ett annat ställe (Your princess is in another castle, you damn idiot) och inget finns i Askersund förutom avstånd. Jag förstår inte. Om det skall vara en sommarstad, varför finns det inget bra uteställe med dansgolv istället för det lilla fåniga hörnet på Harrys där det är skrovliga tegelstenar överallt?

Jag har svårt att förstå saker och tings storhet men jag är ju en tjurig person. Däremot är jag inte helt verklighetsfrånvarande även om jag önskar att jag skulle kunna vara det ibland eftersom drömma om annat är trevligare.

Och en annan sak! För jag känner mig så positiv nu nämligen.

Mitt vatten? Inget man dricker utan tillsatser, mmmm... söta tillsatser... Det lämnar även en speciell doft på kroppen när man duschar i det! Wooooh! Jag som är så doftkänslig för vissa saker, det är verkligen en bra kombination.

torsdag 10 december 2009

Ute i mörkret

Älvan på min axel tystnade, det gjorde hon för länge sedan, och började stirra ut i skuggorna som kröp sig närmare och närmare. Det magiska skimmer hennes sköra kropp utstrålade var nog för att skydda oss båda från de morrande varelser som strök runt precis där mörkret började. Ibland kunde man se blänkande ögon, tänder fuktiga av saliv, otåligt hopkrupna kroppar, tillräckligt för att skrämma vettet ur mig.

Jag var konfunderad för jag visste inte hur man talar till en älva, det var alltid hon som tröstade mig och berättade sagor om allt som fortfarande är magiskt i en väg av bärbart teknologiskt skryt och höga siffror. Det var hon som försiktigt smekte bort mina tårar när något på insidan hade brustit och det var alltid hon som sjöng mig till sömns. Det började kännas tomt utan hennes lilla röst som ljöd så starkt som tordön även om den egentligen knappt kunde höras. Hon förklarade allt på ett så bra sätt, lugnade ner mig när bestarna började komma närmare och utstrålade en glödande värme när de kom alltför nära.

Nu hade hennes sken börjat falna, vingarna verkade nötta i kanterna likt en veckogammal död mal vars vingar skavts tills de var kantstötta. Hon tittade trött ut på det stora vargliknande monster som hade följt efter oss den senaste tiden, mötte dess hungriga ögon nu när han var så nära att jag nästan kunde höra honom andas. Jag tittade på min älva och önskade att hon skulle lugna mig så som hon hade gjort alla tidigare gånger, att hon skulle berätta om muren som dolde allt vackert men som ändå fanns, att hon skulle utstråla sin magiska värme, att hon skulle göra något.

Vad som helst.

Plötsligt började ljuset falna allt mer, besten reste sig raskt upp från sin sittande ställning och började ivrigt dra sig närmare och närmare mig med ett förväntansfullt grin fullt av vassa tänder. Jag kunde se något svart och vit randigt mellan en av de största tänderna och den närliggande och min skräck började skrika inom mig. Sakta kröp den närmare och närmare, andetagen blev hetsigare, ivrigare, närmare. Istället för ljudet av trampdynor hörde jag något jag inte kunde sätta fingret på, ett mystiskt knattrande ljud, prassel av papper, upprepade konstiga signaler jag aldrig förr hört men ändå så skrämde det mig än mer.

Älvan rörde försiktigt vid min kind och jag vred på huvudet för något som kändes som en lång minut även om det bara var en sekund. Hon tittade på mig med ögon som var trötta och sedan bleknade hon bort för att lämna mig.

Allt försvann, kvar var bara vita fläckar för min syn och monstret med alla sina ljud. Något lät nästan som ett skratt även om det inte kom från en mänsklig strupe. Sedan borrade sig tänderna in i min vad och jag kände hur tänderna knakande bröt skenbenet och jag segnade stönande ihop. Allt hade gått så snabbt att jag inte ens hade hunnit tänka på flykt och på något vis kändes det onödigt att ens försöka.

Det där torra, gutturala lätet igen och plötsligt kunde jag se precis som om det fanns mörkt ljus. Knaster av ben. Obehagliga slafsande ljud när mitt kött trasades sönder mellan dess tänder och jag hade inget annat val än att se på, att iaktta bitar av min kropp sakta men säkert konsumeras.



Och i bakgrunden, de där ljuden. Prassel, klirranden, surranden.

tisdag 8 december 2009

Hänsyn hela vägen ned i halsen

I dagens Metro stod det om en upprörd förälder som hade fått gå från fik till fik för att det inte fanns plats för barnvagnar och på en ville de inte ens ha barn. På en gång så vrålar alla föräldrar rakt ut och jag förstår inte varför.

Det är inte som att de säger att barnen skall gå och "duscha" medan de andra fikar. Precis på samma vis som det finns barnvagnsbio så kan det väl lika gärna finnas barnvagnsfik som de kan flockas på. Jag skulle gladeligen sitta på ett fik med mindre småbarnsföräldrar för jag är trött på skrik, springande och den klassiska "Mitt lilla hjärtegull gör aaaaldrig något fel."

Så fort man öppnar munnen om sådana frågor där det är ganska uppenbart att jag inte tycker om småversioner av föräldrarna så skulle du lika gärna kunna säga "Jag tyckte Hitler gjorde ett bra jobb med att utrota judarna." för det är ungefär det som andra hör. På samma vis som hundar förpassas bak i bussen för att underlätta för allergiker så tycker jag att barn kan förpassas på vissa ställen med. Tänk bara tysta vagnen på ett tåg. Tänk en barnfamilj som har blivit felbokad och tänk dig att du skulle försöka påpeka detta för den familj som sitter där.

Nej, just det. Lycka till. Du skulle lika gärna kunna börja klampa på söta kattungar för du är en HEMSK människa om du inte tycker att barn skall finnas överallt.

De gånger jag har hört "Du kommer att ändra dig när du får barn." står även den mig upp i halsen. Vad sägs om att ändra till om istället?

GRAARGH! Jag hatar att behöva vara överseende med allt som stör mig, tycker någon illa om hundar så är det vanligtvis bara en axelryckning de möts av och sedan är det inte mer med det.


Morr.

måndag 7 december 2009

En vanesak

En gång i tiden var jag en ganska självsäker bilförare. Inte på det där hormonstinna tonårspojke-sättet utan bara trygg i mig själv bakom ratten.

Sedan krockade jag med en cyklist vilket egentligen var bådas fel men lagen säger att den med störst monster till fordon "vinner" och jag åkte på böter. Det var den första törnen och den skedde knappt några månader efter att jag hade fått mitt körkort. Sakta men säkert så arbetade jag tillbaka självförtroendet även om det aldrig blev som det en gång hade varit.

Sedan förflöt saker och ting på och körandet fungerade, jag var inte bättre eller sämre än någon annan. Då upptäckte min bil halkan och jag for i diket för att tippa på sniskan i januari detta år. Efter det så tog jag det väldigt försiktigt (nästan överdrivet försiktigt) så fort det skulle kunna vara halt. Visserligen är försiktighet en dygd men den måste vara måttlig.

Sedan blev det sommar och jag kunde landa i det fyrhjulade riket igen och tyckte att jag faktiskt började bli ganska duglig igen.

Hösten kom och jag körde i diket, rejält.

Och nu?

Nu är jag nästan livrädd så fort jag får möte på något annat än en motorväg. Jag är helsäker på att jag skall tappa kontrollen över bilen och bara braka rakt in i något annat eller volta runt rejält den här gången. Jag är inte speciellt rädd för att dö men det där med livstids invaliditet, större skador och annat elände eller att dö en långsam, plågsam död är inte min kopp med te. Så fort det mörknar så stirrar jag paniskt på vägen för att inte bländas av alla andra billyktor och är det nedsatt sikt så vill jag helst av allt vänta tills mitt i natten så att det enbart är jag på vägarna.

Det där är i bakhuvudet hela tiden men jag motar undan det, sätter mig upp i sadeln igen och tvingar mig själv till att inse att det är två som kan göra fel. Det kan vara lika stor chans att den mötande föraren mosar mig istället. Fast tanken på att jag är en dålig förare är det som är värst. Varenda gång någon sätter sig lite tillrätta i passagerarstolen så är jag tvärsäker på att denne egentligen paniskt letar efter fotbromsen. Varenda gång någon säger: "OJ!" så tror jag bara det är för att det är något jag som har gjort.

Varenda gång. Det må vara mer eller mindre starkt men ändå varenda gång. Varenda. Djävla. Gång.

söndag 6 december 2009

Tidsbrist

Jag går runt i en sorts dimma och det känns som om det aldrig finns tid till något. Vardagar arbetar jag på och sedan kommer jag hem där jag måste landa i mig själv i minst en timma och sedan är det dags att sova. Jag tycker inte om att gå och lägga mig tidigt och jag borde ha vant mig snart.

Så många jag borde ringa och höra av mig till. Så mycket jag borde göra. Julklappar har jag köpt nästan alla men jag oroar mig för att de inte är bra nog eller att de är för billiga eller bara inte bra. Ingenting känns rätt.

Julstämning? Bah! Jag har två tomtar som står bredvid högtalaren och jag köpte tre hyacinter i en kruka i ett desperat försök att finna julstämning. Jag är i en tom rymd där jag ibland svävar in i världsbubblor där jag exploderar i verklighet igen, sedan flyter jag igenom den och är kvar med mig själv igen.

Jag är en enstöring. En enstöring med dåligt minne. Jag tittar på telefonen och tänker att jag borde ringa ett par stycken, att jag vill ringa några, men det låser sig. Jag tittar på telefonen igen och blir rädd över tanken om den skulle ringa. Ibland stänger jag av ljudet på den för att jag inte vet hur jag skall göra om den ringer. Vilket är litet lustigt eftersom jag tar åtskilliga samtal inom arbetet.

Jag känner mig som en för stor pusselbit, med för mycket tid men samtidigt för lite tid. Jag vet inte vad jag skall prata om, vad jag skall göra, vad jag skall fördela allt på. Jag vet inget.

Därför skall jag krypa ned i min säng med mitt DS och göra det jag vet hur det fungerar. Och sedan skall jag läsa. Och titta på film. Och dricka te.


...och under hela tiden så skall jag bygga upp modet för att använda telefonen och ringa. Förstår inte att det skall vara så svårt.

onsdag 2 december 2009

Lista

Saker du får ge upp som arbetande guldsmed:

* Vita kläder (förvisso inte speciellt svårt för mig)
* Smink (nu menar jag sådan därnt fancypancy-scheit med underlagskräm och annat porstoppande jox. Lycka till med att ha sådant när du behöver torka av dig med väta i ansiktet minst en gång om dagen.)
* Långärmade plagg som inte går att kavla upp (HELLO, SMUTS!)
* Korta kjolar (sitta och skreva vid ett städ med minikjol skulle visserligen inte störa mig men det är tämligen opraktiskt och man skulle troligen skratta mer än att arbeta.)
* Långa kjolar (kana runt på en stol dagarna i ända och kjolen skulle troligen sitta fast i hjulen på stolen... Har inte provat det än men jag tror jag helt enkelt gör processen kort och kommer till jobbet i tröja och strumpbyxor på en gång istället då.)
* Smycken i present. (Allvarligt, jag har inget emot bijouterier eller dåligt utförda arbeten så länge smycket är tufft och ni inte har lagt ut för mycket pengar på det. Heh. Inga smycken i julklapp i år heller...)
* Sinnesfrid (Inte en dag går utan svordomar över idiotiska designer, konstiga förfrågningar eller smycken som ägaren vägrar ge upp.)
* Förmågan att slänga saker ("Den här kan vara bra att ha..." - varje guldsmeds motto!)
* Långa naglar (Precis när naglarna börjar få en bättre längd så att inte allt smuts fastnar under dem så är de även tillräckligt långa för att man skall såga av dem, fila i dem, slipa dem i konstiga vinklar eller bara bryta av dem på valfritt verktyg. Lagom då brukar man muttrande ta avbitartången och ställa sig vid sopkorgen och klippa av dem.)
* Rena naglar och händer med sådan där kvinnlig mjukhet (BAH! Förhårdnader visar att man ARBETAR! Vill du inte bli kliad på ryggen med mina raspiga fingertoppar, så säg? Återigen det där med nagellängd, knappt en millimeter längd på dem och all smuts fastnar under dem!)
* Hjärnceller (I detta yrke är allt mer eller mindre giftigt, det är lättare att räkna upp de ofarliga sakerna än tvärs om. Uppvärmd ammoniak är den perfekta starten på dagen om du är trött och har svårt att vakna.)
* Dyra kläder att använda på jobbet (Du vill inte riktigt knata iväg till jobbet i något dyrt och tjusigt, visserligen äger jag inte sådana saker, för att sedan bränna hål på eländet.)



Listan kan bli lång och jag skulle inte kunna tänka mig att arbeta som något annat i skrivande stund. Andra finner "gud", jag lägger fingrarna runt en plastklubba och sjunger med i hammarslagen som ackompanjeras av ultraljudets surrande.

tisdag 1 december 2009

Rädd är ännu ett av mina mellannamn

De senaste åren har jag ökat på mitt tvång att jag skall klara av allt själv, att om inte jag kan lösa mina problem så kommer allt att gå åt helvete och jag har bara mig själv att skylla. Mina tankar låser sig runt de måsten med stora bokstäver som det så kallade vuxna livet kräver och jag har allt mer dött inombords förutom just de sakerna.

Det man ska klara av går tämligen bra om inte bättre men allt annat runt omkring?

Icke.

Jag är trött på alla val som finns, på att jag är feg och inte gör några utan istället springer skrikande ifrån dem. Jag är trött på att stänga in mig själv i min egna bubbla där jag knappt släpper in mig själv och jag är faktiskt ganska trött på det mesta som har med konceptet "jag" att göra.

Det är som att jag saknar några kugghjul, inte tillräckligt många för att resten av hjulen och fjädrarna skall explodera utan bara ett här och där som bara märks vid vissa tillfällen. Kanske mer som kugghjul som saknar ett par kuggar, nästan hela varvet går bra förutom just vid det ställe där det saknas.

Mitt centrum är försvunnet och jag står med en karta som är felritad och kompassen saknar en nål, kvar finns bara jag och alla mina rädslor inför allt det som jag inte vågar titta åt.

Trivsel, ett ord jag inte riktigt vet vad det betyder längre allt eftersom acceptans har tagit över. Tankarna läggs åt sidan och bildar istället ett obehagligt radiobrus i bakhuvudet där vissa mottagningstoppar exploderar och en röst vrålar rakt ut i en sekund av klarhet för att sedan tona bort lagom när det viktigaste var på väg ut mellan läpparna.

Söker gör jag inte längre, jag misströstar, accepterar och förlorar hoppet istället tills saker och ting verkar tämligen trevliga. I min lilla bubbla sitter jag och tittar ut på omvärlden som jag ibland är rädd att fördärva om jag stannar för länge i den.

Men jag lägger det åt sidan och faller in i en roll som jag har lärt mig att spela så väl genom åren att jag knappt vet var dräkten börjar och jag slutar. Dragkedjan har vuxit in i mitt skinn så att det är mycket möjligt att detta är den jag är numera och jag är osäker på vad jag tycker om det eller inte.

söndag 29 november 2009

Helg, julklappar och sådant där

Efter en väldigt lång färd "hemåt" så sitter jag vid datorn i bokskogen igen. Tankarna är kluvna men det är jag van vid, det brukar alltid vara så efter en helg med det jag har kärt. Det enda som håller mig sällskap här är (förutom alla bra saker det vill säga men jag är en negativ surkart) den förhatliga vågen, mitt dåliga samvete och tandborsten.

För att författa den delen i hjärnan med en mening så att jag kan komma till trevligare saker så: "Jag är tjock, jag kommer aldrig att duga och alla andra tittar troligen på mig som om jag ser ut som Roseanne Barr gjorde i början av serien."

I alla fall. Helgen har varit underbar och jag har hunnit med att hälsa på moder, fader och syskon förutom den längre odågan till lillebror. Den mindre odågan har äntligen fått sin födelsedagspresent efter många om och men och han blev nöjd samt att jag har införskaffat diverse julklappar, hämndbegär, en ny telefon och en espressomaskin.

Min nya bil, en grönmetallic Golf tvåa anno 88, har döpts till Skurt på grund av sin färg och för att hylla Skrutt/Skrot/Skutt och har klarat sin jungfruresa galant. Jag har visserligen åkt med honom lite här och där innan men det här är första långa turen jag har tagit med en bil sedan olyckan.

Vad sker härnäst? Jag borde sova men jag skall föra över saker och ting till min nya telefon så att jag kan få lite ordning på torpet med den. Att gå från en Ericsson till en Nokia är alltid intressant.

söndag 22 november 2009

Midnattspyssel och förkovring i mänskliga förbrytelser

Har jag väl hakat upp mig på något så tar det ett tag innan jag går och lägger mig. Har de senaste fyra timmarna hängivit mig åt att klippa och klistra julkort (ja, jag skall skicka sådana i år med) samt tittat på en dokumentär om Auschwitz som införskaffades på Åhlens för ett par år sedan.

En mäkta intressant och tämligen objektiv skapelse från BBC, ett namn som allt som oftast betyder kvalitet, som jag nog tycker de flesta bör se. De intervjuer som är med både fångar och fångvaktare ifrågasätter bådas handlingar vilket jag tycker är uppfriskande istället för att på en gång stämpla alla av tysk börd som ONDA med versaler. Det som störde mig lite var allt detta missbruk av ordet mördade som användes stup i kvarten. Jag vet inte riktigt om man måste förtydliga för de som ser dokumentären att det inte är acceptabelt att gasa ihjäl andra folkslag innan man har beskyllt alla ens egna brister på dem. Eller är det jag som är ute och cyklar?

Måhända är det så som språket skall användas, precis som i lagliga sammanhang. Fast jag vet inte riktigt om man säger att man har mansdråpat ihjäl någon utan det används nog mer troligt en slang eller kort och gott "dödat".

Det där var däremot en ganska stor parentes och vad jag vill komma till att den som är intresserad av mänsklig ondska så är detta ett informativt stycke utav den med små iscensatta snuttar för att det inte skall bli så mycket berättarröst som maler till stillbilder av sedan länge döda offer varvat med filmande av porten med sitt välkända motto. Den gick över hela historien utan att snöa in speciellt mycket på något (även om jag hade velat se lite mer angående Mengeles förehavanden) och den billiga slant den finns att införskaffa för nu så tycker jag allt att den bör hitta hem till åtskilliga där ute.

...om man nu tycker om dokumentärer om detta ämne det vill säga.

lördag 21 november 2009

Jag skyller (till viss del) på tekniken!

Det är lite intressant faktiskt... Även fast det dagligen är reklam på tv angående mobilt bredband så verkar inte folket på internet förstå detta faktum att inte alla har supersnabbt bredband utan proppar sina sidor fulla med flash, inbäddade mediaspelare och bílder högt och lågt.

Visserligen är en modemuppkoppling femtioelva gånger (det är roligare att skriva femtioelva än att säga det rätta antalet för det skulle kräva att jag var tvungen att räkna.) snabbare än vad det var förr i tiden då jag lyriskt lyssnade på modemets ljud när den ringde upp på linjen. Däremot är det inte nog för att få saker och ting att fungera vilket har resulterat i att jag har suttit på min lata bakdel hela dagen framför datorn med idel surfande som enda sysselsättning.

Jag kan faktiskt skylla den idiotiskt långa tiden på att jag i ren uttråkning av att vänta på att ett klipp skall laddas börjar titta på andra saker vilket gör att jag har cirka fem flikar att cykla mellan för att aldrig vara utan sysselsättning.

Senaste runtsurfningar? Tittande på bilder av kurviga damer, undersökande av gruppen The Gossip med en riktigt underhållande sångerska som kan det där med att finnas till som den hon är och tappra försök till julklappsletanden.

Däremot gick inte julklappsdelen så bra och nu skall jag försöka ge mig åstad för att fila fötterna.

Saxat från Aftonhoran

"I Storbritannien, Spanien och Portugal är förhållandet de omvända. Där upplever många kvinnor att de är slanka, trots att så inte är fallet.

Brittiska kvinnor har i genomsnitt ett BMI på 26,2 – högst i Europa. "

Mitt bmi är för närvarande 27,1.

Jag älskar missvisande siffror.

Ur led är världen

Jag hänvisar till det här och inbjuder er till en värld av mörkrädsla över var vi är på väg. Har även läst runt på andra ställen och känner mig ganska kluven.

Visserligen så bör inte ens termen tjock och smal användas för skall man vara riktig så är vi ju sådana där... människor hela högen. Även om en del inte kvalificerar lika bra till det som monster alternativt något bättre men det är lättare att använda "korrekta" termer som är förståeliga överlag. I alla fall. Jag såg bilder som var inlagda i ett sorts inspirationsbildspel på att överviktiga damer faktiskt kan klä sig snyggt de med även om klädaffärerna motarbetar dem totalt. Och mitt bland bilderna så dyker det upp en liten tunn räka och jag undrar vad hon egentligen gjorde där. Vilket visar vilken härlig dubbelmoral jag just gjorde mig skyldig till. Ingen borde väl dömas ut för det stod ju faktiskt att det var klädinspiration och inte "You must be this fat to take this ride." men ändå var det som att min idiotiska hjärna gick i baklås. Det jag tänkte var "Oj, då. Räknar hon sig som tjock? Ja, då måste jag vara det också. Eller, jag är fetare än vad jag tror! GAH!"

Logiken är på hög nivå. Ibland får jag anfall av att resten av världen fanimig skall ge blanka fan i mig och vad i hela friden jag väger, inklusive mig själv, men sedan faller jag för mediagrupptrycket och skäms över allt jag gör. Jag är förbannat trött på att alltid skämmas för vad jag äter om det nu råkar vara något som inte är hysteriskt jättenyttigt eller om det räknas som mat.

Tänk er det här scenariot: Jag är en latmask och hade inte ork att göra någon sorts matlåda och löser det på ett enkelt och faktiskt nyttigt sätt genom att ordna ihop en skål med havregrynsgröt med äpple, kanel och lite sirap på. Första gångerna jag åt det fick jag kommentarerna "Skall du bara äta det där?" men de lade sig ganska snabbt tack och lov eftersom jag började låta det vara en vana de gånger jag inte hade ork eller hade hat för mat. En skål havregrynsgröt känns faktiskt aldrig speciellt onyttigt eller dåligt för mig. Förutom om jag redan har ätit hela dagens kalorier måhända, eller om jag har fått ett anfall av hetsätning kanske.

I alla fall, nu kom jag ifrån ämnet. Det jag ville ifrågasätta är att en skål med gröt (gröt, ett annat ord för NYTTIGT i frukostsammanhang) ifrågasättes när det intages med lunch medan tre deciliter naturell yoghurt och tio skivor rökt skinka bara överses för att man går på diet?

Ja, jag tjatar men jag blir så trött på allt. Mest är jag nog trött på människor i flock faktiskt för ju fler de samlar sig, desto värre blir saker och ting. Jag må se allt i nattsvart men det är det jag kan, på gott eller ont.

Förresten så läste jag en lite underhållande sak på nätet för några dagar sedan angående en sångares försök till självmord. Kanske inget att skratta åt men jag kom bara att tänka på de texter jag skrev angående min egen död och det skrattretande i att folk faktiskt GÖR på det sättet med mer utstuderat. Det jag skrev när jag var femton var utstuderat och planerat in i minsta detalj med musik, kläder och att jag skulle bli ett vackert lik men det närmaste jag kom var att ta en tablett från en mystisk burk med smärtstillande som fanns i pannrummet. Jag gissar på att de var så utgångna att det inte skulle ha hänt något alls om jag hade mumsat i mig alla.

Däremot så skulle inte min död te sig så när jag väl får tummen ur utan den kommer att kantas av samma slumpartade saker som utgjorde min första ambulansresa. (bah, min blogg, mitt liv. Har jag ändå suttit och tagit detta med en vilt främmande människa enbart för att denne kallas psykolog så vad är skillnaden att jag säger det här? Det hör till mig.)

Det kommer att vara något som helt plötsligt slår slint och sedan är det bara om verktygen som finns i närheten kan utnyttjas för jag är en passiv dödslängtare, jag söker inte döden aktivt men om det skulle finnas saker som går att nyttja för att slippa undan som jag VET gör nytta så hade jag gjort det vid sådana tillfällen. Hmm.. Fast det finns ju faktiskt proana-sidor som förklarar vad man skall göra för att undvika att visa att kroppen förfaller (prothin.com för den som vill bli ännu mer mörkrädd, jag älskar speciellt det där försvarstalet som försöker att två händerna på dem) så det bör ju faktiskt finnas sidor som verkligen förklarar vad man kan använda för olika preparat men det är något som jag inte vill undersöka. Visar det sig faktiskt att man kan förvandla bakpulver och cayennepeppar till en snabb somna-in-medicin så lever jag helst i mitt favoritmotto "Ignorance is bliss".

För ett par dagar sedan satt jag och grät i telefonen till kära mor där jag sade att jag var trött på att känna att det var fel på mig men nu har jag landat till att antingen acceptera att jag är korkad som tror att jag är speciell (hur många gånger får man inte itutad i sig att ALLA tänker ditten och datten, alla vill göra så då och då?) eller bara ignorera eländet. Jag väljer ignoransen, den är min vän. Hur skulle man annars överleva med en morgontidning?

Nu skall jag förkovra mig i nätserier och dricka kaffe med massor med mjölk. Bada fötterna i fotsalt, fila dem och smörja in dem i massor med fotkräm så att de blir fina och glada. Små glädjeämnen, små steg, små små saker.


Just ja. Måste börja komma på vad alla skall ha i julklapp också. Gah.

Stand by

Så blev det fredag igen och det är som om min röst stänger av sig och slutar fungera. All den sociala kompentens jag har uppvisat under veckan rinner ur kroppen på mig snabbare än duschkrämslödder och jag sysslar nästan enbart med saker som inte involverar vokabulära övningar.

Planer på att ringa folk och prata bort ett antal minuter faller tämligen platt och jag skyr nästan telefonen ifall den får för sig att ringa och den enda förklaringen jag har är att jag inte har ork till det. Visst, svarar jag och väl kommer igång så är det svårt att få stopp på munlädret men det är så fridfullt att bara hålla tyst och slippa prata. Att låta allt samlas på insidan och bara låta det få utlopp på min egen insida istället för att spilla ut i alla andras sfärer.

Jag är inte bra på att vara bland folk alldeles för länge, jag borde egentligen ha lärt mig vid det här laget men icke. Även om det är mina absoluta favoritpersoner så får jag efter ett par dagar nästan ren panik av att vara bland folk och jag finner mig längta till komplett ensamhet där jag kan försvinna i mitt eget töcken. Vad det beror på? Ingen aning. Bör man ta illa vid sig? Absolut inte.

En av de saker som är väldigt skönt att ha vuxit ifrån, även om jag skyr termen vuxen, är att man numera kan umgås med någon utan att sysselsätta konstant. Att sitta och rita tillsammans med någon, dricka te och titta ut på naturen, sitta och dega framför tvn utan krav på något alls.

Såg V för Vendetta på kvällen och den var en fröjd för både huvud och öga, den dräkten skulle jag vilja lägga vantarna på som den sanne kostymfetischist jag är. En rent skuren kostym i rätt form skulle jag troligen slita av från ägarens kropp, inte med tanken att våldföra mig på köttet i fråga utan för att kunna ikläda mig den. Ytterligheter, det roligaste sättet att förvirra folk med ens smak.

onsdag 18 november 2009

Graaargh

Kära dagbok.

Innehållet i mitt handfats avlopp består nu av:
massa brunt, slemmigt järnhaltigt gegg som slutar i knastriga avlagringar
en tops (jag har ingen aning om hur den hamnade där, ärligt talat.)
locket till min flaska med linsvätska

Teknikens under! Du som tillåter oss att ha rinnande vatten hemma (vilket betyder att vattenkranarna ALDRIG slutar rinna/droppa) så att man har tillgång till vardagens bekvämligheter (läs: tappa ned saker i avloppet på grund av tidigare sagda sak angående droppande vattenkranar vilket gör att en avloppspropp får vattnet att skvätta upp på porslinet vilket färgar det brunt på mindre än en dag) här i världen.

Jag har nu roat mig i fem minuter med att försöka få upp eländet men den korkar sig fast och allvarligt talat så ger jag blanka fan i det. Förr eller senare byter de ut handfatshelvetet och då kan de väl alltid få sig ett gott skratt om de tittar ned.

Annars? Mitt humör suger, jag pendlar från att gråta eller att bli arg och svära över allt som tänkas kan. Jag orkar inte vara rolig längre, orkar inte vara mer trevlig och spirituell än vad som krävs men jag får väl hålla god min ändå. Allt är ju ändå tipp topp, inte sant?

tisdag 17 november 2009

wgah nagl

En kostym med dragkedja i ryggen
krokar i ansiktet
gördel för hållningen
kompass för att hålla riktning (UPP! Vad annars?!)

Runt, runt
med galler och blå plast
små stödjande tassar i gummi

Politiskt korrekt kaffe
i fläckiga koppar
damm och smärgel
på teknikens (vid)under

Sladdar till allt
hjul på resten
knuffas framåt
inte bakåt

Dragkedjan nyper
krokarna lossnar
rättstavningen misslyckas
små röda streck överallt

Siffror, tal, tid, nummer
ingen plats för andetag
valbenen skär in vid inkorrekt hållning
pennan skriker inte längre
bläcket har tystnat

Skydden är få
cirkeln liten med sluten dörr
murarna felaktigt byggda
skyddar mot onödigheter
inte nödvändigheter

Nödlösning, tröstköp
tvångsmatning, uppkastning
rak i ryggen och utan plåster
men ingen sårsprit

Krokarna raknar
sömmar spricker
skyddsnätet obefintligt
och ficklampan slocknar

söndag 15 november 2009

[...]

För varje gång jag lämnar eller lämnas av dem så går jag sönder än mer på insidan och jag undrar bara hur länge jag kommer att orka.

torsdag 12 november 2009

Äras den som äras bör

Min bästaste vän är en otrolig varelse och jag blir så stolt över henne. Där andra bara sitter på sitt arsle hemma och stagnerar så står hon ut med mänsklig inkompetens bland fastklistrade löv och frågor om skjul för att komma dit hon vill.

Jag tänker inte brodera ut närmare här om varför jag önskar att andra vore som henne för det skulle riskera i ett antal kommentarer som i grund och botten kan tolkas som "Klipp dig och skaffa dig ett jobb" vilket inte riktigt är dit jag vill komma.

I alla fall, jag är stolt över dig.

onsdag 11 november 2009

"Liten" fotnot

Här skulle jag kunna brodera ut exakt hur mycket jag kan se ned på de jag inte känner men jag väljer att inte säga något specifikt för att på så vis ge sken av att vara en något mindre dålig människa än vad jag egentligen är.

Jag är ingen sådan där Gandhi som önskar gott åt alla medan jag själv sitter och lider i en cell utan jag vill ha bra saker för mig själv och för mina vänner, precis så som större delen av världen är. Däremot styrs jag av det som man skulle kunna kalla sunt förnuft och en liten gnutta av den gyllene regeln så även om jag verkar vara en elak djävel så skulle jag hjälpa någon som halkar på en isfläck (om ingen annan hinner före) men jag donerar däremot inte pengar och leker hycklare för att döva mitt eget samvete.

Livet består av skillnader och jag tror inte att de kommer övervinnas på bra länge. Visst, i framtiden kommer de att komma på ett botemedel mot cancer och aids och alla kommer att kramas, krigen kommer att ta slut och fåglor kommer att sjunga när folket går och skiter.

Eller, vänta nu. Verklighet ja. Verkligheten är en annan femma där det är orättvisor och lyckliga stjärnor som tackas för att man lever på rätt sida av gränserna. Ju mer jag vet om resten av världen, desto mindre vill jag försöka förändra den utan hellre bara fly innan saker och ting blir för svåra att hantera. Nej, inget peppande här tack. Det må vara pessimistiskt att tycka så men jag tänker inte på det varje dag och eftersom det inte skadar någon annan så får jag tycka så, det härliga med fria tankar!

På tal om något helt annat så sades det i går på kursen att man har eu att tacka för att det har varit "fred" i Europa så länge. Pah! Säger jag om det men jag var en duktig person och höll tand för tunga den gången eftersom jag inte har vetenskapliga belägg att slänga fram. Däremot tror jag mer på att storskaliga krig är föråldrade för att vapnen förstör så pass mycket att det inte skulle finnas något att vinna efter ett krig eftersom allt värt att kämpa för troligen är bortsprängt och förstört för all framtid. Istället springer det runt gerillor, separatister (heter det så nu igen?) och annat löst folk (inte den rätta termen, jag vet) i skogar och grottor världen över och har sina "småskaliga" krig. Förvisso hemska och dödande nog men inte så pass stora som förr. Rena spekulationer och inget som jag vill diskutera, jag bara luftar.

På fredag kväll kommer familjen och leker med mig, jag skall bjuda på morotskaka när de kommer och sedan kommer det att bli ostbricka. Jag längtar till det, jag saknar dem ibland så att det gör ont och det är numera bara en fråga och tid och tillfälle.

Bilkörandet i ett stort volvo-monster flyter på relativt smärtfritt förutom att jag får en smärre panik varje gång jag möter en bil på en smalare väg nu när det är det enda jag har kvar att krocka med. Har "krockat" med en fågel för ett par månader sedan eller vad det nu var och annars så kan cyklisten räknas som ett djur också. Bilbingo den mer obehagliga versionen, jag tror att jag föredrar kobingo då.

måndag 9 november 2009

Lite ögonfägring


Nu är jag lika religiös som ett uppätet ostron men det här är en mäkta vacker kyrka. Det var svårt att hålla ögonen på vägen när jag såg den.

På vägen till de fackliga studierna så åkte jag förbi mer fornminnen än jag varit med om på länge. Jag hade då ingen aning om att slaget vid Axtorna var det största i Norden när det begav sig (20 000 danskar och svenskar slogs och 4000 blev gödning 1565)

Så ta en titt på Köinges vackra kyrka och känn dig lite religiös. Själv skall jag ta mig ett äpple.

söndag 8 november 2009

Inte min kopp med te

Jag kallar det inte ett misslyckande utan mer bara ett val jag just gjorde. Att svälta mig själv så pass illa gör att mina nerver hamnar utanpå kroppen och jag har inte tid/ork/lust med det.

Inga konstiga ursäkter utan bara ett konstaterande, misslyckande får andra tycka att det är, det är väl alltid någon som faktiskt går igång på det, vem vet. Och jag skulle troligen få mer ångest av att se ännu fler kilo gå uppåt på vågen igen så det är lika bra att stanna nu, jag är en riskgrupp för det.

Så.

Screw you guys, I'm making sandwiches.

Alltings idioti

Jag försöker sitta här och rannsaka mig själv men kommer inte fram till några svar som tillfredsställer mig.

På fredag eftermiddag när allt arbete var färdigt så brast alla strängar som hade hållit mig uppe hela veckan, troligtvis en delikat blandning av stress och kaloribrist, och så var karusellen igång igen.

Ty vid varje måltidsförberedelse har jag ifrågasatt mig om varför jag gör det här om om det ens kommer att hjälpa mig. Alla fibrer inombords vrålar rakt ut och örfilar mig om det som varenda tänkande varelse som kan lägga ihop ett och ett bör veta. Det här är fel, fel, fel. Det behövs inte ens tas fram några vetenskapliga fakta för att se vad som är fel. Ändå är det ett försök, en enkel utväg med klara restriktioner och snabba resultat, precis vad desperata personer behöver ha även om jag vet vad som kommer efteråt.

Ändå förstår jag inte vad jag sysslar med och jag frågar mig själv gång på gång samma sak som bara jag har svar på.

Jag önskar att jag kunde se med någon annans ögon för en gångs skull, jag hatar att inte känna mig tillfreds med mig själv men ändå inte riktigt finna vad jag skall sätta fingret på. Så fort jag hittar fakta på något så vänder jag det emot mig och det enda som snurrar runt i huvudet just nu är att det var ju faktiskt en skolsköterska som sade att jag började bli överviktig för hundra år sedan på den årliga standardundersökningen. Den där härliga standardkurvan där min längd gick bra mycket över kurvan jämfört med den dvärgväxt standarden hade bestämt.

Ändå går jag på det, jag hakar upp mig på siffror, på mått, på allt som jag kan ha som bevis för att jag är överviktig och enbart borde äta gurka under strikta tillfällen (cirka en gång i månaden, max) även om jag vet att så inte är fallet.

Jag vet att jag inte är värre än någon annan, jag skulle nog kunna räknas som normalbyggd men jag finner alltid fel personer att jämföra mig med. Provar jag ett klädesplagg som inte passar så börjar jag alltid muttra om att "storlekarna nu för tiden bara krymper och krymper, djävla idealsamhälle..grummelgruffelmorr.." men egentligen så är det som att jag tror att andra (inklusive mig själv) säger det på samma sätt som någon som väger tvåhundra kilo och faktiskt HAR ett viktproblem ljuger för sig själv med att de har kraftig benstomme. Var fan är logiken i det?

Det är så enkelt att helt enkelt börja tro på det mer och mer men det jag är rädd för är att det en vacker dag skall komma någon och kasta sanningen i ansiktet på mig när jag står och säger det med orden "Har du sett dig i spegeln, du är ju för fan fet" och sedan upptäcker det. Jag är uppknuten i någon sorts förvriden snedbild där jag är livrädd för att slappna av för tänk om det jag är så skrämd för faktiskt ÄR sant? Tänk om jag är så stor som jag inbillar mig på något konstigt vis? Ja, det är ju som sagt logiskt och klart som kranvatten (nu menar jag inte mitt kranvatten utan sådant där riktigt som de har på film) att det är på det sättet.

Jag är så trött på att behöva ha de här tankegångarna och det klassiska "Det är bara att släppa det" fungerar inte riktigt på mig. Hela mitt förbannade liv har jag jämfört mig med andra och alltid kommit fram till att jag inte är lika bra som alla andra även de gånger när jag faktiskt har varit det. En sådan sak som att jag fick 3,94 i medel på mitt slutbetyg i nian betyder inte ett skvatt när någon annan fick 0,06 mer än mig. Ja, det stör mig fortfarande. Allting är en förbannad tävling och jag kommer aldrig kunna vinna den och jag vet inte hur jag skall kunna bryta det. Återigen det där med att saker och ting är så enkla men jag vet uppenbarligen inte hur man gör och när det bagatelliseras så känner jag mig återigen dum i hela djävla huvudet.

Jag stod förut och synade mig själv i spegeln och kom fram till att det är inget som skrämmer mig speciellt. Visst, det är inte mycket till höfter och midjan ser skum ut men det är inget som ser konstigt ut, det är så som jag ser ut. Magen kommer aldrig att bli platt på grund av en tjusig liten nedärvd putmage men det gör mig inget. Visst, jag skäms över mina ärr som aldrig tycks blekna men det tvingar mig inte till att skyla mig. I ett omklädningsrum lufsar jag fortfarande runt med handduken runt håret och chockerar andra med att vara naken i ett omklädningsrum.

Så var är felet? Jag hittar inte felet och hur skall jag kunna utrota det? Jag har åtskilliga gånger fått komplimanger och jag har en pojkvän som absolut inte klagar på mitt utseende så var är det? Var i min hjärna skall jag börja peta och ändra?

Jag är så trött på det. Så trött på att haka upp mig på det och så innerligt trött på att jag alltid faller i idealens fällor även om jag inte passar in i dem och vill jag ens göra det? Ändå verkar det som om att jag ser smala tunnisar högt och lågt som har fina kläder och jag vet inte ens varför det stör mig för jag har en stor garderob med åtskilliga utstyrslar som har fått folk jag inte ens känner att vända sig om. Var är problemet? Var finns lösningen?

Det är inte det där med att bara börja träna, för det gör jag (inte så som jag vill för stunden men att cykla till och från buss är gott nog att börja med). Det där med ätandet. Jag äter relativt regelbundet eftersom arbetstider tvingar mig till det och det går väl i vågor som alla andras matvanor med att de inte är bra emellanåt men de är inte Du är vad du äter-skrämmande så var skall jag börja? Det vore en sak om jag verkligen kunde säga åt mig själv att jag äter alldeles för mycket men när så inte är fallet så är det svårt att ändra något. Återigen något som utomstående kanske tycker "Hah, det gör du ju visst och det är bara att ändra. Sluta vara så lat!" men jag hittar det inte. Det är som att jag är hemmablind. Mat har börjat bli en skam mer än vanligt och det där med att ta den andra bullen för att den var himmelsk god resulterar i ett dåligt samvete och tvångstankar om att det kommer att visa sig på en gång.

Nu börjar jag däremot segla iväg och inget förtydligas ändå. Jag önskar bara att jag kunde rädda mig själv snart innan jag sitter där och äter grapefrukt till frukost. Jag önskar jag kunde rycka på axlarna åt allt men jag kan inte.

Det går inte, det låser sig och jag vet inte var jag skall börja.

onsdag 4 november 2009

Smulor

Sakta men säkert förändrar sig världen och jag står bredvid och undrar vad jag skall göra. De grundpelare jag har är placerade på sand alldeles för nära havet och tidvattnet nöter bort marken bit för bit.

Moderns man har numera ett arbete i Norrköping som det skall veckopendlas till mellan måndag och torsdag och om allt fungerar bra så kommer resten av familjen att flytta efter. Det är jätteroligt att han får ett arbete när han ändå börjar ligga lite för högt i åldern för att vara attraktiv på arbetsmarknaden (inte jag som bestämmer sådant, bah) men det skär i hjärtat.

Kommer detta att vara sista gången som jag får chans till en (något annorlunda förvisso, men ändå) jul hemma hos familjen i det som jag trots allt kallar ursprungshem?

Alla splittras från centrumet som ett cykelhjul där ekrarna börjar falla ur, även jag är en av de bortplockade, och jag hinner inte med. Jag är med i virveldansen som kallas nuet men ändå så förstår jag knappt vad jag gör. Det är som att jag handlar på känsla och instinkter för arbeta och betala räkningar är något jag förstår och kan, var det nu än må vara som arbetet och räkningarna finns i och kommer ifrån.

Karusellen har redan startat och säkerhetsbyglarna spänner fast mig så det finns inget annat än att antingen blunda eller sträcka ut armarna och tjuta när det pirrar i magen. Tyvärr är jag mer lagd åt det första när det väl gäller. Det värker på insidan och jag låter helt enkelt bli att känna efter och lägger tankarna på det jag kan förstå för det är inte bra att tänka alltför mycket.

För bara någon dag sedan kände jag suget efter något jag satt och undersökte möjligheterna till innan jag flyttade och tänkte på något vis att det kunde vara en ljuspunkt. Sedan sparkade verkligheten mig i magen (jag själv hjälpte till också det vill säga) och jag gav upp tanken igen. Det är en frivillig fotboja som jag själv till största delen är skyldig till och alla förmaningar och självklarheter tynger ner den än mer med kedjor av skam som rostar ihop till en hård sörja.

Jag är inte förvånad

I månadens Hem & Hyra så ligger Varbergs bostad på tionde plats på hur mycket vinst per lägenhet och år de har. På plats trettiotvå hamnar Örebro Bostad vilket borde förklara varför jag var så förvånad över priserna här nere.

Är jag förvånad? Nix.

måndag 2 november 2009

Dag ett avklarad

Varför svälta sig själv på egen hand när man kan göra det med en fejkad sak som säger sig komma från ett sjukhus?

För den där extra lilla flärden i vardagen så drack jag kaffe till frukost med en sockerbit som tilltugg, åt två kokta ägg, en tomat och broccoli till lunch för att avrunda med en biff (läs:söndermassakrerad rostbiff på grund av slö kniv) med grönsallad till.

Varför?

För att jag kan? För att jag fortfarande ser mig som en tjock gris när jag tänker på min egen självbild? Och för att ett jobb där större delen av besättningen producerar östrogen med tillhörande saker så är man bara en i mängden.

Jag är inte bra på mat, jag äter för att det är gott när jag väl äter god mat. Jag äter massor och blir tjocktjock. Det här är snäppet över viktklubb med restriktioner för vad jag får äta varje dag, ett schema som jag måste följa (om jag inte börjar må dåligt, självklart. Jag må vara en idiot men jag är inte helt efterbliven) utan att kunna sväva ut. Däremot skall jag inte plåga mig igenom detta för att sedan börja svulla som vanligt, inte då. För då börjar det riktiga arbetet med att räkna kalorier igen.

Varför jag gör det? För att min kropp uppenbarligen tycker att jag bör väga runt nittio kilo om jag äter som vanligt.

söndag 1 november 2009

Innan sängen

Jag lyckades sy ihop tröjan med röd tråd och det blev faktiskt riktigt snyggt. Inte en chans att jag slänger den tröjan, måste ha varit underhållande att höra mig gnälla från båren om att de inte skulle klippa i trycket. Hah.

Det såg ut som om någon hade öppnat Skrutt med en konservöppnare.

Grill på framsidan? Strålkastare? Synlig registreringsskylt? BAH!

Säkerhetsbälte är en väldigt bra sak. Det ger även väldigt smakfulla blåmärken i fina färgskiftningar.

Vacuum

Och precis när jag tänkte sätta mig och fundera på något att skriva här så låste det sig.

Jag borde nog skaffa en annan plats att skriva sådant på men eftersom jag inte vill få med mig alla som läser så vet jag inte om det bara får vara en sådan där hemlig med lösenord eller liknande. Eller att de som vill ha adressen får be mig om den via mail.

Skall fundera på det. För det vore ganska skönt att kunna klippa av den där omedvetna tvångströja som har börjat strypa lite för mycket.

onsdag 28 oktober 2009

Jo, så... Atteee...

Jag känner mig hysteriskt låst och jag vill till största delen inte ens öppna munnen utifall allt tas på fullaste allvar eller liknande. Jag vill bara låsa in mig och glömma bort allt tills det blir bättre och vara ett surtroll tills det ljusnar.

Att vara glad hela tiden ligger inte för mig, jag må klaga mer för stunden och även om jag inte vill gnugga alla i ansiktet med att jag längtar hem så gör jag det. I söndags ville jag verkligen bara springa skrikande ut i skogen för att helt plötsligt upptäcka att träden har ändrat sig till de jag känner igen men jag vågar knappt säga något mer av vad som rör sig i huvudet längre.

Det var som när jag sade till syster förra veckan och jag skämtade om varför i hela friden jag blev så skonad och vad det är meningen att jag skall komma på och jag får ett snäsande tillbaka (i alla fall tolkade jag det som det då) att jag inte skall ta saker och ting så allvarligt.

Varför måste jag förvandla mig så brutalt för? Har mitt språk ändrat sig så totalt helt plötsligt eller har alla bara helt enkelt fått nog? Självklart vill jag ha kritik som alla andra utifall man beter sig men när de kommer på det sättet så sårar de även om jag lyssnar. Jag är trött på att hela tiden skämmas så hysteriskt så fort någon annan säger något som kan tydas som ett ogillande och jag bör nog helt enkelt bara hålla tyst. Själv tycker jag inte att jag har förändrats speciellt men visst kan saker och ting smyga sig på. Så jag borde nog bara hålla tyst och börja läsa igen innan jag gör något dumt. I dag var jag så nära att stövla in på kontoret och säga det jag har haft i bakhuvudet ett tag men jag håller tyst.

Cyklandet gick bra förresten även om hemresan blev lite speciell med cykel inmosad i bagaget på en bil.

Sten i glashus

Låsning, klister och hud mot hud

En tvångströja med uppknäppta ärmar men ändå utan begränsningar.

Ord som stockar sig och som jag inte kan förvandla till annat.

Super attak, silvertejp, häftklamrar.

Berg och åter berg, grus och grästuvor men ingen kompass utan bara en karta som visar en osynlig väg som är svår att följa.

Dragkedjor, knappar och möbelspik. Betongkrokar och benlim.

Skammens färg lyser i ögonvrårna mellan höstlöven medan klyftan öppnar sig i smyg.

Återförslutningsbara, luftttäta, återvinningsbara.

Papier maché utanpå en punkterad ballong men ingen färg att förgylla med.

tisdag 27 oktober 2009

Så var det slut på turen?

Det har visserligen varit en bra dag sällskapsmässigt sett men alla de där vardagsbekymren?

Har lokaliserat bekymren i badrummet till att det är tvärstopp i handfatet, detta har stått och droppat i en veckas tid (visst är det ironiskt att stoppet skall komma EFTER att jag åker?!) samt att ett besök under dagen från Anticimex har mätt fukt i golvet i hallen, badrummet och i väggen mellan två först sagda. Så nu skall det väntas besked från försäkringsbolaget om vad de säger om eländet och sedan skall det snickras och brytas upp golv. Har ingen aning om hur mycket arbete som skall läggas ned och hur lång tid det kommer att ta men jag ser fanimig inte fram emot det även om resultatet blir trevligt.

Under försöket att rensa vattenlåset så var det mycket intressanta saker som rann ur det. Inte hårstrån och blandat slem utan något som ser ut som.. grus. Det ser ut som att jag har tömt ur mina kängor i handfatet på daglig basis och jag vet inte ens hur det skulle ha gått att förebygga. Okej att jag har lite tandsten men inte så mycket. Ha ha ha.

Så i morgon blir det att ringa och be dem att lösa det lilla tillfälliga problemet så att jag slipper att borsta tänderna i köket samt kolla hur lång tid saker och ting kommer att ta. I morgon blir det även cykling för första gången och jag har införskaffat en sådan där fluffig sak att sätta på sadeln och så tuff cykelhjälm det går att få, en svart kruka med en dödskalle på hela. Japp, japp. Jag kommer att kunna ställa upp på en porrbild i min överdimensionerade reflexväst med hjälm, vinglande cykling och flåsande. Porrigt värre.


Jag är väldigt glad att jag köpte biljetterna till Falun rockstad när jag gjorde det för på cirka ett dygn hade de sålt slut. Sabaton på hemmaplan, wooh!

måndag 26 oktober 2009

Snedslir i mörkret

Så fanns det inga undanflykter längre. Utan en bil att rulla runt i så får jag vackert ta till tvåhjuling och buss igen. Helst av allt skulle jag vilja gå istället men det skulle nog ta så idiotiskt lång tid att det inte är värt det.

Busskort är införskaffat och börjar gälla på onsdag, cykelbelysning (modell batteriätande monster som var billig men som inte kommer att löna sig i längden) och cykelpump finns till hands och jag har skruvat fast fästen, pumpat däck och skruvat åt framhjulet.

Det var alldeles för länge sedan som jag cyklade och det blev ett rejält vinglande och vänsterdragande innan jag kom ut på vägen för att kunna trampa mig fram genom mörkret. Troligen skulle jag kunna köra rakt in i någon utan att märka det men jag har gjort det svårare för bilisterna att komma med ursäkter för själv har jag lampor, reflexer på cykeln och en tjusig reflexväst som det står Tåg i Bergslagen på. Äntligen kommer den till nytta!

Cirka en kvart tar det för mig att vingla fram till busshållplatsen och FAN om bussadjävelen inte går därifrån för tack och lov är de värsta backarna på vägen hem. Tillbakaresan tog väl en tjugofem minuter med många pustande promenader uppför backar och krön. Genomsvett blev jag men det får vänta tills i morgon, här finns det ingen dusch och jag undviker helst av allt att gå in där.

Först hade jag tänkt att jag faktiskt skulle ta och cykla samt åka buss för hela busskortet men nu? Det vete fan. Allt dessa trassel som detta kommer att ställa till... Jag får bara åka två resor om dagen (jag är en snål tant) vilket betyder att det är mot jobbet och sedan hem igen. Det gör att det blir väldigt knöligt att göra andra ärenden, som att handla mat och annat elände. Självklart kom det en avisering om ett bokpaket jag har väntat på i flera veckor lagom när jag var hemma och det vet jag inte riktigt hur jag skall hinna med att hämta eftersom jag måste jobba över och affären stänger vid sju. Dagens i-landsproblem, jag vet, men jag är inte van vid all denna... obygd!

Visst har jag bott ute på landet förut men det här tar banne mig priset och inte är det lättare utan bilen, det är inte bra att vara så beroende av den men jag har själv satt mig i sitsen. Däremot så är det en liten del av mig som faktiskt önskar att utslaget hade blivit annorlunda efter ett halvår men det är ingen idé att tänka på sådant nu. Min mun är som bäst när den är stängd, jag borde bara förstå det lite mer än vad jag har gjort under hela mitt liv.

För att citera en "känd" svensk film...

FUCKING DJÄVLA KUK-HALLAND!

Detta är vad jag mötte när jag kom hem för en knapp timme sedan. Vatten som har sipprat ut från toaletten och sedan runnit längs med väggen och sugits upp av en skokartong (tack och lov utan skor) och vidare till min hallmatta. Badrumsgolvet var täckt av cirka en centimeter slemmigt vatten som jag har tillbringat senaste halvtimmen med att svabba upp med en numera genomvidrig brunfärgad golvmopp. Skåpet under handfatet är så fuktigt att skivan har bågnat och allt som kan suga upp vatten har gjort det vilket har resulterat i en kasse med kasserade saker jag inte ens vill ta i.

Det här, kära läsare, är mitt dricksvatten. Det må vara så att det har gått upp genom avloppsrören från dusch och handfat men det är lik förbannat mitt dricksvatten som är så järnhaltigt att det ser ut som någon har anfallit handfatet med sin avföring.

Jag vill hem. Jag vill så förbannat, djävla mycket hem. Jag vill lägga en förbannad atombomb här, ställa mig på behörigt avstånd och sedan skall jag skratta när svampmolnet stiger mot himlen. Jag har aldrig varit med om så mycket dåligt efter flytten hit, jag har fått slagits med inavlade, inkompetenta privathyresvärdar så att jag nästan har fått hjärnblödning och lagom när det verkade finnas tid att andas ut så kommer nästa sak och biter en i röven. Vården? HAH! Vilken djävla vård?! Jag är grovt imponerad av akutvården men innan? Bah!

Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem och jag ångrar den där förbannade dagen när jag trodde att jag kunde göra något oväntat och jag skiter fullständigt i om någon tar illa upp. Det här är mina tankar, mina åsikter och just nu så vädrar jag bara hur mycket jag hatar att jag fick för mig att vara impulsiv.

Nej, det är väl dags att sätta klockan på 05:00 och åka iväg pigg och glad till jobbet för att sedan ringa och skälla ut ännu en inkompetent hyresvärd. Det är väl lika bra att ringa hyresgästförening och försäkringsbolag på en gång alternativt undersöka den undre världen för att införskaffa ett vapen och göra lite nytta på egen hand. Duscha? Nej, vem fan behöver sådant?! Rinnande vatten och avlopp? Det är väl inte framtid här? Tvåtusentalet? Neeej då!

onsdag 21 oktober 2009

Bah

Jag är inte gjord för att inte göra något för det tar bara några sekunder så är jag tillbaka till dåliga vanor, eremitfasoner och andra onödigheter. Allt mer tror jag på att alla borde ha en sysselsättning, att sitta på sin feta röv dagarna i ända gör inte något mer än elände för personen som äger skinkorna. Nej, jag nedgraderar inte alla, bara större delen av världen. Den som tar illa vid sig behöver bara ifrågasätta hur jag menar och denne kommer få sig en egen föreställning av ett styck Alv som pratar runt sig själv.

Jag är så trött på att jag är så förbannat politiskt korrekt hela tiden, att varenda gång jag har en åsikt så är det samma som alla andra har och jag lyckas alltid pricka in att förolämpa alla de som jag inte vill förolämpa. Det enda jag någorlunda lyckas med är att vara korrekt på min arbetsplats och jag har åtskilliga gånger senaste tiden stoppat in en stor imaginär knytnäve i min mun för att inte uppröra folk. Helgen i Kalmar var charmerande eftersom det betydde att jag inte behövde vara rumsren eller bli ifrågasatt för allt jag sade eftersom det fanns en till som har samma sätt att säga saker och ting som jag. Att passa in är tyvärr något jag kan skrämmande bra, att snirkla sig in och vara "normal" tills lugnet har lagt sig och sedan så släpper jag alla hämningar och är den riktiga jag.

Visserligen är jag fortfarande lättsårad när jag blir ifrågasatt eller om det är någon som inte riktigt förstår hur jag menar men det blir lättare för varje år som går eller så har jag helt enkelt bara lärt mig den fina konsten att samla allt på hög och sedan stänga dörren om eländet.

Nu blir det dusch och en promenad för att inspektera den lokala leksaksaffären. Den dag jag inte uppskattar en leksaksaffär så kräver jag avskjutning.

tisdag 20 oktober 2009

Handikapp

Min kära far är en skrupellös prutare och han äger nu en vit VW Polo årsmodell 95 för min räkning. Den har lite skavanker här och var som han vill göra i ordning på innan den tas i bruk vilket gör att jag är mobilt handikappad nu. Mina sista pengar för månaden gick till en tågbiljett "hemåt" och sedan får jag se till att vara extra trevlig mot min favorit-Patricia (hint hint, blink blink, flirt flirt) så att hon lånar ut sin kapten Morgan till mig. Det är enormt frustrerande att hamna i denna sits, påminn mig om att inte krascha bilar igen, de går sönder så idiotiskt lätt.

Hur Polon skall ta sig ned? Det vete fanken, förhoppningsvis är den färdig till den helgen i början av november som en del av älskade familjen hälsar på mig, det vore ypperligt. Jag har även planer på att cykla till en "nära" liggande busshållplats och på det sättet ta mig till arbetet. Det vore bara bra att jag rör på dödköttet lite extra, det har kommit åtskilliga ursäkter för att inte ta sig till träningen på sistone. Ser väl inte riktigt fram emot att behöva sätta mig på en cykel vid den tiden på morgonen, men för fanken, det är ett sätt det med!

Så, det ser tämligen ljust ut för stunden. Jag har inte ett enda uns av dåligt samvete än vad jag har märkt för jag kan inte se varför jag inte skulle kunna vara sjukskriven på grund av en bilolycka. Att jag sedan har klarat mig idiotiskt väl, det är en annan sak. Om jag vore en viktig person så skulle det troligen ha betytt att jag skall komma på botemedlet mot cancer men det är inte riktigt mitt gebit så jag vet inte. Jag tänker ta det som ett tecken på att ta över världen. Religiös? Icke då. Det här är väl en av de saker som borde förklara slumpen mer än ett skäggo, att jag som åtskilliga gånger verkligen har önskat mig en träkostym klarar mig utan en enda liten bestående skada förutom blåmärken? Eller så har någon ett väldigt intressant sinne för humor. Visserligen kan nackskador lura och sedan hoppa upp när man minst anar det men det enda jag känner för stunden är lite krasande när jag vrider utstuderat på huvudet. Thailändskt liniment och ett allvarligt missbruk av halsduk löser det.

Jag har en väldigt tjusig tröja på mig nu som jag har fått av en nära vän. Den gör det så mycket lättare för mig att se vilken Spock som är snäll eller inte. Sådant tycker vi om.

I alla fall, jag mår bra och de enda skavanker som är kvar nu är sådana skador jag har haft hela tiden. Eller kallas det personlighet? Det är svårt att veta ordentligt.

fredag 16 oktober 2009

Livet passerar faktiskt inte revy

Jag tog upp telefonen för att titta på tiden och när jag sedan tittade upp mot vägen igen, inte längre tid än ett ögonkast, så var jag nere i diket. Jag släppte troligen telefonen och började gira, kom upp på vägen igen och mötte sidoräcket som jag gled en bit på och jag försökte häva svängen vilket gör att jag flyger ner i diket igen. Tvära svängar, ett knak i nacken och helt plötsligt ligger bilen på sidan med passagerardörren nedåt.

Det första jag tänkte var "Fan, vad onödigt." och sedan knäppte jag försiktigt loss mig för att ställa mig på det som nu fick kallas golv även om det en gång i tiden var en ruta. Jag stod där en liten stund och försökte plocka ordning på alla pinaler och sedan försökte jag ta mig ut. På utsidan stod en tjej och undrade hur det var med mig och sedan kom resten av passagerarna från den bil som hade stannat bakom mig. De sade att det hade sett riktigt otäckt ut bakifrån medan jag var mer upptagen av att hitta allt. Det var de som kom med förslaget att jag skulle ta mig ut ur bilen också så jag fick hjälp ned.

Sedan stod jag bara där och tittade på Skrutt, ingen backspegel, sidan såg ut som om den hade blivit anfallen med en konservöppnare och fronten var intryckt och utan grill. Självklart hade det försökt till att fylla på mobilen jag hade gjort när jag tankade bilen innan (25 liter bensin åt helvete) men efter ett par försök och ett lån av telefon så fick jag tag på Patricia som kom så fort hon kunde med chefen i egen bil.

Jag fick sitta i en bil där jag mest bara satt och var irriterad över vad som hade hänt medan jag sakta men säkert kunde känna de där symptomen på chock jag har läst om ett antal gånger för många år sedan. Jag fick sällskap av en brandman som höll min nacke still tills det kom en hoper med fordon med tillhörande ambulansförare som började spänna fast mig. Under tiden var jag upptagen av att tackla chocken med att försöka vara som vanligt och det var faktiskt en tämligen lustig situation när man tänker på hur mycket Skrutt har trasslat senaste veckan. Ja, inte behöver jag en startmotor längre...

Jag fick åka ambulans med två jättetrevliga ambulanspersoner (en av varje sort så man kan ju inte säga man) som jag skrattade och pratade med. Mannen som satt närmast räddade min skinnjacka från att klippas sönder och han kom senare in när jag låg och fick en översyn inne i ett akutrum för att se på det smycke jag hade förut. Synd att jag inte minns vad alla bra människor hette.

Min sabatontröja blev sönderklippt, något jag grämer mig över, men jag skall sy ihop den på något vis. Läkaren verkade även förvånad över att jag minns allt medan jag förbryllat tänkte "Det var väl klart att jag var medveten, jag var ju tvungen att försöka ratta bilen?". Tårarna kom efter att jag fick sällskap för när man är själv så måste man vara så sansad som det går.

Skrutten är död men han gick ned med flaggan i topp och tack och lov inte med kaptenen vid rodret. Jag är blåslagen men röngten visade inga skelettskador utan jag är bara en väldigt stel Alv med lite smurfpotential och med en stor tacksamhet för all hjälp jag har fått.

Andreas är på väg ned och jag åker med honom upp, nästa vecka blir det sjukskrivning för när det gäller sjukdom är jag ungefär som fåglar som håller ut in i det sista för att de inte skall bli undanskuffade.

Och livet passerade inte revy, hade det varit en bil framför eller en för nära bakom eller inte det där räcket (som mosar motorcyklister) så hade jag med stor sannolikhet varit död. Det sista jag i så fall hade tänkt hade troligtvis varit:

"Fan!"

torsdag 15 oktober 2009

Vacuum

Friheten är borta, tystnaden måste bli total. Jag skall skaffa mig en tjusig röd gummiboll med stjärnor på och sedan skall jag skruva fast remmar i den och spänna fast den runt mitt huvud.

När saker och ting händer framöver skall jag bita i bollen så hårt jag bara kan, tills jag har stjärnor på tänderna som aldrig lossnar. Sedan kan jag ta bort den och le med himlens all glans, le tills tänderna svartnar. Le och aldrig bita ihop igen, le utan röst, prata utan sång, dansa utan takt.

I ett litet tomrum har jag placerat mig själv med armarna i kors, rytmerna inkapslar mig och låter mig få ro. Sedan kommer det röster som stör, röster jag vill skall störa och sådana jag vill tona bort. Tonerna fångar in allt, överröstar allt och kväver det.

onsdag 14 oktober 2009

Längs minnenas allé




Vad jag älskade denna musikvideo och hennes mörka stämma, hennes kläder, hennes smink. Jag ville också kunna sjunga så och se sådär mörk och underbar ut.

Aaah, minnen.

En av grunderna

Tro alltid det värsta om folk så kan man bara bli positivt överraskad. En enkel sak och så praktisk.

Detta betyder inte att jag tror ont om alla men jag mår bäst om jag slipper ha kontakt med så lite okänt folk som möjligt. Jag ber inte om hjälp förrän det är i sista stunden för jag vill inte be andra om hjälp. Att ta emot den sedan är svårt det med även om det går relativt bra men att be om den. I helvete heller. Det är väl för att jag aldrig kan hålla masken. Det välarbetade ansikte som jag format genom åren har de senaste åren luckrats upp till något som gör att Michael Jackson ser normal ut.

Känslor på utsidan? Absolut! Ta till saltvatten så fort det är något? Jomenvisst!

Jag tycker inte om folk, de är läskiga saker som petar för mycket i allt.

Och inte nog med det. Vi förstör miljön också.

tisdag 13 oktober 2009

På tal om något HELT annat...

En av sakerna på min lista jag inte förstår:

Folk som tränar med sina klockor? Varför? Särskilt inte när det är svindyra (i mina ögon, kanske inte i klocksammanhang) Stormklockor? De är inte speciellt vattentäta och hur mumsigt är det att få svett och avskavd snuskhud i den?

Huu..

Djävla tisdag

I går så lurade Frankenskrot mig genom att få mig att tro att jag kunde få igång honom i morse. Efter konstens alla regler så backade jag in på min "parkering" utifall jag skulle behöva knuffa igång. Jag satte mig i bilen halv sju, vred på nyckeln och. Inget. Jag frikopplade, började knuffa och slängde mig sedan in i bilen i ett försök att få igång. Detta var min första gång någonsin och jag tror att jag gjorde något fel, som att trampa på bromsen eller liknande. Motorn hostar till men inget mer, bilen rullar långsamt för att sedan stanna och jag sitter och stirrar på ratten i morgonmörkret.

Tack och lov finns det en väldigt bra dam ett telefonsamtal (och ett par mil) bort som kommer till min räddning och under tiden roar jag mig med att knuffa tillbaka bil, försöka knuffa igång den för att slänga mig in bakom ratten igen ett antal gånger. Ett antal sparkar på den, ett hel hög med tårar och sedan kom Patricia så att vi kunde försöka båda två. Tre försök och sista gången hostade han till men då gav vi upp och jag fick skjuts istället.

Större delen av dagen var jag fortfarande arg/ledsen över det, arg på att jag inte kan något om bilar och står där handfallen medan pappa är för långt ifrån för att göra något. Helgen vet jag inte riktigt hur den blir och jag hade tänkt att möta upp med Suss i Göteborg på vägen hem men det verkar tvivlande nu. (Skall ringa dig i morgon för uppdatering, idag är jag inte i form för telefon) Jag var darrig i kroppen av ilska och det slutade med att jag satte en lapp på min stol om att jag bits och stoppade in hörlurarna i öronen för att stänga ut allt. Självklart kom det högdjur på besök så lappen fick åka ned även om hörlurarna bestod under större delen av dagen. Hade jag hört en minsta skitviktig kommentar om något så hade jag exploderat men jag tror att det märktes hur ilsk jag var så jag slapp att förlora ansiktet igen.

Så nu sitter jag här och har ätit en dammsugare till middag, den söta versionen som är garanterat utan fullkorn det vill säga, och jag tänker inte göra ett piss mer idag. Star Trek nästa.

Halskrage

Jag skall göra en ny tröja som jag skall trycka upp och ge till alla diktatorer och även jag skall ha en sådan när jag äntligen tar över Sverige (DÅ skall ni få se på etnisk rensning, banne mig!) för det är en standard nuförtiden.

Och så kan vi ju alltid lägga till.

Allt är Satans fel. Som en bonusklassiker.

måndag 12 oktober 2009

Frankenskrot återvänder

I fredags morse så gick jag upp klockan fem, studsade upp ur sängen (för att vara jag) och gjorde mina morgonsysslor. Allt var planerat och redo inför eftermiddagens tågresa mot Kalmar och klockan sex slängde jag in allt i ratten, vred om nyckeln och... Ingenting. Bilen var död och min panik började växa. Det är sådana tillfällen jag känner mig så extremt kliché att jag hatar det för jag kan verkligen inte ett skvatt om bilar även fast jag till viss del har vuxit upp i ett garage. Jag vet hur ett bromsblock INTE skall se ut och jag lärde mig snabbt konsten att ta spjärn mot ryggstödet för att hjälpa pappa med att lufta bromsar. Men förutom det? Inget.

Jag fick vackert ringa Patsyn som skrattade åt mig i luren, något som jag också gjorde för det är verkligen totalt sanslöst att Skrutt måste trilskas precis när det är dags för viktiga saker. Hur som helst blev jag hämtad, planeringen ändrad och till slut kom jag iväg till tågstationen.

Helgen var underbar och det var med en klump i magen jag satte mig på bussen mot stationen på söndagen. Vi drack vin, pratade och pratade, spelade Magic, rollspel, pratade mer, tog kort och hade trevligt. Jag har nu en egen fin lek att spela med som Yvonne har plockat ihop åt mig, självklart med alver, vad annars? Så nu sitter jag och småsnokar runt lite på tradera för att hitta saker att lägga till, jag älskar att hitta nya saker att intressera mig för och Magic har jag velat prova länge men det har aldrig blivit av. Jag lärde mig till och med reglerna halvt om halvt onykter så det är lätt att lära sig men svårt att bemästra. Det kan däremot vara bra för min tröga hjärna att tänka i strategiska banor, något jag alltid har haft svårt för.

I dag tog jag och Patricia itu med att försöka få igång mitt älskade bilskrälle och efter ett försök med startkablar där inget hände (samt ett halvt gråtfärdigt samtal till min pappa, för pappa kan ALLT. Även om han är trettiofem mil ifrån bilen det handlar om. Han har Uri Geller-förmågor och kan laga saker genom telefoner. Japp. Det är min pappa det. Japp, japp...) och slutligen började jag knuffa på den, något som är svårt när damen bakom ratten hade i bromsen av misstag från början...

Efter bara några meters knuffande brummade den igång och jag hade gjort en glädjedans om jag inte var totalt slut av att knuffa en bil på egen hand och sedan körde jag runt i en halvtimme för att ladda batteriet för säkerhets skull även om det troligen är startmotorn. Jag kunde till och med stanna för att handla och bilen startade igen, stora testet blir att se om den vill senare ikväll alternativt i morgon, beror på om jag somnar eller hur det blir..

Nu skall här lagas mat!

torsdag 8 oktober 2009

En helg av andrum närmar sig

Jag har den där klassiska fanfanfan-jag-har-inte-packat-allt-jag-har-GLÖMT-något!-känslan även om det enda jag behöver göra i morgon är att slänga ner sådana där fåntrattssaker som tandborste och småkrafs innan jag skall sätta mig i bilen strax innan sex så jag har åka vilse-marginal. Sedan stundar åtskilliga timmar på tåg med femtioelva byten med hörlurar inproppade i huvudet så att jag slipper alla andra människor (jag är en föraktande person i grund och botten, jag kan inte hjälpa det men människan i det stora hela ÄR en fånig uppfinning även om det finns guldkorn mellan idioterna) och sedan skall jag slänga mig om halsen på min allra bästaste vän.

Samt att jag skall undvika att slå ner henne med den bag-in-box jag kommer att ha med mig...

Jag skulle kunna skriva så mycket om hur jag ser fram emot det men det lättaste sättet är att ni tänker er mig istället: små hopp upp och ner på tårna, små snabba handklappningar, ett hysteriskt leende över hela ansiktet och det enda som kan komma ur talorganet är: "Wiiiiiiiih!"

Over and out.

onsdag 7 oktober 2009

Tradera

"Mineralerna från Botswana köpte mina klienters tystnad."

Jag har fått positivt omdöme av en säljare, däremot förstår jag inte riktigt...

tisdag 6 oktober 2009

Snörvel och bak

Det är hysteriskt mörkt här ute och det är inte ofta jag önskar att det faktiskt fanns lite gatlyktor. Var ute med soporna förut som en del i min strategi att UTROTA de bananflugor jag har kvar i hemmet, kunde jag skulle jag gå runt och döda var och en med ett sådant där el-nät, om de hade funnits i miniatyr det vill säga.

Morotskakan står under folie och jag hoppas att den är god, det luktade åtminstone gott och jag tror att en viss dam på arbetet kommer vara tillfredsställd när jag uppfyllde önskemålet om mycket glasyr. Det är riktigt avkopplande att baka emellanåt, samt att mina husliga delar slår i gång rejält så att jag diskar varenda liten sak som finns i närheten i köket.

Åter till soputlämningen, det var som om någon slängde ett mörkt tyg över mig och mitt mörkerseende är inte det bästa. Så jag snubblade försiktigt, med en viss slagsida, fram mot soptunnan i slutet av vägen samtidigt som jag försökte undvika vattenpölar och undvika den skogsmus jag såg tidigare under dagen som var i ett tämligen... obehagligt tillstånd. Jag vet inte om det var jag som råkade mosa huvudet på den när jag kom hem med bilen men det måste ha gått ruskigt snabbt för det huvudet var mer platt än Mossas mössa!

Nu skall jag bara invänta mina fienders motdrag till mitt diskande och bortförslande av livgivande skräp, har jag otur så kommer jag vakna upp i ett krigsfält i morgon. Det kan visserligen vara en syn att se bananflugor med militärhjälmar, eller.. Nej, jag tror de kommer att göra en Braveheart, vill jag verkligen se vad de har under kiltarna?

Har ens bananflugor kiltar? Jag måste införskaffa ett mikroskop.

Jag pratar ett helt annat språk

Jag köpte nyligen en dokumentärbox om andra världskriget och satte mig glad i hågen framför bildröret för att få lite mer kunskap om ämnet. På baksidan av boxen verkade det vara en dansk som har snokat reda på filmer från den tiden och den har inte alltför många år på nacken. Tyvärr hittar jag inte texten någonstans så att jag kan kopiera av den så att man slipper få min åsikt om den men det får gå ändå.

Det som möter min förvånade blick när första skivan snurrar igång är texten "Time and Life magazine proudly presents..." och sedan... boken Crusade in Europe av Dwight D Eisenhower. I bilder. Det visar sig vara en tv-dokumentärserie i många delar som tar upp boken kapitel för kapitel... från femtiotalet. Jag tittade igenom två avsnitt och blev grymt besviken för det var verkligen inte vad jag hade tänkt mig. Vad jag hade förstått från baksidan av boxen så verkade det vara någon sorts nyproduktion och det stod inte någonstans att den var över femtio år gammal.

Så idag tog jag mig ner till centrala Varberg (efter felkörningar och manisk memorering av promenadvägen jag tog så att jag skulle hitta bilhelsicket efteråt) knatar jag in till butiken och säger att jag vill lämna tillbaka dem. Jag förklarar, i mina öron helt solklar, min åsikt och damen bakom kassan ger mig en tom blick, läser på boxen och säger något i stil med: "Men, andra världskriget är ju gammalt..." och jag börjar försöka förklara att jag mycket väl vet det men trodde att det skulle vara en nyproducerad dokumentär med gamla filmer. Klart jag vet att det är ett gammalt krig.

I alla fall står jag där och försöker desperat förklara hur jag menar medan hon tittar på mig med den där blicken hela tiden och försöker förklara hur hon menar och inte blir någon av oss klokare. Jag tycker det är glasklart hur jag menar men eftersom hon är av annan mening så kunde jag lika gärna ha pratat på.. säg, urdu? I alla fall så gav hon upp med att försöka förstå efter ett antal minuter av mitt orerande och jag fick ett presentkort eftersom jag inte kan få pengarna tillbaka. Helt okej, de kommer jag kunna slösa bort där hur lätt som helst. Däremot så stör det mig att jag inte kunde förklara mig. Det stör mig ännu mera att jag inte kan hitta baksidetexten för att se om det är jag som är dum i huvudet eller hur det är.

Bara för att det är gamla filmer så kan det ju vara en nyproducerad dokumentär eller är jag korkad?

Nu skall jag baka och fundera över min intelligens för stunden. Det skall bli intressant.

söndag 4 oktober 2009

Motvilja

Jag är inte speciellt trött och jag skulle kunna vara vaken mycket längre om jag bara hade något att göra. Känslan jag har för stunden är att livet är för kort för att sovas bort och att jag vill göra något, skapa något. Däremot finns det inte så mycket att göra tio i två på natten förutom att just skapa eller titta på rörliga bilder alternativt text (fast rör sig texten är det nog faktiskt dags att sluta ögonen). Förr i tiden hade jag kunnat logga in på Exilen men det var evigheter sedan och om den ens skulle finnas kvar nu så skulle de som tidigare befolkade det stället troligen sova som döda efter att ha nattat sina avkommor för ett antal timmar sedan.

Ibland känner jag mig som en konstnär, den enda skillnaden är att jag bara har lynnet som hör till dem men inte talangen eller drivkraften att skapa något. Som en författare där bläcket har torkat ut eller som en akvarellmålare utan vare sig vatten eller saliv nog att väta penseln med. Det är på natten som jag vill göra saker som mest men inspirationen har gjort som den svenska vintern. Där behöver jag nog inte ens specificera hur jag menar utan jag låter läsaren komma till slutsatsen själv och förhoppningsvis skrocka lite åt liknelsen eller beklaga min åkomma.

Jag skall nog ta och skriva på en skräcknovell snart däremot, även om jag saknar det gamla mediet papper och penna så är det tyvärr något jag inte handskas speciellt bra med numera. Mina tankar är för snabba för att hinna med pennan vilket gör att handstilen blir värre och värre för var bokstav jag skriver. Något som brevmottagare av mina kråkfötter bittert får erfara gång på gång och jag borde egentligen utveckla en kodnyckel för dem snart. Ironiskt nog tror jag snart att min kluddiga namnteckning är mer lättläslig än den ordinära handstilen och min vanliga teori om att honor har vackrare handstil än hanar faller tämligen snabbt när jag ser frukten av mitt pennförande.

Den sena timmen verkar däremot ha någon sorts inverkan på mitt ordval men det är bara bra för hjärnan att nyttja lite ålderdomliga ord. Den gången mitt ordbehandlingsprogram anklagade mig för att vara just det gjorde att jag aldrig kommer att förlåta utvecklingen helt och hållet. Förvisso utvecklas språket som ett levande ting men att bli anfallen med små vågiga gröna linjer under mina tankar i textform?

Där går min gräns.

lördag 3 oktober 2009

Varför jag är förälskad i Star Trek the next generation

Inte nog med att kaptenen och androiden har de stiligaste näsorna på denna sidan av den neutrala zonen, den tilltalar min väldigt lilla nördiga del med att det är som att spela rollspel när de är i strid.

Visst, det finns specialeffekter här och var men större delen av saker som händer visas som att de skakar på kameran och alla snubblar till och ser sig omkring och att Worf eller någon annan av de på bryggan säger vad som händer. Är det inte underbart, så säg?

Och varför jag kallar det min väldigt lilla nördiga del? Det beror på att jag egentligen inte är speciellt nördig, bara det att det syns så mycket mer på min nuvarande ort än jämfört med rätta vatten.

Jag har nu avklarat Stalingrad (efter en paus på FEMTON timmars sömn) och sedan börjat med säsong fem av The next generation. Jag hör menyn på dvd:n pipa uppmanande efter mig nu när jag har tagit en fikapaus vid datorn.

Dagens utstyrsel: Rosa (ironiskt!) Hello Kitty-tshirt (bara för att alla hatar henne. Hohoho. Plus att den var skön och kostade trettio spänn), fluffiga snögubbestrumpor och rosarutiga (iroooniskt! IRONISKT! Faktiskt så var det min syster som köpte dem till mig på pin kiv för åtskilliga år sedan)pyjamasbyxor. Jag känner mig så porrig att jag borde ställa upp för fotografier till Playboy.

"Cause I'm fully functional
and anatomically correct"

fredag 2 oktober 2009

När inte hjärnan vill hjälpa till

Hela dagen gick jag runt och försökte greppa varje tillfälle som gick, kugghjulen knakade men jag fick aldrig chansen. Det hade varit så hysteriskt roligt men jag får bida min tid helt enkelt.

Det här kommer bli en helg i den digitala diskens tecken, Män som hatar kvinnor är avklarad och den var riktigt bra. Förvånande bra faktiskt. Nu blir det Stalingrad och efter det antingen Das Boot eller Star Trek the next generation säsong fem.

Dvd-boxar, how I love thee...

torsdag 1 oktober 2009

Överallt

Dessa jagade ögon, dessa pek- och långfingrar i formation mot ansiktet, dessa ringar i underläppen, japanska saker. Och all denna djävla ångest, ÖVERALLT. Skola borde avskaffas och alla ongadjävlar bör starta sin arbetskarriär vid ålder sju för när man arbetar har man inte tid för monster i huvudet. Fyrtio timmars arbetsvecka? I helvete heller! Jag säger ÅTTIO! Ta bort all dödtid och låt oss alla arbeta tills svetten lackar och alla svarta tankar rinner ut som svett istället för blod.

Hmmm...

En bild på en nyfödd på en klasskamrats mage (jag kallar det inte vän längre, det var bara en sådan där idiotisk nödlösning man gjorde för att det inte fanns andra) och jag tänker inte på den där lilla saken utan det första som dyker upp är: "BOOOOOBS!".

Det är skönt att jag fortfarande är mig själv.

Dagens kärring

Jag lufsade ut från lanthandeln med mitt bokpaket under armen och såg en tolvårig flicka öppna upp en delikatoboll och sedan släppa förpackningsplasten rakt ned. Knappt två meter ifrån finns det en sopkorg vilket jag svalt upplyste henne om medan jag gick förbi. Min röst har så lite pondus så att det är löjligt och jag vet inte om hon redan hade planerat det innan jag sade något för hon kunde ju faktiskt ha råkat tappa det av misstag. Men som den negativt tänkande varelse jag är som bara tror ont och dåligt om de jag inte känner eller har någon koppling med så tror jag fortfarande på att hon helt enkelt är en slarvig osnuten snorvalp.

I alla fall så såg jag henne komma från samma håll som sopkorgen när jag satte mig i bilen, det finns hopp ibland även om en slängd plastbit inte gör någon skillnad. Det är mest bara nonchalansen i det som gör mig mest ilsken och även om jag inte är den mest miljötänkande personen här (för fanken, gratis el betyder tända lampor) så är det bara så... löjligt.

Jag vet inte riktigt varför hon lyssnade på mig, kanske är hon en av de få som faktiskt har respekt för (f-LÄMT!) de äldre vilket betyder att det finns åtminstone en stolt förälder där ute.

Det blir en glad gubbe till den flickan åtminstone och jag kan få låtsas tro att hon faktiskt slängde pappret och inte bara hade glömt något i samma riktning. Tänka sig, jag kan ibland! Samma som när jag sade åt klunga hanar som tyckte det var riktigt underhållande att följa efter min bästaste vän på dansgolvet och de faktiskt lyssnade.

Nu har iTunes slumpat från falsettdiscopop till Peter LeMarc och sedan till industrial. Fascinerande olika.

onsdag 30 september 2009

Kött och blod av smält sand

Texten har funnits där i ett antal år nu, den har dalat upp och ned och min galla har förstorats i omskrivningar och talessätt. Ingenting har förändrat sig på det gångna året och ändå så märkte jag en stor skillnad. Det var som om jag var svårt sjuk eller utvecklingsstörd, på en annan nivå än alla andra, skör och ömtålig.

För mig är det inte konstigare än en förkylning (även om det hade varit lättare att bota) och jag är så van vid mig själv att det har blivit något som hör till, som en ful vårta eller en svulst. Jag försöker emellanåt att förstå allt men när det är för underligt så ger jag upp och lever runt det. Vad jag vet har jag aldrig använt något som en ursäkt för att slippa undan och om jag har gjort det kan jag troligen räkna det på min ena hand. Aldrig har jag velat stå i centrum och vrålat att alla ska titta på mig för att det minsann är synd om mig.

Ingenting har förändrat sig även om det har gjort det för alla andra även om jag har fullt förstående för att saker och ting kan uppfattas olika. Min humor är svart men jag var naiv nog att tro att det hade sjunkit in, inget har ändrat sig och jag säger fortfarande saker på samma allvar som innan. Den dagen jag tog på mig en kortärmad tröja var inte för att alla skulle peka och titta utan för att jag skulle acceptera faktumet och helt enkelt stå för mina egna (om än idiotiska och långvariga) val. Inte för att stå i centrum och vara ett föremål att tassa runt på tå för.

Det är smickrande men samtidigt förvånande att det skall göra så stort intryck efter så lång tid och det må vara idiotiskt av mig att jag tar samma omvägar som alla andra. Vad jag vet har jag inte cancer och jag tål att knuffas på utan att jag går hem och gråter för att världen är orättvis (däremot tenderar jag att lätt få blåmärken så skall det knuffas kan man alltid göra det i fina mönster). Den tid då jag med stor skam och grov ångest satt i skolan utan mina skyddande benvärmare och kallsvettades i den varma sommardagen är förbi och svaren finns bara ett frågetecken bort om så önskas.

Smickrande men ändå förringande skulle man kunna säga, en liten besvikelse men ändå en större förvåning över att det kan oroas så över en "förkylning". Jag har på mitt sätt varit öppen, jag har alltid använt ord som lindring i olika former och har inte speciellt mycket gränser kvar för vad jag kan berätta. Vad jag vet så har inte min intelligenskvot sjunkit på senare tid och mina leenden har alltid varit äkta även om de kan ha varierat i styrka. Den dagen jag ler utan att mena det, den dagen är det dags att börja undra.

"And now, something completely different."